Mot. 1981/82
2554-2557
Motion
1981/82:2554
Lars Werner m. fl.
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1982/83, m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1981/82:150)
I propositionens bilaga 4 redovisas budgetsituationen för arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet. Därvid framgår att AMS bedömer behovet av
”sysselsättningsskapande” åtgärder på ett väsentligt annorlunda sätt än
regeringen. Det bedömda behovet beräknas av AMS kosta ca 2,4 alternativt
3,0 miljarder mer än regeringen är beredd att bevilja. Vpk förordar en
medelsanvisning till AMS på den sistnämnda nivån.
I bilagan om arbetsmarknadspolitiken upprepar regeringen de sedvanliga
sakligt oriktiga och allmänt banala fraserna om ”det ansträngda
budgetläget”, den ”lägre” arbetslösheten i Sverige jämfört med andra
länder, till intet förpliktande ”oro” över situationen, försäkringar om att
”full” sysselsättning är regeringens mål parallellt med att den offentliga
sektorn ”måste” växa långsammare etc., etc. Allt redovisas i en härva av
självmotsägelser och förvirring, där varken bedömningar eller slutsatser
präglas av något sammanhang.
Arbetsmarknadspolitik (av den typ som vuxit fram i Sverige) var enligt
arbetarrörelsens klassiska mål något som bara marginellt borde komplettera
ett läge av full sysselsättning. Under den alltmer kroniska krisen i den
kapitalistiska ekonomin har den emellertid blivit mer och mer av samhälleligt
övertagande av försörjningen för en växande armé av arbetslösa och
undersysselsatta. Samhällsorganen tar över kostnader och ansvar för en
allt talrikare kategori människor, vilka privatkapitalismen inte vill ta befattning
med. Den sistnämnda oviljan har som en huvudorsak dels privatkapitalets
ointresse för att investera i Sverige — dvs. dess koncentration
och multinationalisering —, dels också den allmänna nedgång i den inhemska
konsumtionen som förekommit och som regeringens politik drivit
på.
Den reservarmé av människor som på detta sätt växt fram i kriskapitalismen
nyttjas politiskt. Den är nyttig för att sänka reallönerna, försvara
fackliga positioner, bryta sociala och organisatoriska samband mellan
människorna och deras intresseorganisationer. Den passar alltså som hand
i handske för regeringens mot arbetarklass och arbetarrörelse riktade
politik.
Situationen har emellertid nu gått så långt att kapitalets intresse av att
vältra människors försörjningskostnader på samhället kommit i strid med
dess intresse att angripa den offentliga sektorn. Regeringen kommer då i
en ”sax”. Den försöker slippa undan att i ”arbetsmarknadspolitiken” ta
1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2554 - 255 7
Mot. 1981/82:2554
2
ansvar för en växande del av den mänskliga reservarmén; därav den
växande klyftan mellan vad AMS anser vara nödvändiga insatser och vad
regeringen i sin följsamhet mot sina klassmässiga uppdragsgivare vill
bevilja.
Denna situation måste brytas. Man måste ta konsekvenserna av den
verkliga ekonomiska och sociala situationen i samhället. Den inhemska
efterfrågan, som i hög grad bestämt konjunkturnedgången, måste öka.
Samhällsorganen måste — i brist på makt över produktionsmedel och
näringsliv i stort — ta ett ansvar för de arbetslösa och undersysselsatta. En
ungdomsgeneration hotar att annars gå förlorad, en allmän social deklassering
av stora skikt av medborgare kommer då att inträffa.
Att låta människor gå i ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder” är normalt
sämre än att ge dem möjligheter till arbete på den ”ordinarie” arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsåtgärder är provisoriska, oftast tillfälliga. De ger
därför en provisorisk, tillfällig prägel åt människors liv. Men arbetsmarknadspolitik
kan också med bättre resurser ges en annan inriktning, där
dessa effekter på människors sociala och medborgerliga situation inte
nödvändigtvis uppkommer. Knuten till en offensiv samhällelig investeringspolitik
kan arbetsmarknadspolitiken få en stabilare karaktär. Arbetsmarknadspolitiken
kan då förvandlas från provisorium och omhändertagande
till en del av en samhällelig arbetsskapande och kapitalbildande
politik.
Sett i ljuset av denna för krisbekämpningen nödvändiga mobilisering,
framstår AMS’ yrkande som inte bara rimliga utan oundgängliga. De
ansluter också väl till vad som i dag är en sund och nödvändig budgetpolitik
— dvs. en stimulans av den inhemska efterfrågan i kombination med
investeringar inom den offentliga sektorn. Som påpekas i vpk:s motion till
kompletteringspropositionen i dess helhet visar det sig att krisen väsentligen
är en funktion av nedgången i denna efterfrågan.
Mot bakgrund av vad här anförts föreslås
att riksdagen i vad avser arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde
beslutar anslå ett i förhållande till propositionens
förslag med 2 991 milj. kr. förhöjt belopp.
Stockholm den 13 maj 1982
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)