Mot. 1981/82

31-32

Motion

1981/82:31

av Lena Öhrsvik m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:8 om vård av missbrukare i
vissa fall, m. m.

Frågan om utformningen av bestämmelserna om tvångsvård vid missbruk
har varit föremål för intensiv debatt. När socialberedningen i januari 1981
lade fram ett enigt lagförslag i frågan, knöts stora förhoppningar till detta.

Man kunde med fog räkna med att debatten i fortsättningen mera skulle
kunna handla om resurser, vårdens innehåll och lämpliga behandlingsmetoder.

Socialberedningen menade att förslaget fick ses som ett provisorium och
att en noggrann uppföljning skulle ske.

Vi kan i stort ansluta oss till socialberedningens enhälliga förslag, då det
inte på något avgörande sätt står i strid med andan och intentionerna i
socialtjänstlagen.

Vissa brister finns dock. T. ex. kan vårdtidens längd i vissa fall medföra
risk för att vården blir passiv och därmed destruktiv. I förslaget borde man
starkare ha markerat den enskildes rätt till ändamålsenlig vård och särskilt
stöd i den fortsatta rehabiliteringen. Särskilda regler om tillsyn borde också
ha funnits med.

Regeringens förslag i proposition 1981/82:8 innebär dock avsteg från
socialberedningens förslag på några mycket avgörande punkter. Det gäller
frågan om vem som skall utreda behovet av vård och ansöka om sådan och
det gäller frågan om hur skyddet för närstående skall utformas i framtiden.

Här ansluter vi oss helt till socialberedningens förslag och hänvisar till motion
1981/82:27 av Olof Palme m. fl.

Beträffande de brister vi nyss pekat på i socialberedningens förslag utgår vi
ifrån att de blir föremål för fortsatt uppmärksamhet i samband med
uppföljningen av lagen. I vissa avseenden skulle man dock utan större
problem redan nu kunna genomföra ändringar och tillägg. Vi kommer här att
ta upp följande punkter:

1. Rätt till ändamålsenlig vård

2. Vårdens innehåll

3. Ordet missbrukare

4. Särskild tillsyn

1. Rätt till ändamålsenlig vård

Vi föreslår att följande tillägg görs till 1 § Lag om vård av missbrukare i
vissa fall:

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 31-32

Mot. 1981/82:31

2

Den som vårdas med stöd av denna lag har rätt till ändamålsenlig vård och
behandling.

Ett särskilt skäl för att införa principen i lagen är att om samhället skall
kunna tvinga någon till vård, bör denna vara meningsfull och ha förutsättningar
att förbättra individens situation väsentligt. I annat fall måste tvånget
förkastas som meningslöst och i strid med vår rättsuppfattning.

En särskild fråga är naturligtvis vad som kan anses vara ändamålsenlig vård
och behandling. I likhet med inom hälso- och sjukvården bör man kunna
ställa kravet att vården skall utformas i enlighet med ”vetenskap och
beprövad erfarenhet”. Forskning och dokumentation inom socialt arbete
befinner sig f. n. i snabb utveckling och torde efter hand kunna ge tillräckligt
underlag för ställningstaganden i frågor om vårdens kvalitet och ändamålsenlighet
för individen.

Ansvaret för att den vårdade får ändamålsenlig vård och behandling faller i
fråga om de sociala institutionerna på huvudmannen som har det yttersta
ansvaret för institutionen. Huvudmannen har att tillse att personalen är
tillräcklig och att verksamheten bedrivs enligt metoder som är i nivå med
behandlingsarbetets utveckling. Det torde vara nödvändigt att på de
institutioner som skall bedriva vård enligt lagen ha medverkan av psykologisk
eller psykiatrisk expertis, som kan ge handledning åt personalen och
även bedöma den vårdades behov av behandling. Sådan medverkan kan
självfallet inte anses uppfylla lagens krav om den inskränker sig till ett samtal
på någon minut och en rutinmässig hälsoundersökning, som tyvärr nu ofta är
fallet vid vårdanstalterna.

Ett allmänt krav på behandlingen måste vidare vara att den bedrivs enligt
ett behandlingsprogram som utarbetats under medverkan av kvalificerad
personal. En viktig utgångspunkt för en bedömning av om lagens krav
uppfylls måste vidare vara att behandlingen skall utformas med utgångspunkt
i de behov den enskilde har. Det innebär att man i varje enskilt fall
måste göra en bedömning av den enskildes behov av insatser. Generella
regler, som t. ex. obligatorisk aversionsbehandling, kan inte alltid anses vara
en ändamålsenlig behandling, lika litet som den övermedicinering som
förekommer på vissa anstalter.

2. Vårdens innehåll

Vi föreslår att 12 § får följande lydelse:

Vård med stöd av denna lag skall avse avgiftning och andra medicinska
eller sociala insatser i syfte att häva den enskildes nuvarande tillstånd och
motivera honom att ändra sin situation.

Vården skall inledas på sjukhus med tillgång till psykiatriska vårdresurser.

Om någon under vårdtiden (forts.=prop.).

Mot. 1981/82:31

3

Det framstår för oss som naturligt att man preciserar vårdens innehåll
speciellt i en lag av den här karaktären. Man måste kunna tala om vad man
tänker göra med de människor man anser vara i behov av tvångsvård.

Avgiftning behöver här inte definieras särskilt utan det får anses vara ett
allmänt vedertaget begrepp.

Beträffande övriga insatser skall dessa syfta till att motivera den vårdade
att ändra sin situation. Detta skall noga skiljas från motivationsbehandling i
sedvanlig bemärkelse som måste sträcka sig över längre tid och ske i nära
samband med den långsiktiga behandlingen, dvs. efter det att tvångsvården
avslutats. I viss mening kan man t. o. m. hävda att man arbetar med
motivation under hela behandlingsprocessen. I detta sammanhang syftar
behandlingen endast till att få den vårdade att ta första steget, att acceptera
en behandlingsplan eller att återuppta en avbruten behandling. I vissa fall
kan naturligtvis motivationsarbetet leda till kontakt med t. ex. Länkarna
eller någon annan frivillig organisation.

Vården skall alltid inledas på sjukhus, dels med tanke på de stora
somatiska hälsorisker som föreligger under den första abstinensen, dels med
tanke på att det psykiska tillståndet ofta är svårt att bedöma i denna fas och
ibland kan försämras kraftigt. Det har inte bedömts som nödvändigt att den
inledande vården sker på psykiatriskt sjukhus. Det räcker att man på
sjukhuset har tillgång till psykiatriska vårdresurser. Detta får anses vara
fallet om sjukhuset har tillgång till en läkare som har specialistkompetens i
psykiatri och kan medverka i bedömningen av patientens vårdbehov och
svara för handledning av personalen.

3. Ordet missbrukare

Vi föreslår att ordet missbrukare byts ut i 5, 8, 21, 25 och 30 §§.
Tveksamhet om definition kan uppstå.

Man bör kunna använda ”den enskilde” eller ”den som vårdas med stöd av
denna lag”.

Enligt vår uppfattning bör lagtexten vara neutral och t. ex. inte redan i 5 §,
som behandlar ansökan, ha avgörandet klart.

4. Särskild tillsyn

Vi föreslår följande nya bestämmelser i lagen:

Socialstyrelsen har tillsyn över den vård i landet som utövas med stöd av
denna lag.

I varje län skall det finnas en tillsynsnämnd med uppgift att övervaka vård
och behandling samt fortsatt rehabilitering av dem som inom länet vårdas
med stöd av denna lag.

Nämndens tillsynsuppgifter till stöd för den som har vårdats med stöd av

Mot. 1981/82:31

4

denna lag skall pågå under en tid av två år efter det att vården har
upphört.

Tillsynsnämnden består av lagfaren ordförande som är eller har varit
innehavare av ordinarie domartjänst, samt fyra andra ledamöter. Nämnden
skall biträdas av en läkare som skall vara särskilt kunnig i psykiatri och en
person som är särskilt insatt i sociala frågor. För ledamot skall finnas en eller
flera suppleanter. Bestämmelserna om ledamot gäller även suppleant.
Experterna har rätt att anteckna avvikande mening till nämndens protokoll.

Regeringen utser ordförande och experter, samt efter förslag av landstingskommun
övriga ledamöter i nämnden. Ledamöter och experter
förordnas för högst tre år i sänder.

Vad som sägs om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun
som inte tillhör någon landstingskommun.

Vård enligt denna lag faller naturligtvis under socialstyrelsens tillsynsuppgifter.
Det är med hänsyn till vårdens ingripande karaktär nödvändigt att
socialstyrelsen noga följer verksamheten och även genomför mera långsiktiga
utvärderingar av vården.

En viktig del av socialstyrelsens tillsynsuppgifter måste vara att medverka i
arbetet med utvärdering av behandlingsarbetet. Detta är helt nödvändigt om
bestämmelserna om den enskildes rätt till ändamålsenlig vård skall kunna
tillämpas.

Bestämmelserna om tillsyn och tillsynsnämnd syftar främst till att
understryka den rätt till ändamålsenlig vård och behandling som vi föreslår i
1 §. Med tanke på att bestämmelserna till sin karaktär är nya och innebär
relativt tvingande åligganden för vårdens huvudmän är det nödvändigt att ha
ett organ för bevakning av att lagbestämmelserna efterlevs.

Tillsynsnämndens uppgifter är dels att utöva tillsyn över vård enligt lagen,
dels att tillse att den som vårdats enligt lagen får erforderligt stöd för sin
fortsatta rehabilitering. När det gäller tillsynen över tvångsvården bör
nämnden självständigt försöka bilda sig en uppfattning om innehållet i
vården på berörda institutioner. Nämnden bör tillse att verksamheten vid
dessa institutioner utvärderas regelbundet under medverkan av expertis som
inte är knuten direkt till institutionen. Tillsynsnämnden bör vidare i direkt
kontakt med intagna göra sig underrättad om hur de upplever vården.

Tillsyn av behandling och stöd efter avslutad vård skall uppfattas som en
omvänd övervakning. I stället för att som tidigare kontrollera den vårdade
efter avslutad vård, skall kontrollen utövas mot samhällsorganen.

Nämndens tillsynsuppgifter sedan tvångsvården avslutats måste för att
vara meningsfulla omfatta en relativt lång tidsperiod. Många frivilliga
behandlingsinstitutioner tillämpar vårdtider på omkring ett år. I allmänhet
kvarstår ett behov av stöd och sociala rehabiliteringsåtgärder efter vårdens
avslutande. En rimlig avvägning är att tillsynsuppgifter kvarstår under två år
efter det att vården avslutats.

Mot. 1981/82:31

5

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar att 1 § i Lag om vård av missbrukare i
vissa fall utformas i enlighet med förslaget i motionen,

2. att riksdagen beslutar att 12 § Lag om vård av missbrukare i
vissa fall utformas i enlighet med förslaget i motionen,

3. att riksdagen beslutar att ordet missbrukare byts ut i 5, 8, 21, 25
och 30 §§ Lag om vård av missbrukare i vissa fall och att
vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext,

4. att riksdagen beslutar att i Lag om vård av missbrukare i vissa
fall införa bestämmelser om särskild tillsyn i enlighet med
förslaget i motionen.

Stockholm den 22 oktober 1981

LENA ÖHRSVIK (s)

ANITA GRADIN (s)

ULLA-BRITT ÅBARK (s)

MARGARETA PALMQVIST (s)
LARS-ERIK LÖVDÉN (s)