7

Motion

1981/82:2557

Lars Werner m. fl.

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1982/83, m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1981/82:150)

I

Den s. k. besparingspolitiken är rent resursslöseri. Den skapar arbetslöshet,
outnyttjade tillgångar, social utslagning och ekonomisk förstörelse.
Politiken har bidragit till att fördjupa landets ekonomiska problem, även
om den gynnat begränsade grupper av företag och kapitalägare.

Grundtanken bakom besparingspolitiken ligger i den s. k. nyliberala
filosofin som är på modet inom stora delar av borgerligheten. Samhället
skall, enligt denna filosofi, gradvis minska sin efterfrågan på statliga
åtgärder. Politikens beslutsområde skall minskas och ge ökat utrymme åt
den s. k. fria konkurrensen och de kapitalistiska marknadskrafterna. Resultatet
av detta blir ett mer uttalat och brutalt klassamhälle, baserat på en
än mer oinskränkt rätt för de starkare och ett försämrat läge för folkets
flertal. Detta ligger i den s. k. fria konkurrensens natur.

En klarsynt borgerlig tidningskommentar till August Palms första socialistiska
föredrag i Sverige uttryckte detta på följande måleriska språk:

” den fria konkurrensen, denna sporre för duglighet och flit, visar

sig i vår närvarande samhällsordning ofta nog fördärvlig, ty om på dess
bana de tio nå målet, så duka de tusende under och hemfalla åt fattigdom,
ja kanske brott.” Denna insikt har dagens nyliberala profeter tappat. Det
präglar också den politik som bedrivs utifrån deras ideologiska grundståndpunkter.

Den nyliberala filosofin och den på den vilande ekonomiska nedskärningspolitiken
är en reaktion mot kapitalismens minskade utrymme, mot
den motsättning som finns i den borgerliga statens av klasskampen påtvingade
samhällsansvar och de privata kapitalens expansions- och maktintressen,
mot den motsättning som finns mellan den offentliga sektorns
kollektiva och icke — mer än undantagsvis — marknadsstyrda sociala och
kulturella aktiviteter som står emot privata vinstintressen och den borgerliga
ideologins individualism och egoism, och mot den motsättning som
finns mellan nationella intressen och de stora multinationella bolagens
behov av fri rörlighet. Den nyliberala ideologin är också en reaktion på
arbetarrörelsernas och de fackliga organisationernas ökade styrka.

Målet för den nyreaktionära borgerliga ideologin och politiken är att
tränga tillbaka arbetarklassen och ge den rena kapitalismen ett ökat utrymme.
Därför har också denna ideologi och dess politik mäktig uppbackning.

Mot. 1981/82:2557

8

Den ekonomiska politik som de borgerliga regeringarna bedrivit och
som den nu föreliggande kompletteringspropositionen är en fortsättning
på måste ses mot denna idémässiga och maktpolitiska bakgrund. De borgerliga
krafterna i Sverige, såväl som i många andra länder, vill utnyttja
den ekonomiska krisen till att pressa tillbaka de lönarbetande ekonomiskt,
politiskt och ideologiskt för att ge plats åt en mera omodifierad och
renodlad kapitalism.

II

Detta politikens syfte och innehåll döljs genom ett envetet och påkostat
propagerande av vissa, som det skall tyckas, enkla och klara ekonomiska
påståenden. Härigenom skall politiken ges en rationell grund och ett
skimmer av vetenskaplig objektivitet. Härigenom skall också en politik
riktad mot folkflertalets intressen framställas som om den vöre en politik
för hela landets bästa.

Den ekonomiska politiken har motiverats med att konsumtionen är för
hög och att det gått för dåligt för svensk exportindustri. Den påstått höga
konsumtionen, såväl den privata som den offentliga, har äventyrat exportindustrin
antingen genom att ge den för höga kostnader eller också genom
att den blivit ”undanträngd”. Som följd härav har vi fått förluster av
marknadsandelar och stora underskott i den utrikes balansen. Dessutom
påstås den offentliga sektorn ha levt över sina tillgångar, och därigenom
har vi fått ett stort budgetunderskott i statsbudgeten. Problemen skall i
enlighet med denna analys då lösas genom neddragning av den privata
konsumtionen och genom nedskärningar av den offentliga verksamheten.
Därigenom menar man skapas ett bättre ”kostnadsläge” för exporten, och
den ges ett större expansionsutrymme.

Man har också velat ge intrycket av att de svenska underskotten är
extrema. Detta visade man en tid genom att anföra en helt felaktig statistik
om den svenska utrikesbalansen. Man uppgav att bytesbalansen sammantaget
varit negativ med 38,1 miljarder kronor mellan åren 1971 — 1978.
Detta blev ett motiv för svångremspolitiken och linjen att allt skulle dras
ned för att ge exportindustrin utrymme. Vi var tvungna att ”exportera oss
ut ur krisen”, hette det, och heter det i varje regeringsutlåtande om den
ekonomiska politiken. Men faktum är att det sammanlagda bytesbalansunderskottet
mellan 1971 och 1978 faktiskt bara belöpte sig på 7,6 miljarder
kronor. Den officiella statistik som låg till grund för den borgerliga
åtstramningspolitiken visade alltså fel på 30,5 miljarder kronor. Den siffra
politiken grundades på var fem gånger så stor som den faktiska. Ett relativt
bytesbalansunderskott fick Sverige först 1980 — men detta var ändå mindre
än många jämförbara länders. Och: detta ökade underskott kom efter år
av borgerlig återhållsamhets- och åtstramningspolitik.

En stor del av de senaste årens utlandsupplåning har ägt rum för att

Mot. 1981/82:2557

9

täcka företagens kapitalutflöde — och det är således inte bara ”för stor”
inhemsk konsumtion som förklarar den ökade utlandsupplåningen. Därtill
bör fogas, vad som är ett grundläggande förhållande: för närvarande
är bytesbalansunderskott något mycket normalt för alla oljeimporterande
industriländer, och Sverige har inte alls någon extrem utlandsskuld.

De förlorade marknadsandelar som redovisades var länge överskattade,
man tog inte hänsyn till den ökade tjänsteexporten. Dessutom är inte heller
en viss nedgång i marknadsandelar något märkvärdigt när världens utrikeshandel
och export från ”nya länder” ökar och när det skett en prisförskjutning
till oljans förmån.

Det har inte gått så dåligt för svensk export. Trots att vissa viktiga
svenska industribranscher kommit att utgöra krisbranscher har exporten
hållits väl uppe.

Vad som däremot hänt är att konsumtionen i Sverige under 1970-talet
bara ökade hälften så mycket som i omvärlden. Och inte heller har den
offentliga sektorns tillväxt i Sverige varit anmärkningsvärt stor.

Om vi betraktar förändringarna av olika komponenter i den svenska
försörjningsbalansen under perioden 1970—1975 och jämför detta med
förändringarna 1976—1981 så skall vi finna att dramatiska förändringar
mellan perioderna har ägt rum för den privata konsumtionen, (och hela
konsumtionen) för den privata bruttoinvesteringen (och de totala investeringarna)
och importen. Dessa förändringar går i samma riktning. Medan
den privata konsumtionen mellan 1970—1975 ökade med 18,8 miljarder
kronor i 1975 års priser, minskade den med 705 milj.kr. 1976—1981 i
samma penningvärde. Den totala konsumtionen ökade 1970—1975 med
29 196 miljoner, men bara med 11 126 miljoner 1976—1981. De privata
bruttoinvesteringarna ökade med 7 561 miljoner mellan 1970 och 1975,
men minskade med 6 805 miljoner mellan 1976 och 1981. Tack vare att de
kommunala investeringarna ökat under den senare perioden (men minskat
under den förra) blir skillnaden för de totala bruttoinvesteringarna att de
växte med 5,5 miljarder 1970—1975, men att de minskade med 5,2 miljarder
1976—1981. Importen hade ökat mellan 1970 och 1975 med 12 513
miljoner, men minskade mellan 1976 och 1981 med 1 737 miljoner. Exporten
däremot ökade 1970—1975 med 13 659 miljoner och 1976—1981 med
14 769 miljoner. Den samlade BNP-förändringen var 1970—1975 en ökning
med 36 924 miljoner, medan ökningen 1976—1981 bara var 14 572
miljoner.*

Vad visar alla dessa siffror? De visar att regeringen och SAF i förening
så gått in för att hålla nere efterfrågan på hemmamarknaden att detta
bidragit till att strypa investeringarna. Visserligen har detta medfört också
en minskad import. Men priset har varit arbetslöshet, sänkt konsumtion

* Också lagerinvesteringarna har fluktuerat dramatiskt, men detta synes ligga mera
i deras natur av ”buffert”.

Mot. 1981/82:2557

10

och levnadsstandard och attacker på den sociala tryggheten.

Den svaga hemmamarknadsefterfrågan medför ett lågt kapacitetsutnyttjande.
Detta har också trendmässigt fallit sedan slutet på 1960-talet. Ett
lågt kapacitetsutnyttjande medför sänkt produktivitet (eftersom resurserna
inte utnyttjas), vilket i sin tur ökar produktionskostnaderna för varje
producerad enhet. Bl. a. härigenom försvagar och försvårar en dålig hemmamarknad
exporten. Eftersom de flesta exportföretagen också har en
betydande försäljning på hemmamarknaden får deras exportökning dra
”dubbelt lass”. Den skall såväl kompensera den vikande hemmamarknaden
som vara drivmotor i enlighet med regeringens och storfinansens
strategi. Det är en mycket liten sannolikhet som talar för att exporten skulle
klara detta.

Industrin har ej utnyttjat sin fulla kapacitet, inte till följd av att den
”trängts undan” av den offentliga sektorn, utan därför att hemmamarknadens
efterfrågan varit för låg. Industrin har stött bort arbetskraft, ca
180 000 sedan 1965, på grund av rationaliseringar och bristande efterfrågan,
inte på grund av den offentliga sektorn. Industrins kapitalister har
också goda finansiella tillgångar, även om de inte satsas i industrin utan i
spekulation.

Krisens verkliga karaktär är att det är en kapitalistisk överproduktionskris.
Genom kapitalismens internationalisering eller tilltagande multinationalisering
har den fått speciella drag. Mycket talar för att den period av
kraftig expansion för de kapitalistiska ekonomierna vi haft sedan 1945, det
som ibland kallas den tredje industriella revolutionen, nu sedan en tid har
börjat att gå mot sitt slut. Detta resulterar bl. a. i hårdnande motsättningar
mellan de multinationella bolagen och nationalstaterna, mellan området
för kapitalisternas profitintressen och den offentliga verksamheten, mellan
olika grupper av kapitalister men främst mellan kapital och arbete, där
kapitalet söker förstärka sina positioner genom att tränga tillbaka de
arbetande.

Detta gynnar på kort sikt vissa kapitalister, vissa företag, men på lång
sikt pressar det ned efterfrågan, de arbetandes konsumtion och därmed
utrymmet för produktionen.

Svångremspolitik i denna situation svarar mot de stora kapitalens intressen,
men är inget sätt att komma ur krisen. Tvärtom fördjupas denna för
de arbetande, för dem som lever av den offentliga sektorn, för de hemmamarknadsproducerande
företagen och de hemmamarknadsproducerande
delarna av exportföretagen. Dessa hoppas emellertid att de skall ha igen
detta genom att de arbetande trängs tillbaka.

III

Regeringens politik av nedskärningar av den offentliga sektorns verksamhet
skapar arbetslöshet, växande sociala problem osv. Härigenom

Mot. 1981/82:2557

11

motverkas nedskärningarnas och försämringarnas påstådda sparsyfte. Regeringen
tvingas nämligen till ökade arbetsmarknadspolitiska insatser.

Nedskärningarna är bl. a. motiverade med att den offentliga sektorn
skulle tränga undan främst exportindustrin. Men nedskärningarna drabbar
till övervägande delen överföringarna (transfereringarna) som via den
offentliga sektorn sker mellan olika ”hushåll”. Pensionärernas, de sjukas
och barnens köp av förnödenheter är ju inte någon ”offentlig sektor” som
tränger undan industrin. Tvärtom är det ju inköp som innebär ökade
beställningar till olika varu- och tjänsteproducerande företag.

Nedskärningarna av transfereringarna ändrar inkomstfördelningen. De
är ett led i regeringens och hela borgerlighetens politik för ökade skillnader.
Regeringen har vidtagit en rad olika åtgärder för att genomdriva en
sådan fördelningspolitik. Försämringar av pensioner, av bostadsbidrag, av
sjukförsäkringen, av arbetslöshetsförsäkringen slår allra hårdast mot de
sämst ställda. Likaså gör fördyringar inom sjuk- och tandvård. De olika
borgerliga regeringarna har gjort gemensam front med SAF för att hålla
tillbaka de arbetandes löner. Också den arbetslöshetsskapande ekonomiska
politiken har fördelningspolitiska följder till de sämst ställda klassernas
nackdel.

Däremot har de borgerliga regeringarna infört en rad lättnader och nya
förmåner för de rika och bolagen. Skattefonds- och aktiefondssparande,
lättnad vid aktievinstbeskattningen, sänkta arbetsgivaravgifter och minskade
marginalskatter är några viktiga exempel på detta.

Denna fördelningspolitiska offensiv för ökade inkomstskillnader har
också krönts med en stor politisk framgång i det att det lyckats två av de
borgerliga partierna att nå en överenskommelse med socialdemokratins
ledning om en skattereform som kommer att kraftigt minska det inkomstutjämnande
inslaget i skattesystemet. Denna skattereform kommer, om
den genomförs, att innebära stora ökningar i inkomsterna efter skatt för
rikt folk, medan många av de lågavlönade snarast kommer att få inkomstminskningar,
då skattereformen skall finansieras genom ett avdrag på det
s. k. löneutrymmet. Den som 1982 tjänar ca 70 000 gör en skattevinst om
hans inkomst stiger, som förutsätts i överenskommelsen, med ca 600 kr.,
medan den som har en inkomst på 250 000 gör en skattevinst på mer än
30 000 kr. enligt samma förutsättning. Men eftersom 2 % av löneutrymmet
skall räknas bort blir slutresultatet för 70 000-kronorsinkomsttagaren en
ren inkomstminskning, medan 250 000-kronorsinkomsttagaren fortfarande
gör en vinst på nära 25 000. Dessutom är löner i klassen 250 000 ofta
satta efter individuella överenskommelser, varför ett s.k. löneutrymmesavdrag
där sannolikt icke kommer att spela någon som helst roll. Summan
blir att de lågavlönade får betala skatteminskningar för de rika.

Utöver att öka orättvisorna i fördelningen kommer de ekonomiska
effekterna av skatteöverenskommelsen att bli små. Regeringen påpekar att
”incitamentstrukturen förändras” genom att hushållen blir ”räntekänsli

Mot. 1981/82:2557

12

gare” och att det lönar sig att arbeta mer. Men faktum är att reformen
kommer att överföra inkomster till de grupper vilkas marginella varuproduktionsbenägenhet
är låg (dvs. de redan rika använder inte en så stor del
av ökade inkomster till ökad konsumtion utan får större möjligheter till
spekulation) från grupper som har en hög sådan ”benägenhet”. Detta
kommer sannolikt att helt överväga eventuellt positiva effekter på den
ekonomiska aktiviteten. Skattereformen kommer inte att skapa nya jobb.
Den blir av intet värde för de stora grupper ungdomar och kvinnor som
inte kommit in på arbetsmarknaden eller som inte fått något arbete. Framför
allt är den fördelningspolitiskt orättfärdig.

IV

Regeringens politik vilar på föreställningen att ökad makt åt storfinansen
och ökade sociala klyftor är nödvändiga. Därför bedriver regeringen
sin sociala nedrustningspolitik och sin ekonomiska politik för en råare
kapitalism. Detta åstadkommer också den s. k. åtstramningspolitiken och
verkningarna av den samlade borgerliga offensiven. Dessa resultat är ännu
bara i sin början men redan fullt tydliga.

Om den borgerliga politiken skulle ha till syfte att förbättra landets
ekonomiska läge och villkoren för folkflertalet, så är den totalt misslyckad.
För att nå sina verkliga syften är politiken baserad på falska förutsättningar.
Krisens natur är icke den regeringen tror. Dess orsaker beror varken på
”överkonsumtion” eller för stor offentlig sektor. De stora underskotten är
tillika icke krisens orsaker utan dess följder. Eftersom borgerligheten tar
fel på krisens orsaker och natur — och gör detta ibland t. o. m. med
uppenbart manipulerad statistik — har den ingen politik som leder landet
ut ur krisen. Tvärtom. Den omskrutna åtstramningspolitiken, med vilken
regeringen försöker ge sig själv ett sked av handlingskraft och politiskt
mod, leder till en fördjupning av den ekonomiska krisen. Därför måste
regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken
avvisas.

V

Den nuvarande krisen är en del av en mera långsiktig stagnationsperiod,
som är en följd av den moderna kapitalismens struktur. Den aktuella
lågkonjunkturen är en tillfällig skärpning av de strukturella stagnationstendenserna.
Den kommer tillfälligt att mildras av ett konjunkturomslag,
men ett sådant kommer i sin tur bara att utgöra ett förstadium till en ny
akut skärpning av stagnationstendenserna. Eftersom lågkonjunkturen har
allvarliga följder genom nedläggning av arbetsplatser, stor arbetslöshet,
standardnedpressning och sociala problem måste den bekämpas med kortsiktigt
offensiva och aktiverande insatser. Men då vi samtidigt står i vad
som ännu troligen bara är inledningen till en lång period av stagnation är
sådana insatser otillräckliga. Det krävs långsiktiga breda och djupa strak

Mot. 1981/82:2557

13

turelia förändringar av samhällsekonomin för att bryta dess långsiktiga
stagnationstendenser.

Vad som krävs på längre sikt — men ju förr dess bättre — är ändrade
maktförhållanden över näringslivet så att detta kan styras efter samhälleliga
målsättningar i stället för efter de enskilda bolagens och koncernernas
privata vinstintressen. Multinationaliseringen av ekonomin måste brytas
för att möjliggöra en verkningsfull ekonomisk politik. Kapitalströmmarna
måste kunna styras och kontrolleras av samhället för att få slut på
tendensen att alltmer används för spekulation i stället för till investeringar
i produktion. Allt detta kräver att storfinansens makt över näringslivet
bryts och ersätts med folkmakt över produktionen och därmed över grunden
för samhällets utveckling.

Den omedelbart verkande politiken måste stå i samklang med de strukturella
förändringar som krävs. Den kan inte bedrivas vare sig oavsett eller
i motsättning till de nödvändiga — men mera långsiktiga — målsättningarna.
Den bereder antingen mark för eller reser hinder för dessa mål.

Den politik som den akuta situationen nödvändiggör ligger emellertid
väl i linje med vad som krävs på längre sikt. Ett mildrande av krisen genom
en aktivt arbetsskapande politik kan begränsa storfinansens och spekulationens
grepp över vilka som skall få jobb och vilka som skall ställas utan,
kan begränsa storfinansens och spekulationens grepp över vilka orter som
skall utvecklas och vilka som skall gå under. Däreigenom kan förbättrade
förutsättningar skapas för en ökad planmässighet och styrning av ekonomin
efter samhälleligt uppställda mål. Ett mildrande av krisens verkningar
genom en rättfärdig fördelningspolitik kan dämpa spekulation, inflation
och även arbetslöshet. Ett tillbakavisande av de sociala försämringarnas
politik minskar utslagning, splittring inom de arbetande klasserna och
främjar solidaritetens och jämställdhetens ideal. Arbete, ekonomisk rättvisa
och social trygghet stärker de klasser som måste bära upp rörelsen för
de grundläggande samhällsförändringar som krävs.

VI

Redan ett tillbakavisande av den borgerliga åtstramningspolitiken för
ett försvar av sociala rättigheter, den offentliga sektorn och de arbetandes
levnadsstandard skapar förbättrad efterfrågan, större marknad, ökad ekonomisk
aktivitet och flera jobb. Detta ger ekonomin ökad tillväxt och
kommer — som en bieffekt och icke nödvändigtvis som ett mål i sig — att
minska de underskott som finns i den offentliga sektorn och i betalningsbalansen.

Det bör sålunda vara ett omedelbart mål inom den ekonomiska politiken
att återställa det reella värdet och innehållet i erövrade sociala rättigheter,
som redan har blivit åtgångna av den borgerliga nedskärningspolitiken
eller som inom kort riskerar att saboteras av denna politik. Främst

Mot. 1981/82:2557

14

gäller det att återställa de försämrade villkoren för den kommunala sektorn,
som en del i en långsiktig politik för en väsentligt ändrad kostnadsfördelning
mellan stat och kommun. Den borgerliga politiken av nedskärningar
har inneburit nära nog ett sabotage mot socialt och kulturellt viktiga
delar av den kommunala verksamheten.

Det gäller också att ändra beräkningsgrunderna för basbeloppen så att
dessa åter motsvarar den verkliga inflationen. Detta är en åtgärd av särskilt
värde för landets pensionärer. Det gäller vidare att inte bara återställa utan
också ytterligare öka subventionerna på viktiga livsmedel, så att effekten
till slut blir lika med ett slopande av matmomsen. Det gäller att avvisa
förslagen — eller upphäva besluten om regeringen när detta behandlats
redan lyckats i sina propåer — om försämrad arbetslöshetsersättning och
införande av karensdagar i sjukförsäkringen.

Ett återställande av det den borgerliga regeringspolitiken börjat att
rasera måste utgöra första steget i en plan för en planmässig utbyggnad av
den offentliga sektorn som också ställer i sikte nya socialt viktiga reformmål
som en förkortning av arbetstiden, en utbyggd och förbättrad omsorg
av barn, gamla, handikappade och sjuka. En utbyggnad av den offentliga
sektorn bör också innefatta upprustning, modernisering och utvidgning av
det kollektiva trafiknätet.

Allt detta skapar redan på kort sikt förbättrad efterfrågan och därigenom
ett högre kapacitetsutnyttjande, sug efter mera investeringar och en
förbättrad ekonomi.

Försvaret av sociala rättigheter och den offentliga sektorns socialt viktiga
verksamhet måste kombineras med en politik för ekonomisk rättvisa.
Skattepolitiken spelar här en viktig roll. Ett progressivt skattesystem måste
försvaras. En ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommuner som
kan ge ett utrymme — utan nedskärningar — som kan användas för
minskningar av den kommunala skatten bör genomdrivas, varigenom
progressiviteten i de statliga inkomstskatteskalorna inte bara kan bevaras
utan i viss mån skärpas för de högsta inkomsterna. En sådan fördelningspolitiskt
rättvis skattepolitik fordrar att skatteöverenskommelsen mellan
regeringspartierna och socialdemokratins ledning, vilken när detta skrivs
är under utskottsbehandling, icke genomförs.

Men för en rättvis fördelning bör också andra åtgärder vidtas. Aktiefonds-
och skattefondssparandet med dess skattefördelar för dem — företrädesvis
rikt folk — som nyttjar dessa sparfomer måste avskaffas. Vidare
bör värdepappershandeln på börsen beläggas med omsättningsskatt. Spekulationsvinster
bör klämmas åt genom en skärpning av reavinstbeskattningen.

Skärpta regler och insatser för att komma åt skattefiffel och ekonomisk
brottslighet — i enlighet med förslag vi ställt i en särskild motion till
innevarande riksdag — måste genomföras. Hela avdragssystemet måste
starkt revideras.

Mot. 1981/82:2557

15

En politik för uppfyllande av dessa riktlinjer för social trygghet och
ekonomisk rättvisa kommer att ha en stimulerande verkan på ekonomin.
Den är i de arbetandes och folkflertalets intresse, utan att den därför i
större grad griper in i den ekonomiska strukturen. Som en politik för att
dra landet ur den ekonomiska krisen är den emellertid inte tillräcklig. Den
måste kombineras med en offensiv och aktivt arbetsskapande politik.

En aktivt arbetsskapande politik måste bestå av åtgärder som kan genomföras
såväl omedelbart som av projekt vars genomförande kräver en
längre tidsperiod. Genast bör AMS tilldelas de medel verket anser sig
behöva för att kunna kortsiktigt mildra arbetsmarknadssituationen (se
härom i särskild motion väckt med anledning av kompletteringspropositionen).
Vidare måste ett program för 100 000 nya samhällsnyttiga arbeten,
främst inom de offentliga sektorn, genomföras under en treårsperiod.
Genom ett ökat byggande, en utbyggd barnomsorg, förbättringar inom
den kollektiva trafiken osv. kan ett sådant program förverkligas och såväl
fylla viktiga behov som ge gynnsamma spridningseffekter på samhällsekonomin.

Men det gäller också att göra direkta insatser på industriproduktionens
område. Industrins investeringar inom Sverige har minskat på ett mycket
allvarligt sätt under senare år. 1981 utgjorde de endast 18 miljarder kronor,
vilket bara är drygt 3 % av BNP. Samtidigt investerade svenska dotterbolag
utomlands ca 20 miljarder kronor. Detta säger dels något om effekten av
den extremt efterfrågedämpande politiken i vårt land, men dels något om
det svenska kapitalets ökade multinationalisering.

Vad som fordras i denna situation är ett samhälleligt program för skapande
av nya industriarbetsplatser. Vi har i flera motioner redovisat den
närmare inriktningen av ett sådant program, som bör vara av storleksordningen
100 000 nya industrijobb under en tioårsperiod. Då de vikande
investeringarna i Sverige icke är följden av någon kapitalbrist går det att
genom produktions- och skärpt vinstbeskattning bygga upp samhällsfonder
som kan ge grundplåten för ett sådant industriprogram.

Industriprogrammet måste kompletteras med statlig kontroll över
investerings-, kapital- och kreditströmmarna i samhället. Näraliggande
krav är här att valutalagstiftningen tillämpas med skärpt restriktivitet mot
utlandsinvesteringar och industriutflyttning. Denna lagstiftning bör också
skärpas. Förberedelser måste vidtas för en nationalisering av de stora
privata affärbankerna, försäkringsbolagen, investmentbolagen och stiftelserna.
Ett genomförande av en sådan nationalisering banar vägen för att
bryta storfinansens makt också över de avgörande viktiga storföretagen.

VII

De riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som här
sammanfattats utgör en kombination av kort- och långsiktiga åtgärder,

Mot. 1981/82:2557

16

som dels skulle lindra de akuta ekonomiska problemen och utgöra ett brott
med den skadliga borgerliga politiken, dels skulle innebära väsentliga
strukturella ingrepp för att öka planmässigheten och den samhälleliga
styrningen och därmed förutsättningarna för att dra landet ur stagnationens
och krisernas system.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar att avslå vad som i proposition 1981/
82:150 anförs om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken och godkänner vad som härom anförs i motionen,

2. att riksdagen beslutar att avslå vad som i proposition 1981/
82:150 anförs om de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
och godkänna vad som härom anförs i motionen.

Stockholm den 13 maj 1982
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)

LiberTryck Stockholm 1982