3

Motion

1981/82:2414

Tore Nilsson m. fl.

Namnlag (prop. 1981/82:156)

Våra mänskliga relationer

Förbi far molnet utan skygd
till vindens tidsfördriv,
och utan vän och fosterbygd,
vad är ett mänskoliv?

Runebergs dikt är vacker. Den som läser Bondgossen grips av den: den
finske ynglingen med yxan tänker sig möjligheten att fjärranväga nå en bättre
ställning, men han vill inte vinna den till priset av förlorad gemenskap. Livets
stora värden är vän och fosterbygd, den inre gemenskap och de rötter utan
vilka människan hotas och ofta går under. Vi människor står alltid i relation
till något och någon. Den ensamma människan kan aldrig överleva. I viss
bemärkelse har den ensamma människan aldrig existerat - eftersom det inte
finns någon som föds utan mor eller fortlever utan bistånd av andra. Att vara
människa är att stå i relation till andra människor.

Och allt som stärker gemenskapen och främjar sann gemenskap får då inte
försummas av samhällets ansvariga.

Familjen och hemmet

Människornas historia visar att familjen och hemmet är av avgörande
betydelse för individen. Både i de kulturer som vi kallat primitiva och i högst
stående samhällssystem och statsbildningar har familjen varit kärnan, den
innersta sociala cell på vars styrka och kvalitet folk och kulturer berott och
bestått. Detta gäller i synnerhet kristendomen och västerlandet. Genom
årtusenden har trots alla politiska förvecklingar, nationella tragedier och
katastrofala händelser av många slag, som drabbat vår del av världen, dock
vår kultur bevarats, våra andliga värden försvarats och samhällets framsteg
och utveckling möjliggjorts just för att folken här och vårt svenska folk haft
hemmen och familjerelationerna. Krig, fattigdom, förkastliga sociala
skillnader till trots har människor kunnat vara starka och livsdugliga och
skapat det Sverige som vi är barn av och den välfärd som vi tyckt vara så
självklar. Ord som mor och far och hem och syskon har en särskild klang och
ligger som ett klenodium i miljoner hjärtan som i övrigt kanske inte ofta
besinnar vad som är vår grund och garantin för vår existens. Det är inte bara
träden som inte kan leva utan rötter.

1* Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2413-2419

Mot. 1981/82:2414

4

Hotet mot vår existens

Det senaste halvseklet har varit vårt lands välfärdstid, har vi trott. Men
medan vi i stor enighet velat bygga ett bra hem för folket, har vi förvisso
missat något: omsorgen om hemmet, om familjen. Det moderna samhällets
konstruktion har visat sig vara ett hot mot själva livsnerven hos vårt folk. Låt
oss bara belysa det med ett par exempel:

Den 10 mars i år säger professorn i tillämpad psykologi i Uppsala Kristina
Humble i en intervju:

- I dag har omkring 40 % av våra barn psykiska störningar och av dessa är
20 % allvarligt störda. Dessutom befinner sig ytterligare 20 % i farozonen.

Hon pekar på sekulariseringen som ”till stor del är orsaken till dagens
situation”. Hon pekar också på vad som hänt med familjen:

- Det är också viktigt att värna om familjen. Familjen är en grundsten.
Familjeupplösningen innebär också upplösning av alla system.

Ett andra exempel: Just i dag - den 31 mars - får vi uppgiften att 84 % av
15-åringarna i landet brukar alkohol. Det framställs som något positivt
eftersom det tidigare har gällt 90 %, men det skakande är ju att mer än åtta av
tio unga människor i en betydelsefull ålder använder alkohol. Och varför gör
de det? I många fall är rotlöshet, hemlöshet, familjetragedier bakgrunden.

Därtill kommer en rad andra problem som här inte skall nämnas men som
tydligt har samband med destruktionen av familj och hem. Till slut gäller det
vår existens som folk. Och det är en ekonomisk fråga eftersom den enskildes
otrygghet, rotlöshet, relationsfattigdom bryter ned människan, ökar vårdbehoven
och för bort från arbete och mening i livet.

Förslaget till namnlag - ett led i en negativ utveckling

Den proposition om ny namnlag som ligger på riksdagens bord är ytterst
nedslående, inte minst för den som väntat att utvecklingen skulle vända
genom att Sverige fått regeringar från partier som länge klandrat en politik
som ansetts försumma de andliga värdena och en god tradition.

Både till lagutskottet och till enskilda riksdagsledamöter har protester
kommit mot lagförslaget. Man vädjar till oss att besinna vårt ansvar och
pekar på vad som anförts från en rad remissinstanser.

Till Europarådet har anmälan gjorts mot regeringen ”för brott mot
Europeiska sociala stadgan genom lagstiftning om upplösning av namnge-,
menskapen inom äktenskap och familj m. m.”

Ur denna anmälan citerar vi:

Mot. 1981/82:2414

5

De ohållbara argumenten för den upplösta namngemenskapen

I alla länder i världen utanför de nordiska länderna så när som på någon
enstaka särreglering gäller som huvudregler för bevarande av namngemenskapen
antingen att hustrun förvärvar mannens släktnamn eller att de måste
ha ett gemensamt namn men får välja om detta skall vara mannens eller
kvinnans. Självfallet bör Europarådets medlemsstater följa rådets ministerkommittés
rekommendationer till medlemsstaterna i en hösten 1978 antagen
resolution av ministerkommittén att i lagstiftningen befrämja likställigheten
mellan makar i olika hänseenden, bl. a. på namnrättens område. Sålunda bör
enligt resolutionen ingen make tvingas att anta den andres namn. Makarna
bör vid namngemenskap kunna välja vilkenderas namn de önskar. Vidare
bör de enligt resolutionen tillerkännas lika rätt när det gäller att överföra
släktnamnet på barnen.

Men det betyder ju inte att den agnatiska ordningen för namngemenskap
behöver överges och ersättas av den kognatiska, som det ju i realiteten blir
om hustrun genom att behålla sitt efternamn också bestämmer att barnen
skall bära hennes efternamn. En sådan ordning kommer ju allt oftare att
resultera i upplöst namngemenskap därför att hustrun lockas behålla sitt
efternamn för att få bestämma över barnens efternamn.

Redan enligt nu gällande namnregler kan mannen förvärva hustruns
efternamn i Sverige efter ansökan hos patent- och registreringsverket. Här
bör dock i anslutning till Europarådets rekommendationer makarna ges
frihet att som gemensamt efternamn välja endera makens namn.

Det är förvisso i hög grad angeläget att förverkliga kvinnans jämställdhet
med mannen. Men den omständigheten att kvinnan bara behöver säga till att
hon vill behålla sitt efternamn väger ju förhållandevis litet mot det mer eller
mindre totala upphörandet av namngemenskapen inom familjen som enligt
samstämmiga vittnesbörd de föreslagna reglerna kommer att leda till med än
större upplösning av familjebanden som följd.

Det finns inte ett enda vettigt skäl för att genomföra denna rasering av
gällande namnregler som t. o. m. kan leda till en sådan namnförbistring som
att en familj på t. ex. fem personer kan ha fem olika efternamn. Det är fråga
om ett för äktenskapet och familjesamhörigheten rent destruktivt lagförslag,
som fullföljer tidigare strävanden att mer och mer nollställa äktenskapet och
beröva det den rättsliga särregleringen i för hållande till samboende utan
äktenskap.

Den väsentliga anledningen till den alltmer ökade utbredningen av
samboförhållanden har varit den diskriminering av äktenskapet i socialrättsligt
och skattemässigt hänseende som pågått sedan många år tillbaka och
alltjämt råder på vissa områden. Den föreslagna namnlagen skulle utgöra
ytteligare ett dråpslag mot äktenskapet och familjesammanhållningen, vilket
särskilt kommer att gå ut över kvinnorna och barnen.

Det är vår uppfattning att anmälaren har redogjort för en utbredd
uppfattning i vårt land.

Svenska folkets uppfattning

En rad instanser har haft invändningar mot namnlagens utformning. I
själva verket har flertalet av de remissinstanser, som klart tagit ställning till

Mot. 1981/82:2414

6

namnlagsutredningens betänkande Nya namnregler (SOU 1979:25) avvisat
de föreslagna reglerna för namngemenskapens upplösning.

Kammarrätten i Stockholm, som ju har erfarenhet av namnärenden som
besvärsinstans, framhåller att hjälpregeln för barns släktnamn innebär en
övergång från den på tradition grundade agnatiska principen till en kognatisk
princip som strider mot det utbredda önskemålet om namngemenskap hos
allmänheten. Namngemenskapen symboliserar inte bara familjegemenskapen
utan har stora praktiska fördelar av såväl offentligt som enskilt intresse.
Den föreslagna obegränsade möjligheten att växla namn motsvarar inte
något seriöst enskilt intresse. Det kan föranleda missbruk i medvetet syfte att
otillbörligen växla identitet. Namnet är den enda allmänt gångbara
identitetsbeteckningen i handel och vandel.

Västerås tingsrätt påpekar hur illa förslagen rimmar med resultatet av
opinionsundersökningen och vill behålla nuvarande namnlags omsorg om
namngemenskapen inom familjen men ställer sig positiv till förslaget att
mannen genom anmälan kan förvärva hustruns släktnamn.

Datainspektionen varnar i sitt tungt vägande yttrande för tilltron till
personnumret som enda identifikationsmedel, eftersom felfrekvensen uppskattats
till 5 %. Den säkraste identifikationen uppnås genom användning av
personnummer och namn. Blir ändringar av släktnamn avsevärt vanligare än
i dag genom möjlighet till byte ett flertal gånger minskas identifikationssäkerheten.
Ett behov av att använda personnummer i än större utsträckning
strider mot statsmakternas tidigare ställningstaganden mot ytterligare ökad
användning av personnummer.

Riksskatteverket reagerar också mot att den enskilde skall ha rätt att under
sin livstid få ändra sitt namn av och till genom anmälan utan någon
myndighets prövning. De praktiskt taget obegränsade möjligheterna till
upprepat namnbyte kan komma att försvåra bekämpandet av den ekonomiska
brottsligheten. Möjligheten att växla i princip hur många gånger som
helst mellan makarnas namn bör ersättas av en restriktiv regel om att endast
en gång få förvärva namn vid i övrigt oförändrade förhållanden. RSV vill
framhålla den i gammal sedvänja väl förankrade regeln att barn i äktenskap
förvärvar faderns släktnamn. Barnet bör i normalfall alltid ha namngemenskap
med någon av föräldrarna. Att tillåta barn att få någon av föräldrarnas
namn som ogift, även om föräldrarna inte bär namnet, skulle direkt
motverka namnidentiteten. Ett barn skulle då i vissa fall få fyra släktnamn att
välja mellan.

Fem kyrkobokföringsinspektörer av sju, som yttrat sig, har avvisat de
föreslagna huvudreglerna för namngemenskapens upphävande och bl. a.
framhållit att släktnamn inte bara är en teknisk fråga utan också uttryck för
samhörighets- och gemenskapskänsla familjemedlemmarna emellan. Utformande
av regler och lagar i en demokrati måste ta hänsyn till människornas
vilja och önskemål. Enligt den sociologiska undersökningen anser endast
0,1 % det vara bättre med olika släktnamn inom en familj.

Mot. 1981/82:2414

7

Mest anmärkningsvärt är att propositionen inte redovisar sanningen om
den sociologiska undersökning som utförts av Uppsala universitet.

Opinionsundersökningen i namnfrågorna gjordes på utredningens uppdrag
av sociologiska institutionen vid Uppsala universitet under ledning av
docenten Jan Trost. Undersökningen omfattade 1 023 personer i åldern
18-35 år. Undersökningens resultat har emellertid i betänkandet redovisats
på ett uppseendeväckande missvisande sätt. Det fördöljer för läsaren hur illa
utredningens förslag rimmar med den allmänna opinionens önskemål.

Enligt undersökningsresultatet ansåg det överväldigande flertalet, 70 %,
det lämpligt eller önskvärt att makar har samma släktnamn. 29,9 % ansåg det
betydelselöst och bara 0,8 % ansåg det bättre med olika efternamn. Det var
alltså bara 0,8 % som ville ställa sig bakom den upplösning av namngemenskapen
i äktenskap, som utredningens förslag kommer att driva fram genom
att föreslå som huvudregel att hustrun vid giftermål skall behålla sitt
släktnamn som ogift.

De båda sistnämnda procentsiffrorna förtigs helt i betänkandets referat av
undersökningen (s. 69). Det förtigs sålunda att bara 0,8 % ansåg det bättre
med olika efternamn för makarna.

Trots att alltså bara 1,1% ansåg det var bra att barn har annat namn än den
ene av föräldrarna provocerar namnlagsutredningen och nu också den
svenska regeringen i propositionen fram denna situation genom de föreslagna
automatiskt verkande huvudreglerna att hustrun behåller sitt efternamn
och att barnet får hustruns efternamn.

I den svenska regeringens proposition förtigs helt undersökningens
resultat.

Man kan finna att förslaget om ny namnlag inte är önskat av svenska folket
och inte stöds av någon majoritet.

Namnlagen - ett steg i fel riktning

I en situation då ett överväldigande flertal av svenskar insett de negativa
följderna av den samhällsutveckling som medfört upplösning av hem och
familjeband har regeringen lagt denna proposition. Det minsta man kan säga
om förslaget är att det är helt onödigt. Det allvarligaste är att det är ett steg
mot ytterligare upplösning av vårt samhälles traditioner och grundläggande
värderingar. Riksdagen bör därför avslå propositionen 156.

Mot. 1981/82:2414

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition 1981/82:156.

Stockholm den 31 mars 1982
TORE NILSSON (m)

GUNNAR OSKARSON (m) SVEN JOHANSSON (c)

ALLAN ÅKERLIND (m) FILIP W. FRIDOLFSSON (m)

MÅRTEN WERNER (m)