Mot. 1981/82
2539-2544

Motion

1981/82:2539

Göthe Knutson och Åke Polstam

Rätten till avdrag för mervärdeskatt i vissa fall, m. m. (prop.

1981/82:214)

Propositionen innehåller välbetänkta förslag till lagändringar i syfte att
stävja missbruk av mervärdeskattesystemet dels i samband med skattskyldigs
förvärv från bl. a. privatpersoner, dels i samband med export av vissa
slags varor. På ett särskilt varuområde, det numismatiska, föreligger emellertid
starka skäl att söka komma till rätta både med de i propositionen
redovisade problemen och en viss konkurrenssnedvridning genom reglering
i en annan och radikalare ordning, nämligen undantag från skatteplikt
för sedlar och mynt.

Sedel och mynt anses i mervärdeskattehänseende som vara endast då det
uppenbarligen är fråga om samlarobjekt. I den praktiska tillämpningen
har dock därmed likställts förvärv av mynt för nedsmältning, varvid omsättningen
uppenbarligen avsett själva myntmetallen. I det av mervärdeskatteutredningen
relaterade fallet, då s. k. fiktiv moms utgjorde hela
vinsten i en exporttransaktion, var det fråga om samlarobjekt. Här kan
också nämnas att fackhandeln vid inköp av 200-kronorsmynt från riksbanken
kunnat tillgodoföra sig avdrag för fiktiv ingående moms som en
troligen oförutsedd följd av skattereglernas utformning.

Intill år 1974 gällde den nyss återgivna varudefinitionen också frimärken,
men dessa ströks ur sammanhanget i samband med att de från sagda
år undantogs från mervärdeskatt. Huvudskälet härtill var konkurrenssnedvridningen
mellan den beskattade fackhandeln och de alternativa, skattefria
distributionsvägar som svarade för huvuddelen av omsättningen på
frimärksområdet, främst samlarnas egen, icke yrkesmässiga omsättning
sig emellan genom direkta köp och byten och via auktioner. Härtill kom
en viss, förtäckt yrkesmässig handel samt praktiskt okontrollerbar införsel
genom såväl posten som resandeströmmen, i vilka båda fall skatt, som bort
utgå, undandrogs. Den reguljära, yrkeskunniga fackhandeln hade härigenom
kommit i underläge med avseende på både försäljnings- och inköpsmöjligheter.

Likartade förhållanden rådde redan då och gör det fortfarande på
marknaden för sedlar och mynt, ehuru dessa inte fördes på tal i det
sammanhanget. En avsevärd utjämning har visserligen skett genom införandet
av avdragsrätt förs. k. fiktiv skatt, varigenom fackhandeln kan göra
sig bättre gällande gentemot den icke yrkesmässiga handeln. Å andra sidan
har denna rätt medfört de risker för missbruk som redovisas i propositio

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2539—2544

Mot. 1981/82:2539

2

nen och ingalunda motverkat utan snarare givit ett ytterligare incitament
till olaga införsel.

Det är notoriskt att frimärks- och myntsamlande företer stora likheter i
nästan alla avseenden. Ofta saluförs frimärken och mynt i samma butiker,
och transaktioner mellan samlare är viktiga inslag i dessa båda, f. ö.
internationellt inriktade, hobbyer. Att objekten i mervärdeskattehänseende
fram till 1974 behandlades lika är mer än en tillfällighet, liksom att de
likabehandlas även i andra länders mervärdeskattesystem så som också
mervärdeskatteutredningen redovisar (prop. s. 79).

Mot den sålunda beskrivna bakgrunden ter det sig närmast naturligt att
föreslå likabehandling även i den svenska mervärdeskattelagen genom
dels borttagande av särbestämmelsen om samlarobjekt, dels ändring av 8 §
punkt 13 till att från skatteplikt undanta ”frimärke, sedel och mynt, frimärke
dock inte vid omsättning eller införsel i särskild för butiksförsäljning
avsedd förpackning och mynt icke när fråga uppenbarligen är om myntmetallen."

Med sådana bestämmelser bortfaller all återbäring av skatt på hos icke
skattskyldiga uppkommen värdestegring och även möjligheten att missbruka
skattereglerna. Man eliminerar vidare en effekt, som mynthandeln
påpekat i sitt remissyttrande, nämligen att åtskilliga guld- och silvermynt
skulle bli likställda med avfall och skrot på grund av att samlarvärdena inte
överstiger metallvärdena med så mycket som 75 %. Detta uppges bero på
att de senaste årens prisstegringar på ädla metaller väl drivit samlarpriserna
i höjden, men ingalunda i proportionell omfattning, utan så att spännvidden
mellan metall- och samlarvärde relativt sett minskat. Slutligen
uppnår man oinskränkt konkurrensneutralitet mellan fackhandeln och
den icke yrkesmässiga och därför obeskattade handeln med sedlar och
mynt.

Givetvis är det på sin plats att söka redovisa priset för en sådan reform,
uttryckt som bortfall ur mervärdeskatteuppbörden. Härvid torde i stort sett
kunna bortses från skatten vid införsel, vilken skatt så gott som undantagslöst
torde bli avdragsgill hos importörerna. Skatteuppbörden netto är då
helt hänförlig till omsättningen av samlarobjekt i fackhandeln, minus den
ingående skatt, fiktiv eller ej, som företagen rättmätigt kunnat tillgodoföra
sig. Statistiskt belägg på summan härav saknas, men mynthandelns egen
uppskattning till ej mer än någon miljon kronor per år förefaller inte
orimlig. Effekten av att den icke yrkesmässiga handeln faller helt utanför
skattesystemet synes vara flerfaldigt större.

Mot varje förslag om undantag från beskattning talar den kända erfarenheten
att det ena undantaget, såsom just i detta fall, lätt leder till
ytterligare undantag. Det kan emellertid konstateras att den särskilda
släktskapen mellan filateli och numismatik med deras speciella marknadsförhållanden
saknar motsvarighet vid jämförelse mellan dem och varje
annat varuområde.

Mot. 1981/82:2539

3

Med hänvisning till det sålunda anförda hemställs

att riksdagen beslutar utvidga undantaget för frimärke i lagen
(1968:430) om mervärdeskatt till att omfatta även sedel och
mynt.

Stockholm den 7 maj 1982

GÖTHE KNUTSON (m) ÅKE POLSTAM (c)