9

Motion

1981/82:2517

Tore Nilsson och Sven Johansson

Vårdnad och umgänge m. m. (prop. 1981/82:168)

Förslaget innehåller en snårig och svårtillgänglig lagtext med abstrakta
begrepp som ger en schablonmässig och osäker spännvidd för lagtillämpningen.

I lagtexten sammanblandas privaträttsliga rättigheter och offentligrättsliga
inskridanden utan att det fastläggs klara gränser dem emellan.

Familjelivet och den personliga integriteten är så omistliga värden att
varje ingrepp däri från lagstiftare och rättstillämpare eller beslutsfattare
måste få klara och konkreta beskrivningar. Vid motsatsen riskeras så
allvarliga skadeverkningar på familjen att dessa ej kan förutsägas.

Att lagförslaget i praktisk tillämpning kan få en offentligrättslig slagsida
kan tolkningsvis framgå av propositionen (s. 16). Där uttalas att det är
”angeläget att socialtjänstens regler om vård och skydd av barn i särskilt
utsatta situationer samordnas med föräldrabalken” samt (s. 22) ”1 första
hand kan en uppräkning av de rättigheter barn har gentemot sina vårdnadshavare
ge dessa vägledning om vad de skall iaktta vid sin uppfostran
av barnen. En sådan uppräkning kan vidare få betydelse vid tvister om
vårdnaden om eller umgänge med ett barn på så sätt att domstolen bör
välja den lösning som kan antas bäst främja att de angivna rättigheterna
blir tillgodosedda. Slutligen kan bestämmelser som slår fast dessa rättigheter
uppfattas som allmängiltiga normer och därmed indirekt påverka
även andra än vårdnadshavare som har hand om barn eller bestämmer i
frågor som rör barn.”

Om uttalandena betyder att lagförslaget syftar till en schabloniserad
reglementering av familjelivet bör lagändringarna förås till socialtjänstlagarna
— om nu sådana målsättningar hör hemma i ett land som Sverige.

Det är alltså angeläget att starkt betona det oerhörda värdet av familjelivet
och familjbanden med dess avgörande betydelse för barnen och deras
utveckling. De oavlåtliga tjänster föräldrar ger sina barn dag och natt, sju
dagar i veckan och 365 om året är så självklara att de glöms bort. Men i
inget annat mänskligt förhållande ställer sig människorna så oförbehållsamt
och så beständigt till andras förfogande som föräldrar till sina barn.

Principen om att behandla och betrakta föräldrar och barn som en enhet
är självklar, grundläggande och värdefull inte bara i vårt land. Den genomsyrar
också den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Mot. 1981/82:2517

10

Art. 8 föreskriver: ”Envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv,
sitt hem och sin korrespondens.”

I tilläggsprotokoll den 20 mars 1952, art. 2, föreskrivs: ”Ingen må
förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten
kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera
föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning
som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska
övertygelse.”

I den europeiska sociala stadgan den 18 oktober 1961, första delen,
uttalas bl. a. ”Familjen som utgör en av samhällets grundvalar, skall skyddas
socialt, rättsligt och i ekonomiskt hänseende och dess utveckling skall
främjas.”

Dessa bestämmelser är i högsta grad styrande för svenska lagförslag som
berör familjen eller familjelivet.

Lagändringar som ingriper mot det rättsliga skyddet för enheten förälder
och barn måste utformas så
mål och utformas med största möjliga återhållsamhet.

Enligt 1 och 2 §§ i lagförslaget skall föräldrarna se till att barnens behov
enligt 1 § blir tillgodosedda. Detta innebär en skyldighet för föräldrar att
ge sina barn enligt lagförslaget ”omvårdnad, trygghet och en god fostran
samt ett förbud mot ”kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”.

Det är mycket svårt att komma underfund med hur en lag skall kunna
stimulera, skapa eller omforma föräldrakärleken och dennas oräkneliga
yttringar och förgreningar. Lagreglerna tycks bli helt betydelselösa för
både barnen och föräldrarna.

Är avsikten den i propositionen fastlagda samordningen mellan föräldrabalkens
och socialtjänstens bestämmelser samt att lagförslaget skall
”uppfattas som allmängiltiga normer och därmed indirekt påverka” de
som ”bestämmer i frågor som rör barn”, är dessa båda lagregler helt och
hållet offentligrättsliga.

Är tankegången att socialförvaltningarna skall tillerskännas befogenhet
att närmast schablonmässigt kontrollera, mäta och värdera föräldrarnas
kärlek, måste lagförslaget antingen avvisas eller också återremitteras för
utredning över vad de båda bestämmelserna innebär pri vaträttsligt, offentligrättsligt
och i praktisk tillämpning.

Enligt 3 § föreskrivs gemensam vårdnad som primär lösning av vårdnadsfrågan
vid föräldrarnas skilsmässa. Om denna nyhet redovisas anmärkningsvärt
litet utredningsmaterial. Lagregler som behandlar föräldrarnas
inbördes skyldigheter och gemensamma skyldigheter för de specifika
praktiska problem som måste uppkomma när föräldrar som ej kan
leva tillsammans har en kanske daglig och mycket nära kontakt vid utövandet
av den gemensamma vårdnaden saknas. Erfarenheterna av gemensam
vårdnad efter lagändringen 1976 tycks vara så begränsade att de

Mot. 1981/82:2517

11

ej ger stöd för lagändringen. Riskerna för processuella misstag och dubbleringar
av rättegångarna är mera framträdande.

Lagändringen bör avslås eller återremitteras för vidare utredning.

Genom 6 § försvagas föräldrarnas rättsliga skydd när de är ense om
överflyttande av vårdnaden från den ene till den andre eller till båda
gemensamt.

Enligt nu gällande bestämmelser är domstolarna skyldiga att följa föräldrarnas
vilja om den ej är ”uppenbart stridande mot barnets bästa”.

Utredningen har ej närmare motiverat förändringen. Lagförslaget bör
avslås i denna del.

I 7— 10 §§ lämnas regler om frånhändandet av själva vårdnadsrättigheten.

Ändringsförslaget bör jämföras med föräldrabalken 6 kap. 6 § i dess
lydelse före lagändringen 1979.

Kriterierna för att beröva en förälder vårdnadsrättigheterna var före
lagändringen mycket stränga. Antingen gällde de för rent faktiska hinder,
dvs. att en förälder för längre tid till följd av sjukdom, bortovaro eller
annan orsak var förhindrad att delta i vårdnaden eller också skulle ”grovt
missbruk” eller ”grov försummelse” föreligga vid vårdnadens utövande
samt vidare i händelse av ”missbruk av alkohol eller andra rusgivande
medel eller om föräldrarna för ett lastbart liv”. Därjämte föreskrevs att
vårdnadsrättigheten skulle överföras på en person. Bestämmelsen inriktades
således enbart på praktiskt nödvändiga fall av vårdnadsersättare. Den
torde ha tillämpats i ytterst ringa fall och troligen då endast vid de faktiska
hindren för vårdnadens utövande.

Det är främmande för svenskt synsätt att beröva någon hans vårdnadsrättigheter.
Exempelvis kan en förälder icke frivilligt avstå från sina vårdnadsrättigheter
utom när barnet bortadopteras.

Att starkt utöka möjligheterna att beröva föräldrarna vårdnadsrättigheterna
är icke heller av något värde för barnets välbefinnande. Barnets
skyddsintresse får förutsättas tillgodoses genom omhändertagandereglerna
i socialtjänstlagarna.

Lagförslagen försvagar rättighetsskyddet genom att reducera styrkan i
de tidigare mycket stränga kriterierna samt genom det nya kriteriet ”i
övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara
för barnets hälsa eller utveckling”. Detta fararekvisit är alltför abstrakt
hållet och skyddar inte den vårdnadsberättigade mot misstag eller maktmissbruk,
framför allt om fararekvisitet underordnas psykologiska värdeskalor.

Enligt 9 § 2 st. skall om den ensamme vårdnadshavaren dör, den andre
föräldern kunna utses till vårdnadshavare eller också utses en eller två
förmyndare, ”om det är lämpligare” som lagtexten uttrycker det. I detta
fall tycks i princip förälderns vårdnadsrättighet bli utan rättsligt skydd.

I den nya norska lagen, barnalova, löses motsvarande fall i 5 kap. 37 §

Mot. 1981/82:2517

12

så att de som önskar få vårdnadsrätten skall själva begära detta hos
domstolen. Före avgörandet skall barnets närmaste släktingar eller de som
barnet bor hos uttala sig. Om barnet fyllt 12 år skall rätten höra barnet.
Först när domstolen avslagit alla krav på vårdnaden skall detta anmälas
till barnavårdsnämnden.

Den norska lagen öppnar för ingripanden först vid förändringar i den
faktiska vårdnadssituationen, såsom vid skilsmässa eller dödsfall hos föräldrarna.

Det svenska lagförslaget ger socialförvaltningen befogenhet att oberoende
av föräldrars skilsmässa eller dödsfall, dvs. när som helst, ta inititativ
till att beröva någon vårdnadsrättigheterna.

Enligt 8 § kan vårdnadsrättigheterna, på talan av socialnämnden, överflyttas
på fosterföräldrarna på förhållandevis vaga kriterier.

I 10 § föreskrivs att domstolen får återflytta vårdnaden till föräldrarna
på talan av dem eller socialnämnden.

I utredningen redovisas inga undersökningar över antalet fall där det vid
fosterhemsplacering av ett barn eller om placeringen varat något eiler
några år stått helt klart att placeringen är definitiv och avser barnets
återstående uppväxttid. Det synes som i huvudsak endast dessa fosterhemsplaceringar
skulle kunna ge ett motiv till att ge fosterföräldrar rättslig
status av vårdnadshavare. Är de beskrivna fallen ringa till antalet —
adoptionsinstitutet torde täcka in åtskilliga — är det svårt att se några
avgörande fördelar för varken barnen eller fosterföräldrarna med lagförslaget.

Är tankegången den att fosterföräldrar skall tillerkännas egna och i
lagen skyddade intressen i barnen, är reglerna i 10 § svårförståeliga. Generalklausulsuttrycket
att vårdnaden får flyttas från fosterföräldrarna
”efter vad som är bäst för barnen” ger icke fosterföräldrar något hållfast
rättsligt skydd för vårdnadsrätten.

Genom lagförslagens 7—10 §§ framträder det rättsliga skyddet för vårdnadsrättigheten
såsom helt underställt socialnämndernas processbehörighet.
Hur dessa befogenheter kommer att användas tycks bli avgörande för
om vårdnadsrättigheten har ett fungerande rättsligt skydd eller ej.

Det förefaller högst olyckligt att föräldrarättigheternas vårdnadsskydd
skall bli en fråga för rättspraxis när det rättsliga skyddet faktiskt kan säkras
och på ett enkelt sätt har skyddats direkt av och i klara lagregler.

De föreslagna reglerna föreslås därför ersättas av en något moderniserad
omredigering av 6 kap. 6 § i föräldrabalkens ursprungliga lydelse.

I 11 § uttrycks föräldrarnas ”rätt och skyldighet att bestämma i frågor
som rör barnets personliga angelägenheter” jämte deras skyldighet att ta
allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.

I dag gäller föräldrarnas bestämmanderätt i form av en underförstådd
rättighet.

Mot. 1981/82:2517

13

På s. 24 i propositionen utvecklas en del synpunkter på bestämmelsen,
som dock inte ger någon klarhet i dess räckvidd.

Är tankegången att barnens växande bestämmanderätt skall sanktioneras
av socialnämnden, tycks lagen fastlägga en högst egendomlig reglementering
av familjelivet under närmast godtyckliga schabloner. Bestämmelsen
innebär då inget annat än allvarliga inskränkningar av föräldrarättigheterna.

I 14 § uttrycks bl. a. barnets rätt att få stöd och hjälp hos socialnämnden.

Avsikten kan knappast vara att i en lagtext under privaträtten lämna
upplysning om socialnämndens existens.

Är avsikten i stället den att barnen själva eller tillsammans med någon
föräldrarna utomstående skall söka sig till sociala servicecentraler, får
bestämmelsen så engenartade effekter att denna möjlighet måste utredas
och redovisas mera utförligt.

Då motiven till bestämmelsen icke redovisats bör den avslås.

I 15 § lämnas bestämmelser om umgänge. I fråga om den icke vårdnadsberättigade
förälderns umgänge redovisar utredningen alltför knapphändigt
de problem som ofta framträder när vårdnadshavaren hindrar eller
saboterar samvarorätten. Ej heller anvisar lagförslaget någon lösning. I
denna del bör lagförslaget återremitteras för att införa regler om förstärkning
av de domfästa umgängesrättigheterna.

Såsom en nyhet fastläggs i lagförslaget att vårdnadshavaren (möjligen
avses härmed även båda föräldrarna) har ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med ”någon annan person som står barnet särskilt nära så
långt möjligt tillgodoses”. ”Annan person” syftar bl. a. på far- och/eller
morföräldrar samt fosterföräldrar.

Om vårdnadshavare motsätter sig en sådan begäran skall socialnämnden
besluta om rättegång.

Även här framträder en egenartad ”rättighets”-konstruktion underställd
socialnämndens processberedskap.

Om konflikter verkligen framträder i de angivna fallen borde dessa vara
så ömtåliga att de knappast är lämpade för rättegångs- och verkställighetsåtgärder.
Bestämmelsen tycks även öppna nya och till synes vidsträckta
ingångar i familjernas privatliv för socialnämnderna.

Det föreslås att bestämmelsen i stället ges samma utformning som i den
norska lagen.

I 44 § definieras ”normal samvarorätt” till att omfatta en eftermiddag i
veckan, varannan helg, 14 dagar på sommarsemestern och 14 dagar under
julen eller påsken.

1 45 § regleras samvarorätten för andra än föräldrarna till att endast
omfatta fall då endera eller båda föräldrarna är döda. Därvid får ”släktingarna
till barnet eller andra som är nära knutna till barnet” själva vända sig

Mot. 1981/82:2517

14

till rätten, som bestämmer om umgänget och dess omfattning. Om parterna
är ense är domstolen skyldig att fastställa överenskommelsen.

I 48 § finns regler om stående vite för var gång samvarorätten ej respekteras.

Den norska lagen anvisar praktiska och användbara rättsregler även i så
ömtåliga frågor som familjelivet.

Enligt 18 § får barnet höras av domstolen ”om barnet själv begär det
eller särskilda skäl annars talar för det samt det är uppenbart att barnet inte
kan ta skada av att höras”.

Det är säreget att det omfattande utredningsmaterialet icke mynnar ut
i en klar rättsregel, i vilka fall och i vilken ålder barnet själv bestämmer när
det skall höras samt i strid däremot i vilka fall båda eller endera föräldrarna
får motsätta sig barnets hörande.

Den norska lagen ger barnet en självständig rättighet att i en del fall
personligen få framföra sin egen mening inför domstolen.

Övriga lagändringar i förslaget är eller anges vara av redaktionellt slag
och berörs icke i denna motion.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen antar det i propositionen 1981/82:168 framlagda
förslaget till lag om ändring i föräldrabalken med de ändringar
som anges i motionen.

Stockholm den 27 april 1982

TORE NILSSON (m)

SVEN JOHANSSON (c)