10

Motion
1981/82:2440
Gösta Bohman m. fl.

Förslag till konkurrenslag (prop. 1981/82:165)

I propositionen föreslås att den nuvarnade konkurrensbegränsningslagen
från 1953 skall ersättas av en ny lag, benämnd konkurrenslag. Förslaget
bygger på ett betänkande avgivet av konkurrensutredningen. I betydande
utsträckning följer lagförslaget gällande lagstiftning. Sålunda skall
enligt den nya lagen gälla förbud mot bruttoprissättning och anbudskarteller.
Marknadsdomstolen får även möjlighet att, liksom nu, ingripa mot
annan konkurrensbegränsning som har skadlig verkan inom landet. Emellertid
föreslås också att ett system för kontroll av företagsförvärv skall
införas. Med stöd av särskilda bestämmelser i konkurrenslagen skall marknadsdomstolen
kunna meddela förbud mot en näringsidkares förvärv av
ett annat företag. Beslutet skall för att bli gällande fastställas av regeringen.

Förslaget om regler rörande förvärv av företag, eller fusionskontroll, är
en nyhet i svensk rätt. Det möttes av en omfattande kritik i samband med
remissbehandlingen av utredningsbetänkandet. Kritiken kom inte bara
från näringslivets organisationer utan även från de statliga remissorgan
som närmast har att följa näringslivets utveckling, kommerskollegium och
statens industriverk.

För vår del vill vi till en början understryka att en väl fungerande
marknadsekonomi förutsätter att fri konkurrens råder. Denna konkurrens
uppnås framför allt genom gynnsamma villkor för företagande och nyföretagande
och genom en tillräcklig investeringsverksamhet. Näringsfrihet,
etableringsfrihet och fri internationell handel inom varu- och tjänsteområdena
innebär att tendenser till konkurrensbegränsningar motverkas.
Ekonomisk frihet befrämjar livgivande konkurrens.

Den fria konkurrensen kan också stimuleras genom en välavvägd konkurrenslagstiftning
som förhindrar skadliga förfaranden, vilka annars
kanske endast på längre sikt skulle komma att omintetgöras genom nya
företagsbildningar och initiativ utanför karteller och monopol.

Det är dock nödvändigt att inse att en konkurrenslagstiftning eller andra
motsvarande regleringar aldrig kan tjäna som en ersättning för en ekonomisk
politik som ger utrymme för investeringar och företagande. Är lönsamheten
i en bransch för låg kommer antalet företag att minska genom
nedläggningar och avvecklingar. Företag som länge dragits med förluster
väljer att sälja ut sig till det relativt bästa företaget i branschen. Det är lätt
att finna exempel på sådant förlopp. Ingen konkurrenslagstiftning kan
hindra en sådan utveckling om den grundläggande ekonomiska politiken
blivit felaktigt utformad.

Mot. 1981/82:2440

11

Med hänsyn till den övertro på regleringar och ”politiska lösningar”
som råder är det viktigt att dessa sammanhang observeras.

Olika regleringar inom en konkurrenslagstiftning kan i sig själva komma
att motverka konkurrensen genom att ytterligare försvåra företagandet.
De goda intentionerna kan bli sin egen fiende. Alldeles särskilt om de
allmänna villkoren för näringslivet är dåliga kan ytterligare regleringar få
sådana negativa biverkningar.

Byråkratiska regler rörande förvärv av företag eller fusionskontroll kan
höra till denna kategori. Propositionens förslag till fusionskontroll är
visserligen inte lika långtgående som det ursprungliga förslaget från utredningen.
Vi ställer oss likväl tveksamma till om det verkligen finns något
behov av de föreslagna reglerna om fusionskontroll.

Den nuvarande lagstiftningen har i stort sett fungerat väl. Mot konkurrensbegränsande
företeelser har det funnits goda möjligheter att ingripa.
Även om det inte funnits direkta möjligheter att förbjuda fusioner med
stöd av konkurrensbegränsningslagen finns det redan nu möjligheter för
regeringen att försvåra, och i vissa fall i praktiken omöjliggöra, sådana.
Särskilt kan nämnas reglerna om realisationsvinstbeskattning från vilka en
dispens ofta varit en förutsättning för en företagssammanslagning. Här har
alltså regeringen i praktiken haft en effektiv påverkansmöjlighet.

Det har enligt vår uppfattning inte presenterats något material, vare sig
i propositionen eller i det bakomliggande utredningsbetänkandet, som ger
stöd för slutsatsen att det finns ett faktiskt behov av regler om fusionskontroll.
Det kan visserligen hävdas att det är svårt att i efterhand påvisa
negativa effekter av fusioner och att det därför är svårt att styrka att
förekomsten av regler om fusionskontroll hade kunnat motverka negativa
effekter som nu, i avsaknad av sådana regler, uppkommit. Det bör emellertid
då sägas att det är om möjligt än svårare att i förväg bedöma huruvida
negativa effekter av en fusion kan uppkomma. Inte desto mindre bygger
förslaget om fusionskontroll ju på att en sådan förhandsbedömning skall
kunna göras.

Vid sidan av att behovet av fusionskontroll i hög grad kan ifrågasättas
finns det skäl att peka på att en fusionskontroll skulle kunna inverka
menligt på de fortgående rationaliseringsåtgärder i näringslivet som är
nödvändiga för att bibehålla vår internationella konkurrenskraft. Sverige
har i förhållande till sin storlek ett betydande antal stora internationellt
verksamma företag. För att dessa företag skall kunna hävda sig i den
internationella konkurrensen måste de ofta vara av en storlek som i och för
sig gör dem dominerande på den lilla svenska hemmamarknaden. I andra
länder, exempelvis Japan och USA, där hemmamarknaden är av en helt
annan storlek och betydelse, kan det finnas utrymme för sinsemellan
konkurrerande företag i den storleksordning varom nu är fråga. I sådana
länder kan det därför te sig motiverat med någon form av fusionskontroll.
I Sverige är, som framgått, förhållandena annorlunda. Vi måste tillåta

Mot. 1981/82:2440

12

företagsfusioner som syftar till att skapa internationellt slagkraftiga företag,
även om detta leder till företagsenheter som i ett nationellt perspektiv
ter sig dominerande. Exempel på det slag av företag som här har beskrivits
är ASEA, Electrolux, L M Ericsson och en lång råd andra av våra internationellt
mest framgångsrika företag.

Det är av vikt att understryka att utvecklingen mot större, internationellt
konkurrenskraftiga enheter, ingalunda kan sägas utgöra ett hot mot den
fria konkurrensen inom Sverige. Sverige tillämpar i mycket hög grad
frihandelns princip. Som en spegelbild av vikten för svenska företag att få
konkurrera på lika villkor i andra länder tillåter vi i Sverige en i princip fri
konkurrens från utlandet. Detta vaktslående kring frihandeln är en väsentlig
förutsättning för att inte det svenska näringslivet skall förvandlas till en
skyddad verkstad, samtidigt som det är de svenska konsumenternas garanti
för att marknadsekonomins principer inte skall sättas ur spel av monopolbildningar
eller annat. För ett litet land som Sverige och i den internationella
konkurrenssituation som svenskt näringsliv befinner sig, både här
i Sverige och i andra länder, ter det sig mot bakgrund av vad nu sagts inte
motiverat att nu införa särskilda regler om fusionskontroll.

I sitt remissyttrande över utredningsförslaget konstaterar kommerskollegium
att flertalet företagsfusioner har positiva verkningar genom att
större enheter bl. a. kan ge förbättrad effektivitet och bättre konkurrensförmåga
gentemot utlandet. Kollegiet anser vidare att även om några företag
härigenom uppnår marknadsdominerande ställning så är de ofta utsatta
för priskonkurrens på grund av import. Utredningen har inte heller, framhåller
man, givit några konkreta exempel på fusioner som haft skadliga
verkningar och där regeringen har saknat handlingsmöjligheter. Också
statens industriverk avstyrker förslaget om införandet av fusionskontroll
med motiveringen att regeringen redan i dag har tillräckliga möjligheter att
beivra skadliga fusioner. Dessa ställningstaganden överensstämmer väl
med vad vi framhållit i denna motion.

De invändningar som hittills anförts mot en fusionskontroll kunde
eventuellt tänkas stå tillbaka för önskemålet att av principiella skäl ändå
ha en möjlighet att ingripa mot oönskade fusioner. Till de tidigare invändningarna
skall emellertid läggas den rättsosäkerhet som följer av en fusionskontroll.
Även de, kanske många tusen, anställda som berörs av
fusioner skulle självfallet komma att drabbas av samma osäkerhet rörande
ägarförhållandena på deras arbetsplats. Den kritik som med denna utgångspunkt
kan riktas mot förslaget har klart kommit till uttryck i lagrådets
yttrande. Lagrådet framhåller bl. a.:

Förbud mot företagsförvärv kan i vissa fall, särskilt om förvärvet genomförts
och parterna inrättat sig efter detta, leda till mycket vittgående
konsekvenser inte bara för parterna själva utan också för tredje man som
träffat avtal av olika slag med förvärvaren under den tid denne innehaft
företaget. Uppgörelsen i sådana fall aktualiserar en rad svårbedömda

Mot. 1981/82:2440

13

rättsfrågor. Även med hänsyn till förfarandet ter sig reglerna om företagsförvärv
i viss mån särpräglade. Bl. a. kan här framhållas att den föreslagna
ordningen att ett beslut av marknadsdomstolen för att bli gällande kräver
regeringens fastställelse. Bestämmelsen om interimistiskt förbud att fullfölja
ett förvärv möjliggör att domstol på grundval av ett begränsat material
kan besluta att stoppa en affärstransaktion under dess fullgörande. Allt
detta medför att regleringen i vissa hänseenden kan tyckas svårförenlig
med den princip om omsättningens säkerhet, som man traditionellt brukar
anse vägledande i vart fall när det gäller lagstiftning om företagares inbördes
förhållanden.

I det följande utvecklar lagrådet de olika problem som kan uppkomma
bl. a. för tredje man därest förbud mot ett företagsförvärv meddelas. Exempelvis
framhålls att den som förvärvat ett företag fritt kan disponera
över egendom som ingår i köpet. Han kan avyttra företagets egendom eller
upplåta t. ex. panträtt i egendomen. Den som överlåtit företaget kan å sin
sida fritt förfoga över vederlaget. Lagrådet pekar också på de speciella
problem som kan uppkomma om företagets tidigare ägare varit en juridisk
person som vid tiden för ogiltighetens inträde upphört att existera. Lagrådet
sammanfattar sin bedömning i denna del på följande sätt:

Det framgår av det sagda att ett förbud mot företagsförvärv i vissa fall
kan leda till mycket ingripande verkningar för de berörda parterna och för
tredje man, och att dessa därtill kan ha stora svårigheter att överblicka den
rättsliga situationen även sedan frågan väckts om förbud. Ett förslag med
sådana konsekvenser kan onekligen förefalla betänkligt med hänsyn till
omsättningens säkerhet.

Av vad nu anförts framgår att det finns starka rättssäkerhetsskäl som
talar mot den föreslagna fusionskontrollen. För oss är det en angelägen
strävan att ny lagstiftning inte skall införas som inte är påkallad av starka
allmänna eller enskilda intressen. När en reglering, som i detta fall, dessutom
får till följd att en betydande rättsosäkerhet kan uppkomma inte bara
för direkt inblandade parter utan även för tredje man finns det starka skäl
att motsätta sig lagförslaget i fråga.

Vi menar sammanfattningsvis att starka skäl talar mot införandet av
regler om kontroll av företagsförvärv i den kommande konkurrenslagen.
För det första behövs inte sådana regler. Något behov grundat på faktiskt
inträffade händelser har inte dokumenterats och dessutom har statsmakterna
redan i dag, med stöd av andra regelsystem, betydande möjligheter
att ingripa mot oönskade fusioner. För det andra kan införandet av en
fusionskontroll komma att inverka menligt på den nödvändiga och fortgående
rationaliseringsprocess som äger rum i svenskt näringsliv. Om
svensk företagsamhet skall kunna hävda sig i den internationella konkurrensen
är det i många fall nödvändigt med företagsenheter av en sådan
storlek att företagen i fråga i ett rent nationellt perspektiv ter sig dominerande.
Riskerna för negativa effekter på den svenska marknaden är emellertid
utomordentligt små med hänsyn till den starka internationella kon

Mot. 1981/82:2440

14

kurrens som gör sig gällande inte minst på den svenska hemmamarknaden.
För det tredje medför regler om fusionskontroll betydande risker för
rättssäkerheten för inblandade parter och tredje man. Följderna av att ett
förvärv i efterhand förklaras ogiltigt kan bli nära nog oöverskådliga. Den
föreslagna regleringen leder till att principen om omsättningens säkerhet
i väsentlig mån sätts åt sidan.

Vi menar mot denna bakgrund att förslaget om fusionskontroll inte bör
genomföras. Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta de
ändringar i lagförslaget som föranleds av detta ställningstagande.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer vi

att riksdagen, med godkännande av propositionen i övrigt, avslår
förslaget till ny konkurrenslag i den del lagförslaget innefattar
införandet av särskilda bestämmelser om kontroll av förvärv av
företag.

Stockholm den 16 april 1982

GÖSTA BOHMAN (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ALLAN HERNELIUS (m)

ALF WENNERFORS (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
NILS CARLSHAMRE (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)
PER PETERSSON (m)

LARS F. TOBISSON (m)

ANDERS BJÖRCK (m)

ERIK HOVHAMMAR (m)

INGRID SUNDBERG (m)