10

Motion

1981/82:2446

Gertrud Sigurdsen m. fl.

Vissa frågor inom den allmänna försäkringen, m. m. (prop.
1981/82:199)

Det är ingen tvekan om att det i dag råder splittrade bestämmelser när
det gäller de sociala förmånerna för svenskar som sänts ut av svenska
arbetsgivare för arbete utomlands.

Med undantag för ATP saknas särskilda regler i lagstiftningen för denna
speciella grupp. Det finns socialförsäkringsförmåner som de utlandsanställda
inte kan nyttja fullt ut fastän arbetsgivaren måste betala avgifter.
Ersättning för vårdkostnader kan exempelvis betalas enligt en kungörelse
från 1962, men är då högst 18:75 kr. för läkarvård och 35 kr./dag för
sjukhusvård, läkemedelskostnader inkluderade. Föräldrapenning kan inte
utnyttjas fullt ut. Tandvårdsersättning gäller inte alls. Sjukreseersättning
utgår bara inom de nordiska grannländerna. Detta är några exempel.

För vissa länder tar en konvention över den nationella lagstiftningen.
Det gör varken oredan eller den sociala tryggheten så mycket bättre. Den
som sänts ut på utlandsuppdrag utan att först ha klarat ut de här frågorna
med sin arbetsgivare före utresan kan råka ut för mycket obehagliga
överraskningar.

I de allmänna villkoren för SAF— PTK-området sägs visserligen att
tjänstemän under utlandsvistelse skall tillförsäkras social trygghet motsvarande
de avtals- eller lagfästa försäkrings- och pensionsförmåner som
gäller för arbete i Sverige. Men alla omfattas således inte av något avtal.
Inom LO-området finns motsvarande avtal endast för Metall. Det är inte
heller alla som uppmärksammat de här problemen. Alla företag är inte
seriösa.

Inte heller arbetsgivarsidan är särskilt tilltalad av sakernas nuvarande
tillstånd. Avgifterna kan bli dubbla i vissa fall, trots att arbetstagaren inte
kan nyttja alla förmåner. SAF—LO/PTK har gemensamt arbetat med
problemen i en gemensam grupp. Också socialdepartementet har, som
framgår av propositionen, utrett och då i kontakt med parterna på arbetsmarknaden.
Alla inblandade parter, såväl utredare som arbetsgivare och
arbetstagare, var överens om den viktigaste förutsättningen för förslaget,
dvs. förbättrade förmåner genom socialförsäkringen eller via kollektivavtal.

Utredningens förslag presenterades i en promemoria under hösten. I
korthet går det ut på att den anställde skall vara försäkrad som om han var
bosatt och sysselsatt i Sverige, under förutsättning att utsändningsperioden
inte överskrider tre år. Sjukförsäkringsförmånerna skulle förbättras så att

Mot. 1981/82:2446

11

de faktiska kostnaderna för läkarvård, sjukhusvård och tandvård ersätts.
Undantag skulle bara göras om arbetsmarknadens parter träffade avtal
som garanterade den anställde ett reellt skydd.

Regeringen har nu lagt en proposition som på en mycket väsentlig punkt
skiljer sig från utredningsförslaget. Det föreslås en ettårsgrän.. Under ett
år skall anknytning till den svenska socialförsäkringen gälla. Samma ettårsregel
föresläs också för försäkringsskyddet enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.
Den som är ute längre än ett år skall enligt propositionen
avföras från socialförsäkringssystemet redan från utresedagen, vilket innebär
att den som passerat ettårsgränsen inte ens får behålla det otillfredsställande
skydd som finns i dag. Det svenska samhället frånsäger sig helt
ansvar i det här avseendet för en grupp svenska medborgare.

1 aen argumentering som regeringen fört kring frågan om karensdagarna
har vikten av lika regler för alla varit ett tätt återkommande argument.
Då har det handlat om försämringar för löntagarna som regeringen i vissa
fall tänkt sig att själva hjälpa till med lagstiftningsvägen och i andra fall
uppmanat de avtalsslutande parterna att ställa upp på i solidaritetens
namn. När det gäller de utlandsanställda handlar det om ett delområde
inom socialförsäkringen där likställdheten haltar betänkligt i dag. Regeringen
är nu beredd att skapa nya orättvisor. Det handlar samtidigt om en
grupp som blir allt större genom att de svenska företagen okar sina ansträngningar
för att nå ut på den internationella marknaden. Det kan också
vara värt att påpeka att det inte är extremt högavlönade personer som av
skattetekniska skäl lämnar landet som facket vill värna om. Det handlar
om vanliga löntagare — teknisk personal, konsulter, montörer, byggnadsarbetare,
marknadsförare och liknande yrkeskategorier, som har en fast
anknytning till svenska företag, grupper som blivit allt viktigare i konkurrensen
på exportmarknaden.

Som skäl för att sätta gränsen vid ett år och inte vid tre som utredningen
föreslagit hänvisar regeringen till remissyttrande från riksförsäkringsverket
som framhållit att förslaget skulle innebära administrativt krångel.

Propositionsförslaget kommer säkert inte att visa sig mindre krångligt
om det kommer till genomförande. Helt säkert kommer det att medföra att
ett antal personer kommer att åka in och ur socialförsäkringssystemet med
jämna mellanrum. En annan effekt som kan förutses är att arbetsgivarna
kommer att sträva efter kontrakt som löper över ett år för att på så sätt
komma billigare undan. Gruppen som mister alla förmåner kommer att
öka och darmed kommer även benägenheten att åta sig utlandsuppdrag att
minska. De flesta är väl medvetna om att det finns många nackdelar att
kalkylera med vid sådana uppdrag.

Om förslaget genomförs tvingas LO och PTK att överväga att i en hel del
fall avråda sina medlemmar från att ta utlandsuppdrag. Det är med beklagande
vi konstaterar detta. Sverige har stort behov av en ökad export och
är då också beroende av människor som genom olika insatser även på det

Mot. 1981/82:2446

12

internationella planet bidra till detta. Trots det vill regeringen försämra
villkoren för dem som arbetar utomlands.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen anhåller om ett lagförslag i enlighet
med förslagen i departementspromemoria S 1981:14 angående
socialförsäkring för vissa utlandsanställda m. m.

Stockholm den 16 april 1982

G. SIGURDSEN (s)

LARS ULANDER (s)
BIRGITTA JOHANSSON (s)
NILS-OLOF GUSTAFSSON (s)

KJELL NILSSON (s)
MAJ-LIS LANDBERG (s)