Motion
1981/82:2550
Lars Tobisson m. fl.
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1982/83,
m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1981/82:150)
Motionens huvudsakliga innehåll
Industriutvecklingen var under 1970-talet klart sämre i Sverige än i övriga
industriländer. I motionen betonas några av orsakerna till de strukturella
problemen i svensk ekonomi. Lönsamheten och soliditeten har trendmässigt
fallit i industrin. Den offentliga sektorns tillväxt har på flera sätt bidragit till
balansproblemen. De kraftigt ökade subventionerna till företagssektorn har
förhindrat den nödvändiga anpassningen av svensk industris produktionsinriktning
till nya konkurrensförhållanden.
I den reviderade finansplanen har regeringen på ett värdefullt sätt preciserat
viktiga krav på den ekonomiska politiken. Dessa preciseringar från
regeringens sida visar att det föreligger en samlad borgerlig ekonomiskpolitisk
strategi.
Om vi i Sverige skall komma till rätta med våra balansproblem, måste den
ekonomiska politiken inriktas på att dels förbättra konkurrenskraften för
svensk industri, dels hålla tillbaka den offentliga utgiftsexpansionen.
En förbättring av industrins konkurrenskraft och lönsamhet är nödvändig
för att vi skall kunna återta en del av de andelsförluster vi gjort i världshandeln
på senare år.
Vi måste spara på de offentliga utgifterna inte för sparandets egen skull
utan för att bereda utrymme för en expansion i den konkurrensutsatta
sektorn och därmed för ökad export.
För att underlätta den konkurrensutsatta sektorns expansion krävs också
att subventioneringen av näringslivet minskar. Avvecklar vi subventionerna
förbättras vår ekonomis strukturella anpassningsförmåga, och därmed underlättas
tillväxten.
De av regeringen föreslagna byggstimulanserna har nödvändiggjorts av
skatteförslagets hämmande effekter på byggbranschen. Moderata samlingspartiet
säger nej till detta och föreslår i stället en marginalskattesänkning som
inte motverkas av löneavgifter, avdragsbegränsning och urholkat inflationsskydd.
De föreslagna arbetsmarknadspolitiska insatserna avser åtgärder för nästa
vinter. Att redan nu besluta om särskilda insatser för beredskapsarbeten
m. m. är inte motiverat. Genom finansfullmakten på 2,5 miljarder kronor har
regeringen möjlighet att hålla hög beredskap för snabba åtgärder.
Den socialdemokratiska ekonomiska politiken innebär att budgetunderskottet
nonchaleras. Socialdemokraterna har systematiskt gått emot de borgerliga
partiernas besparingsförslag och i stället förordat ökade utgifter.
1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2550—2553
Mot. 1981/82:2550
2
Sedan 1980 har socialdemokraterna sagt nej till besparingar på nästan 20
miljarder kronor, räknat på helår. Samtidigt förordas ökade utgifter för t. ex
barnomsorg, arbetsmarknadspolitik och stöd till krisbranscher. Stora belopp
skall också satsas på olönsamma offentliga investeringar.
För inkomståret 1983 har socialdemokraterna föreslagit skatteökningar på
12 miljarder kronor. Detta i kombination med införandet av löntagarfonder,
som om de genomförs ökar skatten med ytterligare 4—5 miljarder kronor,
kommer att få starkt negativa effekter på svenskt näringsliv.
I motionen redogörs för löntagarfondernas negativa inverkan på Sveriges
ekonomi. Dynamiken i näringslivet går förlorad. Utvecklingen av mindre
företag hämmas och nyföretagandet motverkas. Facket kommer att få dominerande
inflytande över hela det svenska näringslivet.
Därmed går utvecklingen mot en ekonomi med stark politisk styrning av
de centrala delarna av ekonomin. Marknadsekonomin undergrävs, och konsumentens
inflytande begränsas. Moderata samlingspartiet föreslår att riksdagen
skall uttala sig mot införandet av kollektiva löntagarfonder.
Socialdemokraternas förordande av en expansiv politik och införandet av
löntagarfonder innebär bara att vi skjuter de nödvändiga anpassningsåtgärderna
på framtiden och att marknadsekonomin allvarligt försvagas. De
problem som svensk ekonomi brottas med i dag kommer med en sådan
politik att förvärras och kräva än större och mer drastiska ingrepp och
åtgärder. Moderata samlingspartiet vill inte medverka till en sådan ansvarslös
och lättsinnig politik.
Den internationella utvecklingen
För industriländerna blev 1970-talet något av ett förändringarnas decennium.
Den ekonomiska expansion som följde efter det andra världskriget
bromsades upp mot slutet av 1960-talet. Medan den genomsnittliga årliga
tillväxten under det årtiondet har legat på 5%, blev motsvarande siffra för
1970-talet 3,3%. Inflationen accelererade från drygt 3 till närmare 9% i
genomsnitt per år mellan de båda årtiondena.
Bristen på anpassningsförmåga i industriländerna medförde att de två
oljekriserna, framväxten i de ”nya industriländerna” och andra förändringar
på den världsekonomiska arenan kom att få allvarliga effekter. Den nya
situationen med högre energipriser och lägre priser på importerade produkter
från de nya industriländerna ledde under 1970-talet till att kravet på
flexibilitet och anpassning i ekonomierna starkt ökade. Dessa krav möttes
emellertid av en bristande vilja till omställning i industriländerna. Man valde
i stället att genom subventioner och protektionism motverka den nödvändiga
anpassningen.
Från 1970 till 1981 steg råoljepriserna från knappt 2 dollar till ca 35 dollar
per fat. Oljeprishöjningarna var koncentrerade till främst två perioder:
1973—1974 och 1979—1980 (se diagram 1). Den snabba prisstegringen på olja
påverkade industriländerna på flera sätt.
Mot. 1981/82:2550
3
För det första steg inflationen. Olika grupper i samhället försökte kompensera
sig för de ökade oljepriserna, vilket ledde till att inflationen låg kvar på
en hög nivå.
För det andra uppstod ett bytesbalansunderskott i industrivärlden. Detta
berodde på den s. k. terms-of-trade-förlust som de höjda oljepriserna medförde.
Denna verkade neddragande på efterfrågan och därmed också på
tillväxt och sysselsättning.
För det tredje reagerade de ekonomisk-politiska beslutsfattarna på olika
sätt. En del länder valde att i enlighet med OECD:s rekommendationer föra
en expansiv politik. Det var i huvudsak några små länder, däribland Sverige,
som beträdde den vägen med kraftiga konkurrenskraftsproblem som följd.
Andra länder valde att föra en mer kontraktiv och stram ekonomisk politik
för att komma till rätta med den höjda inflationstakten.
En snabb industrialisering i vissa utvecklingsländer ledde till framväxten
av s. k. nya industriländer. Dessa länder kan inom vissa branscher genom
låga priser, i enlighet med sina komparativa fördelar, konkurrera ut motsvarande
verksamhet i industriländerna. Detta leder till ökade krav på omställningar.
Samtidigt erbjuder dessa länder en växande marknad särskilt för
investeringsvaror.
Bristen på flexibilitet har lett till en svår arbetslöshet i OECD-området.
Likaså är inflationstakten besvärande och ett hinder för en ökad tillväxt.
Dämpningen av inflationstakten har också gått långsammare efter den andra
oljekrisen.
Eftersom låg inflationstakt är en förutsättning för att komma till rätta med
strukturella brister, öka tillväxten och trygga sysselsättningen ges kampen
mot inflationen högsta prioritet i de flesta industriländer. Frankrike utgör
härvidlag ett undantag. Alltsedan president Mitterand tillträdde sommaren
1981 har man bedrivit en traditionell keynesiansk efterfrågestimulerande
politik. Ökade statliga utgifter bedöms som ett sätt att komma till rätta med
tillväxt- och arbetslöshetsproblemen.
Trots de offentliga insatserna steg arbetslösheten i Frankrike från 1,6
miljoner personer sommaren 1981 till drygt 2 miljoner i början av 1982.
Inflationstakten accelererade under samma period. Bytesbalansproblemen
förvärrades. I oktober 1981 devalverades francen. Under våren 1982 har
dock valutasituationen återigen förvärrats med en press uppåt av räntorna
som resultat.
Budgetunderskottet i Frankrike har ökat. Detta uppgick till 30 miljarder
franc i 1981 års budget. För innevarande budgetår väntas det öka till 115
miljarder franc. Redan nu pekar också prognosen på att det vid fortsatt
expansion kan komma att uppgå till ca 200 miljarder franc 1983. I samband
med att dessa siffror blev kända deklarerade Mitterand, att växande budgetunderskott
är ett hot mot sysselsättningen på sikt. Detta uttalande tolkas
allmänt som att den socialistiska regeringen måste tänka om och föra en mer
restriktiv politik, i likhet med de flesta andra OECD-länder.
Mot. 1981/82:2550
4
Ett annat fenomen i världsekonomin som uppträtt i slutet av 1970-talet och
början av 1980-talet är turbulensen på de finansiella marknaderna. När
inflationen dämpats efter den andra oljekrisen, har de nominella räntorna
tenderat att förbli höga. Därmed har realräntan stigit, vilket är ovanligt i
denna fas av konjunkturcykeln. Räntornas utveckling under de närmaste
åren torde komma att bli avgörande för styrkan i den kommande konjunkturuppgången.
Särskilt oroande är utvecklingen i USA, där budgetunderskotten
tenderar att växa, vilket bidrar till att pressa upp realräntan.
Vi ansluter oss i huvudsak till den prognos som presenterats i den reviderade
nationalbudgeten. Den innebär att den internationella utvecklingen blir
sämre än vad som tidigare förutsetts.
Tillväxten i OECD-länderna stannar vid ca 0,5% mot tidigare antagna
1,25% 1982.
Diagram 1. Nominella priser på lätt råolja från Mellanöstern
USD/fat
40
35
pris
30
25
Kontra:<ts
pris
20
15
10
5
1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81
Källa: SIND.
Sedan den reviderade nationalbudgeten utarbetats har dessutom situationen
på oljemarknaden förändrats. Oljepriserna på den s. k. spot-marknaden
har återigen stigit. Även priset på Nordsjöolja har pressats upp något. Inte
heller har den internationella räntenivån och dollarkursen visat någon klar
fallande tendens. Därmed riskerar den internationella konjunkturuppgången
att bli ytterligare försenad.
Det är slutligen anmärkningsvärt att den reviderade finansplanen inte
uppmärksammar det hot mot världsekonomin som det växande antalet länder
med betalningssvårigheter innebär. Utöver Polen har flera statshandelsländer
problem med att klara räntor och amorteringar på sin utländska
Mot. 1981/82:2550
5
upplåning. Även vissa utvecklingsländer befinner sig i en utsatt position. Ca
20 länder omförhandlar f. n. sina krediter. Betalningssvårigheterna stryper
möjligheten till nya krediter, och detta i sin tur verkar nedhållande på den
internationella handeln.
Strukturproblem i Sverige
1970-talets problem har i många avseenden varit desamma i Sverige som i
övriga industriländer. Till betydande del har dessa problem sammanhängt
med utvecklingen i vår omvärld. De höjda oljepriserna och nedgången i
världshandeln drabbade Sverige liksom övriga industriländer. Men även om
andra länder också hade stora svårigheter, finns det knappast något industriland
som fick en sämre industriutveckling under 1970-talet än Sverige. Detta
belyses tydligt av diagram 2, som visar industriproduktionens utveckling i
Sverige och OECD-länderna.
Diagram 2. Industriproduktionen i Sverige och OECD 1972-1981. Säsongkorrigerade
siffror
Inda* 1970 - 100
150
140
y \ OECD totalt
130
110
100
79
78
77
78
80
78
1972 73
74
Kälta: SCB och OECD.
Moderata samlingspartiet har i sina motioner 1981/82:8 och 1981/82:2018
redovisat de väsentligaste orsakerna till de mycket kraftiga balansbrister som
f. n. kännetecknar vår ekonomi. Den följande beskrivningen av den svenska
utvecklingen under 1970-talet koncentreras därför i huvudsak på några av de
strukturella problemen för framtiden.
Mot. 1981/82:2550
6
Den otillräckliga investeringsutvecklingen under 1970-talet är en av orsakerna
till att den industriella tillväxttakten i Sverige varit lägre än OECDgenomsnittet.
Den svagare investeringsbenägenheten beror i sin tur på en
rad faktorer.
Den trendmässigt försämrade lönsamheten och soliditeten inom näringslivet
har lett till återhållsamhet med investeringar. Lönsamheten har dessutom
trendmässigt fallit i industrin, medan den har hållit sig väl uppe i en del övriga
sektorer, framför allt inom finansiella företag, fastighets- och byggnadsföretag.
Att den relativa lönsamheten på investeringar förskjutits till övriga
sektorers fördel påverkar investeringsviljan i industrin negativt.
Den snabbt växande offentliga sektorns resursanspråk är en annan orsak
till den svaga investeringsutvecklingen. Den offentliga utgiftsexpansionen
har åtföljts av en fortlöpande skärpning av skattetrycket. Det svenska skatteoch
bidragssystemets utveckling under 1970-talet har fått negativa följder på
löntagarnas och företagarnas vilja att arbeta, spara och investera. Den
svenska ekonomin har därmed successivt förlorat den flexibilitet och anpassningsförmåga
som den hade under 1950- och 1960-talen.
En tredje väsentlig orsak till våra strukturproblem är att de internationella
relativpriserna har förändrats på ett för vårt land ogynnsamt sätt. Näringslivets
produktionsstruktur är därmed inte anpassad till vad som långsiktigt är i
överensstämmelse med våra komparativa fördelar. Detta tar sig bl. a. uttryck
i att vissa av nyckelbranscherna som t. ex. varv, järn- och stålindustri, tekoindustri
m. m. inte längre är internationellt konkurrenskraftiga.
En betydande del av förklaringen till de bestående problemen i den
svenska ekonomin är den bristande förmågan att genomföra den nödvändiga
strukturella anpassningen. De relativprisförändringar som skett inom näringslivet
till nackdel för bl. a. de nämnda krisbranscherna nödvändiggör en
omstrukturering av vår ekonomi. Under 1970-talet klarade den svenska
ekonomin inte dessa omstruktureringskrav.
Ett viktigt element i denna brist på strukturanpassningsförmåga har varit
den växande subventioneringen av bl. a. krisbranscherna. Ökade subventioner
ha lett till att produktionsresurser har låsts fast i krisindustrier som varvsoch
järn- och stålindustrin. Även inom vissa av de skyddade sektorerna i
ekonomin ökade subventioneringsgraden kraftigt under 1970-talet. Framför
allt växte subventionerna till bostadssektorn och livsmedelssektorn.
Den snabbt växande subventioneringsgraden har inneburit en relativ diskriminering
av den icke krisdrabbade industrin. Subventioneringen innebär
att resurser har förts över till de skyddade sektorerna i ekonomin samt till de
nämnda krisbranscherna. Hade inte dessa transfereringar skett skulle en
större del av den totala efterfrågan ha riktats mot de friska delarna av
industrin. Dessutom skulle arbetskraft och kapital i större utsträckning ha
funnits tillgänglig för de livskraftiga företagen. Subventionerna bidrog med
andra ord till en undanträngning av industriell verksamhet under 1970-talet.
Ett motiv för subventionerna har varit den svaga utvecklingen i den ej
Mot. 1981/82:2550
7
krisdrabbade industrin. Det har varit svårt att låta gamla företag och anläggningar
avvecklas, innan nya och expansiva företag kommit fram. Så länge
krisföretagen inte tillåts försvinna, blir det emellertid ingen expansion i de
övriga företagen. Skälet till detta är framför allt att en alltför långsam
utfasning av icke konkurrenskraftig verksamhet på ett konstlat sätt håller
uppe lönenivån i hela industrin, vilket verkar tillbakahållande på de annars
expansiva företagen.
Industriomvandlingsprocessen kan sägas ha två sidor. Å ena sidan föreligger
det ett stort behov av att ersätta icke konkurrenskraftiga industriföretag
som på grund av relativprisförändringar inte längre är internationellt konkurrenskraftiga.
Å andra sidan har expansionen i potentiellt konkurrenskraftiga
industrigrenar ej kommit till stånd bl. a. på grund av en fortgående sänkning
av lönsamhet och soliditet. Av central betydelse för Sveriges möjligheter att
bryta den negativa industriutvecklingen är att samspelet mellan avvecklingstakten
i den krisdrabbade delen av industrin och förnyelsetakten i den
expansiva delen återställs. Ju snabbare en ny industriell verksamhet kan
utvecklas, desto lättare blir det att avveckla gammal kapacitet.
Diagram 3. Lönsamhet och strukturomvandling i industrin
Räntabilitet
0
100%
Andal av
industrin
Källa: SOU 1982: 14.
I diagram 3 åskådliggörs hur lönsamheten hänger ihop med strukturomvandlingen
i industrin. Kurvan anger en hypotetisk fördelning av räntabiliteten
i industrins olika branscher. Vi har en mycket stor spridning av lönsamheten
mellan svaga och framgångsrika industribranscher. Nollinjen har hamnat
mycket högt i vår ekonomi på grund av att toleransen för vinster i de
Mot. 1981/82:2550
8
framgångsrika företagen minskar från samhällets och löntagarnas sida. Det
har lett till att en ökad andel av industrin fått lönsamhetsproblem samtidigt
som expansionskraften i de livskraftiga industriföretagen har sjunkit.
Om vi har extra stora krav på en snabb omvandlingstakt i industrin, måste
den relativa kostnadsnivån i den expansiva delen av industrin vara relativt
lägre än i konkurrensländerna, om expansionstakten inom denna del av
industrin skall hållas uppe på en tillräckligt hög nivå.
Under den senare delen av 1970-talet var behovet av att ersätta icke
konkurrenskraftig kapacitet mycket stor. Av olika skäl kom detta inte att ske
med negativa effekter för den strukturella anpassningen som resultat. För att
vi skall komma till rätta med ojämvikten i bytesbalansen, krävs det att vi
genomför åtgärder för att förbättra den strukturella anpassningsförmågan.
Detta innebär bl. a. att vi måste tillåta icke konkurrenskraftig produktion att
läggas ned.
Avstämningen av 1980 års långtidsutredning
I avstämningen av 1980 års långtidsutredning Tillväxt eller stagnation
(SOU 1982:14) anges tre alternativa utvecklingsvägar för Sveriges ekonomi
fram till 1985.
Alternativ I bygger på förutsättningen att full sysselsättning skall råda
1985. Vidare antas att balans skall nås i utrikesbetalningarna 1990. Detta har
antagits innebära ett underskott motsvarande 2% av BNP 1985. Den senare
målsättningen innebär endast en mindre förbättring i jämförelse med 1981
års underskott, vilket uppgick till ca 2,5% av BNP. Utredningen betonar
dock att det strukturella underskottet detta år var betydligt större. Alternativ
I innebär således en ekonomisk utveckling där den svenska ekonomin når
fullt kapacitetsutnyttjande 1985 utan att bytesbalansunderskottet försämras
räknat från 1981. En sådan utveckling kräver att tillväxten blir exportledd.
För att detta skall komma till stånd krävs en förbättring av konkurrenskraften
innebärande en sänkning av relativpriserna med ca 2% per år räknat från
1981. Detta motsvarar en något större relativprissänkning än den som 1981
års devalvering beräknas ge upphov till. Den snabba exporttillväxten kräver
enligt utredningen i sin tur en snabb tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn.
Den genomsnittliga sysselsättningen i industrin förväntas öka med 19000
personer i genomsnitt per år. För att bereda utrymme för denna tillväxt krävs
fortsatt återhållsamhet i övriga delar av ekonomin. Den offentliga konsumtionen
ökar endast med 0,6% per år, medan den privata konsumtionen får
öka med 0,7% per år räknat från 1981.
Alternativ II har byggts upp från två utgångspunkter. För det första har
exporten antagits växa i takt med den internationella marknadstillväxten,
dvs. vi varken återvinner eller förlorar marknadsandelar. För det andra har
det antagits att den strama politik vad gäller inhemsk efterfrågan som förs i
alternativ I och också fullföljs i alternativ II.
Restriktionerna på ekonomins utbudssida har i detta alternativ antagits bli
Mot. 1981/82:2550
9
bestående och en strukturomvandling mot potentiellt expansiva branscher
väntas inte komma till stånd. Företagen kommer därmed inte att kunna
utnyttja devalveringen. Industrins produktionstillväxt blir lägre än i alternativ
I, vilket leder till en fortsatt nedgång i industrisysselsättningen. Mot
bakgrund av den strama politiken blir en kraftig ökning av arbetslösheten
oundviklig i detta alternativ. Även bytesbalansen försämras i förhållande till
alternativ I genom att industriexpansionen uteblir. En åtstramning av konsumtionen
leder i detta alternativ till en sänkning av den totala produktionstillväxten,
ofullständigt kapacitetsutnyttjande, stigande arbetslöshet och
växande bytesbalansunderskott.
I alternativ lil har politiken antagits bli inriktad på att skapa full sysselsättning
genom offentlig expansion och ökat bostadsbyggande. Detta alternativ
leder enligt utredningen till att industriproduktionen endast växer med 0,5 %
mer per år än i alternativ II, trots den kraftiga ökningen av inhemsk efterfrågan.
Exporten utvecklas svagt vilket leder till ett växande bytesbalansunderskott,
som 1985 uppgår till ca 5,5% av BNP. Den fortsatta ökningen av
offentlig konsumtion och offentliga subventioner leder till ett växande budgetunderskott.
Detta uppgår i utredningens kalkyler till 124 miljarder kronor
1985, vilket motsvarar 13,3% av BNP.
De tre alternativen sammanfattas i sina huvuddrag i tabell 1. Utredarna
understryker nödvändigheten av en strukturell anpassning i den svenska
ekonomin. En sådan sker i alternativ I men inte i alternativen II och III. Vid
oförändrad struktur i den svenska ekonomin står valet på kort sikt mellan
ökade underskott å ena sidan och ökad arbetslöshet å andra sidan. I ett något
längre perspektiv är det inte möjligt att upprätthålla full sysselsättning genom
växande underskott. En utveckling enligt alternativ III kommer att nå en
punkt där underskotten inte längre blir hanterliga. Den kraftiga expansionen
måste då avlösas av mycket hård åtstramning, varvid arbetslösheten ökar
kraftigt även i detta alternativ. En strukturanpassning är sålunda en förutsättning
för en bestående full sysselsättning.
Tabell 1 Sammanfattning av de tre alternativen i ”Tillväxt eller stagnation”
Alt. I |
Alt. 11 |
Alt. III |
|
BNP-tillväxt |
2,4% |
1,0% |
2,2% |
Industriproduktion |
5,8% |
3,3% |
3,8% |
Konsumentpriser |
6.2% |
10,2% |
|
Exporttillväxt |
7,5% |
4,5% |
4,5% |
Bytesbalans 1985 |
-15 mdr |
-32 mdr |
-50 mdr |
Bytesbalans procent av BNP |
-1,9% |
-3,6% |
-5,4% |
Budgetunderskott 1985 |
-72 mdr |
-124 mdr |
|
Budgetunderskott 1985 |
|||
procent av BNP |
-9,3% |
-13,3% |
|
Totala statliga utgifter |
+2,1% |
+4.1% |
|
Statlig konsumtion |
-0,8% |
±0% |
|
Kommunal konsumtion |
+ 1,2% |
+3,7% |
Källa: SOU 1982: 14.
Mot. 1981/82:2550
10
Utredarna pekar på det nära sambandet mellan subventionspolitiken och
strukturell anpassning. I det av utredarna förordade alternativet I förblir
subventionerna ungefär oförändrade nominellt, vilket innebär en mindre
real neddragning. Eftersom ekonomin och vissa branscher sedan lång tid
varit inställda på en fortgående ökning, innebär detta en betydande omställning.
Utredarna frågar sig emellertid om denna neddragning är tillräcklig för
att ge en positiv ekonomisk utveckling. Man menar ”att en kraftigare neddragning
av subventionerna kombinerad med sänkta skatter och eventuellt
också reduktion av budgetunderskotten skulle ge en snabbare omställning av
ekonomin mot en mera långsiktigt hållbar struktur” (SOU 1982:14 s. 70).
Risken med en fortsatt hög subventionsgrad är att den nödvändiga omställningen
ej kommer till stånd på grund av att impulserna till omställning blir
svaga och att vi hamnar i alternativ II med svag industriexpansion som följd.
Moderat politik för tillväxt
Sveriges ekonomi är i obalans. En förutsättning för att vi skall komma till
rätta med problemen är tillväxt.
Moderata samlingspartiet redovisar inga enkla lösningar på dagens problem.
Det finns inga genvägar till återvunnen styrka.
Om vi skall komma till rätta med våra balansproblem, måste den ekonomiska
politiken inriktas på att dels förbättra konkurrenskraften för svensk
industri, dels hålla tillbaka den offentliga utgiftsexpansionen.
En förbättring av industrins konkurrenskraft och lönsamhet är nödvändig
för att vi skall kunna återta en del av de andelsförluster vi gjort i världshandeln
på senare år.
Vi måste spara på de offentliga utgifterna inte för sparandets egen skull
utan för att bereda utrymme för en expansion i den konkurrensutsatta
sektorn och därmed för ökad export. Genom en återhållsam offentlig utgiftspolitik
underlättar vi för den utlandskonkurrerande sektorn att rekrytera den
arbetskraft som behövs för att öka produktionen. En lägre offentlig efterfrågan
minskar också risken för att den offentliga sektorn skall bli löneledande.
Skär vi ner de offentliga utgifterna ökar också utrymmet för reala löneökningar.
Detta underlättar avtalsförhandlingarna och medför att risken för
konflikter eller för inflationsdrivande avtal minskar.
De som hävdar att vi i nuvarande sysselsättningsläge bör avstå från att
spara i de offentliga utgifterna bortser från att budget- och bytesbalansunderskotten
begränsar vår ekonomisk-politiska handlingsfrihet. Det går inte
att ersätta alltför låg utländsk efterfrågan med en ökning av den offentliga
efterfrågan.
För att underlätta den konkurrensutsatta sektorns expansion krävs också
att subventioneringen av stora delar av näringslivet minskar. Subventionerna
till olika sektorer av den svenska ekonomin har som nämnts i avsnittet om
den svenska utvecklingen kraftigt ökat. Denna subventionspolitik har förhindrat
den nödvändiga anpassningen av svensk industris produktionsinrikt
Mot. 1981/82:2550
11
ning till nya konkurrensförhållanden. Alltför stor kapacitet har byggts upp i
verksamheter där vi inte längre är internationellt konkurrenskraftiga. Avvecklar
vi subventionerna, förbättras vår ekonomis strukturella anpassningsförmåga,
och därmed underlättas tillväxten.
Den uppgift som står framför oss är inte omöjlig, men den kräver ökad
vilja till omställning och flexibilitet.
I den fundamentala obalanssituation Sveriges ekonomi nu befinner sig
måste en avveckling av det strukturella bytesbalansunderskottet bli ett övergripande
mål. Fortsätter bytesbalansunderskottet att växa kommer vi att
tvingas in i ett läge, där vi drastiskt måste lägga om politiken. Ju längre vi
skjuter anpassningen framför oss, desto svårare blir det att ta itu med
problemen.
Vi ansluter oss till de krav som anges för uppfyllandet av alternativ I i
avstämningen av 1980 års långtidsutredning (Tillväxt eller stagnation, SOU
1982:14). Utredningen innehåller i huvudsak en riktig analys av den svenska
ekonomins problem inför 1980-talet. Vi vill dock sträva efter att i stort sett nå
balans i utrikesbetalningarna redan i mitten av 1980-talet. Utredningen
innebär ett stöd för den politik som moderata samlingspartiet gett uttryck för
i tidigare motioner om den ekonomiska politiken. Det föreligger också — att
döma av den reviderade finansplanen - en borgerlig enighet om den övergripande
strategin för att komma till rätta med problemen i svensk ekonomi.
Ökad export och minskad import förutsätter industriell expansion. Det är
nödvändigt att återerövra förlorade och vinna nya marknadsandelar. Resurser
måste fördelas från den skyddade till den konkurrensutsatta sektorn.
Därtill kommer krav på en betydande strukturomvandling inom den konkurrensutsatta
sektorn. Det går inte att genom omfattande statliga subventioner
och stödinsatser fortsätta att skjuta den nödvändiga anpassningen på
framtiden.
Vi måste öka såväl export som investeringar, vilket innebär att utrymmet
för inhemsk konsumtion, såväl privat som offentlig, blir ytterst begränsat.
Genom att hålla tillbaka den inhemska efterfrågan i relation till omvärlden
uppfylls två krav. För det första hålls importen tillbaka, och för det andra
sker en nödvändig förbättring av kostnadsläget.
Ett mycket tungt ansvar för den kommande utvecklingen och möjligheterna
att nå balans vilar på arbetsmarknadens parter inför den kommande
avtalsrörelsen. Det är nödvändigt att få återhållsamma och ansvarsfulla
förhandlingsuppgörelser. Utrymmet för löneökningar under de kommande
åren är ytterst begränsat. Det är väsentligt att avtalsparterna själva får ta
ansvar för sina avtal. Staten kan inte längre gå in med subventioner och stöd
om avtalet överskrider det tillgängliga utrymmet. Den konkurrensutsatta
sektorn behöver sänka de relativa exportpriserna i syfte att återta marknadsandelar,
och dessutom krävs en förbättring av vinstläget.
Inom ramen för den begränsade totalnivån för löneökningar måste industrins
relativa löneläge förbättras, om det skall vara möjligt att uppnå den
Mot. 1981/82:2550
12
erforderliga förskjutningen av produktionens inriktning från den skyddade
till den konkurrensutsatta sektorn.
Oljeberoendet mäste minska. Kostnaderna för oljeimporten uppgick 1981
till ca 30 miljarder kronor. Genom att reducera oljenotan uppnås balans i de
utrikes betalningarna tidigare än vad långtidsutredningen angett.
Risken för en ny oljekris med snabba prisstegringar kan inte uteslutas. Det
nuvarande och tillfälliga utbudsöverskottet på de internationella oljemarknaderna
kan snabbt ändras. Genom att minska oljeimporten reducerar vi
också riskerna för de kraftiga inflationsimpulser som en tredje oljechock
skulle föra med sig.
Förutom via den av riksdagen beslutade kärnkraftsutbyggnaden kan en
ökad eltillförsel inom överskådlig tid tryggas endast genom vattenkraft eller
förstärkt satsning på kol. Olja för värmeproduktion kan ersättas av kol.
värme från kraftverk, torv och spillvärme som i dag inte nyttiggörs.
En ökad skogsexport kan ge ett väsentligt bidrag till förbättringen av
bytesbalansen. Eftersom skogsexporten är betydligt importsnålare än övriga
sektorer kommer nettoeffekten på bytesbalansen att bli större än vid en
exportökning från t. ex. verkstadsindustrin.
Under den senaste konjunkturuppgången fick inte skogsindustrin virke så
att industrikapaciteten kunde utnyttjas i den utsträckning som marknadsförutsättningarna
medgav. Produktionen begränsades således på grund av brist
på råvara, vilket medförde ett bortfall av exportinkomster av betydande
omfattning.
En genomgripande reform av marginalskatterna är nödvändig för att
påtagligt påverka avverkningsbenägenheten inom det privatägda skogsbruket.
Moderata samlingspartiet har i partimotion 1981/82: 2018 framhållit
vikten av att temporära regler införs intill dess en sådan omläggning är
genomförd. En administrativt enkel metod är att från inkomst av skogsbruk
medge extra avdrag av det slag som beslutats av vårriksdagen 1981. Virkesförsörjningsutredningen
(SOU 1981:81) har i sitt slutbetänkande redovisat
att ett sådant avdrag bör uppgå till minst 10—15% för att ge effekt.
Regeringens ekonomiska politik
I den reviderade finansplanen har regeringen på ett värdefullt sätt preciserat
viktiga krav på den ekonomiska politiken. Gemensamt för dessa preciseringar
är att de anger en utveckling mot förstärkt marknadsekonomi och
mindre offentlig styrning. Som särskilt viktiga markeringar kan följande
citeras:
Eftersom låg inflation är en förutsättning för att trygga den fulla sysselsättningen
och för en rättvis inkomstfördelning måste kampen mot inflationen
ges högsta prioritet.
Vi måste få återhållsamma och ansvarsfulla uppgörelser på arbetsmarkna
Mot. 1981/82:2550
13
den. Utvecklingen under 1983 blir av avgörande betydelse när det gäller att
varaktigt förbättra konkurrenskraften och få ner inflationstakten.
Konjunkturpolitiken måste avpassas så att den ligger i linje med de krav
som strukturomvandlingen ställer. Det innebär bl. a. att det relativa efterfrågetrycket
inte kan tillåtas stiga till en nivå där vi riskerar att vinsterna av förra
årets devalvering spolieras.
Arbetsmarknadspolitiska insatser måste utformas så att de underlättar en
nödvändig långsiktig anpassning. Industri- och näringspolitiken måste fortsatt
utformas så att den skapar gynnsamma förutsättningar för industriell
förnyelse och för ny- och småföretagsamheten.
I syfte att återställa den samhällsekonomiska balansen måste resurser
omfördelas från den skyddade sektorn till den konkurrensutsatta sektorn, i
första hand industrin. Därtill kommer krav på en betydande strukturomvandling
inom den konkurrensutsatta sektorn.
Ett omfattande sparprogram är nödvändigt för att skydda reallönerna.
Underlåtenhet att vidta nödvändiga sparåtgärder skulle lägga en orimligt stor
del av anpassningsbördan på löntagarna och leda till kraftiga standardsänkningar.
Vi har tidigare framhållit att vi måste spara av en rad strukturella skäl bl.
a. för att minska den andel av de totala resurserna som fördelas via de
offentliga budgetarna. Samtidigt är det självklart att besparingsåtgärderna
kortsiktigt medför att efterfrågetrycket i ekonomin dämpas. I den mån den
totala efterfrågenivån därmed skulle riskera hamna på en lägre nivå än vad
som är lämpligt, kan detta motverkas av sänkta skatter.
Det är inte heller en framkomlig väg att genom en höjning av skattetrycket
försöka begränsa de negativa effekterna av en alltför snabb offentlig utgiftsexpansion.
En sådan politik skulle tvärtom riskera att driva upp inflationen,
minska näringslivets konkurrenskraft och förvärra balansbristerna i den
svenska ekonomin.
Dessa uttalanden från regeringen visar att det föreligger en samlad borgerlig
ekonomisk-politisk strategi. Centerpartiet och folkpartiet sluter upp i det
arbete för att återupprätta marknadsekonomin som moderata samlingspartiet
länge bedrivit.
Det är väsentligt att denna strategi fullföljs i det praktiska regeringsarbete!.
Varje åtgärd måste därför sättas in i sitt ekonomisk-politiska sammanhang,
så att inte enskilda åtgärder försvårar eller förhindrar att strategin
fullföljs. I ett väsentligt avseende bryter regeringen mot den deklarerade
politiken. Skatteöverenskommelsen med socialdemokraterna medför betydande
skärpning av skattetrycket. Ett höjt skattetryck driver nämligen upp
inflationen, minskar näringslivets konkurrenskraft och förvärrar balansbristerna
i den svenska ekonomin.
Att strategin fullföljs framstår som än mer ofrånkomligt efter de analyser
Mot. 1981/82:2550
14
som långtidsutredningen nyligen offentliggjort och vilka påvisat att nya och
kraftfulla statliga besparingar måste vidtas fram till 1985 om tidigare angivna
balansmål skall kunna uppnås. Mot den bakgrunden är det minst sagt märkligt
att regeringen inte vill precisera något nytt sparmål. I budgetförslaget
sägs besparingarna dock böra ha ungefär samma omfattning som budgetåret
1982/83.
Det har inledningsvis framhållits att den internationella utvecklingen riskerar
att bli sämre än vad som anges i den reviderade finansplanen. Men även
enligt regeringens bedömning stannar världshandelns tillväxt vid 3-4%.
Mot denna bakgrund framstår exportprognosen som mycket optimistisk.
Den totala exporten av varor och tjänster förutses öka volymmässigt med
5,7% 1982 och 7,5% 1983. Marknaderna för bearbetade industriprodukter
väntas växa med ca 3,5% inom industriländerna 1982. Vår export av bearbetade
varor förutses stiga med 8 %, vilket innebär att vi okar våra marknadsandelar
med ca 4,5%. För 1983 förutses en marknadsandelsökning med 2,5%.
I den planenkät som Industriförbundet nyligen publicerat görs bedömningen
att konjunkturen återhämtar sig långsammare än regeringen räknat
med. I den reviderade finansplanen beräknas ökningen av produktionen i
tillverkningsindustrin bli drygt 3% år 1982. Industriföretagens enkätsvar
tyder på en ökning med bara 1%, dvs. årets produktionsökning i tillverkningsindustrin
skulle bara bli en tredjedel så stor som den av regeringen
beräknade ökningen.
Förväntningarna om ett kraftigt exportuppsving påverkar givetvis prognoserna
för industriproduktionens utveckling och bytesbalansen. Förutsättningarna
för att exportprognosen skall uppfyllas beror på dels om företagen
utnyttjar devalveringen och sänker sina relativpriser, dels om gamla tumregler
för priselasticiteten gäller. I samband med överbryggningspolitiken och
kostnadskrisen vid mitten av 1970-talet förlorade Sverige snabbt marknadsandelar
till följd av de höjda exportpriserna. När nu en viss sänkning av
priserna sannolikt äger rum, torde det vara svårare att återvinna andelar.
Detta bekräftas också av utvecklingen efter devalveringarna 1976 och 1977.
Den föreslagna arbetsgivaravgiftshöjningen 1983, för att finansiera marginalskattesänkningen,
motverkar också exportmöjligheterna.
Vi anser inte att den uppställda exportprognosen är realistisk. Därför
torde också ökningen av industriproduktionen bli lägre och BNP-tillväxten
mindre.
En nedreviderad exportprognos ökar bytesbalansunderskottet. Till detta
kommer också att den reviderade finansplanens prognos om oljeprisutvecklingen
är för optimistisk. Bedömningen av bytesbalansens underskott är mot
denna bakgrund alltför ljus.
Det är också viktigt att notera att utsikterna för industriproduktionen 1982
och 1983 därmed blir sämre än den utveckling som avstämningen av 1980 års
långtidsutredning anger som nödvändig. I diagram 4 har prognosen för
industriproduktionen enligt den reviderade nationalbudgeten lagts in till
Mot. 1981/82:2550
15
sammans med de krav på tillväxt som anges i utredningen för uppfyllandet av
alternativ I. Moderata samlingspartiets bedömning är alltså att utvecklingen
kan bli ännu sämre. Därmed blir utrymmet för löneökningar mindre. Detta
medför ännu större påfrestningar i den kommande avtalsrörelsen.
Diagram 4. Industriproduktionen, faktisk och enligt avstämningen av 1980 års långtidsutredning
samt enligt den reviderade nationalbudgeten, fasta priser
Mdr kr
110
100
90
* Alt. I
80
70
60
1970
1985 Ar
1975
1980
Källa: SCB, ekonomidepartementet.
I den reviderade finansplanen redovisas inga konkreta åtgärder för en
nedtrappning av de industripolitiska stödåtgärderna. Dessa kommer i stället
att öka från 7,2 miljarder kronor 1981 till 10,1 miljarder kronor 1982, se
tabell 2. Uppgången bör ses mot bakgrund av långtidsutredningens konstaterande,
att en minskning av stödåtgärderna är en förutsättning för att utredningens
s. k. referensalternativ skall kunna uppnås. Med hänsyn till risken
för en svag utveckling av industriproduktionen finns anledning att undersöka
om det är möjligt att snabbt avveckla subventionerna och sänka skatterna för
företagen, om industriexpansionen inte blir tillräcklig.
Mot. 1981/82:2550
16
Tabell 2 Industripolitiska åtgärder 1976—1982
Milj. kr.
1976 |
1977 |
1978 |
1979 |
1980 |
1981 |
1982 |
||||||||
Statliga företag |
1 |
887 |
1 |
342 |
625 |
1 |
615 |
1 |
350 |
1 |
980 |
3 |
890 |
|
Varvsindustri |
556 |
1 |
465 |
1 |
638 |
5 |
077 |
3 |
360 |
3 |
000 |
4 |
100 |
|
Stålindustri |
1 |
770 |
1 |
652 |
1 |
120 |
1 |
160 |
220 |
|||||
Skogsindustri |
360 |
325 |
60 |
520 |
40 |
|||||||||
Övriga branscher |
413 |
1 |
969 |
990 |
550 |
1 |
840 |
|||||||
Totalt |
2 |
443 |
2 |
807 |
4 |
806 |
10 |
638 |
6 |
880 |
7 |
210 |
10 |
090 |
därav: transferering |
420 |
1 |
593 |
2 |
594 |
6 |
224 |
5 |
230 |
5 |
080 |
8 |
430 |
|
lån och aktieteckning |
2 |
023 |
1 |
214 |
2 |
212 |
4 |
414 |
1 |
650 |
2 |
130 |
1 |
660 |
Anm. Statliga företag omfattar i huvudsak företag inom Statsföretag, t. ex. NJA,
LKAB, ASSI m. fl.
Källor: Rev. nationalbudget.
Devalveringen hösten 1981 beskrivs i den reviderade finansplanen som en
offensiv ekonomisk-politisk åtgärd. På flera ställen omnämns devalveringens
gynnsamma effekter i ett nästan lyriskt tonläge. Detta är enligt vår bedömning
inte en riktig verklighetsbeskrivning. Moderata samlingspartiet delar
visserligen regeringens bedömning att devalveringen var ofrånkomlig i den
uppkomna situationen. Men vi reagerar mot beskrivningen av devalveringen
som en offensiv ekonomisk-politisk åtgärd. Devalveringen var nödvändig på
grund av den inträffade kostnadsutvecklingen, men det hade förvisso varit
bättre för svensk ekonomi om devalveringen hade kunnat undvikas. En
devalvering är inget offensivt ekonomiskt-politiskt instrument.
Skatteomläggningens effekter på villamarknaden har varit och är fortfarande
allvarliga. Nyproduktionen av småhus och fritidshus har minskat
kraftigt, vilket lett till arbetslöshet inom byggsektorn. Omläggningens finansiering
via höjda arbetsgivaravgifter kommer att försvåra den nödvändiga
industriexpansionen. Härigenom kan sysselsättningsutvecklingen påverkas
negativt. Det förefaller inkonsekvent att först med skatteskärpningar skapa
arbetslöshet och sedan presentera ett sysselsättningspaket på över 2 miljarder
kronor för att motverka arbetslösheten.
Regeringen anger att vid en högre internationell inflationstakt än 5,5% per
år måste den svenska kronan appreciera om vår interna inflationstakt skall
hållas på den målsatta nivån. Det är i och för sig önskvärt att hålla tillbaka
prisstegringen. En uppskrivning av den svenska kronan skulle emellertid —
utöver den aviserade höjningen av arbetsgivaravgiften - försämra konkurrenskraften
hos företagen. Så länge konkurrenskraften inte utvecklas avsevärt
gynnsammare än i dag kan revalvering av kronan därför inte bli aktuell.
För att en revalvering skall vara trovärdig krävs en väsentligt lägre kostnadsutveckling
i Sverige än i utlandet, ökad tillväxt i industrin samt en förbättring
av bytesbalansunderskottet.
Det är i fråga om skatteuppgörelsen och inflationsutvecklingen också värt
att notera att den reviderade finansplanen inte kommenterar att prisstegring
Mot. 1981/82:2550
17
en ligger betydligt över de 5,5% som indexregleringen av inkomstskatteskalan
nu skall begränsas till. För den för indexregleringen relevanta tidsperioden
— augusti 1981 till augusti 1982 - torde prisstegringarna komma att
uppgå till 8 å 9%, vilket skulle betyda en inte obetydlig automatisk skatteskärpning
i förhållande till vad bibehållen indexreglering skulle ha inneburit.
Det finns också anledning att vara pessimistisk angående inflationstakten
1983. Redan nu kan konstateras att producentpriserna stiger snabbare än
konsumentpriserna vilket antyder att även prisökningarna i konsumentledet
kan komma att accelerera. Risken för en stigande inflationstakt skall också
ses mot bakgrund av budgetunderskottets stora finansieringsbehov med
därav följande risk för ökad likvidisering av ekonomin.
Socialdemokraternas ekonomiska politik
Socialdemokraterna tar den ekonomiska krisen till intäkt för att föreslå
dels ytterligare försämringar av budgetbalansen, dels långtgående socialistiska
lösningar. Under årtionden har socialdemokraterna i regeringsställning
drivit en politik som försvagat marknadsekonomin och därigenom gradvis
försämrat förutsättningarna för en fortsatt snabb ekonomisk tillväxt, fler
arbetstillfällen och högre levnadsstandard. De ekonomiska problem som
uppstått som en följd av denna politik används nu som motiv för att fortsätta
utbyggnaden av den offentliga sektorn och för införandet av kollektiva
löntagarfonder. Ett genomförande av dessa förslag skulle påskynda försvagningen
av marknadsekonomin.
Den socialdemokratiska ekonomiska politiken innebär i praktiken att
budgetunderskottet nonchaleras. På område efter område har socialdemokraterna
gått emot de borgerliga partiernas besparingsförslag och i stället
förordat ökade utgifter. Sedan 1980 har socialdemokraterna sagt nej till
besparingar (genomförda eller av regeringen beslutade) på nästan 20 miljarder
kronor räknat på helår, vilket motsvarar en höjning av momsen med
10%. I stället har ökade utgifter för t. ex. barnomsorg, arbetsmarknadspolitik
och stöd till krisbranscher förordats. I det socialdemokratiska krisprogrammet
medges att socialdemokratisk politik kommer att leda till ett ökat
budgetunderskott. Deras riksdagsmotioner talar samma språk. Miljard efter
miljard skall satsas på offentliga investeringar - inte därför att de är räntabla
utan för att ordna arbete.
Följderna av den socialdemokratiska politiken finns även dokumenterad i
den nämnda avstämningen av 1980 års långtidsutredning. Alternativ lil i
utredningen överensstämmer i allt väsentligt med den politik som socialdemokraterna
har sagt sig vilja föra. Detta alternativ visar på ett utmärkt sätt
effekterna på ekonomin, om den inhemska efterfrågan kraftigt stimuleras.
Genom att den offentliga sektorns utgifter ökas i syfte att upprätthålla en full
sysselsättning trängs den konkurrensutsatta sektorn tillbaka och förmår inte
expandera. Det redan alltför höga skattetrycket gör det inte möjligt att
finansiera den offentliga utgiftstillväxten med skattehöjningar, utan budget
2 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2550—2553
Mot. 1981/82:2550
18
underskottet förstoras ytterligare. I ett sådant läge är risken uppenbar att den
offentliga sektorn blir löneledande och att kraftiga lönehöjningar drivs fram.
Sådana lönekostnadshöjningar leder till att konkurrenskraften försämras
och lönsamheten samt soliditeten i industrin förvärras.
Därmed blir den inhemska inflationstakten högre än i omvärlden. Industrin
kan inte vinna marknadsandelar på exportmarknaden och på hemmamarknaden.
Slutresultatet blir en fortsatt nedgång i industrisysselsättningen.
Produktionstillväxten hålls uppe av den inhemska efterfrågan, och därmed
växer bytesbalansunderskottet kraftigt.
På kort sikt kommer sysselsättningen enligt socialdemokraternas expansionistiska
alternativ att öka. Men detta sker till priset av att andra balansbrister
förvärras. Budget- och bytesbalansunderskotten växer. Strukturproblemen
permanentas. Inflationen och ränteläget drivs upp. Denna politik
innebär en utvecklingsväg för svensk ekonomi fram till 1985 som i flera
avseenden påminner om utvecklingen vid 1970-talets mitt i samband med den
s. k. överbryggningspolitiken. En skillnad är att den sätts in i ett läge med
större balansbrister. Vi skulle få en upprepning av tidigare misstag.
Socialdemokraterna bortser från att den växande utlandsskulden någon
gång måste betalas och att den måste betalas av dem som arbetar i produktionen.
De löften om ökad konsumtion som socialdemokraterna utlovar kommer
att leda till krav på höjda skatter.
I dag lånar vi utomlands för att kunna trygga sysselsättningen och hålla
reallönerna på en hög nivå utan att spara på de offentliga utgifterna i
motsvarande grad. Denna politik kan inte fortsätta i längden. När vi bestämmer
oss för att dra ner på upplåningen, måste det gå ut över antingen
löntagarnas realinkomster efter skatt eller de offentliga utgifterna. Någon
annan utväg finns inte. Den socialdemokratiska utgiftspolitiken kommer att
få starkt negativa effekter på kreditmarknaden därför att budgetunderskottet
tillåts öka snabbt från en redan alltför hög nivå, eller till en mycket hård
åtstramning inom den konkurrensutsatta sektorn som en följd av de skatteökningar
som krävs för att täcka utgiftsökningarna.
För inkomståret 1983 har socialdemokraterna föreslagit skatte- och
avgiftsökningar på nästan 15 miljarder kronor (se tabell 3). Detta i kombination
med införandet av löntagarfonder, som om de genomförs ökar skatten
med ytterligare 4-5 miljarder kronor, kommer att få starkt negativa effekter
på svenskt näringsliv.
Det finns ingen skatt som inte direkt eller indirekt negativt påverkar
företagens kostnadsläge. Av detta följer att alla tänkbara skattehöjningar
dämpar tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn. Sveriges problem är att
arbetskraftskostnaderna fortfarande är alltför höga för att värt näringsliv
skall kunna återvinna förlorade marknadsandelar. De socialdemokratiska
skatteökningarna skulle förvärra situationen.
Socialdemokraterna utgår från föråldrade föreställningar i sitt ekonomiskpolitiska
tänkande. De handlar som om det inte existerade ett klart samband
Mot. 1981/82:2550
Tabell 3 Socialdemokraternas skattehöjningsförslag
19
1. Mervärdeskatten höjs från 17,7 till 19% + 3 000 milj. kr.
2. En s. k. allmän löneavgift införs samt tas ut med 2%
på lönesumman |
+ |
5 600 ” |
3. Delpensionsavgiften höjs med 0,15% till 0,65% |
+ |
450 ” |
4. Arbetsgivaravgiften för arbetslöshetsförsäkringen höjs |
||
med 0,5% |
+ |
1 400 ” |
5. Skogsvårdavgiften höjs med för helåret 0,5% |
+ |
275 ” |
6. Beskattning av övervinster i vattenkraftverk |
+ |
500 ” |
7. Vuxenutbildningsavgift för småföretagare |
+ |
20 ” |
8. Skärpt förmögenhetsskatt |
+ |
100 ” |
9. Skatt på videoutrustning (15%) |
+ |
150 ” |
10. Skatt på ljud- och videokassetter |
+ |
130 ” |
11. Urholkat inflationsskydd i skatteskalan |
+ |
1 500 ” |
12. Hyreshusavgift |
+ |
650 ” |
13. Begränsning av rätten till underskottsavdrag |
+ |
450 ” |
14. Avgift för uppbörd av skatt |
+ |
275 ” |
15. Miljöavgifter, avgifter för tillståndsgivning och kontroll, |
||
avgifter på handelsgödsel |
+ |
225 ” |
14 725 milj. kr.
mellan inflation och en långsiktigt stegrad arbetslöshet. När de tror att vår
ekonomiska kris kan övervinnas genom en ökning av de offentliga utgifterna,
bygger de på ekonomiska teorier som inte längre är tillämpbara i dagens
industriländer.
Frankrike utgör ett exempel på vad som händer när föråldrad ekonomisk
teori tillämpas på 1980-talets ekonomiska verklighet. I Mitterands Frankrike
tillämpas i dag i praktiken det socialdemokratiska krisprogrammet. Resultatet
är mycket negativt för den franska ekonomin trots att Frankrikes utgångsläge
i jämförelse med övriga OECD-länder har varit gott. Som tidigare
nämnts har på senare tid budgetunderskottet, inflationen och sysselsättningsläget
starkt försämrats i Frankrike. Detta blir resultatet om den ekonomiska
krisen skall övervinnas med offentliga satsningar som socialdemokraterna
föreslår i Sverige.
Det är viktigt att slå fast att socialdemokraternas förordande av en expansiv
politik innebär att de nödvändiga anpassningsåtgärderna skjuts på framtiden
och att marknadsekonomin allvarligt försvagas. De problem som svensk
ekonomi brottas med i dag kommer med en sådan politik att bli större och
kräva än större och mer drastiska ingrepp och åtgärder i framtiden. Moderata
samlingspartiet vill inte medverka till en sådan ansvarslös och lättsinnig
politik.
Kreditpolitiken
Under senare år har kreditpolitiken främst fått inriktas på att hålla tillbaka
den ökning av likviditeten i ekonomin som de växande underskotten i statens
budget ger upphov till. Trots riksbankens strävan att under 1981 öka statens
upplåning utanför bankväsendet kunde dock en fortsatt kraftig likvidisering
av ekonomin inte undvikas. Penningmängden växte förra året med ca 14%.
Mot. 1981/82:2550
20
Att statens upplåning kommer att bereda problem även 1982 framgår av
den i den reviderade finansplanen intagna planen för budgetunderskottets
finansiering. Upplåningen från allmänheten avses stiga från 7 miljarder
kronor förra året till ca 15 miljarder kronor i år. Av det senare beloppet
beräknas 5—7 miljarder kronor bli placerade i särskilda obligationsfonder,
som skall introduceras under andra halvåret 1982.
Från många synpunkter vore det önskvärt att statsobligationer i ökad
utsträckning kunde placeras direkt hos allmänheten. Att man redan i år
skulle hinna tillföra nyinrättade obligationsfonder lika mycket som allmänheten
totalt tillhandahållit per helår under 1980 och 1981 förefaller dock inte
sannolikt. För det skulle krävas betydande skatteförmåner, men förslag om
sådana har inte framlagts. Alternativet är en höjning av räntenivån på statens
upplåning.
Trots antagandet om en kraftigt ökad statsupplåning hos allmänheten
beräknas upplåningen inom banksektorn ligga kvar på en mycket hög nivå.
Därmed fortsätter snedvridningen av bankernas verksamhet. Dessa har
under senare år tvingats avdela huvuddelen av sin inlåningsökning för att
finansiera statsskulden. Detta har hämmat affärsbankerna i utövandet av
deras traditionella uppgift att förse näringslivet med krediter. Denna återhållande
effekt accentueras i en uppåtgående konjunktur, då näringslivets
behov av krediter kan förväntas öka. Även statens upplåning i kapitalmarknadsinstituten
försämrar näringslivets finansieringsmöjligheter. För att inte
budgetunderskottets finansiering skall försvåra näringslivets investeringar,
måste finanspolitiken stramas åt genom ytterligare besparingar på budgetens
utgiftssida.
Även med regeringens optimistiska antagande beträffande statens upplåning
hos allmänheten växer penningmängden med 11 — 13%. Om moderata
samlingspartiet får rätt i sin bedömning att en större del måste placeras hos
bankerna, blir penningmängdens ökning minst lika stor som 1981. Detta
verkar naturligtvis uppdrivande på inflationstakten.
I motion 1981/82: 2018 påpekade moderata samlingspartiet att den låga
kreditefterfrågan från företag och hushåll medfört en normalisering av marknaden,
vilken borde utnyttjas för att avskaffa vissa existerande regleringar.
Finansutskottet och riksdagen gjorde med anledning av den moderata motionen
ett tillkännagivande till regeringen, enligt vilket möjligheterna att återinföra
marknadsprinciper i kreditpolitiken borde tillvaratas.
Trots detta har regeringen beslutat förlänga regleringen av bankernas
utlåningsräntor. Detta ställningstagande strider för det första mot föreskriften
att lagstiftningen om räntereglering får tillämpas endast i verkliga krislägen.
För det andra går det i motsatt riktning mot vad riksdagen uttalat.
Enligt moderata samlingspartiets mening är likviditetskvoterna överspelade
som styrinstrument. De har i praktiken utnyttjats för att tvinga på bankerna
statsobligationer. Men denna utveckling är från penningmängdssynpunkt
inte önskvärd. När likviditetskvoterna nu i vissa fall slagit i taket på 50%, bör
Mot. 1981/82:2550
21
denna regleringsform slopas.
Moderata samlingspartiet menar, att det uppkomna läget på kreditmarknaden
bör utnyttjas för en liberalisering av kreditpolitiken. Detta bör som
riksdagens mening ges regeringen till känna.
Budgetpolitiken
Det höga skattetrycket, de offentliga utgifternas stora andel av BNP och
det kraftiga underskottet i statsfinanserna utgör ett väsentligt hinder för en
expansion i näringslivet. Moderata samlingspartiet har tidigare behandlat
detta problem mycket utförligt i tidigare motioner (se partimotionen 1981/
82:2018). Att kraftiga besparingar i de offentliga utgifterna är nödvändiga
stöds också av avstämningen av 1980 års långtidsutredning (SOU 1982:14).
Där anges att besparingar på upp till 30 miljarder kronor är nödvändiga
under de kommande åren.
Med anledning av det preliminära budgetförslaget föreslog moderata samlingspartiet
besparingsåtgärder uppgående till 14,9 miljarder kronor under
budgetåret 1982/83. Dessa besparingar syftade till att angripa det strukturella
underskottet i budgeten. I regeringens budgetproposition uppgick besparingarna
till endast 8,9 miljarder kronor.
Av det reviderade budgetförslaget framgår att statsbudgetsaldot förbättrats
mellan 1981/82 och 1982/83 från 76,2 miljarder till 75,7 miljarder. Tidigare
beräknades underskottet för budgetåret 1982/83 till ca 82,6 miljarder
kronor. Av förbättringen på drygt 6,9 miljarder kronor svarar dock vissa
engångsförstärkningar och omdisponeringar för 5,2 miljarder. Det är viktigt
att framhålla att vi därmed på intet sätt kommit till rätta med de kraftiga
balansproblemen. Detta styrks också av de beräkningar som presenteras i
långtidsbudgeten. Budgetunderskottet 1983/84 beräknas enligt denna växa
till ca 86,6 miljarder kronor. Trots detta anger inte regeringen något entydigt
mål för besparingsarbetet för detta budgetår.
Moderata samlingspartiet anser det nödvändigt att spara minst 12 miljarder
kronor under budgetåret 1983/84 i förhållande till de angivna statliga
utgifterna i långtidsbudgeten. I den mån den totala efterfrågenivån därmed
skulle riskera komma på en lägre nivå än vad som är lämpligt bör detta
motverkas av sänkta skatter.
Socialdemokraterna har i riksdagen motsatt sig den absoluta merparten av
de av regeringen föreslagna besparingarna. I stället har man för budgetåret
1982/83 föreslagit utgiftsökningar på mer än 4,3 miljarder kronor. Helårseffekten
av dessa förslag är t. o. m. väsentligt högre.
Socialdemokraternas egna besparingsförslag belöper sig till totalt 165 milj.
kr. (försvaret 100 milj. kr., återinförande av äktamakeprövningen i studiemedelssystemet
50 milj. kr. samt minskat bidrag till skördeskadeskydd 15
milj. kr.).
Oviljan att spara på de offentliga utgifterna är lika stor som viljan att höja
det samlade skatteuttaget. I tabell 3 redovisas de skatte- och avgiftshöjningar
Mot. 1981/82:2550
22
som socialdemokraterna föreslagit och vad det innebär för kalenderåret
1983.1 samtliga fall har moderata samlingspartiet gått emot förslagen, medan
mittenpartierna i några fall står bakom dem.
Sammanlagt föreslår socialdemokraterna skatte- och avgiftshöjningar på
nästan 15 miljarder, se tabell 3. De skattehöjningar som föreslås i samband
med den skatteomläggning som bygger på uppgörelsen mellan folkpartiet,
centerpartiet och socialdemokraterna är inräknade i denna sammanställning.
Därför bör den återstående effekten av skatteomläggningen, nämligen förändringar
av skatteskalan som leder till skattesänkningar på knappt 3 miljarder
kronor räknas bort vid en bedömning av nettoeffekten.
Socialdemokraterna föreslår alltså skatteökningar på netto ca 12 miljarder
kronor för 1983. Denna beräkning inkluderar inte en eventuellt höjd ATPavgift
för löntagarfonder på 1% eller övervinstavgift som också föreslås av
socialdemokraterna.
Trots dessa förslag till skatte- och avgiftshöjningar redovisar socialdemokraterna
för kommande budgetår ett statligt budgetunderskott som är klart
högre än det moderata samlingspartiet och regeringen redovisar.
Skattepolitiken
Skattepolitiken är av avgörande betydelse för att återvinna balans i den
svenska samhällsekonomin. Den av socialdemokraterna förda skattepolitiken
under 1960- och 1970-talen har haft stor betydelse för uppkomsten av de
balansbrister som f. n. kännetecknar den svenska ekonomin. 1970-talet präglades
fram till regeringsskiftet 1976 av snabbt stigande skattetryck. Därigenom
blev också skattesystemets brister alltmer uppenbara. Årliga skattejusteringar
under den första hälften av 1970-talet blev nödvändiga för att
korrigera de mest allvarliga bristerna i skattesystemet.
Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år varnat för konsekvenserna
av denna utveckling. Vi har framhållit att skattesystemet driver på
inflationen och hämmar den ekonomiska tillväxten. Utvecklingen har också
givit oss rätt i dessa avseenden. Ingen kan längre blunda för de problem som
skattesystemet skapat.
Den borgerliga valsegern 1976 innebar viktiga förändringar i den skattepolitiska
utvecklingen. Sedan 1977 har det totala skattetrycket varit oförändrat.
Vissa marginalskattejusteringar har också genomförts även om de borde ha
fått en större omfattning. Fr. o. m. 1978 har vi haft ett inflationsskydd i
skattesystemet genom indexregleringen av den statliga skatteskalan.
I februari 1981 redovisade den dåvarande borgerliga trepartiregeringen ett
ekonomiskt handlingsprogram med en rejäl marginalskattesänkning som
viktigaste beståndsdel. Handlingsprogrammet innebar att det skattepolitiska
reformarbete som inleddes genom regeringsskiftet 1976 skulle fullföljas i ett
högre tempo.
Mot bakgrund av handlingsprogrammet inleddes under våren 1981 diskussioner
med socialdemokraterna om utformningen av marginalskatterefor
Mot. 1981/82:2550
23
men. I slutet av april träffades en uppgörelse mellan mittenpartierna och
socialdemokraterna om en skatteomläggning, som i väsentliga avseenden
avvek från vad som angetts i trepartiregeringens handlingsprogram.
Från socialdemokratiskt håll har uttalats att uppgörelsen i allt väsentligt
innebar att deras krav på skattepolitiken tillgodosågs. För moderata samlingspartiet
innebar uppgörelsen däremot att fortsatt medverkan i trepartiregeringen
blev omöjlig.
Den proposition som riksdagen nu förelagts överensstämmer i allt väsentligt
med socialdemokraternas uppgörelse med mittenpartierna från förra
året. Då presenterades skatteförslaget som en skattesänkning för nästan alla
människor. Att regeringen och socialdemokraterna då inte tog upp effekten
av reformens finansiering var direkt vilseledande. De vet att förslaget innebär
att skatterna kommer att öka med 5-6 miljarder kronor enbart under
1983. Detta är en betydande skattehöjning, motsvarande i genomsnitt 1500
kr. per hushåll. Därmed strider skatteförslaget mot strävan att få Sveriges
ekonomi i balans. Detta kan endast ske genom att skattetrycket successivt
sänks. Genom urholkningen av indexregleringen kommer inflationen att på
nytt tillåtas att öka skatteuttaget. Marginalskattesänkningarna kommer successivt
att återtas — snabbare ju högre inflationstakten blir.
Att också regeringen räknar med att det samlade skatteuttaget stiger som
en följd av skatteomläggningen framgår av nedanstående citat från det
reviderade budgetförslaget: ”Förbudgetåret 1982/83 har inkomstskatten till
följd av reformen kassamässigt beräknats minska med ca 0,8 miljarder
kronor . Vidare innebär den föreslagna allmänna löneavgiften att
inkomsterna budgetåret 1982/83 stiger med 2,6 miljarder kronor.”
I propositionen om skatteomläggningen föreslås införandet av en ny löneskatt,
kallad allmän löneavgift, på 2%. Denna finansiering av skatteomläggningen
innebär en höjning av kostnaderna för näringslivet. Därmed försvåras
möjligheterna att förstärka den konkurrensutsatta sektorn. Även 1983 års
avtalsrörelse försvåras, bl. a. genom kravet att löneavgiften skall avräknas
från löneramen.
Den föreslagna avdragsbegränsningen innebär ökade orättvisor i skattesystemet
med starkt negativa effekter på främst småhusmarknaden och
nyföretagandet. Dessutom ökar skattekrånglet och skattetänkandet ytterligare,
samt urholkas symmetrin i skattesystemet.
Tyvärr har marginalskattesänkningen försenats ett år och till omfattningen
begränsats i förhållande till trepartiregeringens ståndpunkt i det ekonomiskpolitiska
handlingsprogrammet i februari 1981.
Vi har i vår motion 1981/82:2529 föreslagit en varaktig skattereform som i
allt väsentligt bygger på vad trepartiregeringen var överens om förra våren.
Vårt förslag till skatteomläggning innebär bl. a. följande:
— Marginalskatterna sänks så att den helt övervägande delen heltidsarbetande
får högst 50% marginalskatt. Det innebär att sänkningarna i vissa
inkomstskikt går utöver vad regeringen och socialdemokraterna föreslår.
Mot. 1981/82:2550
24
— Inflationsskyddet i skatteskalan bibehålls så att automatiska skattehöjningar
undviks och marginalskattesänkningarna inte urholkas.
— Rätten till underskottsavdrag bl. a. för småhusägare bibehålls i full
utsträckning. Underskottsavdragskommitténs arbete på att utforma åtgärder
mot otillbörliga avdrag återupptas och intensifieras.
— Skattereformen finansieras dels genom att den särskilda skattereduktionen
avskaffas, dels genom besparingar i de offentliga utgifterna.
Moderata samlingspartiets förslag till marginalskattereform innebär sammanfattningsvis
en ordentlig stimulans till arbete, sparande och företagsamhet.
Den motverkas inte av höjda skatter i övrigt, vilket gör att de positiva
effekterna fullt ut kan komma hushållen och näringslivet till godo.
Stimulansåtgärder
Regeringen föreslår i stimulanssyfte åtgärder på totalt 2,2 miljarder kronor.
Därav faller ca 1,4 miljarder på arbetsmarknadsdepartementet, 600
milj. kr. under finansfullmakten och ca 200 milj. kr. på bostadsdepartementet.
I propositionen bilaga 4 föreslår regeringen att riksdagen skall anslå
1370000000 kr. till sysselsättningsskapande åtgärder under budgetåret 1982/
83. Av de föreslagna åtgärderna avser 1100000000 kr. en ökning av beredskapsarbetsverksamheten,
150000000 kr. insatser för Norrbottens län,
60000000 kr. för förnyade anslag till de s. k. ungdomsplatserna, 50000000
kr. rådrumsbeställningar och 10000000 kr. särskilda åtgärder inom Uppsala
län.
I den reviderade finansplanen anför ekonomiministern ” arbetsmarknadspolitikens
viktigaste del är den egentliga platsförmedlingen, som
syftar till att de arbetslösa skall kunna ta de arbeten som finns på den öppna
marknaden”. Ekonomiministern anför vidare: ”den genomsnittliga produktionsnivån
väntas 1982 ligga cirka 3% högre än föregående år. Under loppet
av 1982 beräknas dock ökningstalet bli väsentligt större eller cirka 8 %. Detta
kommer att medföra en uppgång i industrisysselsättningen med början under
andra halvåret i år.”
Trots detta redovisas i propositionen förslag till ytterligare insatser av
beredskapsarbeten i förhållande till den i budgeten upptagna konjunkturneutrala
resursberäkningen. Detta innebär att regeringen motsäger sin enligt
ovan redovisade bedömning av industrisysselsättningens utveckling under
1982/83.
Vår uppfattning är att regeringens förslag till sysselsättningspolitiska stimulansåtgärder
är betingade av andra skäl än de som redovisats i propositionen.
De föreslagna åtgärderna skall ju faktiskt inte sättas in förrän under den
kommande vintern.
Nyckeln till att förbättra situationen på arbetsmarknaden ligger i den
ekonomiska politiken. Vi måste få fart på svenskt näringsliv och skapa
förutsättningar för företagen att investera och expandera. Strukturomvand
Mot. 1981/82:2550
25
lingen i näringslivet får inte bromsas upp. Utvecklingen måste inriktas på
expansion inom företag och branscher med långsiktig utvecklingspotential.
Avgörande för de kommande årens utveckling på arbetsmarknaden blir
också löneutvecklingen. Ett stort ansvar åvilar härvidlag arbetsmarknadens
parter. Moderata samlingspartiets närmare synpunkter på arbetsmarknadspolitikens
inriktning har utförligt redovisats i partimotion 1981/82:2018.
Enligt vår bedömning är det viktigt att regeringen och AMS på grund av
den osäkra konjunkturutvecklingen inför den kommande vintern håller en
hög sysselsättningsberedskap. Det är emellertid för tidigt att redan nu bedöma
behovet av ytterligare sysselsättningsskapande åtgärder. Erforderlig planeringstid
för igångsättning av ytterligare insatser under vintern kräver inte
heller beslut redan nu. Regeringen måste dock noga följa konjunkturutvecklingen
under den närmaste tiden och vara beredd att snabbt via finansfullmakten,
som för 1982/83 uppgår till 2,5 miljarder kronor, ställa tillräckliga
resurser till förfogande för ytterligare beredskapsåtgärder.
Behovet av extraordinära åtgärder i Norrbottens län är väl dokumenterat.
Näringslivet är i stort behov av omfattande tillväxt och differentiering för att
klara en tryggad sysselsättning för Norrbottens befolkning. Särskild vikt
måste härvid läggas på utvecklingen i de kommuner som helt är beroende av
LKAB:s verksamhet.
Moderata samlingspartiet har i partimotion 1981/82:113 utförligt redovisat
de åtgärder vi anser nödvändiga för att åstadkomma en sådan utveckling. De
kraftfulla generellt inriktade insatser genom sänkningen av arbetsgivaravgiften
och elenergibeskattning som där förordas är enligt vår uppfattning långt
mer effektiva och verkningsfulla jämfört med regeringens starkt begränsade
åtgärdspaket. Regeringens selektiva åtgärdsförslag riskerar dessutom att
minska möjligheterna till nödvändig expansion och strukturomvandling av
näringslivet i Norrbotten.
Moderata samlingspartiet har såväl i motioner lagda under den allmänna
motionstiden som vid behandlingen av riksdagsbeslutet angående särskilda
åtgärder för ungdomar upp till 21 år utförligt redovisat vår positiva syn på
dessa frågor. Vi hälsar regeringens förslag om ytterligare medel för en
fortsättning med de s. k. ungdomsplatserna med tillfredsställelse. Vad gäller
övriga åtgärder mot ungdomsarbetslösheten hänvisar vi till vår kommittémotion,
som kommer att väckas senare denna dag.
Regeringen aviserar i proposition att man avser att inom ramen för finansfullmakten
tidigarelägga vissa statliga investeringar på byggnads- och anläggningsområdet.
Dessa projekt kommer enligt vår bedömning att ge sysselsättningseffekter
förhållandevis sent under konjunkturavmattningen. Moderata
samlingspartiet anser att de projekt som igångsätts skall vara samhällsekonomiskt
lönsamma och inte generera nya offentliga kostnadsökningar.
Regeringen föreslår i bilaga 5 att 255 milj. kr. anslås för att stimulera
byggandet budgetåret 1982/83. Till betydande del är detta åtgärder som
syftar till att parera skatteomläggningens negativa effekter inom byggsektorn.
Mot. 1981/82:2550
26
I vår motion 1980/81:2188 förutsade vi att följden av regeringens och
socialdemokraternas förslag till skatteomläggning skulle bli betydande prisfall
på småhusmarknaden och att detta i sin tur negativt skulle påverka
byggnadsindustrin. I dag kan vi konstatera att dessa effekter till betydande
del redan inträffat genom att avdragsbegränsningen diskonterats av villamarknaden.
Fastighetsbeståndet har drabbats av ett kraftigt prisfall. Produktionen
av småhus har sjunkit, vilket skapat sysselsättningssvårigheter för
dem som är verksamma inom byggnadsindustrin. Skatteuppgörelsens negativa
effekter på byggandet tvingar regeringen att stimulera ombyggnader och
reparationer av bostäder.
Regeringen föreslår en ram på 125 milj. kr. för lån till byggnadstekniska
åtgärder (reparationslån). Bakgrunden till dessa lån är bl. a. dåliga fönster i
flerfamiljshus och mögel i småhus. Denna typ av arbeten är mindre lämpliga
att utföra på vintern och utgör således en dålig stimulans av sysselsättningen
under denna årstid.
För bidrag till ombyggnad av flerbostadshus föreslås ett anslag på 100 milj.
kr. För innevarande budgetår ges bidrag upp till 15 000 kr. per lägenhet. Nu
föreslås en fortsättning, men det maximala beloppet begränsas till 10000 kr.
Beloppet kan endast bli av marginell betydelse för varje projekt där mängden
av detaljregler och tröghet i beslutsprocessen utgör ett högre belopp. Att
ändra lånereglerna och förenkla byggnormerna i enlighet med moderata
samlingspartiets tidigare framförda förslag är av större betydelse än regeringens
förslag.
För båda förslagen förutsätts att åtgärderna avslutas i huvudsak senast den
31 mars 1983. Detta är en kortsiktig politik och möjliggör inte en rationellt
planerad verksamhet i byggbranschen.
Moderata samlingspartiets förslag till marginalskattereform innebär att
det inte blir någon avdragsbegränsning med åtföljande negativa effekter på
byggandet och att löneskatten och därmed kostnadsnivån blir lägre för
byggnadsindustrin. Dessa generella lättnader är enligt vår mening att föredra
framför de av regeringen föreslagna selektiva stimulansåtgärderna.
Fri ekonomi eller fondsocialism
Sverige har på mindre än ett sekel utvecklats från ett fattigt land till en
välfärdsnation. Den väsentligaste orsaken till detta är det svenska folkets
arbete, sparande och företagande inom ramen för en fri marknadsekonomi.
Ett alltmer omfattande samarbete med andra länder baserat på frihandelns
principer är också en väsentlig förklaring. Marknadsekonomin har kompletterats
med offentliga åtaganden för främst utbildning samt social trygghet
och vård.
Som framgått av det tidigare anförda har Sverige alltsedan 1960-talet fått
allt större problem. Industriproduktionen har utvecklats sämre än i jämförbara
länder. Näringslivets konkurrenskraft har försvagats. Orsaken är främst
att marknadsekonomin har försvagats.
Mot. 1981/82:2550
27
Väsentligt för att marknadsekonomin skall fungera är att näringslivet får
tillgång till erforderligt riskkapital. Mot bakgrund härav har de tre borgerliga
partierna varit eniga om att vidta åtgärder för att åstadkomma ett ökat
frivilligt sparande i aktier.
Främst har åtgärder vidtagits för att mildra de skattemässiga diskrimineringen
av aktiesparandet. Villkoren för skattefondsparandet, som introducerades
av den första trepartiregeringen, har av den andra borgerliga trepartiregeringen
förbättrats avsevärt. Skattereduktionen har höjts från 20 till 30%
och den högsta gränsen för reduktionsberättigat sparande har höjts från 400
till 600 kr. per månad.
Vidare har de anställda i börsnoterade företag fått möjlighet att spara i det
egna företagets aktier enligt samma regler som gäller för skattefondsparandet.
Dubbelbeskattningen av utdelade vinstmedel från börsnoterade företag
har mildrats för utdelningsinkomster upp till 7 500 kr. för ensamstående och
15000 kr. för makar.
Den senaste tidens utveckling visar klart att den frivilliga stimulansvägen
kan generera ett tillräckligt stort sparande i aktier för att hushållen mer än väl
skall svara för sin andel av det riskkapitalbehov som bl. a. har beräknats av
långtidsutredningen för 1980-talet. Moderata samlingspartiet instämmer
därför till fullo i den av regeringen deklarerade ståndpunkten att några
tvångsvisa arrangemang för att lösa näringslivets riskkapitalfråga ej behövs.
Socialdemokraterna har alltsedan 1960-talet i allt högre grad kommit att
orientera sig bort från marknadsekonomin. I en första fas satte man stor
tilltro till ett ökat statligt ägande och statlig styrning av näringslivet. Den nya
näringspolitiken, som bl. a. innebar bildandet av Statsföretag, skulle enligt
socialdemokraterna medföra betydande fördelar för det svenska folkhushållet.
Utvecklingen har klart visat att såväl statligt ägande som statlig styrning
medför betydande nackdelar. Ekonomiska hänsyn får vika för en ofta kortsiktig
politisk styrning. Stålverk 80-projektet kan sägas utgöra kulmen på
denna felaktiga politik.
Sedan mitten av 1970-talet har socialdemokraterna försökt att lansera en
annan väg att uppnå det tredje steget i socialismen. Begreppet kollektiva
löntagarfonder lanserades av LO och det socialdemokratiska partiet. Olika
förslag till löntagarfonder har framförts under årens lopp. Det förslag som nu
är aktuellt innebär i korthet att arbetsgivarna skall inbetala 1% av lönesumman
och 20% av vinsten över en viss nivå till fonderna som skall förvärva
aktier i näringslivet. Det innebär att löntagarfonderna på kort tid får ett
dominerande inflytande över det svenska näringslivet.
Detta medför i sin tur ett obevekligt fackligt-politiskt maktövertagande av
näringslivet. Genom socialdemokraternas starka inflytande i ledningen för
LO och TCO tillförsäkrar man sig i praktiken ett bestämmande inflytande
över näringslivet oavsett den politiska majoriteten. Därmed får Sverige en
utveckling mot en ekonomi av öststatsmodell, dvs. en ekonomi som utmärks
av stark politisk styrning av alla centrala delar av ekonomin. Marknadseko
Mot. 1981/82:2550
28
nomin undergrävs och den kommer på sikt att reduceras till ett obetydligt
inslag i Sveriges ekonomi. Konsumentinflytandet minskar drastiskt.
Löntagarfonderna förhindrar utvecklingen mot ekonomisk balans genom
att företagen via arbetsgivaravgifter och övervinstdelning förlorar resurser
som bättre kan användas i den egna verksamheten. Det gäller särskilt lönsamma
och framgångsrika företag som riskerar att en stor del av de resurser
de genererar satsas på mindre lönsamma företag. Genom det politisktfackliga
inflytandet kommer fonderna med all säkerhet att söka motarbeta
strukturomvandling i en kortsiktig strävan att rädda befintliga arbetstillfällen.
Med en sådan politik förloras dynamiken i näringslivet och vår industristruktur
blir sannolikt alltmer stel och föråldrad. Fondförslaget medför
därigenom stora svårigheter att upprätthålla sysselsättningen i produktivt
arbete. Urholkas drivkraften till lönsamma företag minskar också näringslivets
förmåga att behålla och dra till sig ny arbetskraft.
Införandet av löntagarfonder kommer att hämma småföretagens utveckling
och försvåra nyföretagande. Strävan att utveckla ett mindre företag
påverkas av om ägarskapet övergår till löntagarfonden om verksamheten blir
framgångsrik. På motsvarande sätt kommer naturligtvis nyföretagandet att
motverkas. Går det egna företaget bra övertas det av löntagarfonden. Går
det dåligt gör ägaren en personlig förlust.
Sammantaget medför ett införande av löntagarfonder att den nödvändiga
förstärkningen av näringslivet försvåras, att strukturförändringar motverkas
och att Sverige successivt övergår från en marknadsekonomi till en politisktfackligt
styrd ekonomi av socialistisk modell. Därmed hotas vårt lands välfärd.
Med hänsyn till denna frågas stora betydelse anser moderata samlingspartiet
att riksdagen bör uttala att kollektiva löntagarfonder innebär en fackligpolitisk
maktkoncentration och att de skulle leda till en försämring av sysselsättningen
och av den ekonomiska utvecklingen.
Hemställan
Åberopande det anförda hemställs
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
kreditpolitiken,
3. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetpolitiken som förordas
i motionen,
Mot. 1981/82:2550
29
4. att riksdagen uttalar att kollektiva löntagarfonder innebär långtgående
maktkoncentration och en försämring av sysselsättning och
ekonomisk utveckling.
Stockholm den 13 maj 1982
LARS F. TOBISSON (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
INGRID SUNDBERG (m)
ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung
H. BERTIL LIDGÅRD (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
ALF WENNERFORS (m)