3
Motion
1981/82:2502
Anna Wohlin-Andersson
Förslag till ny vattenlag m. m. (prop. 1981/82:130)
Vattenlagen
Gällande vattenlag utgår från huvudprincipen att dispositionsrätten
över såväl yt- som grundvatten tillkommer markägaren. Denna rådighet
över vattentillgångarna innebär en rätt att fritt tillgodogöra sig vattnet så
länge detta kan ske utan att allmän eller enskild rätt berörs negativt.
Den nya vattenlagen bygger även den på principen att rådigheten över
vattentillgångarna primärt tillkommer fastighetsägaren. Emellertid föreskrivs
sådana begränsningar av fastighetsägarens rådighet över vattentillgångarna
att det måste ifrågasättas om inte lagförslaget i realiteten innebär
en överföring av vattenrätten till det offentligrättsliga området eller med
andra ord ett slags expropriationsliknande ingrepp.
Enligt lagförslaget krävs tillstånd till vattenuttag om det inte är uppenbart
att varken allmänt eller enskilt intresse kan påverkas negativt av
uttaget. Huruvida det är uppenbart att ett planerat företag får vissa konsekvenser
eller inte skall prövas av den som avser att genomföra företaget.
Det kan därvid slås fast att det sällan torde finnas möjlighet att konstatera
att det är uppenbart att ett tänkt företag ej kommer att leda till menlig
påverkan å motstående intressen. Följden blir den att nära nog alla vattenuttag,
stora som små, kräver myndighets tillstånd. Regeln om fastighetsägares
rätt att råda över vattnet kommer härigenom att sakna verkligt
innehåll.
Bevattning m. m.
Jag har förståelse för det nödvändiga i att utnyttjandet av våra vattentillgångar
underkastas samhällsplaneringen i stort. Jag anser dock att
lagförslaget härvidlag, genom att generellt uppställa rekvisitet ”uppenbart”,
går längre än vad som kan anses sakligt motiverat. Enligt min
bedömning kan vattenuttag för enstaka fastigheter exempelvis för bevattning
av grödor ofta ske utan skada för motstående intressen. Att så är fallet
framgår av alla de vattenuttag som i dag görs för här angivet ändamål utan
att tillstånd sökts. En fastighetsägare bör därför som regel få utta vatten
utan föregående tillståndsprövning. Tillstånd bör endast föreskrivas i falt
där ”sannolika skäl” talar för att uttaget leder till olägenhet för annan.
Härigenom bibehåller grundprincipen om fastighetsägares rätt att råda
över sin fastighets vatten ett reellt innehåll. Det faktum att flera vattenuttag
1 * Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2501—2505
Mot. 1981/82:2502
4
utmed ett och samma vattendrag kan leda till olägenheter för motstående
intressen utgör förvisso ett problem som måste lösas. Lösningen bör dock
inte vara att generellt rubba en av grundprinciperna inom fastighetsrätten
utan bör i stället speciella regler för handhavande av åsyftade totaleffekter
uppställas. En begränsning av tillståndsplikten för mindre företag bör
alltså eftersträvas.
Som jag tidigare understrukit medför enstaka vattenuttag för exempelvis
jordbruksbevattning sällan olägenheter för motstående intressen. Sådana
negativa effekter kan däremot — beroende på vattendragets kapacitet och
belastning i övrigt — uppstå som en följd av att många lantbrukare med
fastigheter utmed vattendraget bortleder vatten. Enligt min mening bör det
ankomma på en tillsynsmyndighet att utöva erforderlig tillsyn över våra
vattentillgångar. I samband med denna bevakning kan då också avgöras
frågan om huruvida vattendomstols tillstånd till begränsade uttag erfordras
eller inte.
Enligt lagförslaget skall tillsyn över vattenuttag och vattenanläggningar
utövas av länsstyrelsen. Denna tillsynsplikt bör kunna utvidgas att omfatta
jämväl kontrollen av hur landets vattenresurser utnyttjas. Finner länsstyrelsen
i sin egenskap av tillsynsmyndighet att exempelvis förekomsten av
vattenuttag för jordbruksbevattning är så omfattande att de föranleder
konflikter med motstående intressen skall länsstyrelsen äga föreskriva
tillståndsplikt med avseende på vattendraget i fråga. Själva tillståndsfrågorna
skall givetvis avgöras av vattendomstolen. För samordning av olika
jordbrukares intressen bör lantbruksnämnderna kunna utnyttjas.
Markavvattning
För markavvattning genom väg gäller att väghållaren är skyldig utföra
och bekosta erforderliga trummor. I lagförslaget upphör denna skyldighet
beträffande nya företag och ersätts med en skyldighet för markägare att
begära att vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom
vägen. En sådan begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer
omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvattningen. Detta
är en stark försämring av markägarens situation, som skulle kunna leda till
allvarliga och kostsamma rättsförluster. Det måste vara förenat med stora
svårigheter för den enskilde markägaren att vid studium av en vågplan
kunna bedöma nuvarande och framtida behov av vägtrummor m. m. Väghållaren
är den som har möjligheter och resurser att vid planeringen
noggrant undersöka dessa behov och bör då också ha det ekonomiska
ansvaret i frågan. Risk Finns också att väghållaren — förlitande sig på
markägarens anmälningsskyldighet — lägger ned mindre omsorg på planeringen
av avvattningsfrågan.
Jag föreslår alltså att förslaget ändras i överensstämmelse med vad här
sagts och att skyldigheten för väghållare att utföra och bekosta vattenav
Mot. 1981/82:2502
5
lopp genom vägar bör gälla även fortsättningsvis och detta oavsett ägoslag,
markens användningssätt och tiden för vägens anläggande.
Enligt svensk rätt kan ej den som inte är sökande vid förrättning men
ändå tvingas in i densamma åläggas skyldighet att delta i kostnaderna med
större belopp än som svarar mot vederbörandes båtnad. Någon sådan
begränsningsregel synes inte vara införd i förslaget. Om detta inte skett bör
en bestämmelse av sådant innehåll införas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande
a) bevattning av grödor m. m.,
b) markavvattning,
2. att riksdagen beslutar införa en begränsningsregel innebärande
att den som ej är sökande vid förrättning inte skall åläggas
skyldighet att delta i kostnaderna med större belopp än som
svarar mot vederbörandes båtnad.
Stockholm den 21 april 1982
ANNA WOHLIN-ANDERSSON (c)