Mot. 1981/82

27-30

Motion

1981/82:27

av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:8 om lag om vård av
missbrukare i vissa fall, m. m.

Bakgrund

Riksdagen behandlade våren 1980 den nya socialtjänstlagen. Enligt lagen
skall socialtjänsten på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och
aktiva deltagande i samhällslivet. Under hänsynstagande till människans
ansvar för sin och andras sociala situation skall socialtjänsten inriktas på att
frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten
skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Mot bakgrund av den intensiva debatt som förekommit i frågan om
tvångsvård av vuxna missbrukare bröts denna fråga ut ur riksdagsbehandlingen.
En särskild utredning med förtroendevalda ledamöter från samtliga
riksdagspartier (socialberedningen) tillsattes för att ytterligare bereda frågan
innan slutligt beslut kan tas av riksdagen.

I januari 1981 lade socialberedningen fram sitt förslag till lag om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM). Socialberedningens förslag var enigt. Det
avser att komplettera socialtjänstlagen i de fall missbrukare av alkohol eller
narkotika inte kan beredas nödvändig vård i frivilliga former. Förslaget utgår
från att vård av vuxna missbrukare skall ha den inriktning som anges i
socialtjänstlagen, dvs. bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt
och integritet.

Enligt socialberedningens förslag till lag om vård av missbrukare krävs för
beslut om vård att den enskilde till följd av missbruk utsätter sin hälsa för
allvarlig fara eller kan befaras komma att skada sig själv eller någon
närstående. Skyddet för närstående förutsätts vara en provisorisk lösning i
avvaktan på en översyn av vissa regler i brottsbalken.

Rättssäkerhetsfrågorna har ägnats särskild uppmärksamhet. Lekmannainflytandet
har garanterats genom domstolsprövningen och genom att viktiga
beslutsfunktioner lagts på politiskt sammansatta institutionsstyrelser.

Socialberedningen anger att förslaget till lag om vård av missbrukare inte
skall ses som en definitiv lösning av dessa frågor. En av de viktigaste
uppgifterna vid beredningens kommande uppföljning av hela socialtjänstreformen
blir att studera hur lagen tillämpas i praktiken.

Vi socialdemokrater anser att socialberedningens förslag till en kompromiss
mellan en konsekvent tvångslinje och en konsekvent frivilliglinje är

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 27-30

Mot. 1981/82:27

2

acceptabelt. Vårdtiderna är tillräckligt korta för att tvinga fram en förnyelse
av institutionernas arbetssätt och vårdinnehåll. Samtidigt ger lagen tillräckliga
möjligheter att ingripa för att ta hand om dem som saknar förmåga att ta
vård om sig.

När det gäller avvägningen i dessa frågor kan vi konstatera följande.

Å ena sidan är det dokumenterat att tvångsvården av vuxna missbrukare är
ineffektiv och passiverande. Flertalet återfaller inom kort efter utskrivningen
från vårdanstalterna och återgår till missbruk. Förklaringen till de dåliga
effekterna ligger till en del i själva tvångsvårdens natur. Tvångsvården
motverkar strävandena att förmå missbrukaren att själv ta ansvar för sin
situation och sitt liv. Den upplevs av många missbrukare - särskilt i
missbrukarårens början - som kränkande och förödmjukande. Många
skräms från att tidigt söka stöd - i synnerhet som resultaten ofta är
dåliga.

Å andra sidan är det uppenbart att det allvarliga missbruket ökar i den
under efterkrigstiden kraftigt ökade alkoholkonsumtionens spår och att
detta leder till att allt fler yngre människor hamnat i situationer där både liv
och hälsa hotas. Överdödligheten bland missbrukare är väl dokumenterad.

Socialberedningens förslag bör kunna medverka till att lösa båda dessa
problem. Det gäller dels att människor skall kunna söka sig till vård och
behandling utan att riskera oöverskådliga konsekvenser, dels att en
möjlighet finns att ingripa så att människor inte går under. Om beredningens
lagförslag accepteras kan debatten koncentreras på vård- och behandlingsmetoder,
på sättet att nalkas människor, i stället för att låsas fast vid frågan
om tvång eller frivillighet.

Ställningstagande till regeringens förslag

Socialberedningens förslag var en kompromiss som kunde bilda underlag
för en bred politisk lösning i riksdagen. Därmed skulle man kunna utgå ifrån
att frågan om tvångsvård av vuxna missbrukare äntligen hade funnit en mer
samlande lösning. Socialberedningens eniga förslag stod i princip i samklang
med socialutredningens åsikter att tvångfrågan skulle vara skild från
socialtjänsten.

Den nästan historiska möjlighet som förelåg att under enighet lösa denna
fråga riskerar nu att gå förlorad. Regeringen har på en mycket väsentlig
punkt gått ifrån socialberedningens förslag. Enligt propositionen skall i
stället för länsstyrelserna socialnämnden svara för både utredning och
ansökan i fråga om tvångsvård av vuxna missbrukare. Det är ett
anmärkningsvärt avsteg från socialberedningens förslag, som vittnar om en
okänsla för de grundläggande principerna i socialtjänstreformen.

Skälet att frångå socialberedningens förslag är att regeringen räknar med
ett visst behov av ökade utredningsresurser hos länsstyrelserna. Det är enligt

Mot. 1981/82:27

3

vår mening inte acceptabelt att denna principiellt viktiga del i LVM-förslaget
ändras. Den nya socialtjänstlagen bygger ju på att insatserna i individuella
ärenden skall präglas av frivillighet och den enskildes rätt till självbestämmande.
Tvång skall inte få komma i fråga annat än då det är oundgängligen
nödvändigt. Man bör därför kunna räkna med att antalet tvångsomhändertaganden
enligt den nya lagstiftningen inte blir alltför omfattande.

Vi bedömer att länsstyrelserna bör klara av dessa ärenden i huvudsak inom
ramen för de tjänster som finns för handläggning av sociala frågor. Vi är
medvetna om att ett visst personaltillskott kan komma att behövas - i första
hand vid storstadslänens länsstyrelser - vilket dock måste accepteras. Det får
inte bli så att handläggningen i realiteten sker hos socialnämnderna, utan
länsstyrelserna måste få de resurser de behöver för att kunna göra
utredningarna.

Ett skäl att välja att lägga ansvaret för utredningen hos länsstyrelsen är
tidsåtgången. Grunden för tvångsvård i LVM-förslaget är att missbrukaren
befinner sig i en akut nödsituation där allvarlig fara för hans hälsa föreligger.
Därmed är det viktigt med ett snabbt förfarande för att få till stånd beslut om
tvångsvård. Möjligheten att få till stånd en snabb intagning försämras i
regeringsförslaget i förhållande till socialberedningens förslag. Om ansvaret
för utredning och ansökan läggs på socialtjänsten måste nämndsammanträden
avvaktas. Handläggningen i länsstyrelsen bör kunna ske betydligt
snabbare.

Socialberedningen förutsätter i sitt förslag att den inledande vården
skall ges på sjukhus. I propositionen har detta förslag tunnats ut. Det
torde som regel vara ställt utom tvivel att behov av avgiftning oftast
motiverar vård under betryggande medicinsk övervakning och att de bästa
resurserna för detta finns på sjukhus. Det kan dock förhålla sig så att den
vårdinstitution som svarar för LVM-vården är utrustad med tillräckliga
vårdresurser och då måste man kunna avstå från att anlita sjukhusets. Detta
förhållande får dock inte ta över huvudprincipen, nämligen att vården skall
inledas på sjukhus. Sjukvården måste ta sitt ansvar för missbrukargrupperna
likaväl som socialtjänsten. Enligt vår mening är inte de motiv som redovisats
för att frångå socialberedningens förslag på denna punkt övertygande. Vi
förordar att socialberedningens förslag till lagtext antas av riksdagen.

En av de frågor som varit särskilt kontroversiell är fråga om vårdens längd.
I propositionen understryks behovet av att tillämpningen av lagen följs
särskilt noga med avseende på vårdtidens längd. Departementschefen
konstaterar att hon är osäker om ens den vårdtid som enligt förslaget
maximalt kan komma i fråga är tillräcklig för de svåraste fallen, de där
missbruket har fått särskilt allvarliga följder. 1 åtskilliga av dessa fall kan
också sådana psykiska skador antas ha uppkommit att den nödvändiga längre
vården kan ges missbrukare med stöd av LSPV.

En av de grundläggande elementen i LVM-lagstiftningen är det starka
betonandet av rättssäkerheten. Man kan uppfatta departementschefens
1* Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 27-30

Mot. 1981/82:27

4

skrivningar på denna punkt som om en person som är omhändertagen enligt
LVM skulle kunna föras över till vård enligt LSPV med ett förenklat
förfarande. Enligt vär mening måste det göras helt klart att en sådam
intagning med LSPV. Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.

En annan fråga där meningarna varit starkt delade gäller om faran för
närstående skall vara motiv för ingripande enligt LVM. Socialberedningen
har angett att förslaget i denna del skall vara en provisorisk lösning i
avvaktan på en översyn av vissa regler i brottsbalken. Propositionen är
otydlig på denna punkt.

Det bör göras alldeles klart att lagförslaget på denna punkt är en
övergångslösning, som noga skall följas upp av socialberedningen. Vi vill
slutligen understryka att det är helt avgörande för att den nya lagstiftningen
skall kunna fungera att missbruksvården ges resurser så att den enskilde kan
få det stöd och den hjälp han behöver. I det sammanhanget är det viktigt att
ha en generös attityd till olika vårdformer. Det behövs ett differentierat
utbud av stöd och behandlinsinsatser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen beslutar

1. att utredning och ansökan om vård enligt Lagen om vård av
missbrukare skall ankomma på länsstyrelsen,

2. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om intagning enligt LSPV,

3. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om skyddet för närstående,

4. att 12 § första stycket skall ges följande lydelse: Vården skall
inledas på sjukhus om inte annat följer av sjukvårdslagen
(1962:242). Länsrätten kan medge undantag från vad som nu
har sagts. Om någon under vårdtiden behöver sjukvård som
inte kan ges genom hemmets försorg skall vården fortsätta på
sjukhus.

Mot. 1981/82:27

Stockholm den 22 oktober 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)

MAJ-L1S LANDBERG (s)

ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

INGVAR SVANBERG (s)

LARS ULANDER (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors