6

Motion

1981/82:32

av Stig Alemyr m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:14 om förändringar av
gymnasieskolans utformning m. m.

Inledande synpunkter

I de borgerliga regeringarnas besparingspropositioner har ungdomsskolan
varit särskilt hårt utsatt. Besparingarna utgör i runda tal 1, 5 milj arder kronor
vilket motsvarar ca 10 % av anslagen till grundskolan och gymnasieskolan
1981/82. Föreliggande proposition har som mål att ytterligare minska statens
bidrag till gymnasieskolan.

Socialdemokraterna har kraftigt kritiserat de borgerliga regeringarnas
neddragning av skolresurserna. Denna politik har lett till personalinskränkningar
som gör skolans arbetsmiljö än mer pressande och försämrar
utbildningens kvalitet. Genom de omfattande förändringar som nu föreslås i
gymnasieskolans organisation kommer också skolans möjligheter att ta emot
alla ungdomar och ge dem en meningsfull utbildning att försämras. Detta är
särskilt oroande i en tid då ungdomsarbetslösheten breder ut sig så
kraftigt.

Allvarlig kritik måste också riktas mot att regeringen lägger fram
omfattande förslag om förändringar av gymnasieskolan utan att dessa varit
föremål för utredning och sedvanlig remissbehandling.

Vi vill erinra om det omfattande utredningsarbete och den försöksverksamhet
som föregick gymnasiereformen 1964. Regeringen använder sig nu av
en helt motsatt metod. Flera av de föreslagna förändringarna gör djupa
ingrepp i gymnasieskolans organisation och undervisningsformer. Därmed
föregrips de förslag som sittande gymnasieutredning kommer att lämna inom
en månad.

Riksdagen presenteras nu ett beslutsunderlag som enbart utgörs av
föredragandens verklighetsbeskrivning och slutsatser utan utredningsresultat
och synpunkter från berörda organisationer, myndigheter, kommuner
m. fl. vilket normalt brukar redovisas i propositioner och utgöra ett allsidigt
underlag för riksdagens beslutsfattande. Det otillräckliga beslutsunderlaget
försvårar allvarligt riksdagens ställningstagande. Det torde vara unikt att så
omfattande ingrepp görs i en skolform utan att det har föregåtts av en öppen
diskussion kring utarbetade förslag.

I den statsfinansiella situation som fyra borgerliga regeringar försatt landet
måste återhållsamheten med statsutgifterna vara stor. I fråga om gymnasieskolan
accepterade socialdemokraterna i motion 1980/81:72 med anledning
av proposition 1980/81:20 (den s. k. besparingspropositionen) en besparing

Mot. 1981/82:32

7

av ca 100 milj. kr. i gymnasieskolan. I motionen pekade vi på flera olika
områden som kunde bli föremål för översyn för att ge den nödvändiga
besparingen utan att göra avkall på utbildningens kvalitet.

Vi motsatte oss således regeringens förslag om en generell minskning av
antalet lärartimmar i gymnasieskolan med 10%. Vi kunde inte då, lika litet
som nu, acceptera förslag som innebär en betydande försämring av
gymnasieskolans möjligheter att ge eleverna den grundutbildning och
yrkesutbildning som är dess huvuduppgift.

Med anledning av nämnda motion gav riksdagen regeringen till känna att
man i det fortsatta beredningsarbetet borde pröva om åsyftade besparingar
kunde åstadkommas genom andra åtgärder än vad som föreslagits i den s. k.
besparingspropositionen.

I den nu aktuella propositionen prövas flera alternativa besparingsmöjligheter
som behandlas i den socialdemokratiska motionen. Vissa av de förslag
som föredraganden för fram kan vi acceptera. Andra förslag anser vi borde
ha utretts ytterligare eller inte förts fram till riksdagen. Vi är mycket kritiska
mot att regeringen återkommer med förslag om s. k. självstudier trots den
omfattande kritik detta fått både i riksdagen och i den allmänna debatten. Vi
vänder oss också emot att föreslagna besparingar i skolverksamheten kallas
pedagogisk förnyelse och fri resursanvändning, när det är fråga om att i stort
bedriva samma skolverksamhet som nu och med totalt sett mindre resurser
till förfogande.

Minskat antal lärarledda timmar - s. k. självstudier

Det mest omfattande förslaget i propositionen gäller förslaget om s. k.
självstudier under viss tid, dvs. lärarlösa lektioner.

Föredragande räknar med att göra en besparing på 175 milj. kr. men
föreslår samtidigt att ca 105 milj. kr. återförs till gymnasieskolan i form av en
särskild handledarresurs. Som motiv för förslagen anför föredraganden att
eleverna i gymnasieskolan måste lära sig att arbeta självständigt. En ren
besparing i form av minskat antal lärarledda lektioner ikläds härmed
pedagogiska motiv som, med den utformning förslagen givits, enligt vår
bedömning helt saknar relevans. En av de bärande principerna för
gymnasiereformen år 1964 var att ge större utrymme åt aktivt, självständigt
arbete av de studerande. En ökad arbets- och studiefostran i kombination
med att hos eleverna utveckla ett självständigt och kritiskt betraktelsesätt,
skulle uppnås på flera vägar, främst naturligtvis genom gymnasielinjernas
konstruktion, dvs. innehåll och undervisningens utformning. Som ett led i
strävandena att utveckla och träna de studerandes förmåga till självständigt
arbete och tänkande infördes långläxa, beting och specialarbete. Gemensamt
för samtliga dessa aktiviteter var att de skulle förberedas, genomföras,
utvärderas eller redovisas med hjälp av lärare som handledare. Härigenom
blir självstudier pedagogiskt meningsfulla. De stimulerar till elevengage

Mot. 1981/82:32

8

mang och friare arbetsformer utan att skolans ansvar för undervisningen
eftersätts.

Med den utformning regeringen föreslagit för de s. k. självstudierna går
det inte att hävda att förslaget skulle ha pedagogiska fördelar. Detta har
också tydligt framgått av den massiva kritik som riktats mot förslaget från
lärare och elever. Det är i stället fråga om planlöst inlagda lärarlösa lektioner
som kommer att leda till stora studieproblem för särskilt de studiesvaga
eleverna.

Föredraganden synes själv vara tveksam till sitt förslag. Flera motsägande
argument finns beträffande konsekvenserna av självstudierna. Bl. a. framhåller
hon att skolstyrelserna skall vara återhållsamma vid en omfördelning
av förstärkningsresurserna under de första åren för att därigenom begränsa
utläggningen av självstudietid till dess att erfarenheter har hunnit vinnas av
det nya systemet i dess helhet. Hon menar vidare att medel ur förstärkningsresursen
kan tillföras handledarresursen för att bekosta lärartimmar i stället
för att lägga ut självstudietid om man lokalt bedömer att detta är den bästa
resursanvändningen. Alltså synes föredraganden mena att självstudietiden
de första åren inte kan eller bör genomföras i den omfattning som har
förutsatts i propositionen. Vi vill dock påtala att det inte kan vara rimligt att
använda medel ur förstärkningsresursen till att mildra de negativa effekterna
av lärarlösa lektioner. Det skulle kraftigt urholka möjligheterna att i den
normala undervisningen använda förstärkningsresurserna för att ge de svaga
eleverna extra stöd.

I propositionen hävdas att självstudietimmar skall förläggas till studiebesök
på arbetsplatser, yrkesorienteringsveckor och koncentrationsdagar
m. m. Detta innebär att de timmar i svenska, historia osv. som utmäts som
s. k. självstudier i timplanen i realiteten försvinner som timmar för de resp.
ämnena.

Såsom vi redan påpekat finns i dagens gymnasieskola vissa inslag av
självstudier, tillkomna efter ingående prövning och insatta i sitt pedagogiska
sammanhang. Enligt vår mening är det väsentligt att under hela skolgången
främja elevernas aktiva deltagande och ökade ansvar för studierna. Detta
ansvarstagande bör utökas under studieåren. I gymnasieskolan tar sig detta
uttryck i långläxa, beting och specialarbete som enligt vår mening bör kunna
utökas och ges bättre och fastare former än vad som i allmänhet förekommer
i dagens gymnasieskola. Föredraganden föreslår i stället att betingsläsningen
och specialarbetet skall upphöra.

Vi ser således positivt på ökat självständigt arbete i gymnasieskolan som en
förberedelse för högskolestudier och för ansvarsfulla arbetsuppgifter i
arbetslivet. Sådana förändringar måste dock förberedas noga. Skolan måste
ges ordentlig omställningstid för de nya krav som utökat självständigt arbete
ställer. Det krävs fortbildning av lärare för de nya handledaruppgifterna,
kursplaneförändringar samt läromedel som är anpassade till den nya
situationen. Det ställer också krav på lokaler och utrustning. Det behövs

Mot. 1981/82:32

9

grupprum och studieceller och varierande arbetsmaterial. Biblioteksresurserna
behöver förstärkas.

Den sittande gymnasieutredningen har haft i uppgift att behandla frågan
om självständigt utökat arbete. Utredningen kommer att lämna sitt
betänkande inom kort. Det är anmärkningsvärt att regeringen som har
kännedom om gymnasieutredningens arbete föregriper utredningens resultat
och remissbehandlingen genom att nu lägga ett illa genomarbetat förslag
om s. k. självstudier.

Det är uppenbart att regeringens förslag om minskning av antalet
lärarledda timmar genom s. k. självstudier kommer att leda till en
kvalitetssänkning i fråga om skolans resultat. Förslagets konsekvenser
drabbar alla i gymnasieskolan och särskilt hårt de elever som har svårigheter i
skolarbetet. Vi kan inte acceptera sådana förändringar och yrkar att förslaget
om självstudier, en särskild handledarresurs och specialarbetets avskaffande
avslås av riksdagen.

Övriga sparförslag

Så långt som kan bedömas utifrån presenterat underlag i propositionen
kan vi acceptera förslagen om nya regler för gruppindelningar samt slopande
av länsskolnämndernas nuvarande dispensgivning för gruppstorlekar.

Vi utgår då ifrån att skolstyrelserna så långt möjligt genom organisatoriska
åtgärder och samläsning begränsar de negativa effekterna för elever som
läser s. k. "smala” ämnen. Därvid bör man lokalt uppmärksammas på de
vinster som kan göras genom att på större orter anordna samläsning mellan
olika gymnasieskolor. För undervisning i invandrarelevers hemspråk,
exempelvis finska, måste också fortsättningsvis små grupper kunna bildas
med stöd av statsbidraget för hemspråksundervisning. Socialdemokraterna
utgår vidare från att särskild hänsyn kommer att tas till den resursförstärkning
som behövs för att möjliggöra nödvändig gruppindelning i samband med
saxad schemaläggning.

Föredraganden föreslår att skolöverstyrelsen bör kunna få medge dispens i
fråga om start och bibehållande av studieväg med alltför få elever om
synnerliga skäl föreligger. Enligt vår mening bör resultatet ligga kvar hos
länsskolnämnderna. En centralisering av beslutsrätten såsom föredraganden
föreslår strider mot riksdagens tidigare beslut om den statliga skoladministrationen.
Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att utfärda föreskifter för
länsskolnämndernas tillämpning.

Vad som nu anförts om reglerna för små undervisningsgrupper bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Regeringens förslag om samordning av timplanerna för de tre- och
fyraåriga linjerna innebär omfattande förändringar. Förslagens konsekvenser
kan inte i alla delar förutses på grundval av det material som redovisas i
propositionen.

Mot. 1981/82:32

10

Det är synnerligen anmärkningsvärt att förslag om sådana förändringar i
en skolform läggs fram utan sedvanligt utredningsarbete och remissförfarande.
Enligt riksdagens beslut för ett år sedan (UbU 1980/81:12 och 15) skulle
vidare beredningsarbetet bedrivas i kontakt med gymnasieutredningen.
Något sådant direkt samarbete har inte ägt rum. Enligt vår mening borde
detta ha skett. Regeringen borde vidare ha prövat möjligheten att arbeta
med ramtimplaner för att medverka till mer flexibla lösningar.

Allmänt sett är socialdemokraterna positivt inställda till att i ökad
utsträckning samordna timplanerna på de s. k. tre- och fyraåriga linjerna.
Enligt vår mening är det rimligt att ökad samläsning kan komma till stånd.
Erfarenheterna från alternativa timplaner (f. d. SSG) och försöket med
sammanhållen utbildning på naturvetenskaplig-teknisk linje tycks vara goda.
Enligt propositionen ligger dessa erfarenheter bakom förslagen. Mot denna
bakgrund accepterar vi regeringsförslaget i denna del med reservation för att
de framlagda timplaneförändringarnas konsekvenser för enskilda ämnen
inte kan överblickas under den tid som stått oss till buds.

Vi vill dock påtala de negativa förändringarna i ämnet samhällskunskap på
fyraårig teknisk linje, som förslaget om koncentrationen till årskurs 3 och det
minskade timantalet innebär. Det måste ifrågasättas om det är lämpligt att
eleverna på teknisk linje under sina första två år skall sakna samhällskunskap
i sin utbildning, särskilt som en stor andel av dem blir röstberättigade under
sin studietid. I denna del bör regeringsförslaget omarbetas så att samhällskunskapsämnet
på fyraårig teknisk linje inte urholkas.

Vad som ovan anförs om samhällskunskap på fyraårig teknisk linje bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Spärr mot dubbelutbildning

Föredraganden är inte nu beredd att föreslå spärr mot dubbelutbildning i
gymnasieskolan. Som argument anförs bl. a. att det är svårt att beräkna
besparingseffekten. Enligt vår mening kan beräkningssvårigheter inte utgöra
skäl för att göra en möjlig besparing.

Vi anser att den studerande inte utan särskild prövning efter genomgången
minst tvåårig gymnasial utbildning skall få påbörja en ny sådan utbildning.
Detta är inte bara en fråga om att hushålla med utbildningsresurserna utan
lika mycket att bereda fler sökande plats i gymnasieskolan. Det måste
självfallet även fortsättningsvis finnas möjlighet att påbörja ny utbildning om
intresset har ändrats eller om arbetsmarknadssituationen är starkt förändrad
efter avslutade studier. Påbörjande av nya studier i gymnasieskolan bör dock
prövas genom individuell ansökan med hänsyn till det behov som föreligger i
det enskilda fallet. Den studerande bör i sin ansökan ange de särskilda skäl
som motiverar varför ytterligare gymnasieutbildning bör medges. Utbildningar
i gymnasieskolan som bygger på genomgången grundutbildning, t. ex.
högre specialkurser, bör dock undantas från en sådan prövning.

Mot. 1981/82:32

11

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som i motionen
anförs om dubbelutbildning.

Okad samverkan mellan olika utbildningsanordnare

En möjlighet att få en mer rationell organisation av det totala utbudet av
gymnasial utbildning, som regeringen försummat, ligger enligt vår uppfattning
främst i ett närmande mellan gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen. Detta framhöll vi också i motion 1980/81:72.

En sådan samverkan avvisar föredraganden med hänvisning till att det är
en omfattande strukturförändring i gymnasieskolan som skulle gripa djupt in
i gymnasieutredningens uppdrag. Detta kan för det första inte vara ett
argument för att avfärda vårt förslag. Propositionen innehåller som vi
tidigare anfört flera förslag som griper in i både gymnasieutredningens
uppdrag och gymnasieskolans organisation, t. ex. betydande timplaneförändringar.

För det andra är detta inte någon ny fråga. Gymnasieutredningen har haft i
uppdrag att bl. a. se på samverkanseffekter och samverkansvinster mellan
kommunal vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning och gymnasieutbildning.
Regeringen har efter hand tillsatt separata utredningar beträffande
kommunal vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Detta har splittrat
översynsarbetet och försvårat möjligheterna att få ökad samverkan till
stånd. Trots förra årets riksdagsbeslut (UbU 1980/81:12 och 15) om
alternativa besparingar bl. a. genom sådan samverkan har regeringen
försummat att ta upp detta i sitt beredningsarbete.

Efter det att gymnasieutredningen och utredningen om kommunal
vuxenutbildning har presenterat sina förslag, vilket sker inom kort, bör
regeringen snarast vidta åtgärder för att få till stånd ett snabbt beredningsarbete
med syftet att finna former för en rationell samverkan mellan
gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.

Friare resursanvändning i gymnasieskolan

Regeringens förslag om att vissa specialdestinerade bidrag i gymnasieskolan
sammanförs till en förstärkningsresurs finner vi vara positivt. Förslag om
detta har framförts flera gånger under 1970-talet, bl. a. av SIA-utredningen
och av utredningen Skolan, staten och kommunen (SSK). En friare
resursanvändning genom tillskapandet av en förstärkningsresurs för gymnasieskolan
skall enligt vår mening har det bestämda syftet att underlätta för
elever med särskilda behov av stöd och stimulans att följa undervisningen.
Förslag om fri resursanvändning kan alltså på intet sätt motivera en
nedskärning av gymnasieskolans totala resurser.

Propositionen försöker ge intrycket att förstärkningsresursen skall kunna

Mot. 1981/82:32

12

tas i anspråk för att tillgodose alla de skiftande behov som föreligger och
delvis är en följd av minskningen av statsbidraget enligt propositionen.
Föredraganden anför således att man lokalt kan avgöra hur självstudietimmarna
skall läggas ut och att det ibland kan vara motiverat att man ur
förstärkningsresursen ersätter de lärarlösa timmarna med lärarledda timmar.
Det anförs också att förstärkningsresursen kan användas för att bilda grupper
med mindre än åtta elever i ämnen som genom föreslagna förändringar får
mindre resurser. Det är enligt vår mening uppenbart att om den fria resursen
på detta sätt utlovas till att tillgodose olika behov, som propositionens
statsbidragsminskningar skapar, urholkas kraftigt möjligheterna att använda
förstärkningsresursen till vad som skall vara dess viktigaste uppgift.

Huvuddelen av den nuvarande förstärkningsresursen är direkt inriktad på
åtgärder för elever med skolsvårigheter. Enligt vår mening får resurserna för
sådana åtgärder inte minska. Riksdagen bör därför kraftfullt uttala att en
självklar utgångspunkt vid fördelningen av förstärkningsresursen bör vara att
tillgodose dessa elevers behov. Erfarenheterna av fördelningen av förstärkningsresursen
i grundskolan visar att det behövs klara och entydiga modeller
och exempel för den lokala tillämpningen så att inte ändamålet med
förstärkningsresursen skall gå förlorad. Vi föreslår att skolöverstyrelsen ges i
uppdrag att utarbeta sådana anvisningar.

Vidare är det angeläget att resurserna för timmar till förfogande (ttf)
används i enlighet med det uttalande som riksdagen i annat sammanhang har
gjort. Således är det angeläget att slå vakt om den medverkan utifrån som
f. n. kan bekostas genom ttf-resursen, t. ex. medverkan från fackliga
organisationer och olika kulturinslag.

Beträffande den fria resursanvändningen bör enligt vår mening riksdagen
ge regeringen till känna vad som här anförts.

Vakanta utbildningsplatser

Föredraganden har övervägt kraven från vår tidigare nämnda motion
(1980/81:72) om åtgärder för att bättre fylla vakanta utbildningsplatser. Det
anges i propositionen att antalet lediga elevplatser hösten 1980 var ca 9 000
och medel fanns för ytterligare ca 12 000 platser vilka dock inte utnyttjades.
Enligt vår mening måste alla möjligheter tillvaratas för att fylla de av
riksdagen beslutade intagningsplatserna. Mot bakgrund av den arbetslöshetssituation
som landet nu genomlever och som främst drabbar ungdomen
är det av utomordentlig betydelse att riksdag och regering vidtar sådana
ågärder att beslutade utbildningsplatser utnyttjas för att ge ungdomar
utbildning.

Tyvärr måste vi konstatera att föredraganden inte är beredd att komma
med förslag om aktiva åtgärder som skulle kunna medföra att gymnasieskolan
bättre utnyttjas. Föredraganden anger att för att utnyttja vakanta platser
bättre fordras en koncentration av utbildningar till färre enheter. Det är ett

Mot. 1981/82:32

13

påstående som vi absolut inte kan acceptera. För socialdemokraterna är det
angeläget och nödvändigt att alla platser på alla gymnasieorter utnyttjas.
Fortfarande står många ungdomar utanför gymnasieutbildning.

Vi vill erinra om några åtgärder som vi föreslog i motion 1980/81:2192 och
som på sikt skule öka rekryteringen. Där föreslogs att medel för särskild
kursverksamhet för flickor på det tekniskt-naturvetenskapliga området
skulle anslås. Vidare förslogs att 10 milj. kr. skulle ställas till skolöverstyrelsens
förfogande för ett lokalt utvecklingsarbete med utbildningsprogram
för de ungdomar under 18 år som av olika orsaker kan förväntas få stora och
bestående problem att få sysselsättning. Slutligen föreslogs ökning av
resurserna för studie- och yrkesorientering. Dessa förslag sammantaget
skulle öka förutsättningarna för att gymnasieskolans antagningsplatser skulle
bli fyllda. Vi har också föreslagit ett extra stimulansbidrag till kommuner som
utvidgar sin yrkesinriktade gymnasieutbildning utöver tidigare planer
(motion 1980/81:2192, UbU 1980/81:41).

Enligt vår mening är det angeläget att regeringen snarast presenterar
sådana förslag som möjliggör ett bättre utnyttjande av beslutade intagningsplatser
till gymnasieskolan. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som
anförts om åtgärder för att fylla vakanta platser och utnyttja tilldelade
utbildningsplatser i gymnasieskolan.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts i denna motion hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om s. k. självstudietimmar
i gymnasieskolan, om att avskaffa specialarbetet och om en
särskild handledarresurs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ämnet samhällskunskap på fyraårig
teknisk linje,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om små undervisningsgrupper,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder mot dubbelutbildning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om snabberedning av möjligheter till samverkan
mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om grunderna för fri resursanvändning i
gymnasieskolan,

Mot. 1981/82:32

14

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att bättre utnyttja beslutade
intagningsplatser i gymnasieskolan.

Stockholm den 21 oktober 1981

STIG ALEMYR (s)

BENGT WIKLUND (s)
LARS GUSTAFSSON (s)
HELGE HAGBERG (s)
LENNART BLADH (s)
LENA HJELM-WALLÉN (s)
KARL-ERIK HÄLL (s)
ROLAND SUNDGREN (s)

TORSTEN KARLSSON (s)
MARGIT SANDÉHN (s)

IRIS MÅRTENSSON (s)
LARS SVENSSON (s)
GÖRAN PERSSON (s)
MARGOT WALLSTRÖM (s)
ING-MARIE HANSSON (s)