9

Motion

1981/82:2415

Rolf Sellgren och tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson
Namnlag (prop. 1981/82:156)

Enligt översikten över utländsk rätt i namnlagsutredningens betänkande
gäller endast i ett fåtal länder i världen utanför Norden att hustrun behåller
sitt flicknamn. I några länder i Europa gäller att makarna måste ha
gemensamt namn men får välja mellan mannens och kvinnans namn. I övriga
länder förvärvar kvinnan genom vigseln mannens namn.

I inget land i världen utanför Norden gäller att barn i äktenskap får
moderns släktnamn. Antingen får barnet makarnas gemensamma namn eller
faderns släktnamn. Härvid bortses från den särspräglade regleringen av
barns släktnamn i Tjeckoslovakien.

Den av sociologiska institutionen vid Uppsala universitet gjorda undersökningen
om allmänhetens åsikter beträffande efternamn finns inte
redovisad i propositionen. Enligt undersökningen ansåg 78,2 % det önskvärt
eller lämpligt att äkta makar har samma efternamn. 20,9 % ansåg det
betydelselöst. Bara 0,8 % ansåg det bättre med olika efternamn.

När det gäller makars förvärv av släktnamn i samband med vigseln ansåg
64,3 % det vara bäst att båda makarna automatiskt får mannens efternamn.
Av dessa ville 25,4 % också ge mannen möjlighet att genom ansökan anta
hustruns efternamn. 22,1 % ville inte ha någon automatiskt verkande regel
utan ansåg att makarna alltid måste välja om de vill ha gemensamt efternamn
eller behålla var och en sitt resp. namn. Endast 13,3 % ville ha propositionens
huvudregel om att vardera maken automatiskt behåller sitt resp. namn,
om de inte i samband med giftermålet anmäler att de vill ha mannens eller
kvinnans namn som gemensamt efternamn.

Såvitt gäller släktnamn för barn i äktenskap ansåg 63,2 % det olämpligt att
barn har annat namn än den ene av föräldrarna. 35,2 % ansåg det
betydelselöst. Bara 1,1 % ansåg det bra. 74,4% ansåg det önskvärt eller
lämpligt att alla medlemmar i en familj har samma efternamn. 25,4 % ansåg
det betydelselöst och bara 0,1 % ansåg det bättre med olika efternamn.

Enligt uppgift i namnlagsutredningens betänkande (s. 86) är det ”endast i
mycket ringa utsträckning” som de gifta kvinnorna begagnat sig av
möjligheten att efter anmälan behålla sitt släktnamn under äktenskapet. I
praktiken händer det också ”mycket sällan” enligt betänkandet (s. 58) att
föräldrar under äktenskapets bestånd utnyttjar möjligheten att anmäla
moderns släktnamn som ogift för barn under 18 år.

Det synes sålunda inte föreligga vare sig någon opinion för eller något
behov av de ändrade huvudregler för familjerättsliga namnförvärv som
föreslås i propositionen och som går ut på att vardera makten automatiskt

Mot. 1981/82:2415

10

behåller sitt efternamn och att barnen i så fall förvärvar moderns
efternamn.

Det är i huvudsak två skäl som i propositionen åberopas för dessa ändrade
huvudregler för familjerättsliga namnförvärv: kvinnans jämställdhet med
mannen och att barn inom och utom äktenskap skall behandlas lika.
Ingetdera skälet kan dock anses ha sådan tyngd att det tillnärmelsevis
uppväger de stora nackdelar som är förbundna med de föreslagna
ändringarna av namnreglerna.

Den föreslagna huvudregeln att vardera makten automatiskt behåller sitt
efternamn, om makarna inte gör särskild anmälan till pastorsämbetet om att
få gemensamt efternamn, kommer att på sikt leda till att namngemenskapen
alltmer kommer ur bruk. Erfarenheten visar att en aktiv handling som en
anmälan sällan kommer till stånd. Kvinnans jämställdhet med mannen måste
bevakas i alla lagstiftningssammanhang. Avsevärt tyngre än kvinnans
intresse av att behålla sitt släktnamn under äktenskapet måste dock anses
väga familjeidentitetens stora betydelse för familjegemenskapen och samhörighetskänslan
inom familjen.

F. ö. förverkligas ju inte jämställdheten mellan könen av de föreslagna
huvudreglerna, eftersom hustrun genom att bestämma sig för att behålla sitt
efternamn också bestämmer att barnen skall bära hennes efternamn. En
ytterligare upplösning av namngemenskapen blir följden av den föreslagna
regeln att som barnets efternamn kan anmälas efternamn som fadern eller
modern senast hade som ogift. Det kan ju leda till att alla familjemedlemmarna
får olika efternamn.

Som skäl för den föreslagna huvudregeln, som inte finns i något land
utanför Norden, att barn både inom och utom äktenskap skall få moderns
släktnamn åberopas i propositionen principen att barn inom och utom
äktenskapet skall behandlas lika i lagstiftningen. Men så länge äktenskapet
består som institution måste det kringgärdas med särregler. Olika regler
måste ju t. ex. gälla vid fastställande av faderskap för barn inom och utom
äktenskap. Redan nu gäller f. ö. att barn utom äktenskap kan anta faderns
släktnamn genom en anmälan hos pastorsämbetet.

Vad angår de föreslagna namnreglerna för i det närmaste obegränsade
möjligheter till administrativa förvärv av förnamn och efternamn bygger
dessa regler på det felaktiga antagandet att personnumren skulle kunna helt
ersätta egennamnen som identifikationsmedel. Datainspektionen varnar i
sitt remissyttrande för en sådan uppfattning under hänvisning till en
uppskattad felfrekvens på 5 %. I handel och vandel är namnet den enda
brukbara identitetsbeteckningen. Möjligheten till upprepade namnbyten
kan föranleda missbruk bl. a. i syfte att dölja sin identitet.

Det föreligger enligt det nu anförda starka skäl för att avvisa propositionens
förslag till nya namnregler. En ändring bör dock göras i 1963 års
namnlag som utan att verka upplösande på namngemenskapen tillmötesgår
strävandena efter jämställdhet mellan könen också i fråga om namnlagstift

Mot. 1981/82:2415

11

ningen. Enligt Europarådets rekommendationer i en hösten 1978 antagen
resolution, refererad i betänkandet, att i lagstiftningen befrämja likställighet
mellan makar bl. a. på namnrättens område bör makarna vid namngemenskap
kunna välja vilkenderas namn de önskar. Mannen kan visserligen redan
enligt 1963 års namnlag förvärva hustruns efternamn efter ansökan hos
patent- och registreringsverket. Makarna bör dock i anledning av Europarådets
rekommendationer ges rätt att som gemensamt efternamn välja
endera makens efternamn.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

att lydelsen av 6 § i 1963 års namnlag ändras enligt vad ovan
angivits så att vardera maken vid vigseln med den andres
tillstånd kan förvärva dennes släktnamn genom anmälan
dessförinnan till pastor eller vigselförrättare.

Stockholm den 2 april 1982

ROLF SELLGREN (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)