12

Motion

1981/82:2416

Anna Wohlin-Andersson m. fl.

Namnlag (prop. 1981/82:156)

Enligt 1963 års nu gällande namnlag gäller som huvudregel att hustrun vid
vigseln förvärvar mannens släktnamn. Genom att göra en enkel anmälan till
pastorsämbetet före vigseln får hustrun dock behålla sitt släktnamn som
ogift. Barn i äktenskap förvärvar faderns släktnamn men kan med rättens
tillstånd få anta moderns släktnamn som ogift, om rätten finner namnbyte
vara förenligt med barnets bästa.

I regeringens proposition föreslås däremot som huvudregel att de som
gifter sig skall behålla sina efternamn, försåvitt de inte före eller efter vigseln
särskilt anmäler att de vill ha samma efternamn.

Enligt opinionsundersökningar har detta förslag ett utomordentligt dåligt
stöd i folkopinionen. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund
varnar i sitt remissyttrande för att namngemenskapen på sikt kommer att
upphöra om ett sådant förslag upphöjs till lag. All erfarenhet talar nämligen
enligt förbundet för att en aktiv handling som en anmälan utgör sällan
kommer till stånd. Och då behåller alltså vardera maken sitt ursprungliga
namn.

Även vi anser att det inte finns några tillräckligt starka skäl för att på detta
sätt frångå våra svenska namntraditioner. Vi anser därför att huvudregeln
fortfarande bör vara att hustrun vid vigseln förvärvar mannens släktnamn.
Vill mannen anta hustruns släktnamn bör det räcka med en anmälan till
pastorsämbetet härom. Likaså bör det räcka med en anmälan till denna
instans om vardera maken vill behålla sitt släktnamn även efter vigseln.

Propositionen föreslår att om föräldrarna har olika efternamn när ett barn
föds, så skall barnet förvärva det av föräldrarnas efternamn som anmäls till
pastorsämbetet inom sex månader efter födelsen. ”Görs inte en sådan
anmälan, anses barnet vid födelsen ha förvärvat moderns efternamn.” Vi
delar inte denna uppfattning utan anser att barn i äktenskap, där föräldrarna
har olika efternamn, automatiskt bör få faderns efternamn. Det skall dock
stå föräldrarna fritt att inom sex månader till pastorsämbetet anmäla att de
önskar att barnet skall bära moderns efternamn eller efternamn hon burit
som ogift.

Ett stort antal remissinstanser och i viss mån också propositionen betonar
värdet av namngemenskap för familjesammanhållningen och samhörighetskänslan
mellan makarna och mellan föräldrar och barn och syskon emellan.
Lagen bör därför utformas så att alla helsyskon i en familj får samma
släktnamn. I detta fall bör det svenska förslaget kunna följa det finska som
lägger hinder i vägen för att helsyskon kan tilldelas olika efternamn genom

Mot. 1981/82:2416

13

att stadga att då gifta föräldrar redan tidigare har ett barn som bär något av
deras namn, så får det nya syskonet automatiskt samma namn.

Enligt 10 § kan den som vill byta till efternamn som ej kan förvärvas enligt
1-9 §§, alltså andra än föräldrars och makes namn, göra detta genom
ansökan hos patent- och registreringsverket. Enligt kommentarerna till
paragrafen räknas namn med faderns förnamn med tillägg av -son, s. k.
patronymikon, in i denna grupp. Sådant namnskick, vilket har en lång
tradition i vårt land och alltjämt finns kvar, synes dock nästan omöjliggöras
eftersom det i kommentaren anförs att man får förvärva sådant namn ”under
förutsättning att inte någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära
namnet”. Eftersom det är ytterst få_svenska manliga förnamn som inte finns
som efternamn med tillägget -son innebär denna bestämmelse i praktiken ett
slut på seden med patronymikon. 113 § sägs visserligen att byte till ett sådant
efternamn kan ske efter ansökan, men då om det finns synnerliga skäl. Det
måste enligt vår mening vara fel att på detta sätt - när man i övrigt föreslår
vidsträckt valfrihet vid byte av namn - förhindra att en gammal tradition
lever vidare. Vi anser att samma generösa bestämmelser bör finnas vid byte
till efternamn bildat på faderns förnamn med tillägget -son, som föreslås för
byte till annat efternamn.

123 § föreslås att en make som har förvärvat den andra makens efternamn
närmast framför efternamnet får bära ett tidigare efternamn som mellannamn.
Vi anser detta riktigt men vill i sammanhanget betona en till synes
obetydlig men dock viktig detalj, nämligen rätten att sammanföra dessa båda
släktnamn med ett bindestreck.

Med anledning av ovanstående hemställs

1. att riksdagen beslutar att huvudregeln fortfarande bör vara att
kvinnan vid vigseln förvärvar mannens släktnamn,

2. att riksdagen beslutar att barn i äktenskap där föräldrarna har
olika efternamn får faderns efternamn såvida icke föräldrarna
anmäler till pastorsämbetet att barnet skall ha moderns
efternamn eller efternamn hon burit som ogift,

3. att riksdagen beslutar att bestämmelserna utformas så att
helsyskon får samma efternamn,

4. att riksdagen beslutar att önskan att som efternamn anta
faderns förnamn med tillägget -son skall behandlas på samma
generösa sätt som önskan att byta till annat efternamn,

5. att riksdagen beslutar att ett mellannamn och efternamn får
bindas ihop med ett streck.

Mot. 1981/82:2416

Stockholm den 1 april 1982
ANNA WOHLIN-ANDERSSON (c)

STINA ELIASSON (c) JOHAN A. OLSSON (c)

PAUL GRABO (c) SVEN ERIC ÅKERFELDT

TAGE SUNDKVIST (c)