Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82

2547-2549

Motion
1981/82:2547
Olof Palme m. fl.

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1982/83,
m.m. (kompletteringsproposition) (prop. 1981/82:150)

DEN EKONOMISKA POLITIKEN
Innehållsförteckning

1. Sammanfattning 2

2. Den borgerliga regeringens politik 4

Sex är av borgerlig politik 4

Avstämning av 1980års långtidsutredning (Lil 80) 6

Reviderad finansplan 1982 9

Regeringens arbetsmarknadspolitik 10

Regeringens ”utbudspolitik”: virkesförsörjningen och

energiinvesteringarna 12

De borgerliga regeringarnas ’ ’sparpolitik ” 14

Utsikterna för 1982 och 1983 16

3. Socialdemokraternas ekonomiska politik 19

Den socialdemokratiska synen på den ekonomiska politiken 19

Riktlinjer för den ekonomiska politiken 20

Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik 21

Socialdemokraternas investeringsprogram 25

Tillvaratagande av vära resurser 30

Rättvis fördelningspolitik 30

Kamp mot inf lationen 32

4. Budgetpolitiken 35

Den borgerliga budgetpolitiken 35

Riktlinjer för budgetpolitiken 36

Det socialdemokratiska budgetalternativet 45

5. Hemställan 47

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2550-2553

Mot. 1981/82:2547

1. Sammanfattning

Under de sex år som gått sedan det borgerliga maktövertagandet 1976 har
de ekonomiska problemen och obalanserna fördjupats i den svenska ekonomin.
En viktig förklaring är givetvis den svaga ekonomiska utvecklingen
internationellt sett och de kriser som bl. a. oljeprishöjningen skapat i svensk
industri. Men utvecklingen i Sverige har varit sämre än i övriga i-länder. Den
ekonomiska politik de borgerliga regeringarna fört har inte bara misslyckats
med att motverka effekterna av de utifrån kommande störningarna. Deras
politik har fördjupat och förvärrat Sveriges ekonomiska problem. Denna har
lett till låg tillväxt, hög inflation, rekordarbetslöshet och sjunkande investeringar.
De offentliga finanserna har underminerats och bytesbalansen trendmässigt
försämrats.

En allvarlig vändning i den borgerliga politiken under de senaste två åren
består i att man accepterar att arbetslösheten stiger. På arbetsmarknadspolitikens
område har regeringen skurit ned AMS anslagskrav så att den reala
ambitionsnivån inom arbetsmarknadspolitiken sänks, samtidigt som arbetsmarknadsläget
försämras. Den åtstramningspolitik som förts sedan 1980 har
dessutom lett till en ytterligare nedgång i det produktiva sparandet, till att
tillväxten reducerats utöver vad som hade följt av den internationella lågkonjunkturen
och till ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor.

När det gäller viktiga delmarknader som virkesförsörjningen och energiinvesteringarna
står regeringen utan några konkreta förslag. Detta innebär att
mycket betydande materiella resurser förblir outnyttjade.

Den ”sparpolitik” regeringen har bedrivit har minskat det produktiva
sparandet i den svenska ekonomin. Den har vidare slagit hårdast mot de
svagare grupperna i samhället.

För 1982 och 1983 ställer regeringen helt sitt hopp till en expansion av den
svenska exporten, till följd av ökad internationell tillväxt och förbättrad
svensk konkurrenskraft. Man söker skapa intryck av att vi skulle vara ”på
rätt väg”, precis som de borgerliga påstod före valet 1979. Därvid bortser
regeringen från attde grundläggande obalanserna — de låga investeringarna,
den ökade arbetslösheten och det strukturella underskottet i bytesbalansen
- inte undgår någon förändring till det bättre. När det gäller den avgörande
faktorn för att föra oss mot samhällsekonomisk balans — bekämpandet av
inflationen - skapar regeringens politik risker för att läget allvarligt förvärras.
Alla stora löntagarorganisationer varnar nu för att kommande avtalsrörelser
blir utomordentligt svåra om förslaget om karensdagar genomförs.

Socialdemokraterna avvisar denna inriktning av den ekonomiska politiken.
Vi föreslår i stället en politik för ökad tillväxt, höjd sysselsättning och
rättvis fördelning. Denna politik bygger på en aktiv arbetsmarknadspolitik
till dess att en allmänt ökad aktivitet i ekonomin kan skapa tillräcklig sysselsättning.
Vidare upprepar vi vårt förslag från i januari om ett omfattande
investeringsprogram för att motverka investeringsfallet och öka kapacitets

Mot. 1981/82:2547

utnyttjandet i ekonomin. Produktionsresurserna bör också utnyttjas bättre
genom en politik för att öka virkesutbudet. Oljeberoendet bör minskas och
effektiviteten i energianvändningen ökas genom investeringar i alternativa
energikällor och energibesparande åtgärder.

Den uppbromsning i fråga om försämringen av statsfinanserna som regeringen
nu räknar med är dessvärre främst en följd av inkomstförstärkningar
av engångskaraktär. De statsfinansiella problemen kvarstår därför olösta.

En summering av de socialdemokratiska förslagen under vårriksdagen ger
vid handen att budgetunderskottet för budgetåret 1982/83 skulle bli ca
1 miljard kronor lägre än enligt regeringens förslag och för budgetåret 1983/
84 knappt 2,5 miljarder kronor lägre.

Socialdemokraterna gör fyra bestämda åtaganden på det sociala området
som, i händelse av att det blir en socialdemokratisk regering i höst, förutsätts
bli genomförda omedelbart.

o Vi avser att upphäva ett eventuellt riksdagsbeslut om att införa karensdagar
i sjukförsäkringen,
o Vi avser att eliminera den urholkning som skett av arbetslöshetsersättningen.

o Vi avser att återställa värdesäkringen av pensionerna,
o Vi avser att återställa statsbidragsnivån till barnomsorgen.

I fråga om de övriga förslag som framförts gäller att vi inte kan binda oss för
att dessa genomförs omedelbart. Samhällsekonomiska och statsfinansiella
hänsyn måste vägas in i bedömningen.

Allmänt sett kommer budgetpolitiken under en följd av år att utmärkas av
stark restriktivi tet. Den hårda utgiftsgranskningen behöver kompletteras
med en lika noggrann kontroll av inkomstsidan och av de inkomstbortfall
som nu uppstår av en rad olika skäl. Budgetprocessen bör koncentreras så att
det blir möjligt att vid ett och samma tillfälle prioritera mellan alla olika krav
med budgetmässiga konsekvenser. Det blir nödvändigt att återupprätta normer
och disciplin i den ekonomiska politiken.

De fördelningspolitiska aspekterna på olika ekonomisk-politiska åtgärder
måste tillmätas större vikt med hänsyn till de ekonomiska perspektiven för de
kommande åren. Detta kräver en höjd ambitionsnivå i fråga om de fördelningspolitiska
studier som utförs.

Socialdemokraterna vill på en rad sätt bygga ut och effektivisera budgetprocessen.
Särskilda anvisningar bör utfärdas för myndigheternas anslagsframställningar,
översynsarbetet av myndigheterna bör byggas ut, indexeringar
och andra typer av automatik bör på många områden mildras, det
statliga kommittéväsendet bör ses över. statens betalningsrutiner bör effektiviseras
och kontrollen av s. k. utombudgetära utgifter bör stärkas.

Mot. 1981/82:2547

2. Den borgerliga regeringens politik

Sex år av borgerlig politik

I vår motion med anledning av årets finansplan belyste vi den ekonomiska
utvecklingen i Sverige under de snart sex år som de borgerliga partierna, i
växlande regeringskombinationer, haft ansvar förden ekonomiska politiken.

Tillväxten i den svenska ekonomin har under perioden efter 1976 varit
lägre i Sverige än i övriga industriländer och lägre än i Sverige under perioden
1970—1976. Om vi hade haft samma tillväxt under perioden 1976—1982 som
vi hade åren 1970-1976, dvs. 2,4% tillväxt per år i stället för 0,9%, skulle vår
samlade produktion i dag varit 60 miljarder kronor högre.

På arbetsmarknaden har läget under de borgerliga åren försämrats. Antalet
arbetslösa har nått rekordnivåer samtidigt som antalet personer utanför
den reguljära arbetsmarknaden har ökat starkt.

Inflationen i Sverige har varit högre under de borgerliga åren jämfört med
såväl åren 1970—1976 som penningvärdeförsämringen i övriga i-länder under
åren efter 1976.

Fördelningen av välfärden har blivit ojämnare under de borgerliga åren.
Gigantiska belopp har förts över från sparare till låntagare. Förmögenheter i
inflationssäkra tillgångar har stigit kraftigt i värde, samtidigt som reallönerna
sjunkit.

Den regionala balansen har försämrats. Skogslänens andel av industrisysselsättningen
har minskat. Det allmänt försvagade arbetsmarknadsläget i
riket har slagit särskilt hårt i de svagare regionerna.

Statsbudgeten har i snabb takt underminerats under de borgerliga åren och
uppvisar nu alltmer gigantiska underskott. Detta speglar i sin tur den trendmässiga
finansiella försvagningen av den offentliga sektorn.

Investeringarna inom industrin beräknas i år bli 35% lägre än 1976. Denna
svaga utveckling av vår produktionsbas kommer att försvåra uppnåendet av
balans i utrikesbetalningarna.

Den svaga investeringsutvecklingen är desto allvarligare som underskottet i
bytesbalansen under de borgerliga åren visat en trendmässig försämring.

Den svaga investeringsutvecklingen i kombination med det ökande bytesbalansunderskottet
innebär att sparkvoten i den svenska ekonomin reducerats,
dvs. den andel av våra löpande inkomster som vi avsätter för att trygga
en tillfredsställande inkomstutveckling i framtiden har minskat. Under de
socialdemokratiska åren låg denna sparkvot på ca 15% av nationalinkomsten.
Under de borgerliga åren har den sjunkit först till drygt 7% och under de
senaste två åren av s. k. sparpolitik till 5%. Denna utveckling innebär ett
direkt hot mot vår framtida välfärdsutveckling.

Det är i ljuset av den ökande arbetslösheten och de växande samhällsekonomiska
obalanserna som regeringens reviderade finansplan måste bedömas.

Vi konstaterade att orsakerna till den negativa utvecklingen av den sven

Mot. 1981/82:2547

ska ekonomin i allt väsentligt står att finna i de borgerliga regeringarnas
misslyckade ekonomiska politik. Visserligen harden internationella utvecklingen
sedan mitten av 1970-talet varit mycket svagare än tidigare under
efterkrigstiden. Men detta förklarar inte varför den svenska produktionsutvecklingen
varit svagare och inflationen varit snabbare än i övriga industriländer.

I stället för att motverka konjunktursvängningarna, har de borgerliga
regeringarnas stabiliseringspolitik förvärrat dessa svängningar. Följden av
detta har blivit en ökad inflation och därmed ökad arbetslöshet.

Den resursanvändning som den borgerliga politiken lett till har inneburit
att mycket stora finansiella resurser satts in i krisföretag och krisbranscher,
utan att svensk ekonomi i någon större utsträckning tillförts ny, ekonomisk
livsduglig produktionskapacitet. En otillräcklig andel av inkomsterna har
avsatts till investeringar och förbättring av bytesbalansen.

De sociala och ekonomiska kostnaderna för den anpassning av produktionsstrukturen
som den internationella utvecklingen gjort nödvändig har i
orimligt stor utsträckning fallit på arbetstagarna. Kapitalägarna har däremot
i regel hållits skadeslösa.

Fördelningspolitiken under de borgerliga åren har lett till ökade klyftor
mellan olika grupper i samhället. Politiken har varit inriktad på konfrontation
med löntagarna, i stället för att söka lösa landets problem genom
konstruktivt samarbete.

Den misslyckade stabiliseringspolitiken har man sökt skyla över genom att
skylla svårigheterna på en förment drastisk försämring av ”arbetsmarknadens
funktionssätt”. Med denna illa underbyggda tes som redskap har regeringen
angripit sådana viktiga inslag i den sociala tryggheten som lagen om
anställningsskydd. Samma motivering används även i samband med förslaget
om återinförande av karensdagarna. Nedskärningarna av de arbetsmarknadspolitiska
ambitionerna, som ligger bakom den nuvarande rekordarbetslösheten,
söker man likaså rättfärdiga som ett sätt att förbättra ”arbetsmarknadens
funktionssätt”.

Den borgerliga fördelningspolitiken har även i en rad andra avseenden
fördjupat klyftorna i samhället. De olika sociala nedskärningarna har slagit
hårdast på de grupper som har de lägsta inkomsterna. För de egna grupperna
har man däremot ordnat stora favörer: för förmögna aktieägare har det starkt
skattesubventionerade skattesparandet inneburit stora förmögenhetsökningar,
för skogsägarna har den ena skattefavören beslutats efter den andra,
samtidigt som avverkningen sjunkit och landet tvingats att öka importen av
virke för att tillgodose industrins behov.

En avgörande orsak till att de stora obalanserna i samhällsekonomin har
uppstått är den budgetpolitik som de borgerliga partierna fört. Denna har
inneburit att man ökat statsutgifterna i snabbare takt än under perioden
1970—1976, samtidigt som statsinkomsterna tillåtits minska i reala termer.

Denna budgetpolitik är en logisk konsekvens av den starkt överbudsbeto

Mot. 1981/82:2547

nade ekonomiska politik som de borgerliga partierna stod för i oppositionsställning.
Man lovade å ena sidan en rad ökningar av de statliga utgifterna
utöver vad socialdemokraterna stod för, å andra sidan förespeglade man
väljarna sänkta skatter. Denna överbudspolitik får nu folkhushållet i stort,
och de svagare grupperna i synnerhet, bära bördorna av.

Avstämningen av 1980 års långtidsutredning (LU82)

Den nyligen offentliggjorda avstämningen av 1980 års långtidsutredning,
som gjorts inom ekonomidepartementet, ger i allt väsentligt samma bild av
hur allvarlig den strukturella försämringen av den svenska ekonomin varit
under de borgerliga åren. Trots att utredningen utgår från samma allmänna
ekonomisk-politiska filosofi som de borgerliga regeringarna baserat sin politik
på, tvingas man konstatera att utvecklingen i avgörande avseenden varit
otillfredsställande.

ILU 80 presenterades dels ett huvudalternativ, alternativ 1, som representerade
en utvecklingsväg som skulle föra den svenska ekonomin mot samhällsekonomisk
balans under åren 1979-1985, dels ett alternativ 2, som
innebar att de samhällsekonomiska obalanserna skulle fördjupas. I LU 82
gör man jämförelser mellan LU 80:s två alternativ och utfallet under åren
1979-1981.1 allt väsentligt har utfallet följt alternativ 2, det s. k. katastrofalternativet.
Att utvecklingen har denna inriktning blir ännu mera uppenbart
om man, med hjälp av regeringens egna prognoser, utvidgar utvärderingen
till att omfatta även år 1982.

Tabell 1. LU 80:s två alternativ och utfallet 1979—1982

Årlig procentuell förändring

	1979	1982 enl. LU801	Utfall 1979-1982
	Alt. 1	Alt. 2
BNP	2,5	1,3	0.7
Industriinvesteringar	8,0	-1,8	-1,1
Export, varor och tjänster	6,0	2,2	1,9
Privat konsumtion	0,6	1,5	-0,5
Offentlig konsumtion	0,9	2,7	1,8
Total konsumtion	0,7	1,9	0,3
Reallön	-0,6	0,5	-1,9

1 Den totala procentuella förändring som skulle ha erhållits under åren 1979—1982 om
utvecklingen under dessa år motsvarat den genomsnittliga årliga förändringen under
åren 1979-1985 enligt LU80:s resp. alternativ.

LU 80:s framskrivningar utgick från att ökad tillväxt och förbättrad samhällsekonomisk
balans skulle uppnås genom exportledd expansion av produktionen.
För att denna skulle bli möjlig erfordrades en mycket återhållsam
konsumtionsutvecklingoch sjunkande reallöner. Detta skulle möjliggöra en
sänkning av våra relativa exportpriser, varigenom det skulle bli möjligt att
öka exporten av varor och tjänster i snabbare takt än vad världsmarknaden
expanderade.

Av tabell 1 framgår att utvecklingen hitintills har inneburit att uppoffring

Mot. 1981/82:2547

arna i form av en återhållsam konsumtionsutveckling, och i ännu högre grad i
form av minskade reallöner, har varit större än vad som krävdes i LU80:s
alternativ 1, det alternativ som skulle leda till balans.

Likväl har resultaten när det gäller tillväxt, export och investeringar varit
klart sämre än t. o. m. i LU 80:s alternativ 2, katastrofalternativet.

När det gäller att förklara varför den faktiska utvecklingen under åren
1979—1982 blivit sämre än alternativ 2 i LU 80, hänvisas i LU 82 dels till den
svaga internationella utvecklingen, dels till de strukturella svagheterna och
trögheterna i den svenska ekonomin. Stort utrymme ägnas åt att diskutera
den bristande anpassningen av vår industristruktur till den förändrade internationella
efterfrågan. Den under de borgerliga åren starkt ökade subventioneringen
av näringslivet lyfts fram som en förklaring till denna bristande
strukturella anpassning. Viare ägnas de ökade budgetunderskotten och den
offentliga sektorns ökande finansiella underskott omfattande utrymme. Slutligen
återkommer den från LU 80 välkända teorin om den avtagande rörligheten
på arbetsmarknaden som ett hinder för industriell expansion.

Den äger i och för sig sin riktighet att det sämre utfallet för exporten till en
del förklaras av att den internationella ekonomin utvecklas svagare än vad
som antogs i LU 80. Sveriges exportmarknader har således expanderat med
4,4% i stället för beräknade 5,4%. Samtidigt kan man konstatera att den del
av exportutvecklingen som förklaras av vår egen konkurrenskraft, dvs. utvecklingen
av våra marknadsandelar, förklarar en väsentlig del av den sämre
exportutvecklingen.

Tabell 2. Tillväxten på Sveriges exportmarknader och Sveriges marknadsandelar
1979-1982

Årlig procentuell förändring

Alt. 1
LU 80	Utfall

o Marknadstillväxt	5,4	4,4
o Relativprissänkning	-3,1	-0,4
o Sveriges marknadsandelar	+ 1,3	-1,4
o Export	6,8	2,9

Källa: LU 80, reviderad nationalbudget 1982 och OECD:s economic outlook 30 december
1981.

Hade de svenska företagen förmått återvinna marknadsandelar i den takt
som i LU 80 ansågs vara möjligt, skulle vår export i dag ha varit bortåt 10%
högre i volym än vad den är. Den ökade konkurrenskraften på exportmarknaderna
hade motsvarats av en starkare ställning även på hemmamarknaden.
Sammantaget skulle det varit möjligt att uppnå en högre tillväxt och ett lägre
bytesbalansunderskott än vad som nu blivit fallet.

De olika strukturella trögheterna kan delvis förklara den svaga produktionsökningen,
den sämre utvecklingen. Som påpekas i flera av socialdemokraternas
motioner har den borgerliga näringspolitiken inte förmått styra in
resurserna så att de bidragit till att öka vår ekonomiskt livskraftiga produk

Mot. 1981/82:2547

tionskapacitet. I andra avseenden är LU 82:s diskussion av statliga subventioner
missvisande. Exempelvis inkluderar man subventionerna till bostadsbyggandet
och boendet bland de subventioner som skulle ha hindrat en
expansion av den konkurrensutsatta sektorn. Till stor del utgörs ju dessa
subventioner av rena inkomstöverföringar (främst bostadsbidrag och räntesubventioner
till boendet), vars syfte är att möjliggöra för de breda grupperna
att efterfråga en god bostad. I och för sig kan det vara välmotiverat att
diskutera i vilken utsträckning dessa transfereringar uppnår de uppsatta
fördelningspolitiska målen. Någon sådan diskussion av den fördelningspolitiska
effektiviteten hos dessa transfereringar sker dock ej i LU 82.

Att stödet till boendet däremot i större utsträckning skulle ha reducerat vår
potentiella produktionskapacitet visas inte på något övertygande sätt. Snarare
får denna kritik ses som en invändning mot de fördelningspolitiska ambitionerna
bakom stödet till boendet.

Om man således kan och fortlöpande bör diskutera effektiviteten och
inriktningen av samhällets stödpolitik, så lider LU 82:s tes om trögheterna på
utbudssidan som förklaring till den sämre utvecklingen av en avgörande
svaghet. Under den period som utvärderingen avser har nämligen företagen
själva angivit efterfrågan, och inte några andra faktorer, som den faktor som
begränsat produktionen (se diagram).

Diagram Trång sektor enligt konjunkturbarometern

Procent Efterfrågan på företagets produkter

tlristen pä arbetskraf t

100

30 _

20 _

10 _

68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82

Källa: Konjunkturinstitutet.

Mot. 1981/82:2547

I motsats till utbudssidan ägnas efterfrågeutvecklingen och den ekonomiska
politiken en utomordentligt blygsam plats i LU 82. Visserligen belyser
man på olika sätt hur subventionsgraden i ekonomin har ökat och hur
finanspolitiken under hela 1970-talet haft en expansiv verkan på efterfrågan.

I fråga om finanspolitikens effekter på konjunktursvängningarna och därmed
dess betydelse för inflationsutvecklingen nöjer man sig dock med följande
konstaterande:

”Detta avspeglar en utveckling där finanspolitiken vissa år blivit för expansiv
i den meningen att den drivit fram ett kapacitetsutnyttjande som verkat
inflationsdrivande

Men huvudförklaringen läggs likväl på den bristande strukturella anpassningen
i ekonomin. Inget sägs därmed om vad effekterna kan tänkas vara av
att, som fallet var 1979, stimulera ekonomin i en takt av nästan 4% av BNP,
samtidigt som den internationella efterfrågan och lagerinvesteringarna vände
uppåt.

Därmed förbigår LU 82 med tystnad den kanske viktigaste orsaken bakom
den svaga utvecklingen i den svenska ekonomin: den höga inflationen under
de borgerliga regeringarna, som har medfört försämrad konkurrenskraft för
svensk industri på såväl export- som hemmamarknaderna.

Från den relativprisnivå som uppnåddes genom devalveringarna 1977, steg
de svenska relativpriserna med mera än 5% under 1979 och 1980. Följden
blev också att vi under dessa år tappade ca 6% av våra marknadsandelar i
volym räknat. Hade vi bara kunnat hålla oförändrade relativpriser skulle vår
export ha kunnat vara avsevärt högre i dag än vad den är.

Reviderad finansplan 1982

Det är mot bakgrund av de djupa balansbristerna i den svenska ekonomin,
så som de beskrivits i de socialdemokratiska motionerna och nu även i allt
väsentligt bekräftats av LU 82, som den borgerliga regeringens ekonomiska
politik i reviderad finansplan bör bedömas. Denna politik bygger huvudsakligen
på tre element: fjolårets devalvering, förhoppningar om att den inhemska
inflationen skall avta och en fullständigt otillräcklig arbetsmarknadspolitik.
I övrigt ger den reviderade finansplanen uttryck för samma åtstramningspolitik
som numera förs i en rad västliga ekonomier.

Bakom denna politik ligger en ideologiskt motiverad motvilja mot att från
statens sida påverka det ekonomiska skeendet. De ekonomiska problemen
skall överlåtas till marknadskrafternas fria spel. Enligt denna syn är det
faktum att investeringarna sjunker och arbetslösheten stiger inte skäl nog för
statsmakterna att ingripa för att påverka utvecklingen. Denna politik, som
förts sedan 1980 och som nu drivs vidare under 1982, har bidragit till att sänka
kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin på ett sådant sätt att betydande
välfärdsvärden gått till spillo. Allvarligast är givetvis att arbetslösheten
tillåtits stiga till de nuvarande rekordnivåerna. Men den ekonomiska politiken
har likaså lett till att näringslivets investeringar och i synnerhet industri

Mot. 1981/82:2547

investeringarna drabbats mycket hårt. I stället för att underlätta, försvårar en
dylik utveckling den nödvändiga strukturomvandlingen.

Till bilden av den borgerliga ekonomiska politiken hör att man, trots
mycket tal om behovet av ett mera flexibelt utbud i ekonomin, inget gör åt
utbudet på för svensk produktion och bytesbalans avgörande delmarknader.
Inom arbetsmarknadspolitiken skärs ambitionsnivån ned, vilket minskar
arbetskraftens rörlighet och möjlighet att anpassa sig till förändringar i
efterfrågan. På energipolitikens område har man underlåtit att stimulera de
investeringar som krävs för att göra Sverige mindre olje- och energiberoende.

På skogspolitikens område vidtas inga åtgärder alls för att öka virkesutbudet,
vilket betyder att landet i dess nuvarande obalans medvetet avstår från
exportinkomster motsvarande mellan Vi och lA av bytesbalansunderskottet.

I stället ger regeringen uttryck för en glättig syn på våra balansbrister
genom att bl. a. uttrycka tillfredsställelse över att bytesbalansunderskottet
reducerats, trots att detta till helt övervägande del förklaras av lågkonjunkturen.
Eller som t.o.m. LU82 konstaterar: ”Trots den svaga exportutvecklingen
har bytesbalanssituationen förbättrats något sedan 1980. Detta beror
på en mycket kraftig nedgång i importen, som förklaras av en svag hemmamarknadsefterfrågan,
sjunkande investeringar och en betydande lageravveckling
främst på oljesidan. Detta innebär att man huvudsakligen måste
betrakta förbättringen i bytesbalansunderskottet 1981 som en konjunkturell
företeelse. Man kan knappast dra slutsatsen att vårt strukturella underskott
minskat mellan 1980 och 1981.” Under 1982 förväntas den inhemska efterfrågan
inte öka jämfört med 1981. Samtidigt sjunker investeringarna ytterligare,
varför den underliggande samhällsekonomiska obalansen i själva verket
ytterligare fördjupas.

Regeringens arbetsmarknadspolitik

I ett och ett halvt år har de fackliga organisationerna, arbetsmarknadsmyndigheterna
och socialdemokraterna krävt snabba och kraftfulla åtgärder för
att förebygga en kommande arbetslöshetskris. I första hand har efterlysts en
radikal omläggning av den ekonomiska politiken inriktad på att bryta nedgången
i industriinvesteringarna och öka den ekonomiska aktiviteten för att
stärka statsfinanserna och undvika en påtvingad nedrustning av de sociala
trygghetssystemen. Vid upprepade tillfällen har man klargjort sambanden
mellan å ena sidan stagnerande industriproduktion, fallande investeringar
och minskad inhemsk efterfrågan och å andra sidan den ökande arbetslösheten.
Varningssignalerna blev under vintern och våren 1981 allt tydligare.
Kraven på åtgärder återupprepades från allt flera håll.

Eftersom den allmänna aktiviteten i ekonomin tilläts fortsätta att falla,
fann sig arbetsmarknadsverket föranlåtet att gång på gång under tiden från
november 1980 till oktober 1981 göra regeringen uppmärksam på lägets
allvar. Likafullt valde regeringen att konsekvent pruta ned arbetsmarknads

Mot. 1981/82:2547

verkets krav på omedelbara insatser mot den öppna arbetslösheten. Det
faktiska skeendet styrks av följande fakta.

o Undertiden 1980-11-28-1982-01-29begärdeAMSex

tra medel för beredskapsarbeten med totalt 6300 milj. kr.

o Med anledning av dessa krav beviljade regeringen 1916 milj. kr.

Resultatet av regeringens handlande kan nu avläsas i offentlig arbetslöshetsstatistik.
Sålunda steg arbetslösheten under hösten 1981 och våren 1982
upp till rekordnivåer. Under första kvartalet 1982 uppgick antalet öppet
arbetslösa till i genomsnitt 137000 personer eller 3.2% av arbetskraften.
Detta är de högsta tal som noterats i modern arbetslöshetsstatistik. Samtidigt
steg den dolda arbetslösheten snabbt. Den ofrivilliga deltiden ökade samtidigt
som utbudet av arbetskraft snabbt försvagades — allt fler fann det lönlöst
att söka efter arbete. Sambandet mellan regeringens arbetsmarknadspolitik
och arbetslöshetens utveckling klargörs om man betänker att arbetslösheten
vid inget tillfälle under vintern och våren hade behövt överstiga 100000
personer, om regeringen blott varit beredd till samma insatser som exempelvis
vintern 1979.

Särskilt hårt har arbetslösheten slagit mot byggnadssektorn. Därför har
AMS vid upprepade tillfällen vänt sig till regeringen med krav på åtgärder för
att stimulera byggarbetsmarknaden. När framställningarna så småningom
behandlats — i flera fall har AMS fått vänta i månader — har prutningarna
varit mycket stora.

Totalt har AMS vid olika tillfällen Totalt har regeringen fram till tibegärt
7 900 milj. kr den för kompletteringspropositio

nen medverkat till byggnadsinvesteringar
på 800 milj. kr.

I februari och april 1982 vände sig AMS ånyo till regeringen med krav på
åtgärder. Bl. a. krävde man ytterligare ca 3000 milj. kr. till beredskapsarbeten
och 4000 milj. kr. till offentligt byggande, som komplement till
förslag om bl. a. åtgärder för att öka reparations- och ombyggnadsarbetena i
bostadssektorn.

Med de förslag som nu framläggs i kompletteringspropositionen fortsätter
regeringen på den inslagna vägen. I stället för att sätta in arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i full styrka så skär regeringen ned AMS krav.

Regeringen ger sålunda blott 1100 milj. kr. till beredskapsarbeten och 600
milj. kr. till byggande. Man är bara beredd att avsätta ca en fjärdedel av de
resurser som AMS ansett nödvändiga för att förhindra en ytterligare stegring
av arbetslösheten.

Vad gäller beredskapsarbeten, så krävde AMS medel för 8 miljoner dagsverken
för budgetåret 1982/83. Man gjorde samtidigt fullt klart att utan en
sådan insats kan en ytterligare stegring av arbetslösheten under 1982/83
svårligen undvikas. Trots dessa klara besked från AMS föreslår regeringen

Mot. 1981/82:2547

nu att insatserna skärs ned till 1 100 milj. kr. Detta betyder att anslaget bara
räcker till 5,4 miljoner dagsverken 1982/83. Under det budgetår, 1981/82,
som nu går mot sitt slut, har AMS fått pengar för 6,5 miljoner dagsverken.
Vad regeringen kallar nya krafttag mot arbetslösheten är med andra ord en så
kraftig prutning av AMS krav att en direkt nedskärning av antalet sysselsatta
i beredskapsarbeten kommer att framtvingas, för såvitt inte ytterligare medel
anvisas. Det är här fråga om en nedskärning från i genomsnitt 32000 sysselsatta
innevarande budgetår till ca 25000 under 1982/83.

Lika flagranta är regeringens försummelser på byggnadsområdet. En rad
byggen har legat startklara i månader och år. Under tiden har arbetslösheten
i byggnadsverksamheten och byggmaterialindustrin fått raka i höjden.

Regeringens passivitet inom arbetsmarknadspolitiken har också hårt drabbat
ungdomen. I februari 1982 var 45000 ungdomar under 25 år öppet
arbetslösa, vilket innebär en arbetslöshet på ca 7%. Arbetslösheten bland
ungdomar är därmed mer än dubbelt så hög som för hela befolkningen.
Lägger man ihop antalet arbetslösa ungdomar med antalet ungdomar i
beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning, så är siffrorna för denna
vinter dock inte högre än för tidigare år. Regeringen har alltså valt att ställa
ungdomar arbetslösa i stället för att erbjuda utbildning eller beredskapsarbete.
Insatserna mot ungdomsarbetslösheten har också avsevärt försvårats av
regeringens ryckiga politik med ständiga förändringar av de statliga reglerna.
Exempelvis har regeringen inte kunnat lämna klara besked om villkoren för
statsbidragen till de nyligen inrättade ungdomsplatserna. Det har allvarligt
försvårat för kommunerna att på längre sikt planera för åtgärder mot ungdomsarbetslösheten
.

Regeringens "utbudspolitik”: virkesförsörjningen och energiinvesteringarna

Den medvetna neddragningen av de arbetsmarknadspolitiska ambitionerna
innebär förutom andra stora sociala och ekonomiska kostnader att utbudet
av arbetskraft kommer att minska och anpassningen av arbetskraftsutbudet
till den förändrade efterfrågan att reduceras. Den borgerliga regeringens
passivitet när det gäller att mobilisera landets resurser är emellertid uppenbar
även på andra områden. Ett sådant är virkesförsörjningen.

Under de senaste åren har produktionen inom skogsindustrin legat på en
nivå motsvarande mellan 70 och 80% av den praktiska produktionskapaciteten.
Det låga kapacitetsutnyttjandet har inte berott på dåliga konjunkturer.
Tvärtom har efterfrågan på skogsindustriprodukter varit god. Detta kan
bl. a. avläsas av att andra länder har ökat sin produktion och export kraftigt.
Den svenska skogsindustrin har därvid förlorat betydande marknadsandelar.

Orsaken till den här situationen är de låga avverkningarna i det svenska
skogsbruket. Skogsindustrin har inte kunnat få virke så att industrikapaciteten
har kunnat utnyttjas i den utsträckning marknaden medgett. Enligt
virkesförsörjningsutredningens beräkningar sjönk avverkningarna från i genomsnitt
71 miljoner m3sk under första hälften av 1970-talet till i genomsnitt

Mot. 1981/82:2547

57 miljoner m3sk under andra hälften. Minskningen uppgår sålunda till inte
mindre än 20%.

Nedgången i avverkningsnivån har väsentligen ägt rum inom privatskogsbruket.
De låga avverkningarna beror inte på att man tidigare skulle ha
överavverkat. Enligt det beslut som fattades av riksdagen 1979 är skogspolitiken
inriktad på en skogsproduktion som möjliggör en långsiktig årlig avverkningsnivå
på i genomsnitt 75 miljoner m3sk. De 57 miljoner m3sk som
avverkats per år under 1970-talets fem sista år ligger 18 miljoner m3sk eller
nära 25% under den nivå som fastlagts av riksdagen.

Följden av råvarubristen har blivit att Sverige har gått miste om exportinkomster
på åtskilliga miljarder kronor årligen.

Råvarubristen har dessutom medfört nedläggningar av företag med ökad
arbetslöshet som följd, ofta på orter utan alternativ sysselsättning. Förlusten
av exportinkomster och en onödigt höjd arbetslöshet är särskilt allvarliga
med hänsyn till den svåra ekonomiska situation som landet befinner sig i.
Behovet av ökade exportinkomster och fler arbetstillfällen är nu större än
någon gång tidigare under efterkrigstiden.

Socialdemokraterna har i program och riksdagsmotioner anvisat en rad
konkreta vägar för att komma till rätta med råvarubristen. Regeringen har
dock under flera år i stort sett valt att negligera problemet. De åtgärder som
faktiskt har vidtagits, gallringsbidrag och vissa stimulanser via skattesystemet,
har varit otillräckliga och ibland till och med verkat hämmande på
avverkningarna.

Problemen med de låga avverkningarna har dessutom belysts både av
konjunkturinstitutet i den preliminära nationalbudgeten och i LU 82.

LU 82 konstaterar sammanfattningsvis:

”Då skogsindustrins konkurrenskraft har stärkts under det senaste året
kommer detta tillsammans med en uppgång i den internationella konjunkturen
att ge möjligheter till betydande exportökningar under de närmaste åren.
Att inte utnyttja denna möjlighet skulle vara samhällsekonomiskt mycket
kostsamt. Vår bedömning är emellertid att det är stor risk att de åtgärder som
hittills vidtagits för att stimulera virkesutbudet kommer att visa sig otillräckliga
för att säkerställa skogsindustrins virkesbehov."

Inte heller dessa påpekanden har förmått regeringen att vidta effektiva
åtgärder. De förslag som nyligen har lagts fram med anledning av virkesförsörjningsutredningens
betänkande (prop. 1982/82:177 och 182) ändrar inte
på detta förhållande. Förslagen innehåller smärre justeringar av skogsvårdslagen
som i sig är viktiga men som endast kommer att innebära en marginell
påverkan på avverkningarna. Utredningens viktigaste förslag, om införandet
av minimiavverkningsregler. har regeringen avvisat. Förslagen till förändringar
av reglerna för skogskonton m. m. ger skogsägarna ytterligare ekonomiska
förmåner, men det är en typ av åtgärder som tidigare har dokumenterats
vara verkningslösa.

Ett annat område av den största betydelse för att nedbringa bytesbalans

Mot. 1981/82:2547

underskottet och höja sysselsättningen, är energiinvesteringarna.

Regeringen har inte tagit till vara de möjligheter till en kraftfull politik som
1981 års riksdagsbeslut om energiförsörjningen skapade. Därmed försvåras
våra möjligheter att avveckla kärnkraften, minska oljeberoendet och öka
sysselsättningen i vårt land.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten har konsekvent avslagit socialdemokratiska
förslag för en offensiv energipolitik. Det gäller t. ex. ökat stöd till
oljeersättningsfonden, förbättrade möjligheter för kommunerna att skärpa
hushållningen med energi i byggnader och lokaler, samhälleliga initiativ för
en kraftfull teknikupphandling, en plan för vattenkraftens utbyggnad upp till
de av riksdagen beslutade 88 TWh, utvecklingsplan för raffinaderier och
petrokemisk industri samt statliga initiativ för att skapa bolagsbildningar för
bl. a. skogsbränslen och torv.

De borgerliga regeringarnas "sparpolitik"

Alltsedan förhösten 1980 har de borgerliga regeringarnas ekonomiska
politik varit inriktad på att skära ned de offentliga utgifterna. Förslagen till
nedskärningar har presenterats dels i separata ”sparpaket” (prop. 1980/
81:20,1980/81:116,1980/81:118,1981/82:30), deisi 1982 års budgetproposition.

Bakgrunden till denna nedskärningspolitik är den ansvarslösa budgetpolitik
som de borgerliga regeringarna fört efter 1976. Mot socialdemokraternas
bestämda varningar tillät man allt större underskott i statsbudgeten. En
bristfällig budgetprövning i kombination med omfattande transfereringar till
näringslivet lade grunden för den negativa trenden för budgetsaldot. Den
svaga ekonomiska tillväxten i kombination med en rad inkomstförsvagande
åtgärder urholkade samtidigt statsinkomsterna efter 1978. Samtidigt drev
inflationen upp de statliga utgifterna. (De borgerliga partiernas budgetpolitik
diskuteras mera ingående under budgetavsnittet nedan.)

Från stabiliseringspolitisk synpunkt har nedskärningen av de offentliga
utgifterna satts in med sämsta tänkbara tidsmässiga inpassning i konjunkturförloppet.
Åtstramningen 1980 och de följande nedskärningsåtgärderna har
nämligen sammanfallit med att lagercykeln och den internationella ekonomin
gått in i en lågkonjunkturfas. Den sammanlagda effekten av att såväl de
oberoende efterfrågefaktorerna som den ekonomiska politiken svängt om i
restriktiv riktning är betydande. För 1981 beräknas den inhemska efterfrågan
ha reducerats med nära 3% av BNP. En återkommande motivering i regeringens
försvar för sin politik är att vi i Sverige inte kan hålla ett högre
efterfrågetryck än i omvärlden. Men i realiteten har den svenska efterfrågeutvecklingen
varit avsevärt svagare än den i och för sig stagnerande efterfrågeutvecklingen
i omvärlden. För OECD-området i sin helhet registrerades
trots allt en positiv BNP-tillväxt 1981, även om den stannade vid 1,2%. Och
även jämfört med Västeuropa var efterfrågefallet snabbare i Sverige. Genom
att åtstramningspolitiken fått en sådan ensidig inriktning på nedskärningar

Mot. 1981/82:2547

inom den offentliga sektorn, utan att politiken förmått att skapa en kompenserande
efterfrågeuppgång inom andra sektorer, har de samlade produktions-,
sysselsättnings- och välfärdsförlusterna blivit avsevärda.

Åtstramningens inverkan på prisbildningen under 1981 är sannolikt negativ.
Åtstramningens effekter blev mest kännbara under loppet av 1981.
Eftersom löneavtalet för 1981 och 1982 redan slöts i början av 1981, kan
åtstramningspolitiken sägas ha varit verkningslös, t. o. m. utifrån regeringens
snäva målsättning att genom lågt kapacitetsutnyttjade och stigande arbetslöshet
pressa ned lönerna. Tvärtom talar allt för att det låga kapacitetsutnyttjandet
medfört högre totala kostnader per producerad enhet än vad som
annars skulle ha varit fallet.

Åtstramningspolitikens konsekvenser för resursanvändningen har likaså
varit klart negativa. Det minskade kapacitetsutnyttjandet i ekonomin, som
är en följd av den ensidiga åtstramningspolitiken, har bromsat upp investeringsverksamheten
i samhället. Särskilt uttalat har detta varit fallet beträffande
industriinvesteringarna, som beräknas sjunka med sammanlangt nära
20% under 1981 och 1982. Industribyggnationen, som är en god mätare på
investeringar som syftar till att öka produktionskapaciteten, beräknas sjunka
med drygt 30%. Samtidigt som de borgerliga regeringarna presenterat den
ena ”sparplanen” efter den andra har således det produktiva sparandet
pressats ned ytterligare från en redan alldeles otillräckligt låg nivå. I stället
för att förstärka vår produktionskapacitet har den ensidiga åtstramningspolitiken
ytterligare försvagat vår ekonomi.

Från resursanvändningssynpunkt är det även belysande hur ”sparpolitiken”
slagit inom den offentliga sektorn. Även där har nedskärningarna med
särskild kraft drabbat investeringarna, medan konsumtionen har fortsatt att
öka, om än i reducerad takt.

Tabell 3. Den offentliga sektorns resursförbrukning

Årlig procentuell förändring i volym

	1981	1982
Offentlig konsumtion	1,9	1,0
Offentliga investeringar	-6,1	-2.0
Totalt	0,5	-0,5

Källa: Reviderad nationalbudget 1982.

Försvagningen av ekonomin sker emellertid inte enbart genom att investeringarna
har motverkats som en följd av åtstramningspolitiken. Den sker
även genom att åtstramningspolitiken bidrar till att öka inkomst- och förmögenhetsklyftorna
i samhället. Regeringen hävdar i den reviderade finansplanen
att nedskärningarna ”utformats så att svaga grupper i vårt samhälle
skyddas samtidigt som de nödvändiga kostnadsbesparingarna kommer till
stånd”.

Det är emellertid högst anmärkningsvärt att regeringen inte i något sammanhang
har velat bygga under dessa och liknande påståenden genom någon

Mot. 1981/82:2547

dokumentation över de fördelningspolitiska effekterna av sin nedskärningspolitik.
Redan detta faktum tyder på att påståendena inte har någon grund.
Tvärtom är det ju så som socialdemokraterna vid flera tillfällen påvisat att
åtstramningspolitiken antingen den tar sig uttryck i karensdagar, urholkat
arbetslöshetsunderstöd, reducerad arbetsmarknadspolitik eller bantade insatser
för de handikappade drabbat de svagare i samhället. Nyligen har
dessutom framkommit att beräkningar som gjorts inom kanslihuset och
refererats i finansutskottet men inte offentliggjorts bekräftar denna allmänna
slutsats. Enligt dessa beräkningar har låginkomsttagarna fått vidkännas procentuellt
sett kraftigare inkomstminskningar än höginkomsttagarna.

Tabell 4. Effekten av de s. k. ”sparplanerna" på olika typer av hushåll

"Tabellen visar i procent med hur mycket tre olika hushålls disponibla inkomster,
dvs. pengar i plånboken, minskat på grund av regeringens sparplaner. Tabellen ger
klara skillnader mellan låg-, medel- och höginkomsttagare.

Inkomstläge	Låg	Medel	Hög
Ensamstående	-7,0	-5,7	-4,8
Familj med ett barn	-6,8	-5,7	-4,9
Enstamstående med ett barn	-6,5	-5.6

För ensamstående med ett barn har ingen höginkomsttagare beräknats.

Tabellen visar i samtliga fall en fallande trappa. Ju högre lön, desto mindre har
hushållet behövt minska sin disponibla inkomst.”

Källa: Stockholms-Tidningen 1982-05-05.

Bilden av den borgerliga fördelningspolitiken blir emellertid ofullständig,
om man inte sätter in nedskärningsåtgärderna i ett större fördelningspolitiskt
sammanhang. Hit hör inte minst den ökande arbetslösheten. Det är välkänt
att tillgången på resp. avsaknaden av sysselsättning är en av de viktigaste
faktorerna som bestämmer inkomstfördelningen. Genom att arbetslösheten
ökat så starkt under senare år har inkomstfördelningen med nödvändighet
blivit mera ojämn. Samtidigt som således åtstramningspolitiken slår hårt mot
de svagare grupperna, har de borgerliga partierna emellertid funnit budgetmässigt
utrymme för att ge sina egna grupper betydande favörer. Den mest
uppmärksammade formen för dylika förmåner är det starkt skattesubventionerade
s. k. skattesparandet. Men även de olika former av skattemässiga
eftergifter till skogsägarna, som förekommit under senare år, är ett gott
exempel på hur de borgerliga partierna fördelar de uppoffringar som det
statsfinansiella läget föranleder. Denna skevare inkomst- och förmögenhetsfördelning
som följer av denna typ av fördelningspolitik gör det svårare att
föra en effektiv antiinflationspolitik. Detta i sin tur försvagar ekonomin
genom att en högre inflation motverkar uppnåendet av hög tillväxt och full
sysselsättning.

Utsikterna för 1982 och 1983

Regeringens finansplan ger uttryck för tillfredsställelse med den förutsedda
utvecklingen under 1982 och 1983. Precis som fallet var inför förra valet

Mot. 1981/82:2547

1979, vill man nu skapa intrycket av att den svenska ekonomin är ”på rätt
väg”. I denna beskrivning ingår att man lyfter fram de kortsiktiga effekterna
av fjolårets devalvering och det återhållsamma tvåårsavtalet 1981 — 1982.
Devalveringen beskrivs som en offensiv ekonomisk-politisk åtgärd, trots att
den i själva verket tvingades fram av att den svenska inflationen översteg våra
konkurrenters inflationstakt.

Regeringen underlåter vidare att sätta in sin politik i det längre perspektiv
som dess egen långtidsutredning (LU82) drar upp och som visar på de
fundamentala balansbrister som kännetecknar vår ekonomi. Avgörande för
huruvida vi är på rätt väg eller ej är om vi förmår bryta nedgången i det
produktiva sparandet, dvs. investeringarnas och nettoexportens andel av
nationalinkomsten. För 1982 kan man emellertid konstatera att någon såndan
vändning inte sker. Tvärtom fördjupas sparandebristen i den svenska
ekonomin ytterligare. Vilken väg vi är på framgår klarast av den katastrofala
utvecklingen av industriinvesteringarna.

För 1982 har regeringen nu tvingats revidera ned sin prognos för industriinvesteringarna
från -5 % i finansplanen till -11,3 %i reviderad finansplan. För
industrins investeringar i byggnader är utvecklingen än mer dramatisk - de
väntas falla med 15%.

Tabell 5. Industrins investeringar 1981 och 1982

Årlig procentuell förändring

	1981	1982
Byggnader och anläggningar	-18,7	-15,0
Maskiner	- 5,3	-10,5
Totalt	- 8,5	-11,3

Källa: Reviderad nationalbudget 1982.

Sammanlagt faller alltså industriinvesteringarna enligt regeringens prognoser
med bortåt 20% på två år. Denna negativa utveckling av investeringarna
förklaras i allt väsentligt av det rekordlåga kapacitetsutnyttjandet i
industrin. Det bör i detta sammanhang noteras att regeringens prognos för
industrins investeringar och produktion är mera optimistisk än den prognos
som Industriförbundet gör på grundval av sin planenkät. Denna visar på
ännu långsammare produktionsökning inom industrin under 1982 än regeringens
prognos (+1,5 jämfört med +3,2%). Även investeringarna utvecklas
sämre enligt planenheten än enligt reviderad finansplan: -15% jämfört
med -11,3%.

Ett andra avgörande mått på om vi är ”på rätt väg” är sysselsättningsutvecklingen.
Under 1981 och början av 1982 har den öppna arbetslösheten
stigit, sysselsättningen sjunkit och antalet personer som funnit det meningslöst
att söka arbete ökat.

Även i fråga om sysselsättningen ger Industriförbundets planenkät en
mera pessimistisk bild än regeringens prognoser. Av enkäten framgår mycket
klart att sysselsättningen inom industrin kommer att fortsätta att minska

2 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2550-2553

Mot. 1981/82:2547

och inte — som regeringen söker ge sken av — nu skulle tendera att öka igen.
Enligt Industriförbundet beräknas sysselsättningen i tillverkningsindustrin i
år komma att minska med mellan 16000 och 20000 personer.

I två fundamentala avseenden - sysselsättningen och investeringsverksamheten
- är den svenska ekonomin f. n. i själva verket på helt fel väg om
målet är samhällsekonomisk balans i meningen full sysselsättning, hög tillväxt
och stabilt penningvärde.

Regeringen betonar i reviderad finansplan möjligheterna att öka exporten
i år och nästa år. Självfallet vore det utomordentligt välkommet och önskvärt
om den svenska industrin efter en lång rad år med mycket dålig produktionsutveckling
skulle kunna gå in i en expansionsfas. De uppoffringar som
löntagarna gjort under 1981 och 1982 och som innebär reallönesänkningar på
omkring 8% bör i och för sig skapa ett betydande utrymme för en förstärkning
av konkurrenskraften och en expansion såväl på hemma- som utlandsmarknaderna.
Men regeringens prognos bygger i denna del på en rad osäkra
faktorer.

För det första utgår prognosen om en exportökning på knappt 6% i år och
7,5 nästa år från antagandet om en påtaglig förbättring av den internationella
konjunkturen fr. o. m. andra halvåret 1982. Dylika prognoser har under
senare år visat sig vara utomordentligt osäkra. Den amerikanska penningpolitiken,
liksom den allmänt mycket restriktiva politiken i flertalet i-länder,
försvårar bedömningen av den internationella ekonomin. De tendenser till
återhämtning som i det nuvarande konjunkturläget normalt borde göra sig
gällande kan således mycket väl komma att neutraliseras av dessa faktorer.

För det andra bygger regeringens prognos på att de svenska företagen skall
utnyttja det utrymme devalveringarna skapat för att sänka sina relativpriser
och därigenom öka sin försäljningsvolym. Under slutet av 1981 synes företagen
till övervägande del ha legat kvar med sina priser i svenska kronor, dvs. i
stort agerat som regeringen förväntat sig. Under första kvartalet har de
emellertid höjt exportpriserna med hela 4,5%

Det är bara att konstatera att regeringen inte vidtagit några åtgärder — som
socialdemokraterna föreslog hösten 1981 — för att ge företagen incitament
att hålla priserna nere i stället för att höja vinsterna.

För det tredje finns det anledning att ifrågasätta om en given anpassning av
våra relativpriser — i den utsträckning en sådan kommer till stånd - verkligen
leder till de volymmässiga utslag som regeringen räknar med. Olika
omständigheter, såsom marknadens struktur, konkurrenternas beteende,
det faktum att det är lättare att förlora än att ta marknadsandelar m. m. kan
innebära att den volymmässiga uppgången blir förhållandevis måttlig.

Slutligen är det av helt avgörande betydelse för den fortsatta ekonomiska
utvecklingen huruvida vi kommer att lyckas bromsa inflationstakten i den
svenska ekonomin. Inflationstakten blir i sin tur i hög grad beroende av 1983
års löneavtal. De förutsättningar från vilka årets avtalsrörelse skall påbörjas
är utomordentligt komplicerade. Reallönerna har utvecklats negativt i flera

Mot. 1981/82:2547

år. Detta kan i sig leda till betydande kompensationskrav. Därtill är en snabb
uppgång i företagens lönsamhet att förutse, vilket i sig är en nödvändig
förutsättning för att det svenska näringslivet skall kunna expandera. Erfarenheten
visar emellertid att en lugn löneutveckling är svår att förena med
snabba vinstökningar. Behovet av samordning mellan olika löntagargrupper
är vidare påtagligt, eftersom skattereformen medför att höginkomsttagarna
får sina realinkomster tryggade genom skatteomläggningen, varför lönerörelsen
måste ges en sådan profil att det i och för sig begränsade löneutrymmet
i huvudsak satsas på de lågavlönade.

I denna situation är det en regerings uppgift att underlätta en samhällsekonomiskt
rimlig och önskvärd uppgörelse. Den borgerliga regeringen har i
stället, genom sitt förslag om återinförande av karensdagar i sjukförsäkringen,
på ett avgörande sätt försvårat avtalsrörelsen, bl. a. till följd av att detta
förslag slår så olika på tjänstemannagrupperna och de offentliganställda
jämfört med det privatanställda LO-kollektivet. Det man från regeringens
sida tror sig kunna spara in netto på statsutgifterna genom detta förslag
riskerar man att få betala många gånger om i form av högre inflation och
därmed lägre tillväxt.

Sammanfattningsvis innebär regeringens politik så som den presenteras i
kompletteringspropositionen att den leder till ökad arbetslöshet och sjunkande
investeringar. Landets resurser i form av arbetskraft och produktivt
kapital utnyttjas illa och vår framtida produktionskapacitet och därmed vår
framtida välfärd sänks. De grundläggande balansbristerna i ekonomin — det
strukturella underskottet mot utlandet, den offentliga sektorns finansiella
underskott, inflationen och den ojämnare fördelning av inkomster och förmögenheter
som uppstått under de borgerliga åren - förblir i stort opåverkade
av den borgerliga politiken. Förbättringen av vår konkurrenskraft 1982
beror i allt väsentligt på de uppoffringar löntagarna gjort som en följd av
tvåårsavtalet 1981-1982 och devalveringen i fjol.

3. Socialdemokraternas ekonomiska politik

Den socialdemokratiska synen på den ekonomiska politiken
Socialdemokratisk ekonomisk politik har av hävd, till skillnad från den
borgerliga politiken, byggt på en försiktig användning av de generella ekonomisk-politiska
medlen. Anledningen till detta är att deras precision i en rad
avseenden är bristfällig. En försiktig allmän efterfrågepolitik, som skapat ett
jämnt och för ekonomins funktionssätt betryggande kapacitetsutnyttjande,
byggt på en balanserad sammansättning av inhemsk och utländsk efterfrågan,
har därför kombinerats med en aktiv selektiv politik som inriktats såväl
på ekonomins utbuds- som dess efterfrågesida. Härigenom var det under den
socialdemokratiska tiden möjligt att kombinera full sysselsättning, hög tillväxt,
låg inflation och en utjämning av inkomsterna.

Den ekonomiska politik socialdemokraterna i dag står för anknyter till

Mot. 1981/82:2547

denna traditionella syn på den ekonomiska politikens inriktning och möjligheter.
Det faktum att de strukturella problemen i den svenska ekonomin
efter sex års borgerlig politik är så stora och de allmänna internationella
ekonomiska betingelserna så avsevärt mycket sämre än tidigare under efterkrigstiden
ändrar inte på denna grundläggande inställning till den ekonomiska
politiken. Varken de internationella erfarenheterna av den nyliberala
passiva politiken eller dess tillämpning i Sverige ger nämligen anledning till
en ändrad grundläggande tilltro till möjligheterna att genom en aktiv politik
attackera de strukturella problem vi står inför. Socialdemokraterna har i det
s. k. krisprogrammet ”Framtid för Sverige” anvisat en väg till full sysselsättning
och ekonomisk balans just genom en aktiv politik på en lång rad
områden. Det är med utgångspunkt i krisprogrammet som den socialdemokratiska
ekonomiska politiken formulerats i våra motioner under hösten
1981 och våren 1982. Krisprogrammet utgör även nu grunden för våra förslag
på det ekonomisk-politiska området.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Den ekonomiska politik socialdemokraterna förordar utgår från den allmänna
bedömning av ekonomin som gjorts ovan: sysselsättningsläget fortsätter
att försvagas, kapacitetsutnyttjandet är rekordlågt, investeringarna
sjunker och klyftorna mellan olika grupper i samhället vidgas.

Socialdemokraterna avvisar den arbetslöshets- och stagnationspolitik som
den borgerliga regeringen står för. De omedelbara målen för den ekonomiska
politiken måste i stället vara följande

o Åtgärder måste vidtas för att öka aktiviteten i ekonomin och därmed
skapa sysselsättning. Detta kan av strukturella skäl inte ske genom någon
allmän stimulans av konsumtionen utan måste åstadkommas genom att
öka investeringarnas och exportens andel av efterfrågan,
o Arbetsmarknadspolitiken sätts in med full kraft till dess att en ökad
aktivitet leder till ökad efterfrågan på arbetskraft,
o Den nuvarande investeringsnedgången motverkas genom åtgärder som
direkt ökar investeringsverksamheten och därmed kapacitetsutnyttjandet,
i väntan på att industrin vid en återhämtning av kapacitetsutnyttjandet
börjar att öka sina investeringar,
o Verksamma åtgärder måste sättas in för att öka virkesutbudet från skogen
och minska Sveriges olje- och energiberoende,
o Den ekonomiska politiken inriktas på att skapa förutsättningar för att
varaktigt nedbringa inflationstakten,
o Fördelningspolitiken utformas i syfte att minska klyftorna i samhället,
o De orättfärdiga sociala nedskärningarna i fråga om pensionernas värdesäkring,
karensdagarna i sjukförsäkringen, urholkningen av arbetslöshetsförsäkringen
och försämringen av barnomsorgens villkor återställs.

Mot. 1981/82:2547

Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik
De borgerligas oförmåga att häva stagnationen i den svenska ekonomin
har lett till ökande arbetslöshet. Den öppna arbetslösheten har under det
senaste året stegrats till följd av regeringens alltmera passiva hållning inom
arbetsmarknadspolitiken.

I denna motion framlägger socialdemokraterna sin politik för investering,
produktion och därmed varaktig sysselsättning. Åtgärderna får full effekt på
arbetsmarknaden först efter viss tid. Vill man göra sitt yttersta för att omgående
pressa ned den öppna arbetslösheten återstår bara att sätta in arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Först sedan beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning
etc. satts in i all den utsträckning som är möjlig kan det hävdas
att samhället gjort sitt yttersta i kampen mot arbetslösheten. Detta är utgångspunkten
för våra förslag i det följande.

Beredskapsarbeten
Skall en fortsatt stegring av den öppna arbetslösheten kunna undvikas
räknar AMS med att beredskapsarbeten motsvarande 8 miljoner dagsverken
behöver anordnas under budgetåret 1982/83. Socialdemokraterna finner
AMS prognoser rörande den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden väl
underbyggda. Med hänsyn härtill och med hänvisnng till vad vi ovan anfört
om största möjliga ansträngningar i kampen mot arbetslösheten föreslår vi
att medel nu tillförs AMS för att anordna beredskapsarbeten motsvarande 8
miljoner dagsverken.

Mot bakgrund av den fortsatta försvagning av byggarbetsmarknaden som
allmänt förväntas finner AMS det angeläget att andelen byggnads- och
anläggningsarbeten i beredskapsarbetena ökas. Styrelsen förordar en andelsökning
under budgetåret 1982/83 från 15 till 25%. Detta torde dock
förutsätta en höjning av tilläggsbidraget för kommunala investeringsarbeten.

Den borgerliga majoriteten i riksdagen har nyligen beslutat sänka tilläggsbidraget
från 20 till 15 %. Detta skedde trots att AMS i skrivelse till regeringen
redan under våren 1981 begärde en höjning från 20 till 30% i syfte att
förhindra den byggarbetslöshet som redan då kunde förutses.

I motion till riksdagen i januari i år motsatte sig socialdemokraterna en
sänkning av bidraget till 15%. Den nu alltmer alarmerande utvecklingen på
byggarbetsmarknaden motiverar extraordinära åtgärder under den närmaste
tiden. Vi föreslår därför att tilläggsbidraget för kommunala investeringsarbeten
tillfälligt höjs till 30%. Bidragshöjningen bör avse arbeten som
påbörjas före den 1 mars 1983.

För nästa budgetår disponerar AMS 1683,5 milj. kr för beredskapsarbeten
I det tidigare har vi föreslagit dels en volymökning till 8 miljoner dagsverken,
dels en ökad andel investeringsarbeten, dels tillfälligt förhöjda tilläggsbidrag
för kommunala investeringar som utförs som beredskapsarbeten.
Härav följer ett ökat medelsbehov på 2990 milj. kr. för nästa budgetår.

Mot. 1981/82:2547

Mot denna bakgrund föreslår socialdemokraterna att riksdagen under
anslaget Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1982/83 för här
angivna ändamål anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 1890
milj. kr. förhöjt reservationsanslag.

Arbetsmarknadsutbildning

AMS har begärt att få planera arbetsmarknadsutbildningen under 1982/83
för i första hand 120000 deltagare. Därmed skulle antalet deltagare varje
månad kunna höjas med i genomsnitt 5000 jämfört med 1981/82.

Regeringens förslag, som är oklart formulerat i propositionen, torde i
realiteten innebära ett avslag på AMS begäran. Visserligen föreslås en
begränsad höjning under hösten 1982, 3 000 platser, men denna skall uppenbarligen
återtas med en dubbelt så stor minskning under våren 1983.

Socialdemokraterna avvisar regeringens förslag. Det nu akuta läget på
arbetsmarknaden kräver maximal insats av arbetsmarknadspolitiska medel.
Vi föreslår därför att arbetsmarknadsutbildningen 1982/83 planeras för
120 000 deltagare. Redan i januari i år föreläde vi för övrigt riksdagen förslag
med denna innebörd.

Även AMS hemställan om rätt att, inom ramen för tilldelade medel,
tillfälligt förstärka planeringskapaciteten inom arbetsmarknadsutbildningen
avvisas av regeringen. Socialdemokraterna tillmäter behovet av effektiva
insatser mot arbetslösheten sådan vikt att vi finner det självklart att ett sådant
medgivande skall ges.

Bristyrkesutbildning

I syfte att förebygga flaskhalsproblem inom i första hand verkstadsindustrin,
till följd av brist på yrkesarbetare, har AMS föreslagit en utbyggnad av
bristyrkesutbildningen. En förutsättning härför anges dock vara att utbildningsbidraget
höjs till 35 kr./timme. Även detta krav avvisas av regeringen.
Därmed torde regeringens allmänna uttalanden rörande behovet av ökad
bristyrkesutbildning sakna värde.

Socialdemokraterna finner AMS hemställan välgrundad. Vi föreslår därför
att utbildningsbidraget vid den bristyrkesutbildning inom tillverkningsindustrin
som påbörjas före den 1 mars 1983 fastställs till 35 kr./timme. Bidrag
bör utgå till anställda elever för vilka arbetsgivaren betalar utfyllnad mellan
utbildningsbidraget och den ordinarie lönen.

Vi vill i detta sammanhang också understryka att svenska för invandrare
vid behov bör föregå bristyrkesutbildning efter prövning i varje enskilt fall.

Vid upprepade tillfällen har krävts att utbildningsbidraget vid permitterings-
och uppsägningshot skall höjas till 35 kr./timme under 960 timmar.
Kravet har nu ånyo framförts till regeringen från AMS.

Trots det ytterst ansträngda sysselsättningsläget och trots att riksdagen
genom särskilt beslut två gånger uttryckligen bemyndigat regeringen att höja
ifrågavarande bidrag, avvisar regeringen AMS hemställan även på denna
punkt.

Mot. 1981/82:2547

Redan i januari i år föreslog socialdemokraterna en höjning av bidraget till
35 kr./timme i 960 timmar. Behovet av förstärkta insatser för de uppsägningshotade
framstår i dag som lika stort som då. Vi återupprepar därför nu vårt
förslag.

Till följd av att arbetsmarknadsutbildningen under innevarande år ej
uppnått budgeterad volym kommer en reservation att uppstå under såväl
anslaget B 2. Arbetsmarknadsutbildning som anslaget B 3. Bidrag till arbetslöshetsersättning
och utbildningsbidrag. I enlighet med AMS hemställan i
skrivelsen till regeringen den 16 april i år, och på samma sätt som regeringen
förordar i propositionen, föreslår vi därför att de merkostnader som följer av
våra förslag rörande arbetsmarknadsutbildningen täcks genom utnyttjande
av ingående reservationer budgetåret 1982/83.

Ungdomsplatser

Socialdemokraterna har i motion 1981/82:774 föreslagit ett system för
inrättande av ungdomsplatser. Förslaget utgick ifrån den överenskommelse
om ungdomsplatser som i december 1981 träffades mellan SAF, LO och PTK
och som senare har följts med avtal även på det kommunala och statliga
området.

I motionen gavs detaljerade riktlinjer för statens och kommunernas medverkan
i systemet med ungdomsplatser. Bl. a. föreslogs att skolmyndigheterna
skall ges ansvaret för verksamheten som ett naturligt inslag i skolans
uppföljningsansvar. Vidare borde ungdomsplatserna kombineras med olika
utbildningsinslag samt resurser avsättas till detta och för planering, uppföljning
och tillsyn.

Regeringen har den 8 januari 1982 utfärdat en förordning om bidrag till
ungdomsplatser som dock enbart gäller till utgången av juni i år.

Regeringen återkommer nu i samband med kompletteringspropositionen
med vissa förslag till modifieringar av sina tidigare ståndpunkter. I ett avseende
accepteras nu helt det socialdemokratiska förslaget. Till skillnad från
vad de borgerliga ledamöterna anfört i utbildningsutskottet (UbU 1981/
82:18) anser nu regeringen i likhet med vad vi framfört i vår motion att
ansvaret för ungdomsplatser bör flyttas över till skolan. Vidare sker i propositionen
en viss förskjutning av synen på yrkesintroduktionen. I propositionen
sägs att det normala bör vara att en ungdom genomgått yrkesintroduktion
eller gymnasieutbildning innan ungdomsplats anvisas. Däremot ställs
inte längre några sådana absoluta krav.

Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen i dessa avseenden närmat
sig de socialdemokratiska ståndpunkterna. Enligt vår mening kvarstår
dock på flera avgörande punkter oklarheter i regeringens förslag.

Av propositionen framgår inte om statsbidrag till ungdomsplatser skall
utgå även efter den 30 juni 1982. Inte heller innehåller propositionen några
förslag avseende kvaliteten i fråga om ungdomsplatserna.

Mot denna bakgrund vidhåller vi det system med ungdomsplatser som

Mot. 1981/82:2547

utförligt beskrivits i den socialdemokratiska partimotionen 1981/82:774 och
som senare följts upp i en socialdemokratisk reservation till utbildningsutskottets
betänkande 1981/82:18.

Regeringen har preliminärt beräknat 60 milj. kr. för statsbidrag till ungdomsplatserna.
För att alla ungdomar som saknar utbildning eller arbete och
som omfattas av skolans uppföljningsansvar skall kunna erbjudas en ungdomsplats
under budgetåret 1982/83 krävs dock en betydligt större medelstilldelning.
Vi föreslår därför att 100 milj. utöver regeringens beräknade
anslag på 60 milj. kr. avsätts för anordnande av ungdomsplatser.

Eftersom behovet av ungdomsplatser är svårt att beräkna bör medel härför
anvisas på ett förslagsanslag under utbildningsdepartementets huvudtitel.
Inom ramen för detta anslag bör bidrag utgå också till kommunerna för
anordnande av utbildningsinslagen i ungdomsplatserna samt för tillsyn, uppföljning
och planering i enlighet med de riktlinjer som redovisats i motion
1981/82:774.

Vidare bör i enlighet med motionen 1 milj. kr. avsättas för stöd till de
fackliga organisationernas informationsverksamhet kring ungdomsplatsernas
syfte och betydelse. För budgetåret 1982/83 bör sålunda sammanlagt 161
milj. kr. avsättas för detta ändamål.

Särskilda åtgärder i Norrbottens län

Socialdemokraterna och Landsorganisationen har gemensamt utarbetat
en bred utvecklingsplan för Norrbotten. I en partimotion från socialdemokraterna
rörande regionalpolitiken har viktiga delar av denna plan förelagts
riksdagen som konkreta förslag. I planen ingår krav på omedelbara sysselsättningsskapande
åtgärder i form av beredskapsarbeten. Behovet av sådana
insatser har under den senaste tiden ytterligare förstärkts till följd av den
akuta krisen i malmfälten.

En rad lämpliga objekt har under det senaste året presenterats för regeringen.
I särskilt beredskapsprogram som framlagts av AMS finns investeringar
i turistprojekt med 78 milj. kr., industriinvesteringar med 127 milj. kr.
och på energiområdet med 34 milj. kr.

I särskilt program för länsstyrelsen i Norrbotten har i december 1981 bl. a.
presenterats byggnadsprojekt av beredskapskaraktär för 340 milj. kr.

I ett program för tidigareläggning av SJ-investeringar har Statsanställdas
förbund i januari 1982 redovisat objekt för ett sammanlagt värde av ca 170
milj. kr.

Mot denna bakgrund hemställer socialdemokraterna att riksdagen avslår
regeringens förslag om att 150 milj. kr. bör ställas till regeringens förfogande
för vissa särskilda åtgärder. I stället föreslår vi att 250 milj. kr. anvisas för
beredskapsarbeten i Norrbotten. Medlen bör i vanlig ordning ställas till AMS
förfogande, varvid styrelsen bör bemyndigas att göra de jämkningar av
statsbidragssatserna som krävs för att projekten skall komma till stånd.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna att stödja LKAB:s organisation
för särskilda projekt för övertalig personal.

Mot. 1981/82:2547

Socialdemokraternas investeringsprogram

Investeringarna i Sverige har krympt sedan mitten av 1970-talet. Det gäller
i stort sett alla sektorer av ekonomin. Industriinvesteringarna låg 1981 30%
under 1976 års nivå. Nybyggandet av bostäder har inte varit så lågt sedan
Koreakrisen i början av 1950-talet. Investeringarna inom stat och kommun
dras ned till följd av den åtstramningspolitik som de borgerliga regeringarna
fört.

Utvecklingen av investeringarna i den svenska ekonomin kontrasterar
starkt mot behoven. Behovet av ökade investeringar, särskilt inom industrin,
är mycket stort, med hänsyn till de stora underskotten i bytesbalans och
statsbudget.

I en motion i januari (1981/82: 2133) lade vi socialdemokrater fram förslag
om ett omfattande investeringsprogram. Programmet är uppbyggt så att det
skulle stimulera ekonomin på kort sikt, samtidigt som det är inriktat på
åtgärder som är viktiga för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.

Våra förslag omfattar åtgärder för att få i gång investeringarna på energiområdet,
stimulanser för ett ökat bostadsbyggande, investeringar i transportsektorn,
särskilda insatser för ökade industriinvesteringar, åtgärder för
forskning och utveckling samt tidigareläggning av vissa kommunala investeringar
på miljöområdet.

Våra förslag på energiområdet syftar till att nödvändiga investeringar skall
komma i gång och genomföras snabbare. De borgerligas passivitet i energipolitiken
är oacceptabel och oförenlig med målen att avveckla kärnkraften
och minska oljeberoendet.

Bristen på kapacitet inom transport- och kommunikationssektorn är till
stor nackdel för industrin som är starkt beroende av väl fungerande transporter.
Våra förslag omfattar ökade insatser för vägunderhåll, vägbyggande, SJ
samt kollektivtrafik. Projekten på vägområdet har valts ut främst med hänsyn
till sin betydelse för industrins transporter.

Den katastrofalt låga nivån på bostadsbyggandet har fått till följd att
arbetslösheten bland de anställda i bygg- och byggmaterialindustrin har stigit
till rekordhöga tal. Omfattande industriell kapacitet har slagits ut, vilket fått
till följd att importberoendet ökar. Våra förslag omfattar åtgärder både för
ett högre nybyggande och för ökade insatser i reparations-, ombyggnads- och
tillbyggnadssektorn.

För att utnyttja ledig kapacitet i industrin och samtidigt skapa ett antal nya
arbetstillfällen ingår i investeringsprogrammet också förslag till tidigareläggning
av vissa kommunala investeringar på miljöområdet.

Den ökning av efterfrågan som följer av satsningarna på energi-, transportoch
byggandeområdet leder till en ökad efterfrågan på industriprodukter.
Den ökade efterfrågan kommer, genom att kapacitetsutnyttjande och lönsamhet
förbättras, att stimulera till ökade industriinvesteringar.

En ytterligare stimulans av industriinvesteringarna följer av våra övriga
förslag på det industripolitiska området: inrättandet av en struktur- och

Mot. 1981/82:2547

utvecklingsfond, utarbetande av ett investeringsprogram för de statliga företagen,
ökade anslag för de särskilda branschprogrammen inom statens industriverk
m. m.

I vårt investeringsprogram ingår också förslag till utbyggnad av lokaler för
teknisk forskning och utveckling, ökade anslag till teknikupphandling, stipendier
till uppfinnare och ökade anslag till de tekniska fakulteterna.

Sammanställning av vårt investerings- och åtgärdsprogram i motion 1981/
82:2133

1. Energiförsörjning

— Ökade resurser till oljeersättningsfonden 250 milj. kr.

— Ökat stöd till miljöinvesteringar 200 milj. kr.

— Ökad takt i energihushållningsprogrammet

— Slagkraftig samhällelig teknikupphandling

— Samhällsägt utvecklings- och upphandlingsbolag

— Avtal för teknikutveckling

— Bränslebolag

— Plan för vattenkraftens utbyggnad

— Plan för utbyggnaden av raffinaderier och petrokemisk industri

2. Transporter och kommunikationer

1982/83 Tot. invest.

milj. kr. milj. kr.

Vägunderhåll 100 100

Vägar och broar 400 900

SJ: vagnar och lok (inkl.

pendeltågsv.) 180 370

särskilt vinterprogram 200 485

dubbelspår Älvsjö—

Flemingsberg 20 300

Norrbotten 50 170

ATC (automatiskt

tågstopp) 10 460 10 1335

Kollektivtrafik 20

980 2335

3. Bostadsbyggande

Hyresrabatter 40 2 000

Hyresgarantier

Reparationer och underhåll 205 400

Boendemiljö 25 50

Samlingslokaler 5 50

Underhållslån — 300

275

2800

Mot. 1981/82:2547

4. Tidigareläggning
av kommunala
investeringar
inom miljöområdet

5. Industriinvesteringar
Struktur- och utvecklingsfond

Investerings- och utvecklingsprogram
för de statliga
företagen
Gruvprogrammet
Rationaliseringsinvesteringar
inom konfektionsindustrin

Branschprogrammet SIND
Kreditgarantier sågverken

1982/83
milj. kr.

Tot. invest.
milj. kr.

300

110

300

6. Forskning och teknisk

utveckling

Ökat anslag till de tekn.

fakulteterna

Ökat anslag till stipendier
för uppfinnare
Teknikupphandling
Lokaler för forskn. och
utveckling

115

142

445

Till detta kommer de investeringar i industrin som bör bli följden av den
ökade efterfrågan.

Sysselsättningseffekter

Beräkningar gjorda inom de fackliga organisationerna och näringslivet
visar att investeringar i byggsektorn på 1 miljard kronor ger 5 000-6000
sysselsättningstillfällen.

Vi har beräknat att våra förslag medför investeringar på över 7 miljarder
kronor, förutom de följdinvesteringar som väntas inom industrin. Det inne

Mot. 1981/82:2547

bär att sysselsättningseffekten av vårt program skulle bli 35 000-40000 jobb
under de närmaste åren.

I detta är endast inberäknat energiinvesteringar på 1 miljard kronor.
Under resten av 1980-talet väntas våra satsningar på energiområdet skapa
ytterligare mellan 30000-40000 arbetstillfällen.

För den närmare utformningen och motiveringen till våra förslag hänvisar
vi till den nämnda motionen (1981/82:2133).

En del av våra förslag har behandlats av riksdagen och avslagits av den
borgerliga riksdagsmajoriteten. Andra förslag har ännu inte behandlats. Vi
lägger inte nu nya yrkanden om vårt investeringsprogram men redovisar
ändå detta som en viktig del av vår ekonomiska politik.

På ett pär områden har emellertid regeringen i ett sysselsättningspolitiskt
paket tagit med en del av våra förslag, samtidigt som man lagt till en del nya
projekt. Vi finner det självfallet tillfredsställande att regeringen numera
delvis har accepterat våra förslag. De insatser som regeringen har beslutat
om är emellertid klart otillräckliga.

På bostadsområdet hade vi som en stimulans för reparations-, ombyggnads-
och tillbyggnadssektorn föreslagit att de tidsbegränsade bidragen och
lånen för ombyggnader resp. reparationer skulle förlängas och även gälla
under vintern och våren 1982/83. Samtidigt föreslog vi att det maximala
bidragsbeloppet per lägenhet skulle höjas från 15000 kr. till 20000 kr.
Riksdagens borgerliga majoritet har nyligen avslagit detta förslag. I kompletteringspropositionen
återkommer emellertid regeringen och föreslår att
åtgärderna förlängs att gälla arbeten som påbörjas 1 augusti 1982-31 mars
1983. Samtidigt föreslår regeringen att beloppsgränsen sänks från 15000 kr.
till 10000 kr. per lägenhet. Här upprepar vi vårt förslag från januari om en
höjning av beloppsgränsen till 20000 kr.

Regeringens förslag om en höjning med 20 milj. kr. av ramen för ombyggnader
av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse tillstyrker vi, även om
detta knappast kan ge någon större vare sig bostadspolitisk eller sysselsättningsmässig
effekt.

Då våra beräkningar av insatserna på bostadsområdet kräver vissa justeringar
redovisas nedan en ny sammanställning.

Kostnad, milj. kr.
Hyresrabatter	50
Reparation, ombyggn.
bidrag	220
lån byggn. tekn. åtg.	125
underhållslån	(250)'
Boendemiljö	25
Samlingslokaler	30
Kulturhistoriskt värdefulla
byggnader (nytt)	20
	Summa: 470

'Ingen budgetbelastning.

Mot. 1981/82:2547

Vi beräknar, som tidigare, den sammanlagda investeringseffekten av våra
förslag på bostadsområdet till mellan 2,5 och 3 miljarder kronor.

På transport- och kommunikationsområdet har regeringen beslutat om
genomförande av vissa av de projekt vi föreslog i januari. Det gäller dels
omläggning av järnvägen Boden—Älvsbyn till en kostnad av 53 milj. kr., dels
ett antal väg- och broprojekt till en kostnad av 104,7 milj. kr. Regeringen har
dessutom beslutat tidigarelägga investeringsprojekt på detta område som vi
för vår del accepterar, även om de inte har utvalts med samma inriktning som
när vårt program fastställdes. Avgörande för vårt val av investeringsprojekt
är deras betydelse för industrins transporter, medan regeringen inte tycks ha
tillämpat någon sådan prioritering.

Av våra förslag till investeringar i lokaler för teknisk forskning och utveckling
har regeringen tagit ett enda projekt, Jonosfärobservatoriet i Uppsala till
en kostnad på 5,3 milj. kr.

Förutom de projekt som sammanfaller med våra har regeringen beslutat
tidigarelägga ytterligare ett antal projekt till en kostnad av 437,25 milj. kr.
Projekten är hämtade från en rad olika myndigheter. Vi välkomnar för vår
del dessa förslag, även om besluten borde ha kommit långt tidigare med
hänsyn till sysselsättningssituationen och behovet av stimulanser till industrin.
Bland de projekt som regeringen beslutat om ingår dock ombyggnad av
flygstationen i Kallax, Luleå. Vi har i motionerna 1981/82:2178 och 1981/
82: 2352 förordat att den planerade nybyggnaden av en flygterminal i Luleå
skall fullföljas och att projektet, som kostnadsberäknats till 95,5 milj. kr.,
skall påbörjas snarast möjligt. Vi vidhåller att flygplatsfrågan i Luleå bör
lösas på detta sätt och inte genom en sådan provisorisk ombyggnad som ingår
i regeringens sysselsättningspaket. Vad vi nu har anfört om nybyggnad av en
flygterminal i Luleå bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Dessutom täcker inte regeringens förslag på långt när behovet. Vi menar
att de förslag vi lade fram i januari borde genomföras tillsammans med
regeringens för att få den stimulans för industrin som är nödvändig.

Med den nya beräkningen för bostadsområdet ser vårt investeringsprogram
i sammanställning ut på följande sätt (milj. kr.)

Beräkn. tot. investering
Energi	450	1 000
Transport o kommunika
tioner	980	2 335
+ Kallax	95,5	95,5
Bostäder	470	2 800
Forskning och utveckling	140	445
Industri	110	300
Kommunala invest.	90	300
	2 335,5	7 275,5

Mot. 1981/82:2547

Av dessa satsningar har regeringen nu accepterat förslag uppgående till en
kostnad på totalt 428 milj. kr. (bostäder 265, kommunikationer 157,7, lokaler
för forskning och utveckling 5,3).

Med de tillkommande projekten uppgår den totala kostnaden för regeringens
förslag till 885,25 milj. kr. Vi förordar nu att vårt förslag till investeringsprogram
genomförs tillsammans med regeringens nya förslag uppgående till
totalt 437,25 milj. kr., (exkl. ombyggnad av flygstationen i Kallax). Det
totala investeringsprogrammet blir då (2335,5+437,25 milj. kr.=) 2772,75
milj. kr. Skillnaden mellan vårt förslag och regeringens uppgår därmed till
(2772,75-885,25 = ) 1887,5 milj. kr.

Tillvaratagande av vära resurser
Mot regeringens för landet utomordentligt dyrbara passivitet när det gäller
att utnyttja våra råvaruresurser ställer vi konkreta förslag till åtgärder på
detta område.

När det gäller virkesförsörjningen har socialdemokraterna föreslagit kraftfulla
åtgärder för att öka utbudet. Dessa bygger på en kombination av
bestämmelser om avverkningar i skogsvårdslagen och ekonomiska styrmedel
i form av ett avgifts- och stödsystem. Avgifts- och stödsystemet är utformat så
att det skulle gynna den skogsägare som driver ett aktivt skogsbruk men blir
en belastning för den inaktive. Tillsammans skulle avverkningsbestämmelserna
i skogsvårdslagen och avgifts- och stödsystemet ge en aktiv skogspolitik
som på både kort och lång sikt tryggar skogsindustrins råvarubehov.

Dessa förslag har vi senast lagt fram i våra motioner 1981/82:2484 och 2520
med anledning av de tidigare nämnda propositionerna 1981/82:177 och 182.
Förslagen har ännu inte behandlats av riksdagen.

Ett annat område där vi fört fram en rad förslag, som skulle öka vår
produktionskapacitet, är energipolitiken. Våra förslag omfattar bl. a. ökat
stöd till oljeersättningsfonden, förbättrade möjligheter för kommunerna att
skärpa hushållningen med energi i byggnader och lokaler, samhälleliga initiativ
för en kraftfull teknikupphandling, en plan för vattenkraftens utbyggnad
upp till de av riksdagen beslutade 66TWh, en utvecklingsplan för raffinaderier
och petrokemisk industri samt statliga initiativ för att skapa bolagsbildningar
för bl. a. skogsbränslen och torv.

Rättvis fördelningspolitik

Den politik som socialdemokratin förespråkar kräver uppoffringar av vårt
lands medborgare. Det kommer att bli nödvändigt att skapa utrymme för nya
satsningar på industriell utveckling och förnyelse i enlighet med de förslag vi
lägger fram. Därigenom kommer det att bli mycket begränsade möjligheter
att få utrymme för nya åtaganden inom den offentliga sektorn. I detta läge
skärps kraven på fördelningspolitiken. Rätt utformad kan denna medverka
till att åstadkomma en allmän samling kring en politik med syfte att föra vårt
land ur krisen.

Mot. 1981/82:2547

Socialdemokratin har kritiserat de borgerliga regeringarnas politik för att
den bl. a. leder till ökande klyftor i det svenska samhället. Viktiga delar av
det sociala trygghetssystem som byggts upp under arbetarrörelsens ledning
håller nu på att rivas ned - genom besluten om urholkning av värdesäkringen
inom den allmänna pensioneringen m. m., införande av karensdagar i sjukförsäkringssystemet,
försämring av dagersättningen inom arbetslöshetsförsäkringen
och försämrade statsbidrag inom barnomsorgen. Dessa beslut har
med all rätta upplevts som djupt orättvisa av stora medborgargrupper, senast
manifesterat genom löntagarorganisationernas samfällda aktion inför det
förestående karensdagsbeslutet.

Om vi skall skapa förutsättningar för att få en bred samling kring de
uppoffringar som kommer att vara nödvändiga framdeles måste dessa beslut
rivas upp. Det är alltså inte fråga om att utställa löften om nya reformer, utan
om att bevara den sociala välfärd som bara för några år sedan alla partier var
överens om.

I fråga om värdesäkringen inom den allmänna pensioneringen
m . m . har vårt parti i motion 1081/82: 949 lagt fram följande förslag
till lösning:

1. Förmånerna inom pensionssystemet (folkpensioneringen och ATP)
liksom inom den allmänna försäkringen m. m. skall liksom nu regleras medelst
basbeloppet.

2. Basbeloppet skall, från den 1 januari 1983, justeras med hänsyn till
ändringarna i konsumentprisindex. Därmed kan den ursprungliga innebörden
av t. ex. ATP-systemets värdesäkring återställas.

3. Det basbelopp som fastställs i december och som skall reglera förmånerna
under hela 1983 räknas upp med ett belopp som är högre än det som
följer av en tillämpning av nu gällande regler. Om storleken av detta belopp
bör regeringen överlägga med företrädare för pensionärernas organisationer.

4. Beräkningsmetoden innebär därmed att basbeloppet för 1984 och därefter
fastställs genom att det nya basbeloppet räknas upp med konsumentprisindex.

När det gäller sjukpenningförsäkringen har vi i motion 1981/
82: 2209 motsatt oss ett återinförande av karensdagar i sjukförsäkringssystemet
samt en sänkning av kompensationsnivån.

Inom arbetslöshetsförsäkringen har vårt parti i motion 1981/
82: 2385 vidhållit den uppbyggnad som försäkringen fick år 1974. Det betyder
att kassornas högsta dagpenning bör utgöra 280 kr. Vidare anser vi att någon
övervältring av avgifterna för arbetslöshetsförsäkringen inte bör ske till de
försäkrades nackdel.

Beträffande statsbidraget till barnomsorgen har vårt parti i motion
1981/82:406 föreslagit en ändring i riksdagens beslut så att ett procentuellt
statsbidrag utgår till kommunal barnomsorg (exkl. deltidsförskolor). Bidragsnivån
sätts därvid till vad en tillämpning av det ännu gällande statsbi

Mot. 1981/82:2547

dragssystemet ger.

Ett genomförande av dessa förslag kommer att leda till en rättvisare politik
och en jämnare fördelning av bördorna. De drabbar inte främst arbetslösa,
handikappade, sjuka och äldre utan får bäras solidariskt. I vilken utsträckning
det härutöver blir möjligt att göra förbättringar och reformer får bli
beroende av det utrymme som kan skapas genom omprioriteringar och de
ökade resurser som en omläggning av den ekonomiska politiken på sikt kan
medföra.

Återställandet av den sociala tryggheten på dessa fyra områden måste i
dagens samhällsekonomiska läge finansieras så att budgetunderskottet inte
försämras ytterligare. Denna finansiering bör ske genom att mervärdeskatten
per den 1 juli 1982 återställs från nuvarande 17,7% till den nivå, 19%,
(resp. 23,46%) som gällde före den 16 november 1981.

För att skydda barnfamiljerna från den köpkraftsindragning som momshöjningen
leder till föreslår vi att det allmänna barnbidraget höjs med 300 kr.
om året från den 1 juli 1982.1 konsekvens härmed bör studiebidraget höjas
med 25 kr. i månaden.

För att uppnå en rättvis fördelning av de uppoffringar som den ekonomiska
krisen gjort nödvändiga måste de mera välbeställda i högre grad än nu få vara
med och bidra till saneringen av ekonomin. Vi föreslår därför att förmögenhetsskatten
skärps, att kvarskatteavgiften och restavgiften höjs och att en
avgift vid fyllnadsbetalningar införs. Vidare föreslår vi att en skatt på videobandspelare
och annan videoutrustning införs. Kraftbolagen belastas med
en särskild skatt för att dra in de övervinster som uppstått hos äldre kraftbolag.

Inom ramen för vår fördelningspolitik föreslår vi vidare att det statsfinansiellt
orimligt dyra, ineffektiva och fördelningspolitiskt orättvisa skattesparandet
avskaffas. Avvecklingen bör ske från årsskiftet 1982-1983. Insättningar
som gjorts dessförinnan bör berättiga till förmåner enligt nu gällande
regler. Skattesparande bör i enlighet med vad den socialdemokratiska partikongressen
beslutade hösten 1981 ersättas med åtgärder för att stimulera
hushållens sparande, som är fördelningspolitiskt rättvist och främst kommer
den stora gruppen småsparare till del. Arbete på att utforma ett dylikt system
pågår f. n. För att stimulera hushållens sparande har vi tidigare föreslagit att
det s. k. sparavdraget vidgas kraftigt och görs om till en skattereduktion som
blir lika mycket värd för alla.

Kamp mot inflationen

Socialdemokraterna har såväl i krisprogrammet som i flera motioner beskrivit
den helt centrala roll som den snabba inflationen haft när det gäller att
fördjupa de ekonomiska obalanserna i den svenska ekonomin och öka inkomst-
och förmögenhetsklyftorna. En effektiv kamp mot inflationen får
därmed också en central roll i den krispolitik som skall föra Sverige mot
balans. En effektiv bekämpning av inflationen måste baseras på en lång rad

Mot. 1981/82:2547

olika medel, eftersom inflationen drivs fram av en lång rad olika orsaker. I
vår motion 1980/81:1136 presenterade socialdemokraterna ett tiopunktsprogram
mot inflationen. En av dessa punkter, kravet på en reformerad
inkomstbeskattning, står nu inför sitt genomförande som ett resultat av den
skatteuppgörelse som träffades mellan socialdemokraterna och mittenpartiema.

Ovan liksom i våra senaste ekonomisk-politiska motioner har vi framhållit
att den kommande avtalsrörelsen är av central betydelse för hur den svenska
ekonomin skall komma att utvecklas. Avtalsrörelsen bör få ett resultat som
gör det möjligt att få ned inflationstakten och stärka den svenska industrins
konkurrenskraft.

Denna uppfattning delas uppenbarligen av regeringen som i den reviderade
finansplanen framhåller: ”Vi måste få återhållsamma och ansvarsfulla
uppgörelser på arbetsmarkanden. Utvecklingen under 1983 blir av avgörande
betydelse när det gäller att varaktigt förbättra konkurrenskraften och få
ner inflationstakten.”

Regeringen inskränker sig dock till dessa allmänna uttalanden och uppmaningar.
Inte med ett ord berörs frågan om hur den ekonomiska politiken skall
utformas för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att nå dessa önskvärda
resultat i de kommande avtalsrörelserna. Tvärtom har politiken på en rad
punkter utformats så att utsikterna för en lugn avtalsrörelse direkt minskar.
De allmänna förutsättningarna för avtalsrörelsen är dessa.

Löntagarna kan se tillbaka på ett antal år med sjunkande reallöner och
försämrade sociala förmåner. Avtalet för 1981-1982 innebar att löntagarorganisationerna
accepterade sänkta reallöner. Man utgick då från att detta
skulle leda till förbättrad konkurrenskraft, minskad inflation, höjd produktion
och sysselsättning samt stigande investeringar. Men dessa förväntningar
har inte infriats - inflationen fortsätter på en hög nivå, arbetslösheten ökar
och investeringarna sjunker.

Det stannar dock inte vid att denna utveckling tillåts fortgå. Regeringen
genomför dessutom en direkt konfrontationspolitik gentemot löntagarorganisationerna
genom att föreslå kraftiga försämringar av löntagarnas sociala
trygghet.

Vi socialdemokrater avvisar bestämt denna inriktning av politiken. Ett
nödvändigt villkor för löntagarnas medverkan i stabiliseringspolitiken och
alltså för att nå återhållsamma lönerörelser är att deras förtroende kan
återställas för landets regering och dess vilja att föra en politik i de stora
löntagargruppernas intresse.

Denna skiljelinje mellan borgerlig och socialdemokratisk politik kan
åskådliggöras genom ställningstagandena i några få viktiga frågor.

Regeringens förslag om att införa karensdagar i sjukförsäkringen innebär i
sig en klasslagstiftning som socialdemokratin inte kan acceptera. Därtill
kommer den att i hög grad komplicera den redan svåra avtalssituationen.
Detta är allmänt omvittnat, senast i det gemensamma uttalande från LO,

3 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2550—2553

Mot. 1981/82:2547

KTK, PTK och TCO-S som tillställts riksdagens ledamöter och där det bl. a.
sägs: ”Landet behöver mer än någonsin en lugn och balanserad avtalsrörelse.
Det finns redan många problem och regeringens förslag om karensdagar kan
endast försvåra utgångsläget ytterligare. Riksdagen tar på sig ett mycket stort
ansvar om förslaget antas. Regeringens förslag innebär nämligen en direkt
konfrontation med de fackliga organisationerna.”

Vi socialdemokrater anser att förslaget inte bör genomföras, och vi kommer,
därest det blir en socialdemokratisk regering efter höstens val, att riva
upp beslutet om det trots allt skulle genomdrivas.

På samma sätt uppfattas regeringens hantering av arbetslöshetsförsäkringen
som en direkt konfrontationspolitik. Samtidigt som den allmänna ekonomiska
politiken ger ökad arbetslöshet som oundviklig och förutsebar följd,
försämras inkomsttryggheten för dem som drabbas av arbetslöshet genom att
inflationen tillåtits urholka ersättningarna.

En tredje punkt, som berörts tidigare i motionen, gäller utformningen av
den ekonomiska politiken. Denna måste nu få en offensiv inriktning som
syftar till att få upp investeringarna och bekämpa arbetslösheten. Detta kan
ske genom att det investeringsprogram vi tidigare lagt fram omedelbart
inleds. Därtill krävs en mera ambitiös arbetsmarknadspolitik.

En fjärde punkt gäller sambandet mellan vinstutvecklingen i näringslivet
och lönebildningen. Även regeringen har tidigare företett vissa insikter om
att en alltför snabb vinstuppgång kan leda till inflationsdrivande löneökningar.
Sålunda föreslog regeringen av detta skäl i samband med devalveringen i
höstas att obligatoriska avsättningar på tillfälligt vinstkonto skulle göras
under 1982. Detta förslag försvann dock i kompromissen med moderata
samlingspartiet om den samtidigt föreslagna sänkningen av mervärdesskatten.

Enligt vår uppfattning står det alldeles klart att snabba och ojämnt fördelade
vinstökningar inom industrin drivit på pris- och kostnadsstegringen och
spelade en betydande roll i de inflationsprocesser som föregick devalveringarna
1977 och 1981.

Därför måste ett viktigt led i en politik för att skapa goda förutsättningar
för den kommande avtalsrörelsen vara att presentera åtgärder som kan
dämpa de inflationsdrivande effekterna av starka vinstökningar som i sin tur
är en följd av en återhållsam löneutveckling. Någon form av vinstdelning
måste genomföras. Ett sådant system bör ha en sådan utformning att indragna
vinstmedel sedan återförs till näringslivet, men i former där löntagarna har
ett inflytande över hur pengarna används, så att förutsättningar kan skapas
för att medlen faktiskt går till produktiva investeringar och industriell utveckling
och inte för spekulation.

Mot. 1981/82:2547

4. Budgetpolitiken

Den borgerliga budgetpolitiken

Knappast på något område har den borgerliga ekonomiska politiken så
uppenbart visat sina svagheter som när det gäller budgetpolitiken. Omsvängningen
från den goda ordning som rådde under den socialdemokratiska
regeringsperioden har här varit större än på något annat område. Under den
socialdemokratiska tiden var det en självklar princip att den statliga utgiftsutvecklingen
skulle hållas inom ramen för den inkomstökning som kunde
uppnås. Förutsättningen för att kunna genomföra reformer med utgiftskonsekvenser
var att dessa kunde täckas med motsvarande inkomstförstärkningar,
i första hand genom ökade skatteinkomster. Detta var inte ett uttryck för
något kameralt tänkande utan skapade tvärtom goda förutsättningar för en
aktiv och stabiliserande konjunkturpolitik.

Under den borgerliga regeringsperioden sedan 1976 har denna princip
frångåtts. Utgifterna har ökat i snabbre takt än tidigare, medan inkomsterna
har stagnerat eller t. o. m. minskat något. Utgiftsökningar har inte längre
finansierats med skatteinkomster utan med ökad upplåning. Till betydande
del har denna upplåning inte kunnat ske på kapitalmarknaden. I praktiken
har budgetunderskotten i stället fått finansieras dels genom upplåning i
utlandet, dels genom en inflationsdrivande ökning av likviditeten i den
svenska ekonomin. En sådan budgetpolitik skapar stora problem för den
svenska ekonomin och är på sikt ohållbar.

Vi har i flera tidigare partimotioner, senast i vår ekonomisk-politiska
motion 1981/82: 2016 som framlades med anledning av regeringens budgetproposition
1982, utförligt beskrivit och kritiskt analyserat den budgetpolitik
som förts sedan 1976. Vi vidhåller vår kritik men ser ingen anledning att i
denna motion upprepa vad som tidigare anförts.

Beträffande den nu aktuella budgetsituationen avviker beräkningarna i
kompletteringspropositionen på vissa punkter från dem som gjordes i budgetpropositionen.
Budgetunderskottet för innevarande budgetår beräknas
nu bli 76,2 miljarder kronor, vilket är 2 miljarder kronor lägre än vad som
antogs i januari. Förändringen beror i stort sett på att inkomsterna nu
bedöms bli något större.

I fråga om budgetåret 1982/83 är avvikelsen klart större. I budgetpropositionen
antogs budgetunderskottet komma att bli 82,6 miljarder kronor. I
kompletteringspropositionen beräknas underskottet i stället stanna vid 75,7
miljarder kronor, dvs. nära 7 miljarder kronor lägre. Det skulle innebära att
budgetunderskottet stabiliserades på ungefär oförändrad nivå, mätt i löpande
priser. Som framgår av regeringens reviderade budgetförslag är denna
förbättring i huvudsak en konsekvens av en rad engångsvisa budgetförstärkningar.
Sammantaget föreslår regeringen för nästa budgetår åtgärder av
engångskaraktär som förstärker budgeten med drygt 7 miljarder kronor.

Vi har naturligtvis ingen anledning att avvisa sådana förslag bara för att de

Mot. 1981/82:2547

är av engångskaraktär. Sådana åtgärder ger i någon mån bestående effekter
genom att under ett visst år minska statens upplåningsbehov och därmed för
kommande år minska statens ränteutgifter. Även av andra skäl kan sådana
engångsåtgärder vara motiverade.

Men samtidigt finns det en risk för att budgetläget därigenom bedöms vara
starkare än vad det faktiskt är. Det förefaller troligt att regeringen har
underskattat utgiftsbehoven under budgetåret 1982/83 för bl. a. näringspolitiska
insatser - inte minst inom AB Statsföretag - och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Den i kompletteringspropositionen framlagda långtidsbudgeten visar att
budgetunderskottet efter budgetåret 1982/83 fortsätter att öka, trots de
mycket restriktiva antaganden som görs beträffande kommande utgiftsbehov.
För budgetåret 1983/84 bedöms budgetunderskottet stiga till 86,6 miljarder
kronor och i slutet av långtidsbudgetperioden (budgetåret 1986/87)
beräknas underskottet uppgå till 95,5 miljarder kronor.

Slutsatsen måste bli att regeringen, trots att en viss dämpning förutses i
fråga om ökningstakten för budgetunderskottet, alltjämt inte har lyckats
bemästra de statsfinansiella problemen. Budgetunderskottet liksom underskottet
i den totala offentliga sektorns finanser ligger kvar på en oacceptabelt
hög nivå och tenderar att fortsätta öka. Budgetpolitiken kommer därför
under en följd av år att ställas på mycket hårda prov.

Riktlinjer för budgetpolitiken

Allmänna förutsättningar

Socialdemokraterna har en positiv syn på den offentliga sektorn. Den är
ett av de viktigste medlen för att förverkliga socialdemokratins idéer om
solidaritet och rättvisa. En väl fungerande offentlig sektor utgör en omistlig
del av det som brukar kallas för den svenska modellen. Socialdemokratins
strävan är att återupprätta ett sådant samhällsbygge, där den offentliga
sektorn utgör en central beståndsdel.

Främst från moderat håll och i enlighet med s. k. nykonservativa och
nyliberala tankeströmningar riktas hårda och ideologiskt betingade angrepp
mot den offentliga sektorn. Denna ses som en tärande del av samhällsekonmin
som måste kraftigt skäras ned för att det skall vara möjligt att återupprätta
ekonomisk balans. Vidare framförs krav på ökad privatisering och vidgade
klyftor i det svenska samhället. Vi avvisar bestämt dessa tankegångar.

Just det förhållandet att vi socialdemokrater har en positiv syn på den
offentliga sektorn gör det emellertid särskilt viktigt att vi kritiskt granskar hur
dess verksamhet är organiserad, så att skattemedlen skall användas så effektivt
som möjligt. Kraven på en god hushållning skärps när den offentliga
sektorn tar en så stor del av de totala ekonomiska resurserna i anspråk som
den gör i Sverige.

Desssa krav blir än starkare med tanke på det stora och växande finan

Mot. 1981/82:2547

sieringsproblem som vidlåder den offentliga sektorn.

En av de främsta uppgifterna för budgetpolitiken under de kommande
åren måste vara att bryta den hittillsvarande utvecklingen med snabbt stigande
underskott såväl i statsbudgeten som i den totala offentliga sektorn. Målet
måste vara att nedbringa dessa till en väsentligt lägre nivå, sett i förhållande
till omslutningen i den totala ekonomin.

Därest höstens riksdagsval resulterar i en socialdemokratisk regering kommer
denna beslutsamt och utan dröjsmål att gripa sig an denna uppgift. De
ödesdigra misstag som begicks under åren närmast efter det borgerliga
tillträdet till regeringsmakten 1976 - avsaknad av en långsiktig ekonomiskpolitisk
strategi, bristande insikter i de ekonomiska problemen, slapp utgiftsprövning
och administrativ inkompetens — måste nu repareras.

I detta avsnitt återges vissa riktlinjer för hur budgetpolitiken bör bedrivas
under de kommande åren för att effektivisera den offentliga verksamheten
och nedbringa underskotten i statsbudgeten och i den totala offentliga sektorns
finanser. Det är dock viktigt att understryka att sådana åtgärder inte
ensamma är tillräckliga för att inom rimlig tid väsentligt nedbringa underskotten.
Även den ekonomiska politiken i övrigt måste utformas, bl. a. för att
göra det lättare att lösa detta problem. Nedan nämns några sådana exempel.

Högre ekonomisk tillväxt

Mellan 1976 och 1982 (för sistnämnda år har regeringens prognos använts)
beräknas den ekonomiska tillväxten (BNP-ökningen) bli i genmsnitt 0,9%
per år. För övriga OECD-länder beräknas den genomsnittliga ekonomiska
tillväxten under samma period uppgå till 2,4% per år. Det är samma tillväxttakt
som uppnåddes i Sverige under närmaste föregående sexårsperiod, dvs.
mellan 1970 och 1976. Om den ekonomiska tillväxten sedan dess hade kunnat
vidmakthållas vid oförändrad nivå, dvs. 2,4% per år, skulle BNP i år ha varit
ca 60 miljarder kronor större än vad som nu antas. Ca hälften av detta belopp
skulle ha influtit till den offentliga sektorn som ökade skatteinkomster vid
oförändrade skattesatser. Härtill kommer att en högre ekonomisk tillväxt
sannolikt väsentligt skulle ha minskat behovet av kostsamma statliga insatser
inom bl. a. närings- och arbetsmarknadspolitiken.

Lärdomen för framtiden måste bli att det är nödvändigt att på nytt åstadkomma
en god ekonomisk tillväxt i Sverige. En stor del av de förslag som
presenterats i olika socialdemokratiska partimotioner under vårriksdagen
syftar till att öka den ekonomiska tillväxten genom ökade insatser för byggande,
investeringar, sysselsättning osv.

Lägre inflation

En hög inflationstakt har sannolikt en negativ inverkan på budgetunderskottet.
Detta gäller inte minst i nuvarande budgetläge med statsutgifter som
väsentligt överstiger statsinkomsterna.

Den mer eller mindre fullständiga indexering som gäller för en stor del av

Mot. 1981/82:2547

statsutgifterna gör att dessa till stor del ökar i takt med prisutvecklingen.
Någon motsvarande lika stark automatik finns däremot inte i fråga om
statsinkomsterna, som ju i hög grad är beroende av den ekonomiska tillväxten
och konjunktursituatoinen. Härtill kommer de negativa effekter som en
hög inflationstakt har på ekonomins funktionssätt och som därmed indirekt
även påverkar såväl statsutgifter som statsinkomster i budgetförsvagande
riktning.

Kampen mot inflationen ges en mycket central roll i det socialdemokratiska
krisprogrammet och de ekonomisk-politiska motioner som socialdemokraterna
lagt fram under senare år. En lång rad åtgärder syftar till att
nedbringa inflationstakten. Hit hör bl. a. den skattereform som socialdemokraterna
överenskommit med centern och folkpartiet och våra olika förslag
som syftar till att förbättra förutsättningarna för återhållsamhet i den kommande
avtalsrörelsen.

Kamp mot ekonomisk brottslighet, skattefusk och skatteflykt

Olika beräkningar som har gjorts tyder på att det årliga skattebortfallet för
stat och kommun till följd av skattefusk och annan ekonomisk brottslighet
uppgår till flera tiotals miljarder kronor. Summan av debiterade men icke
inbetalade skatter och avgifter har sedan 1976 vuxit snabbt och beräknas nu
överstiga 10 miljarder kronor.

För socialdemokraterna kommer en av de viktigaste uppgifterna under de
kommande åren att vara att med kraft bekämpa alla former av skattefusk och
ekonomisk brottslighet. Vi har lagt ett stort antal förslag i riksdagen i den
riktningen, som tyvärr i flertalet fall har avslagits av den borgerliga riksdagsmajoriteten.

Effektivare åtgärder på detta område skulle kunna leda till icke oväsentligt
ökade skatteinkomster för den offentliga sektorn. Minst lika viktigt är att
sådana åtgärder vidtas av rättsviseskäl och för att upprätthålla solidaritet och
samhällsanda. Om ekonomisk brottslighet och olika skatteundandragande
åtgärder tillåts fortsätta att breda ut sig, undergrävs människors känsla för
samhällssolidaritet och rättvisa. Detta kommer inte bara att leda till ökande
skattebortfall utan även på en rad andra sätt få negativa verkningar på
ekonomins funktionssätt. Vi har i en rad motioner, senast i januari 1982,
föreslagit olika åtgärder mot skatteflykt samt skattefusk och ekonomisk
brottslighet.

Statligt reformstopp

Socialdemokraterna har gjort fyra bestämda åtaganden på det sociala området
som, i händelse av att det blir en socialdemokratisk regering i höst,
förutsätts bli genomförda omedelbart.

o Vi avser att upphäva ett eventuellt riksdagsbelsut om att införa karensdagar
i sjukförsäkringen.

Mot. 1981/82:2547

o Vi avser att eliminera den urholkning som skett av arbetslöshetsersättningen.

o Vi avser att återställa värdesäkringen av pensionerna,
o Vi avser att återställa statsbidragsnivån till barnomsorgen.

Dessa fyra åtaganden innebär inte löften om nya reformer eller utgiftsökningar.
Åtagandena innebär likväl en nivåhöjning av statsutgifterna som
utan motverkande åtgärder skulle öka budgetunderskottet utöver vad som
annars skulle bli fallet. Kravet på återhållsamhet måste därför bli mycket
stort för sådana statsutgifter som avser statlig konsumtion eller transfereringar
till andra sektorer i samhället där de i slutändan leder till privat eller
offentlig konsumtion. Det finns i detta sammanhang anledning att citera ur
det socialdemokratiska krisprogrammet, som i fråga om den statliga verksamheten
förordar oförändrad standard, dvs. i praktiken reformstopp:

Målet om oförändrad standard bör i åtskilliga fall gå att uppfylla även vid
minskade resurser genom ökad effektivitet och förbättrad hushållning. I
andra fall kan målet om oförändrad standard innebära att det, exempelvis till
följd av förändringar i befolkningens ålderssammansättning, blir nödvändigt
att öka utgifterna. För att få utrymme för dessa utgiftsökningar bör det vara
möjligt att banta verksamheter och ompröva utgiftsprogram, som vid en
noggrann prioritering inte bedöms vara av betydelse för att uppfylla centrala
välfärds- och fördelningsmål.

Vissa andra statsutgifter är starkt konjunkturberoende. Det gäller särskilt
olika insatser för att hålla uppe sysselsättning och produktiva investeringar,
främst inom industrin. Sådana utgifter bör tillåtas variera över tiden i takt
med konjunktursvängningarna. I svagare konjunkturlägen är det rimligt att
dessa utgifter får öka för att förhindra att arbetslösheten ökar och investeringarna
sjunker. I starkare konjunkturlägen bör på motsvarande sätt dessa
utgifter dras ned för att förhindra överhettning i ekonomin och med hänsyn
till att sysselsättning och investeringar då gynnas av den allmänt högre
aktiviteten i ekonomin. Programmet innehåller som nämnts en rad förslag till
sådana insatser. I vilken omfattning och takt dessa insatser bör göras måste
bedömas bl. a. med hänsyn till konjunkturutvecklingen och möjligheterna
att göra besparingar på andra områden.

Socialdemokraterna har i en rad partimotioner under vårriksdagen fört
fram förslag med utgiftskonsekvenser. 1 vissa fall innebär de att regeringens
nedskärningsförslag avvisas och i andra fall att utgiftsökningar föreslås.
Dessa förslag med utgiftskonsekvenser — liksom en rad budgetförstärkande
förslag på såväl utgiftssidan som inkomstsidan - redovisas samlat i avsnittet
om det socialdemokratiska budgetalternativet. Det är givetvis socialdemokraternas
strävan att genomföra dessa förslag, låt vara att de i vissa fall kan
behöva ses över med hänsyn till att det kan ha inträffat förändringar i
samhällsekonomin eller i andra avseenden sedan förslagen lades fram. Vi
kan dock inte binda oss för att förslagen skall genomföras redan i den första
budget som en socialdemokratisk regering lägger fram. Härvid måste även
samhällsekonomiska och statsfinansiella hänsyn vägas in i bedömningen.

Mot. 1981/82:2547

De ekonomiska relationerna mellan staten och kommunsektorn
Regeringen föreslog i årets budgetproposition en årlig indragning till staten
av kommunernas och landstingens skatteinkomster med 3000 milj. kr.
fr. o. m. 1983. Efter många turer enades regeringen och moderaterna senare
om en något större indragning — med ca 3500 milj. kr. — av kommunernas
och landstingens skatteinkomster. Åtgärden begränsades till att enbart avse
1983.

Socialdemokraterna framförde ett annat förslag om en tillfällig indragning
av skatteinkomstökningar i samma storleksordning från kommunsektorn.

Det är nödvändigt att en nytillträdd regering genast efter höstens val
upptar överläggningar med kommun- och landstingsförbunden om de ekonomiska
relationerna mellan staten och kommunsektorn.

Grunden för dessa överläggningar bör vara vår i olika sammanhang framförda
uppfattning att den kommunala konsumtionen framdeles bör få öka
med 2% om året, vilket är den dubbla ökningstakten jämfört med regeringens
mål. Med en tvåprocentig expansion finns det utrymme för en fortsatt
utbyggnad av äldreomsorgen och barnomsorgen.

Vi vidhåller också vårt i januari i en partimotion framförda krav på att en
parlamentariskt sammansatt utredning bör tillsättas för att se över det nuvarande
skatteutjämningssystemet.

Utgångspunkter för budgetpolitiken

Den socialdemokratiska budgetpolitiken bör syfta till att ta ett fast grepp
om den totala budgeten. Budgetens inkomstsida bör granskas lika noga som
dess utgiftssida. Vi socialdemokrater är inte, som de borgerliga partierna,
dogmatiskt bundna till att enbart kontrollera utgiftsutvecklingen. Utan att på
något sätt eftersätta utgiftsgranskningen är det nödvändigt att i en rad
avseenden förstärka kontrollen över inkomstutvecklingen. Den juridiska
och formella kontrollen över inkomstsidan behöver kompletteras med en
granskning som i högre grad tar hänsyn till samhällsekonomiska och statsfinansiella
aspekter. I detta syfte bör redovisningen av statsinkomsterna byggas
ut, bl. a. för att bättre belysa de inkomstbortfall som förorsakas av olika
typer av avdrag, skattereduktioner, underuttag vid den preliminära beskattningen,
skattebefrielse och underlåtenhet att betala debiterade skatter och
avgifter.

I vissa situationer, t. ex. när det gäller att stimulera någon viss typ av
verksamhet, finns det ibland möjlighet att välja mellan statsbidrag och
avdrag vid beskattningen. I det senare fallet är redovisningen av budgeteffekterna
ofta mycket bristfällig och ibland helt obefintlig. Ett belysande exempel
är det stora skattebortfall som förorsakas av det s. k. skattesparandet. Detta
växer f. n. i en snabb och okontrollerad takt. Redan gjorda insättningar på
skattesparkonton innebär stora statsfinansiella åtganden som sträcker sig
åtskilliga år fram i tiden. En motsvarande slapphet vid kontrollen av statsutgifter
är, dessbättre, närmast otänkbar.

Mot. 1981/82:2547

Bl. a. med hänsyn till denna ”utbytbarhet” i vissa fall mellan statsutgifter
och avdrag vid beskattningen (s. k. skatteutgifter) finns det starka skäl till en
ökad samordning vid kontrollen av statsutgifter och statsinkomster. Härigenom
erhålls en bättre överblick, och det blir möjligt att noggrant prioritera
mellan olika typer av åtgärder som kan beröra såväl budgetens utgiftssida
som dess inkomstsida.

Ett annat inslag i en socialdemokratisk budgetpolitik för att öka möjligheterna
till överblick och underlätta meningsfulla prioriteringar är att budgetförslaget
för ett visst år bör utarbetas vid ett och samma tillfälle. Under
senare år har budgetprocessen tenderat att spridas ut över en längre period.
För att underlätta budgetarbetet för alla parter och möjliggöra att det bedöms
mot en samhällsekonomisk bakgrund, bör budgetarbetet inom regeringskansliet
i allt väsentligt äga rum under hösten och därvid resultera i en
samlad bedömning med noggranna prioriteringar mellan olika åtgärder med
budgetmässiga konsekvenser.

I den socialdemokratiska partimotionen 1980/81:1136 angavs som en
punkt i det omfattande antiinflationsprogram som där presenterades att det
är nödvändigt att återupprätta normer och disciplin i den ekonomiska politiken.
Detta är nödvändigt även med tanke på budgetpolitiken. En viktig
orsak till den snabba försämringen av statsfinanserna under den borgerliga
regeringsperioden är uppluckringen av olika ekonomisk-politiska normer
och bristen på en långsiktig strategi. Under senare år har de borgerliga
regeringarna försökt sätta upp vissa mål för budgetutvecklingen. I flertalet
fall har man dock inte lyckats nå de uppsatta målen. En viktig förklaring till
detta är att målen delvis har varit olämpligt formulerade.

Om man skall utfärda normer för den ekonomiska politiken bör de uppfylla
vissa grundläggande villkor. Det finns därvid anledning att återge ett citat
ur ovan nämnda motion:

Normer i den ekonomiska politiken bör vara enkla och robusta. Deras
viktigaste funktion är av psykologisk och praktisk-politisk natur. Det är av
grundläggande betydelse att normerna omfattas av så många människor som
möjligt. Det är därför nödvändigt att normerna är begripliga och framstår

som meningsfulla och realistiska, dvs. möjliga att iaktta. Om normerna

överträds skall det stå klart för alla att statsmakterna kommer att vidta
korrigerande åtgärder.

Ytterligare en omständighet som bör få ökad vikt i framtiden gäller att
studera de fördelningsmässiga effekterna av olika ekonomisk-politiska åtgärder.
Det är angeläget att ambitionsgraden för sådana studier höjs. Detta är
särskilt betydelsefullt mot bakgrund av de kärva perspektiv som avtecknar
sig såväl i fråga om budgetpolitiken som när det gäller den ekonomiska
politiken i stort för de närmaste åren.

Mot bakgrund av de ovan angivna allmänt formulerade utgångspunkterna
för den kommnde budgetpolitiken finns det anledning att något mera preciserat
ange vilka riktlinjer som bör gälla för budgetpolitiken under främst
budgetåren 1982/83 och 1983/84.

Mot. 1981/82:2547

Riktlinjer för budgetpolitiken de närmaste åren

1. Myndigheternas anslagsframställningar bör styras av särskilda anvisningar.
Kravet på återhållsamhet med statsutgifterna, behovet av att kunna
prioritera mellan olika verksamheter och strävan att effektivisera och rationalisera
myndigheternas arbete förutsätter att det även i framtiden utfärdas
särskilda anvisningar för myndigheternas anslagsframställningar. Kortsiktigt
— med tanke på anslagsframställningarna för budgetåret 1983/84 - är det av
praktiska skäl ofrånkomligt att myndigheterna utgår från de anvisningar som
nu gäller.

2. Översynsarbetet bör byggas ut. De resurser som finns i bl. a. statskontoret
och riksrevisionsverket bör i ökad utsträckning användas för olika typer
av översynsprojekt inom statsförvaltningen. Det kan också finnas skäl att se
över och komplettera de förordningar m. m. som har fastställts under senare
år och som på olika sätt syftar till att förenkla, decentralisera, rationalisera
och effektivisera myndigheternas arbete och att begränsa regleringar som
onödigtvis driver upp kostnaderna i myndigheter, kommuner, företag och
organisationer.

3. Prisuppräkning o. d. av olika anslag bör ske mycket restriktivt. Begränsningar
i fråga om prisuppräkningen kan, som komplement till andra åtgärder,
påverka inflationsförväntningarna i dämpande riktning. Detta synsätt
har i viss mån präglat den kommande reformen av inkomstskatten, där den
automatiska indexregleringen ersätts med en på förhand fastställd, tämligen
måttlig årlig uppräkning av skatteskalorna. I samma syfte bör framställningar
om överskridanden behandlas mycket restriktivt.

4. Indexeringar och andra typer av automatik bör brytas eller mildras.
Indexeringar kan på flera sätt ha en negativ inverkan på ekonomin. De kan
verka inflationsdrivande, om de genom att mildra inflationens skadeverkningar
försvagar motståndet mot en fortsatt inflation. En rad stabiliseringspolitiska
åtgärder får sämre verkningsgrad, eftersom vissa sektorer i ekonomin
genom indexeringarna undantas från att påverkas av dessa åtgärder.
Anpassningsbördan tenderar då att bli desto hårdare för övriga icke indexskyddade
sektorer. Genom att bryta upp eller mildra indexeringar och annan
automatik skapas bättre förutsättningar för en reell prövning av statsutgifterna,
och möjligheterna till meningsfulla prioriteringar ökar.

Det bör även noga övervägas i vilka fall statliga utgiftsprogram kan göras
tidsbegränsade.

Den omprövning av olika injlexregleringar som här förordas får inte tas till
intäkt för att låta inflationen successivt urholka det sociala välfärdssystemet.
De sociala förmånernas realvärde måste avgöras utifrån deras fördelningspolitiska
syften och de utfästelser som gjorts från samhällets sida. Vi vidhåller
således att värdesäkringen av pensionerna skall återställas.

5. Det statliga kommittéväsendet bör ses över. Det är angeläget att kommittéerna
på ett tillfredsställande sätt kostnadsberäknar sina förslag och även
visar hur dessa kan finansieras inom ramen för kommitténs verksamhetsom

Mot. 1981/82:2547

råde. Det är vidare angeläget att begränsa tillväxten av det statliga kommittéväsendet.
Detta bör kunna ske dels genom en hårdare tidsbegränsning av
kommittéernas verksamhet, dels genom att lägga ned vissa kommittéer,
vilkas verksamhet inte bedöms som oundgänglig.

6. Kontrollen av budgetens inkomstsida bör förbättras. Detta bör ske
genom en rad åtgärder. En första förutsättning härför är att redovisningen av
olika inkomster resp. inkomstbortfall förbättras avsevärt. Alla förslag som
medför konsekvenser för budgetens inkomstsida bör innehålla noggranna
kostnadsberäkningar. Vidare bör övervägas tänkbara åtgärder för att dämpa
eller förhindra en okontrollerad ansvällning av avdrag och skattereduktioner
som försvagar budgeten.

7. Taxorna för statliga verksamheter bör ses över. Taxor bör i vissa fall
kunna användas i ökad utsträckning för att främja god hushållning och
förstärka statsinkomsterna. En förutsättning är dock att taxepolitiken utformas
på ett sätt som är förenligt med grundläggande fördelningspolitiska mål.

8. Statens betalningsrutiner bör effektiviseras. Staten gör årligen stora
ränteförluster till följd av gällande betalningsrutiner främst i fråga om skatteuppbörden
men även när det gäller olika typer av utbetalningar.

För flertalet skattekällor sker uppbörden med betydande eftersläpning,
och i många fall innebär dessutom preliminärskatten ett underuttag i förhållande
till den slutliga skatten. Detta leder till att staten genomgående har
mycket stora skattefordringar - det rör sig om mångmiljardbelopp. Eftersom
dessa skattekrediter är räntefria - eller i vissa fall beläggs med en ränta
som klart understiger den marknadsmässiga nivån - gör staten stora årliga
ränteförluster. Dessa står inte i rimlig proportion till det arbete som de
skattskyldiga i vissa fall utför i samband med skatteuppbörden.

Vissa förbättringar har skett under det senaste året, delvis efter socialdemokratiska
initiativ. Vi föreslår i en särskild motion ytterligare några sådana
åtgärder. Likväl återstår det mycket att göra. Det gäller helt enkelt att på ett
rimligt sätt bevaka statens intressen vid utformningen av de statliga betalningsrutinerna.
Flera andra skäl talar också för en effektivisering i detta
avseende. De nuvarande betalningsrutinerna innebär i vissa fall att verksamheter
subventioneras på ett sätt som varken är samhällsekonomiskt
motiverat eller önskvärt av andra skäl. I en del fall uppkommer uppenbara
fördelningspolitiska orättvisor. Detta gäller exempelvis den i praktiken
gynnsammare behandlingen av B-skattare jämfört med A-skattare. Härtill
kommer att även kreditpolitiska och statsskuldspolitiska överväganden kan
motivera en annorlunda utformning av betalningsrutinerna.

Med hänsyn till den under senare år kraftiga förskjutningen av det finansiella
sparandet från den offentliga till den privata sektorn är det nödvändigt
att vidta motåtgärder, som minskar den offentliga sektorns sparandeunderskott.
Åtgärder av det här aktuella slaget är fördelaktiga jämfört med traditionella
skattehöjningar, eftersom deras huvudsakliga effekt på ekonomin är
finansiell och inte real.

Mot. 1981/82:2547

Mot denna bakgrund är det motiverat att göra en samlad och snabb
översyn av de statliga betalningsrutinerna i syfte bl. a. att minimera statens
ränteförluster.

9. Bygg ut kontrollen av s. k. utombudgetära utgifter. I årets långtidsbudget
redovisas fem typer av utombudgetära utgifter. Det gäller s. k. skatteutgifter,
statliga lån och kreditgarantier, statlig reglering och normgivning,
statligt företagande samt offentliga fonder utanför statsbudgeten. Det rör sig
om sammantaget mycket omfattande verksamheter som inte direkt redovisas
på statsbudgeten men som ändå har en långtgående betydelse för samhällsekonomin
och som det är möjligt att påverka med beslut fattade av statsmakterna.
Liksom fallet är för statsbudgetens inkomstsida bör som ett första steg
redovisningen av verksamheten på dessa områden liksom av effekterna av
politiska beslut byggas ut väsentligt. Syftet bör vidare vara att öka möjligheterna
för statsmakterna att styra utvecklingen av de utombudgetära utgifterna.

Riktlinjer för skattepolitiken

Den socialdemokratiska skattepolitiken har beskrivits i en rad olika dokument
under senare år. Det finns i detta avsnitt anledning att kort beröra
förhållandet mellan skattepolitiken och kraven på att förstärka den offentliga
sektorns finanser. Även denna aspekt har belysts närmare dels i krisprogrammet,
dels ivår ekonomisk-politiska motion 1980/81:2190, som lades fram för
ett år sedan.

I dessa dokument förs ett resonemang om den avtagande effektiviteten för
olika skattehöjningar på grund av den nivå som skattetrycket har nått. En
skattehöjning påverkar basen för andra skatter i minskande riktning. Detta
innebär att den initiala skattehöjningen till en del motverkas av att andra
skatteinkomster minskar. Till detta kommer att vissa skattehöjningar genom
att driva upp prisnivån även kan medföra ökade statsutgifter.

En annan aspekt som begränsar möjligheterna till skattehöjningar är att
dessa verkar dämpande på den ekonomiska aktiviteten, vilket kan leda såväl
till minskade skatteinkomster som till mer eller mindre ofrånkomliga beslut
om ökade statsutgifter för bl. a. arbetsmarknadspolitiska insatser.

Det finns således anledning att upprepa den slutsats som drogs i de båda
ovan nämnda dokumenten: "Det kommer därför inte att vara möjligt att
sanera statsfinanserna genom att uteslutande eller ens huvudsakligen förlita
sig till skattepolitiken." Detta utesluter inte att en aktiv skattepolitik bör
föras, där ett av syftena är att stärka den offentliga sektorns inkomster. Några
av de skatteförslag som vi har lagt fram under vårriksdagen har också haft ett
sådant syfte.

Men slutsatsen är likväl klar. För att begränsa underskotten i såväl statsbudgeten
som i den totala offentliga sektorns finanser måste skattepolitiska
åtgärder kompletteras med en rad andra åtgärder. Härvid är det ofrånkomligt
att genomföra en hård granskning av alla offentliga utgifter med syfte att
väsentligt nedbringa ökningstakten för dessa.

Mot. 1981/82:2547

Det socialdemokratiska budgetalternativet

Socialdemokraterna presenterade i januari ett samlat alternativ till regeringens
budgetförslag. Enligt vårt förslag skulle budgetunderskottet för budgetåret
1982/83 bli drygt 1,3 miljarder kronor lägre än enligt regeringens
förslag. Härtill kom att vårt förslag till likviditetsindragning från kommunsektorn
skulle minska statens upplåningsbehov med ytterligare drygt 1,7
miljarder kronor under budgetåret 1982/83.

Sedan dess har både regeringen och socialdemokraterna lagt ett antal nya
förslag med budgetmässiga konsekvenser. Även av andra skäl har förändringar
inträffat sedan januari, t. ex. som följd av nya beräkningar av förslagens
budgetmässiga konsekvenser eller av ställningstaganden i riksdagen
som avviker från de ursprungligen lagda förslagen.

Nedan återges översiktligt de budgetmässiga konsekvenserna av socialdemokraternas
ställningstaganden i riksdagen eller, i de fall sådana ännu inte
hunnit göras, av förslag framlagda i socialdemokratiska parti- och utskottsgruppsmotioner.
De belopp som återges uttrycker skillnaden mellan socialdemokraternas
och regeringspartiernas ställningstaganden. Uppgifterna avser
de budgetmässiga konsekvenserna under budgetåret 1982/83.

Socialdemokraterna har bl. a. lagt fram följande förslag till utgiftsökningar
på statsbudgeten:

Åtagandena i fråga om pensioner kostar netto 200 milj. kr. (härtill kommer
en utgiftsökning med 245 milj. kr. på AP-fonden). Vårt ställningstagande
rörande sjukförsäkringen kostar 825 milj. kr.

Den del av utgiftsökningen för arbetslöshetsersättningen som faller på
statsbudgeten uppgår till 530 milj. kr. Vårt förslag rörande statsbidragen till
barnomsorgen medför inga utgiftskonsekvenser för budgetåret 1982/83 (för
helår beräknas utgiftsökningen till 350 milj. kr.). Detta är de fyra åtaganden
som socialdemokraterna utfäst sig att omedelbart genomföra i händelse av
att det blir en socialdemokratisk regering i höst.

Vårt investeringsprogram beräknas i förhållande till regeringens förslag
medföra merutgifter om 1887 milj. kr. De insatser vi föreslår för AMS kostar
2140 milj. kr., vartill kommer en merutgift för tidigare lagda förslag som
uppskattas till 176 milj. kr.

Bland övriga förslag med mera omfattande utgiftskonsekvenser kan nämnas
höjda barnbidrag m.m. 516 milj. kr., bostadspolitiska åtgärder 505
milj. kr., regionalpolitiken 326 milj. kr., åtgärder inom näringspolitiken och
särskilda insatser för småföretagen 183 milj. kr., åtgärder för ungdom lil
milj. kr., studiemedel 99 milj. kr., åtgärder för barn 84 milj. kr. och presstöd
76 milj. kr. Övriga förslag till ökade statsutgifter summerar till 330 milj. kr.
Totalt innebär våra förslag ökade statsutgifter med 7988 milj. kr.

Våra förslag till utgiftsbesparingar hänför sig till stor del till samma områden
som nämnts ovan. Våra ställningstaganden har således i flera fall inneburit
att vi förordat vissa utgiftsökningar men i gengäld gått emot andra utgiftsökningar
som föreslagits av regeringen. De beloppsmässigt största bespa

Mot. 1981/82:2547

ringarna avser bostadspolitik 350 milj. kr., arbetsmarknadspolitik 150
milj. kr. och försvaret 110 milj. kr. Totalt har vi föreslagit besparingar utöver
regeringens förslag med 721 milj. kr.

På inkomstsidan förordar vi att momsen skall återställas till den nivå som
rådde fram till den 15 november 1981, vilket enligt nuvarande beräkningar
väntas inbringa 3 400 milj. kr. Höjningen bör äga rum den 1 juli 1982.1 övrigt
föreslår vi skärpt skatt på större förmögenheter 100 milj. kr., skatt på videoutrustning
150 milj. kr., höjda avgifter på försenad skatteuppbörd 250
milj. kr., skatt på kraftbolagens vinster 500 milj. kr., miljöavgifter 275
milj. kr., en hyreshusavgift 650 milj. kr. och höjd skogsvårdsavgift 290
milj. kr. Vi räknar också med ett visst inkomstbortfall till följd av att de höjda
arbetsgivaravgifter som vi föreslår (se nedan) förutsätts bli avräknade i
avtalsförhandlingarna. Inkomstbortfallet uppskattas till 920 milj. kr. Totalt
beräknas statsinkomsterna till följd av ovan nämnda förslag öka med 4 695
milj. kr.

Härtill föreslår vi i en särskild motion två åtgärder som engångsvis innebär
betydande inkomstförstärkningar för statsbudgeten. Genom förbättrad uppbörd
av arbetsgivaravgifterna tillförs statsbudgeten en engångsinkomst om
ca 2000 milj. kr., varav hälften faller under budgetåret 1982/83. Genom
förbättrad uppbörd av B-skatt tillförs statsbudgeten en engångsinkomst om
ca 5000 milj. kr., varav 1700 milj. kr. faller under budgetåret 1982/83.

Några av våra förslag får konsekvenser för den del av socialförsäkringssektorn
som ligger utanför statsbudgeten. Hit hör våra förslag på pensionsområdet
som leder till ökade utgifter för AP-fonden med 245 milj. kr., förslaget att
förbättra delpensionen 50 milj. kr. och ökade utgifter över arbetslöshetsfonden
670 milj. kr. I gengäld föreslår vi höjd delpensionsavgift 225 milj. kr. och
höjd arbetsgivaravgift till arbetslöshetsersättningen 1500 milj. kr.

Totalt kan våra förslag beräknas förbättra den totala statsbudgetens finanser
(häri inräknas även den del av socialförsäkringssektorn som redovisas
utanför den egentliga statsbudgeten) med ca 1000 milj. kr. för budgetåret
1982/83. Härvid har även beaktats att statsskuldräntorna minskar något. Av
denna förbättring faller ungefär 200 milj. kr. på den egentliga statsbudgeten
och ca 800 milj. kr. på socialförsäkringssektorn.

Huvuddelen av de ovan nämnda engångsförstärkningarna av statsinkomsterna
(ca 4,3 miljarder kronor) faller emellertid först på budgetåret 1983/84.
Budgetunderskottet kan som följd härav beräknas bli knappt 2,5 miljarder
kronor lägre än enligt regeringens alternativ. Sett på längre sikt bortfaller
dessa engångsinkomster. I gengäld bortfaller även betydande utgifter som
också är av engångskaraktär. Hit hör stora delar av de insatser som nu
föreslås inom arbetsmarknadspolitiken resp. inom ramen för vårt investeringsprogram.
Långsiktigt kan vårt budgetalternativ beräknas leda till ett
underskott som är drygt 300 milj. kr. mindre än regeringens.

Mot. 1981/82:2547

5. Hemställan

Med hänvisning till vad sorn anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i motionen,

3. att riksdagen godkänner de riktlinjer för inriktning och dimensionering
av verksamheten med beredskapsarbeten under budgetåret
1982/83 som förordats i motionen,

4. att riksdagen beslutar höja tilläggsbidraget för kommunala investeringsarbeten
enligt riktlinjer som förordats i motionen,

5. att riksdagen beslutar avsätta 250000000 kr. för särskilda sysselsättningsinsatser
i Norrbotten,

6. att riksdagen till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret
1982/83 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
2140000000 kr. förhöjt reservationsanslag,

7. att riksdagen godkänner de riktlinjer för arbetsmarknadsutbildningens
dimensionering under budgetåret 1982/83 som förordats i
motionen,

8. att riksdagen godkänner den omdisponering av anvisade medel
som förordats i motionen i syfte att stärka planeringskapaciteten
inom arbetsmarknadsutbildningen,

9. att riksdagen beslutar höja bidraget vid bristyrkesutbildning till
35 kr. per timme enligt riktlinjer som angivits i motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska för invandrare vid bristyrkesutbildning,

11. att riksdagen beslutar höja bidraget vid utbildning av permitterings-
och uppsägningshotad personal till 35 kr. per timme i 960
timmar,

12. att riksdagen godkänner den finansieringsordning rörande arbetsmarknadsutbildningen
under budgetåret 1982/83 som förordats
i motionen,

13. att riksdagen avslår regeringens förslag rörande vissa särskilda
åtgärder i Norrbottens län,

14. att riksdagen godkänner de riktlinjer för verksamheten med beredskapsarbeten
i Norrbotten som förordats i motionen,

15. att riksdagen godkänner de riktlinjer för ungdomsplatser som
angetts i motionen,

16. att riksdagen till Bidrag till anordnandet av ungdomsplatser (utbildningsdepartementet)
för budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag
av 161000000 kr.,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nybyggnad av flygterminal i Luleå.

Mot. 1981/82:2547

Stockholm den 13 april 1982

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)