17

Motion

1981/82:2418

Marianne Karlsson
Namnlag (prop. 1981/82:156)

I regeringens proposition 1981/82:156 framläggs förslag till ny namnlag.
Enligt lagförslaget får makar före eller i samband med vigseln anmäla om de
vill ha gemensamt efternamn. Görs ingen anmälan behåller var och en sitt
namn. Även om förslaget i propositionen något ändrats jämfört med
lagrådsremissen, uppfattas det av många så att behållande av var sitt namn
blir huvudregel.

Eftersom vår namntradition är att ha gemensamt namn i äktenskapet - och
eftersom dessutom en övervägande majoritet av det svenska folket enligt
undersökningar anser att så även bör vara fallet i framtiden, är det olyckligt
om den nya lagen gör behållandet av var sitt namn - det som hittills varit
undantag - till huvudregel.

Genom att det kommer att fordras en aktiv handling - anmälan till
pastorsämbetet - för att få gemensamt namn kan ren passivitet leda till
behållande av var sitt namn. En bättre lösning skulle vara att samma aktivitet
skulle krävas oberoende av om man vill ha gemensamt namn eller ej.

Enligt den nya norska lagen har man enligt min uppfattning löst denna
fråga på ett bättre sätt än i det svenska förslaget. I Norge skall kontrahenterna
inför vigseln välja om de vill ha gemensamt namn eller ej. En uttrycklig
regel föreskriver nämligen skyldighet för parterna att i förhand till
vigselförrättaren anmäla vilket namn de önskar bära efter vigseln.

8 och 9 §§ i förslaget till namnlag bör enligt min mening omarbetas så att de
motsvarar de norska reglerna och därigenom göra gemensamt namn och
behållande av var sitt namn i äktenskapet som två likvärdiga alternativ.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen beslutar att personer som avser att ingå äktenskap
före vigseln skall anmäla om de önskar ha gemensamt
efternamn, och i så fall vilket, eller om de önskar behålla sina
namn.

Stockholm den 2 april 1982

MARIANNE KARLSSON (c)