2

Motion
1981/82:2514
Allan Ekström

Vårdnad och umgänge m. m. (prop. 1981/82:168)

I

Enligt 3 § andra stycket i förslaget till ändringar i föräldrabalken skall
den på lag grundade gemensamma vårdnaden i princip fortsätta att gälla
efter dom på äktenskapsskillnad.

Föräldrarna skall sålunda icke — såsom nu är fallet — behöva föra
vårdnaden på tal i ansökningen om äktenskapsskillnad.

Den föreslagna ordningen beskrivs så, att domstolen har att pröva
vårdnadsfrågan endast på föräldrarnas eget initiativ (s. 30). I enlighet
härmed skulle domstolen icke ha att befatta sig med frågan om vårdnad,
om föräldrarna icke begärde detta. Den väckta talan skulle således i
huvudfallet angå endast äktenskapsskillnad.

Genom 5 § sista meningen i den nya lydelsen är domstolen dock ålagd
att självmant pröva frågan om fortsatt gemensam vårdnad.

Kommer icke på grund av sistnämnda föreskrift vårdnadsfrågan ändå
att bli föremål för prövning? Det processuella begreppet ”saken” (föremålet
för rättegången) skulle alltså innefatta även mål om vårdnad. Spörsmålet
blir för övrigt av betydelse vid avgörandet huruvida den föreslagna
18 § är tillämplig eller ej i den nu dryftade situationen, en paragraf som
gäller just mål om vårdnad (se punkt III nedan).

Enligt min mening kommer alltså frågan om vårdnad i blickpunkten
även med den nya ordningen. Departementschefen uttalar till yttermera
visso (s. 62) att domstolen skall underrätta socialnämnden om ”att en
skilsmässa är aktuell”, en underrättelseskyldighet som i sådant fall måste
grundas på förenämnda 18 §. Hur skall emellertid socialnämnden kunna
göra något som helst ställningstagande utan att veta åtminstone något om
föräldrarnas förhållande och deras planer beträffande barnet i olika avseenden?
Skall hänvändelsen till nämnden vara meningsfull och fylla
någon förnuftig mening måste föräldrarna därför redan i ansökningshandlingarna
till domstolen redovisa sin inställning till ”vårdnadens utövande”.
Även domstolens egen prövning borde ju rimligen förutsätta tillgång
till något material.

Vad nu framhållits förringar de fördelar som uppges vara förenade med
den nya ordningen. Föräldrarna kan icke underlåta att i samband med
skilsmässa ta ställning till hur vårdnaden skall utövas rent faktiskt (se prop.
1975/76:170 s. 149). De varken kan eller får blunda för verkligheten. Det
är också mest ändamålsenligt att i ett enda sammanhang uppta alla de

Mot. 1981/82:2514

3

frågor till behandling som en skilsmässa erfarenhetsmässigt har i släptåg
i stället för att pröva dem en i sänder och utan inre sammanhang. Vad nu
sagts har stor betydelse från domstolens synpunkt.

Verkligheten talar sålunda emot förslaget att låta den gemensamma
vården utan vidare fortfara att gälla efter äktenskapsskillnad. Gällande
ordning bör bestå.

II

Förslaget i 15 § tredje stycket att utvidga den lagfästa umgängesrätten till
att avse andra än barnets föräldrar bör inte gälla, åtminstone så länge
föräldrarna lever.

III

Enligt tidigare nämnda 18 § skall domstolen i varje mål eller ärende om
vårdnad eller umgänge åtminstone bereda socialnämnden tillfälle att yttra
sig. Så skall ske även då föräldrarna är helt ense.

Som framhållits av bland andra Sveriges advokatsamfund saknas skäl
att frångå gällande ordning, nämligen att det är domstolen själv som avgör
om en hänvändelse till socialnämnden kan antas fylla någon förnuftig
mening. Det är svårt att inse varför blott och bart den omständigheten att
ett par föräldrar skiljer sig skall föranleda att socialnämnden, dvs. samhället,
inkopplas. Förslaget kommer att leda till ökad byråkrati och därmed
ökade kostnader för det allmänna. Gällande ordning är alltså klart att
föredra.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen avslår proposition 1981 /82:168 i vad avser gemensam
vårdnad, utvidgande av umgängesrätt och domstols hörande av
socialnämnd.

Stockholm den 26 april 1982
ALLAN EKSTRÖM (m)