11
Motion
1981/82:2457
Hilding Johansson m. fl.
Kyrkofonden och ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan (prop.
1981/82:158)
Vi ansluter oss i princip till systemet med ekonomisk utjämning inom
svenska kyrkan genom kyrkofonden. Mot regeringens förslag kan dock
resas allvarliga invändningar, vilket delvis hör samman med att förslaget
har kommit till under stor tidspress. I remissyttrandena återkommer två
allmänna invändningar, som vi finner mycket beaktningsvärda men som
regeringen tar för lätt på.
Den ena anmärkningen är att det saknas en analys av de kyrkokommunala
kostnaderna. Kyrkofondsutredningen har själv pekat på behovet av
en sådan analys och flera remissinstanser understryker det ytterligare.
Föredragande statsrådet vill inte invänta ytterligare utredningsarbete. Det
är dock nödvändigt att snabbt genomföra en sådan analys. Som bl. a.
ärkebiskopen påpekat är det svårt att överblicka konsekvenserna av de
föreslagna förändringarna för de närmast berörda, dvs. församlingarna
och pastoraten. Det uppstår därför en betydande osäkerhet och det är
önskvärt med rådrum för analys och konsekvensbedömning. Det har inte
heller varit möjligt att väga in i skattekraftsgarantin kostnadsfaktorer på
det sätt som sker för kommunerna. Föredragande statsrådet motsätter sig
inte en fortsatt utredning om de kyrkokommunala kostnaderna. Men det
bör från riksdagens sida strykas under behovet av att en sådan utredning
snabbt genomförs.
Den andra anmärkningen väger ännu tyngre. Den gäller svenska kyrkans
lokala organisation. Flera remissinstanser kräver en allmän strukturreform
med inriktning på större och ekonomiskt mer bärkraftiga enheter.
Även remissinstanser som i och för sig är positiva till den föreslagna
reformen betonar mycket kraftigt att frågan om församlingarnas och pastoratens
struktur snabbt måste prövas. De finnér skatteutjämningen vara
ett uttryck för solidaritet mellan de ekonomiskt starka och svaga enheterna.
Men de framhäver att denna solidaritet inte ensidigt skall visas från de
större församlingarnas utan också från de mindre enheternas sida.
Remissinstanser talar om att de små enheterna tar hand om resurser som
främst borde tillkomma befolkningstäta församlingar. En remissinstans,
Uppsala kyrkliga samhällighet, förklarar rent av att ”de små och svaga
enheterna garanteras en fortsatt lyxkonsumtion av andlig vård på de storas
bekostnad”. Till det återkommande hör kravet på att rationalisering och
omkonstruering bör vara åtgärder av solidaritet från de små församlingarnas
sida. En uppgift bör vara att se över principerna för prästtilldelning
Mot. 1981/82:2457
12
och att även behovet av en utjämning av kostnaderna för övrig personal för
församlingsvården vägs in. Domkapitlet i Skara finner det ofrånkomligt
att både pastorats- och församlingsreglering genomförs i anslutning till
den föreslagna reformen om ekonomisk utjämning. Tillgången på präster
måste i vissa pastorat komma att minskas, förklarar domkapitlet, och en
sammanläggning av resurssvaga församlingsenheter behöver inte i sig
innebära en försvagning av församlingslivet med församlingskyrkan som
central punkt.
Det är ett känsligt problem som tagits upp i dessa remissvar men man
kan inte gå förbi det som föredragande statsrådet gör. Han förklarar att det
inte finns skäl att komplicera ställningstagandet genom att koppla samman
den ekonomiska utjämningen med de i hög grad ömtåliga strukturfrågorna,
utan att dessa bör behandlas för sig. Denna uppfattning har inte
stöd i de kyrkliga remissinstansernas svar. Tvärtom framhåller dessa, som
framgår av det föregående, måste de behandlas med stor skyndsamhet och
betydande allvar. Det gäller här att väga mot varandra den traditionella
församlingsindelningens värde och de ekonomiska realiteterna.
Hittills har man inte i tillräcklig grad beaktat de ekonomiska realiteterna.
Med hänsyn till den traditionella uppdelningen har man motsatt sig
pastoratsregleringar, gränsändringar, samfällighetsbildningar och andra
rationaliseringar, som varit angelägna på grund av bl. a. befolkningsomflyttningar,
strukturförändringar i samhället och den prästerliga arbetssituationen.
Det är angeläget att svenska kyrkan kan uppehålla sin verksamhet
i glesbygderna, men det är lika angeläget med den verksamhet som
behövs i tätortsförsamlingar, där det ofta krävts en helt annan verksamhet
än i en glesbygdsförsamling.
Svenska kyrkans lokala organisation omfattar 2 570 territoriella församlingar,
som bildar 1 145 pastorat och därutöver ett stort antal ekonomiska
samhälligheter. Enheterna skiljer sig mycket från varandra i fråga om både
folkmängd och ekonomisk bärkraft. Det är inte möjligt att lösa problemet
om utjämning mellan församlingarna enbart genom åtgärder av den i
propositionen föreslagna typen. Det krävs också strukturförändringar.
Liksom Svenska Kyrkans församlings- och pastoratsförbund och andra
remissinstanser anser vi att en strukturutredning bör komma till stånd
inom det snaraste och att denna som en av sina väsentligaste uppgifter får
se över principerna för prästtilldelning.
I remissvaren kritiseras även den tekniska utformningen av utjämningssystemet,
särskilt från Pastoratsförbundets sida. Det föregående pekar på
att den föreslagna reformen inte bör genomföras utan ytterligare utredning.
Kyrkofondsutredningen avser enligt sitt betänkande att fortsätta
utredningsarbetet och lägga fram ett reviderat förslag till 1985. Det föreslagna
systemet skulle enligt utredningen och regeringen träda i kraft från
1983. Det är dock svårt att se att man 1984 kan ändra ett system som
tillämpas från 1 januari 1983. Samtidigt står det klart att det är önskvärt att
Mot. 1981/82:2457
13
ett nytt system kan fungera från 1984. Det fortsatta utredningsarbetet bör
därför bedrivas med störst skyndsamhet. Riksdagen bör begära sådana
utredningar, samtidigt som den avvisar regeringens förslag. Den nuvarande
ordningen får fortsätta och som en konsekvens därav skall de nuvarande
statsbidragen för skatteutjämning utgå oförändrade.
Med hänvisning till ovanstående föreslås
att riksdagen avslår regeringens proposition 1981/82:158 om kyrkofonden
och ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan och
samtidigt begär en skyndsam fortsatt utredning av frågan med
beaktande av vad som anförts i motionen.
Stockholm den 16 april 1982
HILDING JOHANSSON (s)
OLLE SVENSSON (s)
YNGVE NYQUIST (s)
WIVI-ANNE CEDERQVIST (s)
KURT OVE JOHANSSON (s)
KERSTIN NILSSON (s)
LARS-ERIK LOVDEN (s)
ANITA MODIN (s)
STURE THUN (s)
LAHJA EXNER(s)
BO SÖDERSTEN (s)
MARIANNE STÅLBERG (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LARS-INGVAR SÖRENSON (s)
ÅKE WICTORSSON (s)
'
I