Mot. 1981/82

2420-2425

Motion

1981/82:2420

Bonnie Bernström
Namnlag (prop. 1981/82:156)

Regeringen har lagt fram förslag till ny namnlag. Namnlagen har varit
föremål för många års utredande och fått en mycket bred remissomgång.

Utredningen lade fram förslag om barns rätt att bära mellannamn eller
båda föräldrarnas rätt att låta barnet använda deras efternamn i kombination.
Detta förslag har egentligen inte kommenterats av remissinstanserna
med två undantag. Förmodligen därför att de flesta har samtyckt till
förslaget. Det är ju i regel det avvikande en remissinstans tar fasta på. Patentoch
registreringsverket och riksskatteverket har däremot avvisat förslaget
om mellannamn på barn. Deras remissvar har varit regeringens utgångspunkt
för att avslå utredningens förslag utan att låta pröva förslaget i denna
del på nytt.

Patent- och registreringsverket och riksskatteverket har inte särskilt
många dagliga ärenden som berör barn. Det hade därför i detta sammanhang
varit en poäng om skolöverstyrelsen, lärarorganisationer, förskolor, förskollärarorganisationer,
barnavårdscentraler och andra instanser hade hörts som
ju har en daglig kontakt med barn och föräldrar. I de kontakterna kan det
nämligen vara av ett stort värde om föräldrar och barn har efternamn som
överensstämmer.

För de allra flesta föräldrar - såväl mammor som pappor - har
namngemenskapen med barnen både praktisk och känslomässig betydelse.
Namngemenskap med barnen är förmodligen det vanligaste skälet till att
kvinnor - förutom det sociala trycket - byter efternamn eller skaffar sig s. k.
dubbelnamn.

Regeringen vill att det skall vara lättare att behålla sitt efternamn livet
igenom oberoende av civilståndsförändringar men detta blir därför en chimär
om man inte samtidigt tillåter barn att bära föräldrars efternamn i
kombinationen mellannamn och släktnamn.

Mellannamn har också en stor betydelse vid skilsmässor. För även om
regeringen föreslår att barn inom äktenskapet skall bära moderns efternamn,
om föräldrarna har olika sådana och inte kommit överens, kommer
traditionen ändå att göra, att pappans släktnamn blir barnens. Vid
skilsmässor får ju - av andra traditioner - kvinnorna oftast vårdnaden om
barnen. Om då kvinnan tar tillbaka sitt ”flicknamn” eller redan bär det
kommer vårdnadshavare och barn fortsatt att ha olika efternamn, vilket inte
är helt okomplicerat. Det är inte heller alltid en lösning som är godtagbar för
båda föräldrarna att barnen byter släktnamn liksom det inte heller är
godtagbart ur barnens synvinkel.

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2420-2425

Mot. 1981/82:2420

2

Om barn får bära mellannamn löses många praktiska problem. Barnet
kommer med en sådan lösning alltid kunna ha något av de efternamn som
vårdnadshavaren har samtidigt som den andre föräldern får behålla ett
namnband med barnet. Föräldrar har ju alltid barn gemensamt oavsett de
lever ihop eller inte. Den gemenskapen bör också namnlagen understryka.

Förslaget till ny namnlag har dröjt osedvanligt länge. Skälet för detta
dröjsmål har varit att få en överensstämmelse med övrig nordisk lagstiftning.
Trots dröjsmålet avviker regeringen från två av de övriga nordiska länderna i
denna fråga. I Danmark och Norge går det bra för barn att bära mellannamn.
Varför skulle då barnen i Sverige inte under sin uppväxttid få ha rätt till
namngemenskap med båda föräldrarna? Regeringen anför en del skäl mot
mellannamn som måste bemötas. Regeringen menar att barnen kan komma
att identifiera sig med hela namnkombinationen och vid vuxen ålder finna det
otillfredsställande att inte kunna få föra vidare denna kombination till nästa
generation. Regeringen visar här en okänslighet av stora mått. Rätten att inte
få föra vidare en hel namnkombination kan knappast upplevas som
besvärligare än situationen att antingen tvingas byta namn för att få
namngemenskap med sina egna barn eller att inte alls ha någon sådan
gemenskap. Regeringen har inte tagit hänsyn till många, framför allt skilda,
kvinnors problem i dag.

Regeringen menar också att barnet kan komma att föredra mellannamnet
och därför till vardags enbart använda mellannamnet. På så sätt kan
missförstånd uppstå, anför föredragande statsråd. När barn kommer upp i
den åldern att de börjar använda efternamnet, vilket i regel inte inträffar
förrän i tonåren, bör de kunna vara mogna att själva avgöra vilket namn de
skall ha. Regeringen säger ju också i ett annat sammanhang att barn skall
vara med och påverka förändring av släktnamn om de fyllt tolv år. Det namn
barn vill ha skall ju vara avgörande.

Någon särskilt hållbar argumentering har regeringen långt ifrån presterat
och vill inte medverka till att lösa ett praktiskt problem för både gifta, men
allra främst för frånskilda föräldrar.

Barns rätt att använda sig av båda föräldrarnas namn får givetvis inte
innebära en rätt att överföra kombinationen till nästa generation. Inte heller
kan en sådan rätt i vuxen ålder få vara liktydig med att kombinera makes
släktnamn med namnkombinationen från föräldrarna. Men dessa praktiska
problem har man lyckats lösa i Danmark och Norge så det bör rimligtvis inte
vara omöjligt i Sverige heller att finna lagtext för sådana begränsningar.

Mot. 1981/82:2420

3

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer jag

att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till barns rätt att
använda båda föräldrarnas efternamn i enlighet med vad som
föreslås i motionen.

Stockholm den 2 april 1982

BONNIE BERNSTRÖM (fp)