Mot. 1981/82
2470-2475
Motion
1981/82:2470
Hans Lindblad
Formerna förden kyrkliga lagstiftningen m. m. (prop. 1981/82:77)
Ser till min förvåning att i propositionen föreslås att 4 § successionsförordningen
skall stå kvar. Paragrafen lyder: ”Såsom 2 § i 1809 års regeringsform
uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska
läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen,
samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är,
sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl, huset uppfödas i
samma lära och inom riket. Den av kungl, familjen som ej sig till samma
lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
I motion 1977/78:213 hemställde jag att ”på varken prinsar eller prinsessor
må ställas kravet att de förlorar all successionsrätt i de fall de ej tror
på den oförändrade Augsburgska bekännelsen”.
På riksdagsledamöter ställs inget krav på att de skall tro den ”oförändrade
Augburgska bekännelsen”, och det synes då obilligt att vi i riksdagen
skall ställa krav på kungafamiljens små barn att dessa skall ansluta sig till
en bekännelse som inte åläggs några andra. Bekännelsen i fråga innebär
bl. a. att man skall tro på arvssynden.
I min förra motion pekade jag på några punkter där nämnda bekännelse
kan bli svår att uppfylla för de små barnen och sedan av den som blir
statchef. Bl. a. sägs det att för att för att undgå otuktssynder må var man
hava sin egen hustru. Och vidare påpekas att även Cyprianus tillråder
”kvinnor, som icke kunna hålla ett avgivet kyskhetslöfte, att gifta sig”.
Och vad skall en svensk statschef göra för att befordra följande: ”Och
enär den mänskliga naturen blir allt svagare, allt efter som världen åldras,
må man se till, att ej ännu flera laster utbreda sig över Tyskland.”
Naturligtvis innebär inte allt i den Augsburgska bekännelsen sådant
som kan ge de små barnen problem. Flera av grundtankarna i avsnitt
XXVI ”Om skillnaden mellan olika slag av föda” har klara beröringspunkter
med socialstyrelsens kampanj rörande antal skivor bröd per dag. Och
ingen torde bestrida utsagan att den sanna fullkomligheten icke består i
”celibat eller tiggeri eller ovårdade kläder” — även om självfallet individuella
varianter kan förekomma.
I princip synes det mig inte rätt att ställa diskriminerande krav på
minoriteter, i det här fallet kungahusets barn. Genom grundskolans läroplaner
ges en religionsundervisning som skall ge en start i livet för alla,
även sådana som sedan hamnar som riksdagsledamöter, ärkebiskopar
eller chef för kammarkollegiet. Varför vara så mycket hårdare mot prinsar
och prinsessor?
1 Riksdagen 1982/82. 3 sami Nr 24 70-24 75
Mot. 1981/82:2470
2
Jag vänder mig bestämt mot tanken att det är utan betydelse vad som står
i landets grundlag, alltså att stadgandet i 4 § inte skulle ha några effekter
för de kungliga barnen. Det är visserligen svårt att exakt avgöra om barnet
verkligen tror på den ”oförändrade Augburgska bekännelsen”, men svårigheter
i möjligheten att kontrollera en lags efterlevnad är ju inte något
skäl för att behålla konstiga bestämmelser. Tvärtom, grundregeln måste
vara att lagar är till för att följas. Trafiklagstiftningen brukar anges som
exempel på att det finns lagregler som inte kan väntas respekteras och som
därför är till skada för rättsmedvetandet. Jag tycker inte att det är särskilt
välbetänkt att även i grundlagar ha stadgan som kvarstår endast därför att
man utgår från att de ändå inte följs. För de berörda barnen kan det
självfallet kännas frustrerande att grundlagen ställer krav som synes omöjliga
att uppfylla. Riksdagen bör visa barn sådan respekt att man inte
utsätter dem för större påfrestningar än nödvändigt, och just denna minoritet
harju illa nog ändå genom all uppmärksamhet från veckopressen.
Konstitutionsutskottet avstyrkte (betänkande 1977/78:36) bifall till min
motion med motiveringen att frågan inte behandlats i den översyn som då
gjorts av successionsordningen (gällande införande av kvinnlig tronföljd).
Frågan var alltså inte utredd, för att tala med normalt riksdagsspråk.
Men nu är den utredd, och utredningen i fråga (kyrkomöteskommittén)
har föreslagit att stadgandet skall utgå. Det synes därför inte behövas mer
utredningar kring vad som bör vara giltigt av det som skrevs i Augsburg
1530 och i Uppsala 1593.
Ett antal remissinstanser har motsatt sig att man ger religionsfrihet åt
medlemmar av kungahuset — trots att statschefen inte längre har någon
reell befattning med svenska kyrkans angelägenheter. Redan principiellt
är detta betänkligt — i ett land med religionsfrihet bör man inte i trosfrågor
peka ut någon minoritet såsom stående vid sidan av de lagar som gäller för
övriga medborgare.
Men OK för att det i partikompromisser sagts att kyrkosystemet kräver
att kungahusets barn särbehandlas. Kompromisser är självfallet viktiga i
fungerande demokratier. Men räcker det inte med att de berörda barnen
åläggs att genomgå den religionsundervisning som grundskolans läroplan
anger samt att barnen vid myndig ålder åläggs att lämna en skriftlig
försäkran att de i huvudsak är lojala mot svenska kyrkans förkunnelse
(även med dess leverne med undantag för Göteborgs stift)? I de fall
vederbörande inte avlämnar en dylik försäkran avstängs han eller hon från
arvsrätt till tronen. Det är väl känt att medlemmar av svenska kyrkan har
ytterst varierande grad av tro — men knappast någon normal människa
torde ange sig såsom troende på den ”oförändrade Augsburgska bekännelsen”.
En viss flexibilitet borde därför kunna ges även de kungliga
barnen, även om man inte vågar låta dem ta ställning själva.
Med hänvisning till ovanstående hemställs
1. att riksdagen beslutar ge alla familjer i landet samma grad av
religionsfrihet,
Mot. 1981/82:2470
3
2. att — för den händelse yrkandet under 1. inte bifalls — kungahusets
barn endast åläggs grundskolans undervisning i religionskunskap
och därefter vid myndig ålder avkrävs en allmän försäkran
om att de accepterar huvudparten av svenska kyrkans
lära, sådan de själva eller lämpligt organ uppfattar den.
Stockholm den 16 april 1982
HANS LINDBLAD (fp)