Motion

1981/82:2430

Mårten Werner

Vissa åtgärder mot prostitutionen (prop. 1981/82:187)

Stora insatser har gjorts för att förbättra kvinnornas ställning i det
kvardröjande manssamhället. Det är därför följdriktigt, att uppmärksamheten
alltmer kommit att vändas mot en av de mest avskyvärda yttringarna
av ett gammalt förtryckaresamhälles kvinnoförakt och människoförnedring:
prostitutionen, eller rättare, könshandeln. Det är att hälsa med tillfredsställelse,
att prostitutionsutredningen lagt ned ett förtjänstfullt arbete
med kartläggning av könshandelns orsaker, dess utbredning och dess
natur. Både utredningens förslag och den nu föreliggande propositionen
1981/82:187, är emellertid otillräckliga om syftet skall uppnås.

Propositionen inskränker sig sålunda till förbud mot offentliga pornografiska
föreställningar. Förslaget framstår inte som något tecken på progressivt
nytänkande, när man betänker att ett sådant förbud redan existerar
i våra grannländer! Något radikalt medel mot den värsta arten av
könshandel, gatuprostitutionen, kan ett sådant förbud inte bli. Självklart
bör människor inte få utnyttjas i pornografiska syften. Detta borde för
övrigt innefatta även pornografisk film och annan bild. De avarter i detta
hänseende, vilka normupplösningen på 1960-talet medförde, torde med
det snaraste böra föranleda ett tillnyktrande och en upprensning med hjälp
av straffbestämmelser. Den i propositionen föreslagna gränsdragningen
mot ”porrfilm” och striptease torde bli svår att åstadkomma. Dessa båda
senare typer av föreställningar tillför inte heller vårt kulturliv något värde.
Tvärtom befäster de ett kvardröjande kvinnoförakt. Förslaget borde därför
ha omfattat även dessa företeelser.

I fråga om den ohöljda könshandeln på gator och torg anser departementschefen,
att det inte är hennes uppgift att ange hur arbetet med hjälp
till de prostituerade skall bedrivas. Det torde med fog kunna ifrågasättas,
om inte just detta hade varit en viktig uppgift. En grundlig inriktning på
detta arbete hade säkerligen bekräftat den sanning om huvudparten av de
prostituerades situation, som står klar för många av de socialt verksamma
fältarbetarna, nämligen, att de prostituerade inte har tid att vänta på aldrig
så välmenande och välmotiverade långsiktiga åtgärder i form av forskning,
seminarier, utvärderingar, folkuppfostran, värnpliktsutbildning,
föräldrautbildning och förändrade attityder hos förskolebarn. De har inte
tid — därför att de helt enkelt håller på att gå under i träsket av narkotikamissbruk,
av alkoholism, av grov misshandel, av sjukdomar. De har ett
akut behov av kraftfulla åtgärder för att överleva, av ett verkligt engagemang
i nuet från samhällets sida, av helhjärtade insatser, av vilja att pröva
nya, radikala metoder — och det brådskar.

Mot. 1981/82:2430

9

Det är förunderligt att bestämmelser, som avser att skydda statens
intressen och statens inkomster, kan tillskapas med stor hast och t. o. m.
med ett uttalat försökssyfte, medan lagar, som kunde värna om enskilda
små människors rätt, t. o. m. rätt att leva och leva ett människovärdigt liv,
inte väcker samma engagemang hos statsmakterna. Inför skattelagar och
andra ekonomiska lagar frågar man inte så ofta om någons privata intressen
kan komma i kläm eller om någon kan komma i trångmål och beroendeställning.
Men när det gäller könshandeln har prostitutionsutredningen
betänkligheter mot det effektiva och radikala medel, som står till buds:
kriminalisering av kunderna. Motiveringen är bl. a., att ett förbud mot
könshandel rör kundernas privatliv. Man kan fråga sig vilket som är mest
angeläget — att rädda kvinnoliv eller att skydda privatlivet för en minoritet
av i huvudsak i övrigt välanpassade män?

Prostitutionsutredningen ställer frågan, hur det skulle bli möjligt att
effektivt ingripa mot hundratusentals prostitutionstillfällen varje år och
bevisa dem, och konstaterar, att ett förbud, vars efterlevnad inte går att
kontrollera, urholkar rättsmedvetandet och minskar respekten för lagstiftningen.
Dylika regler skulle dessutom vara svåra att utforma, säger man.
Det är väl dock ingen, som skulle komma på idén att legalisera exempelvis
stöld, falskdeklaration och barnmisshandel, bara därför att dessa brott är
vanliga, svåra att upptäcka och bevisa samt besvärliga att utforma straffbestämmelser
om? Under många år har också socialarbetare, polis och
allmänhet kunnat iaktta en ofantlig mängd ”prostitutionstillfällen” —
uppenbarligen utan större ”bevissvårigheter”.

Man kan därför inte frigöra sig från tanken, att det inte är dessa av
prostitutionsutredningen redovisade skäl, som egentligen ligger bakom
dess ställningstagande, detta så mycket mer som utredningen inte väjer för
samma — eller större — bevis- och begreppssvårigheter genom att föreslå
straffbestämmelser för utnyttjande av narkotikapåverkad prostituerad!

Grunden till ställningstagandet synes i stället vara, att man tar hänsyn
till vad som uppfattas vara en ”allmän opinion”, dvs. samhällets vanliga
manliga opinion, nämligen att det finns någon sorts rätt för männen att
”leva ut” sin sexualitet, och att det på något vis alltid skall finnas (låt vara
ej drogade!) kvinnor tillgängliga för att tillgodose denna ”rätt”. Man tycks
inte våga ta steget fullt ut och göra rent hus med denna gamla nedärvda,
i grunden inhumana slavägarmentalitet, inte ens när en ny tid fört in ett
livsförstörande element i hanteringen — narkotikamissbruket.

Utredningen konstaterar själv, att ett förbud mot prostitution, en kriminalisering
av kunderna skulle avhålla många män från kontakter och
verka avskräckande på kvinnorna. Även med risk att män skulle kunna bli
utsatta för utpressning (vilket också kan ske i annan, straffbelagd verksamhet),
skulle ändå ojämförligt större värden i form av räddade människoliv
vara att vinna. Om så endast ett fåtal kvinnor och män kan räddas
från mindervärdiga och i längden nedbrytande kontakter, är det värt ett

Mot. 1981/82:2430

10

försök, värt en lagstiftning om kriminalisering av kunderna. Vi utsätter
vårt humana och jämlika välfärdssamhälle för stor fara genom att tillåta
att förnedrande människohandel bedrivs öppet på gator och torg och
förleder ständigt nya ungdomar att rekryteras som prostituerade och narkotikaslavar.
Detta urholkar om något respekten för lagar och rättssamhälle!
Vi måste ingripa med kraft och vi måste göra det nu. Om det skulle
visa sig nödvändigt, bör vi också kriminalisera de prostituerade. Det skulle
underlätta för dem själva att upphöra med sin verksamhet och för samhället
att sätta in åtgärder.

Slutligen — och det är något som både prostitutionsutredningen och den
nu föreliggande propositionen förefaller tillmäta en alltför liten betydelse
— får lagstiftningens normbildande verkan inte underskattas. För uppfattningen
om vad som är rätt och orätt, ont och gott, önskvärt och klandervärt,
har lagen alltid spelat och kommer alltid att spela en stor roll, troligen
större än åtskillig, välmenande upplysningsverksamhet. Detta gäller framför
allt, om lagen har stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Av många
tecken att döma skulle en kriminalisering av könshandel stödjas av en
bredare opinion än den snävt och specifikt ”manliga”, som vill kvarhålla
en gången tids kvinnoförnedring.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.

Jag hemställer

1. att riksdagen beslutar att bestämmelse införs i brottsbalken om
förbud mot könshandel,

2. att riksdagen beslutar att saluförande av pornografiska bilder i
tidskrifter eller på annat sätt förbjuds,

3. att riksdagen beslutar att det i proposition 1981 /82:187 föreslagna
förbudet mot anordnande av pornografiska föreställningar
utvidgas att omfatta även förbud mot offentliga striptease-föreställningar
och offentlig visning av pornografiska bilder och
pornografi.

Stockholm den 15 april 1982

MÅRTEN WERNER (m)