1981/82:2408

Motion

1981/82:2408

Olof Palme m. fl.
Samordnad datapolitik (prop. 1981/82:123)
I. Propositionen

Regeringens försök att presentera en samlad datapolitik ger ett passivt och
kraftlöst intryck. Propositionen innehåller mycket text, men föga konkreta
förslag till åtgärder. Dataområdet har genomlysts av en lång rad utredningar.
Nu är det dags för åtgärder. Utredningsförslagen måste av statsmakterna
samlas till en bred satsning på datatekniken.

Regeringsförslaget innebär att 30 milj. kr. avsätts för åtgärder på
dataområdet. Ambitionen måste sättas högre. Vi redovisar i denna motion
förslag - utöver regeringsförslaget - på drygt 50 milj. kr. för statligt stöd till
insatser i första hand inom näringspolitik, forskning och utveckling och
utbildning. Därmed kan vi lägga en stabil grund för en positiv tillväxt, bättre
arbetsförhållanden och bredare kunskaper hos de anställda.

Propositionen är en ytterligt svåröverskådlig och heterogen produkt. En
bred redovisning ges av den datatekniska utvecklingen under 1970-talet och
av förslag från en rad utredningar på området. Det är knappast möjligt att ens
med ett omfattande utredningsarbete - reda ut vad som är sådana
ställningstaganden från regeringen som riksdagen föreslås ställa sig bakom
resp. vad som är en mer allmän redogörelse för utvecklingen inom
dataområdet eller för frågor som ligger inom regeringens kompetens att själv
bedöma.

Det är mot den här bakgrunden inte möjligt för oss att ge någon mera
heltäckande kommentar till samtliga de delförslag som kan finnas i
propositionen. Vi har valt att koncentrera våra förslag till ett fåtal områden:
datatekniken i industriproduktionen, forskning, utveckling och utbildning
samt datorerna i arbetslivet. Detta innebär självfallet inte att vi accepterar
samtliga förslag från regeringen som i övrigt kan finnas i proposition
1981/82:123 om en samordnad datapolitik.

II. Socialdemokratins förslag

Data- och elektronikutvecklingen har fått en alltmer framskjuten plats i
samhällsdebatten såväl i Sverige som i övriga industriländer. Det handlar
främst om sysselsättning, yrkesinnehåll, miljöpåverkan, utbildning, produktivitet,
medbestämmande och information, samt integritetsaspekter på dessa
frågor.

En avstannande industriell utveckling orsakad av föråldrad teknik och

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2408

Mot. 1981/82:2408

2

sjunkande investeringar utgör ett hot mot socialdemokratins grundläggande
mål: arbete åt alla, ökad välfärd, demokrati i samhälle och arbetsliv, god
arbetsmiljö och rättvis fördelning. Vi kan inte säga nej till ny teknik, men
genom ökad medvetenhet och bättre kunskaper kan vi styra tekniken och ta
vara på de möjligheter den ger.

Socialdemokraterna ställer upp sju viktiga utgångspunkter för de åtgärder
som behövs för att främja och styra datateknikens och elektronikens
användning i vårt samhälle.

- Datoranvändning för en långsiktig förstärkning av samhällets resurser.
Den nya tekniken skall användas för att utveckla Sverige som industrination
och för att bidra till standardutvecklingen i samhället. Därmed får vi också
resurser för att upprätthålla välfärd och service inom den offentliga
sektorn.

- Datateknik för arbete åt alla. Datateknikens fördelar måste utnyttjas för
att utveckla produktionen så att sysselsättningen kan upprätthållas. Datatekniken
skall utnyttjas för att underlätta en jämnare regional spridning av
sysselsättningen.

- Datoranvändning med urskillning. Möjligheterna till mänskliga kontakter
i samhälle och arbetsliv skall underlättas, inte försvåras och förhindras,
genom datoranvändningen.

- Förhindra utslagning, underlätta anpassning. Datatekniken skall användas
så att arbetsuppgifter underlättas både fysiskt och psykiskt så att
människor som i dag av olika skäl är utestängda från arbete får en möjlighet
att delta i produktionen.

- Faror och risker i arbetsmiljön skall undanröjas. Dataregister skall
utnyttjas för att spåra och statistiskt belägga arbetsmiljörisker. Datatekniken
skall användas för att automatisera arbeten som innebär uppenbara faror för
människor.

- Utveckling av yrkeskunnande. Det framtida yrkeskunnandet skall bestå
dels av kunskaper om det nya verktyget, datatekniken, dels av kunnande om
arbetsprocessen och de varor och tjänster som tillverkas.

- Demokratisk arbetsorganisation med datorer som hjälpmedel. Datasystem
bör utformas så att de ger tillräcklig information till varje grupp av
anställda för att de själva skall kunna planera sitt arbete och t. ex. beordra
hjälp och stöd av materiel vid behov eller själva följa upp arbetsinsatserna till
omfång och kvalitet.

För att uppnå dessa mål krävs att erforderliga resurser ställs till förfogande
under 1980-talet. Samhället måste stödja

o forskning och medveten teknikupphandling för att stimulera teknisk
utveckling och öka den industriella tillväxten men också för att tillgodose
gemensamma behov i den offentliga sektorn och för att få fram teknik
anpassad för svenska förhållanden,

'

Mot. 1981/82:2408

3

o förstärkt facklig utbildning på dataområdet och ökat löntagarinflytande
över datateknikens användning,

o en bred debatt och utbildningsverksamhet. Många grupper i samhället
skall ges möjlighet att delta. Arbetet skall bedrivas på arbetsplatserna, bland
ungdomarna i skolan, via studieförbunden och i bostadsområdena. Konsument-
och handikappgrupper måste ges förutsättningar att formulera sina
krav. Datatekniken måste bli allas egendom om vi skall kunna utnyttja dess
fördelar på ett riktigt sätt.

III. Datatekniken och den industriella utvecklingen

1.1 Bakgrunden

Datatekniken har en stor och växande betydelse för den industriella
utvecklingen. I den industriella produktionsprocessen blir inslagen av
datateknik alltmer omfattande. I industrins produkter ingår i ökande
utsträckning elektronik.

En naturlig följd av denna utveckling är att åtgärder för att påverka
industrins utnyttjande av datateknik - såväl i produktionen som i produkterna
- kommer att spela en allt viktigare roll i industripolitiken. Genom
utnyttjande av datateknik kan industrin stärka sin konkurrenskraft - genom
höjd produktivitet i tillverkningsprocessen och genom förbättrad funktion i
produkterna.

De industripolitiska aspekterna har också fått avsevärt utrymme i det
utredningsarbete på dataområdet, som bedrivits under senare år.

Data- och elektronikkommittén (DEK) har presenterat omfattande
rapporter om bl. a. datatekniken i processindustrin och i verkstadsindustrin.
Vad som där redovisas är industrins användning av datateknik i produktionen.
Dataeffektutredningen (DEF) har tagit upp effekterna på sysselsättning
och arbetsmiljö. Statens industriverk (SIND) har i en rad rapporter redovisat
studier av den svenska elektronikindustrin och elektronikinnehållet i
industrins produkter.

Det finns alltså ett omfattande utredningsmaterial som kan läggas till
grund för statliga insatser för att påverka industrins utnyttjande av
datateknik och elektronik.

Regeringen konstaterar i det industripolitiska avsnittet av propositionen
om samordnad datapolitik att en konkurrenskraftig industri för Sveriges del
är av avgörande betydelse när det gäller att komma till rätta med de
ekonomiska balansproblemen. Man framhåller vidare att en höjning av
produktiviteten framstår som ett viktigt sätt att förbättra industrins
internationella konkurrenskraft.

Trots dessa konstateranden är emellertid regeringen uppenbarligen inte
beredd att via en stimulans av industrins utnyttjande av datateknik öka
produktiviteten och konkurrenskraften i industrin. Visserligen säger sig

1* Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2408

Mot. 1981/82:2408

4

industriministern finna DEK:s förslag till åtgärder intressanta. ”På grund av
det statsfinansiella läget bör de dock t. v. genomföras endast på vissa
områden.” De förslag till åtgärder som redovisas i propositionen är också av
så blygsam omfattning att deras inverkan på den svenska industrins
konkurrenskraft med all sannolikhet inte kommer att kunna avläsas.

Från socialdemokratisk sida menar vi att betydligt mer långtgående
åtgärder är nödvändiga. Detta både för att förbättra industrins konkurrensförmåga
via ökat utnyttjande av datateknik i produktionsprocesser och
produkter och för att från andra - sociala och mänskliga - utgångspunkter
påverka industrins tekniska utveckling.

Innan vi redovisar våra förslag skall vi ge en bild av utgångsläget för de
industripolitiska insatserna på dataområdet. Först skisseras den situation där
svensk industri befinner sig i egenskap av användare av datateknik i
tillverkningsprocessen. Därefter tar vi upp industrin som tillverkare av
elektronikprodukter, varpå de svenska industripolitiska insatserna på
dataområdet relateras till situationen internationellt.

1.2 Industrin som användare

DEK har i två rapporter redovisat hur den svenska industrin utnyttjar
datateknik i produktionsprocessen. I den ena rapporten, Datateknik i
verkstadsindustrin (SOU 1981:10) studeras verkstadsindustrins användning
av utrustning och metoder för datorstödd konstruktions- och tillverkningsteknik.
Den typ av utrustning som det gäller är numeriskt styrda verktygsmaskiner
(s. k. NC-maskiner), industrirobotar, datorstyrda transport- och
materialhanteringssystem, datorstödda konstruktionssystem (s. k. CADsystem)
samt datorbaserade system där flera av de nämnda utrustningstyperna
ingår.

I den andra rapporten, Datateknik i processindustrin (SOU 1981:11)
kartläggs omfattningen, inriktningen och effekterna av de datorstödda
styrsystem som används för att planera, övervaka och styra den direkta
produktionen i industrin exkl. verkstadsindustrin och den grafiska industrin.

Vi skall här endast peka på några av de mer väsentliga slutsatser som dras i
de båda utredningarna. Beträffande antalet NC-maskiner i verkstadsindustrin
kan man konstatera att de beräknas under 1970-talet ha ökat med i
genomsnitt 25 % per år. För 1980-talet räknar man med att tillväxten stannar
vid 10 % per år. Utvecklingen anses dock vara ännu snabbare än de angivna
talen antyder, bl. a. därför att maskinerna blir effektivare och utnyttjandegraden
ökar.

För industrirobotar redovisar man beräkningar och prognoser som innebär
att antalet installerade robotar skulle öka från 940 år 1979 till 2 300 vid mitten
av 1980-talet. I början av 1990-talet räknar man med att 6 000-9 000
industrirobotar skulle vara i drift. För CAD-system är motsvarande tal 60 år

Mot. 1981/82:2408

5

1979 och 200 vid mitten av 1980-talet. För början av 1990-talet anger man en
potential på 1 000 system.

När det gäller spridningen av datorstödda styrsystem på områden utanför
verkstadsindustrin, kan man konstatera att omfattningen av investeringarna
varierar starkt mellan olika branscher. Inom de traditionella processindustrierna
har utvecklingen kommit längst. Vad som främst avgör spridningen av
styrsystem inom en bransch är graden av kunskap inom användarföretagen.
Det konstateras vidare att investeringarna i avancerade styrsystem i många
branscher hänger samman med investeringar i annan typ av utrustning.
Investeringsutvecklingen i stort blir därmed avgörande för i vilken takt
styrsystem installeras.

1.3 Industrin som tillverkare

Kopplingen mellan å ena sidan den system- och apparattillverkande
dataindustrin och å andra sidan de olika problem och möjligheter som finns i
användningen av datatekniken är en viktig faktor i en helhetssyn på
datautvecklingen. Det finns ett nära samband mellan möjligheterna att
bedriva en inhemsk aktiv datapolitik och tillgången till en kompetent svensk
data- och elektronikindustri.

Internationellt intar elektronikindustrin i Sverige en tämligen stark
position. Detta gäller i synnerhet kommunikationselektronik och industriell
elektronik. Totalt sett spelar elektronikindustrin en större roll i svensk
ekonomi än i flertalet andra länders ekonomi. Samtidigt är den svenska
elektronikindustrin i absoluta tal internationellt sett mycket liten. Inom vissa
grundläggande teknikområden svarar också den svenska produktionen för
bara marginella delar av tillförseln.

Det gäller bl. a. förgrundläggande elektroniska mikrokomponenter. Man
räknar med att användningen av integrerade kretsar ökar från motsvarande
40 milj. kr. i värde år 1970 till 4 000 milj. kr. år 1990. En växande del av
systemkunskapen finns integrerad i dessa importerade komponenter och
svensk industri spelar rollen som monteringsindustri. Därmed ökar riskerna
för att sedan lång tid uppbyggd inhemsk systemkunskap försvinner ur
landet.

Det finns flera sätt att ta till vara den svenska data- och elektronikindustrins
kompetens i en sammanhållen och behovsorienterad politik för den
inhemska data- och elektronikutvecklingen. SIND har i en rapport för några
månader sedan redovisat olika åtgärder rörande denna industrigrens
utveckling och roll under 1980-talet (”Elektronikindustrin i Sverige, del 7:
Utvecklingsmöjligheter till 1990”, SIND 1981:5). Verket har i en rad
rapporter sedan hösten 1979 presenterat analyser liksom förslag till åtgärder
för att få till stånd en behovsorienterad utveckling och största möjliga tillväxt
inom denna del av svensk industri.

Mot. 1981/82:2408

6

SIND ger i den nämnda rapporten en bred översikt av olika åtgärder som
redan påbörjats eller bör vidtas från samhällets sida för att underlätta en
expansiv utveckling inom denna industrisektor. Verket betonar särskilt i sina
slutsatser vikten av att det skapas organisatoriska förutsättningar för en
effektiv samordning av de åtgärder och förändringar verket föreslår.

Tillväxtmöjligheterna på nya produkt- och produktionsområden är, enligt
verket, mycket stora. År 1980 bestod elektronikindustrin i Sverige av ca 400
företag med en total produktion på ca 13 miljarder kronor. SIND gör
bedömningen att det fram till 1990 finns en tillväxtpotential för denna sektor
upp till 40 miljarder kronor i årlig omsättning.

Industriverket väcker i sin rapport en mängd förslag, med direkta
beröringspunkter med de behovsområden som aktualiserades inledningsvis.
Verket pekar på sådana viktiga beröringspunkter för industripolitiska
strävanden med utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik,
handels- och försörjningspolitik samt kommunal upphandlingspolitik. Industriverket
har mot denna bakgrund sett behovet av samhällsinsatser i
anslutning till data- och elektronikindustrins möjliga tillväxt som i första
hand en koordineringsfråga.

1.4 Åtgärder i andra länder

Avgörande för utvecklingen i Sverige och för ställningstagandet till hur
samhället bör försöka påverka data- och elektronikutvecklingen, är i första
hand de behov vi anser viktiga att tillgodose. Viktigt är emellertid också vilka
åtgärder som vidtas i snarlika syften i andra länder.

I framför allt de större industriländerna har under senare år tagits beslut att
genom omfattande insatser, stimulera eller styra data- och elektronikutvecklingen.
Ökade forsknings- och utbildningsinsatser, omstrukturering av och
stöd till inhemska tillverkare ofta i samband med en betydande teknikimport
resp. stöd till användarindustri har varit de viktigaste inslagen.

Dessa internationella förhållanden har ingående behandlats av såväl DEK
(bl. a. SOU 1980:17, ”Datateknik och industripolitik”) som SIND (bl. a. i
SIND 1979:6, ”Elektronikindustrin i Sverige”, del 1).

Av utredningarna framgår att data- och elektronikområdet i många länder
är föremål för stora statliga industripolitiska satsningar. Ser man till det
totala stödets storlek, framstår det svenska stödet som jämförelsevis
omfattande. I absoluta tal är dock de svenska insatserna små, de är
exempelvis ca 10 % av de västtyska. I DEK:s internationella jämförelse
noteras emellertid också att det svenska stödet låg flera år efter andra och
större länder, vad gäller inriktningen. Det var också i relativt sett betydligt
större omfattning inriktat på defensiva åtgärder. De ambitiösa program för
utveckling av den inhemska mikroelektronikindustrin som initierats i
västeuropeiska länder och Japan har ännu ingen motsvarighet i Sverige.

Mot. 1981/82:2408

7

Vidare har politiken i många länder inriktats mot program som syftar till
att underlätta datateknikens och elektronikens användning i näringslivet. I
Sverige har få sådana mer omfattande program för användarfrämjande
åtgärder på data- och elektronikområdet initierats.

2 Datapolitikens inriktning på industriområdet

Vi vill inledningsvis understryka att frågan om datorteknikens och
elektronikens roll i industripolitiken inte kan isoleras från samhällets
målsättning i övrigt. De samhällsekonomiska problemen, de behov vi vill
tillgodose och de möjligheter vi har, måste vara utgångspunkten för
samhällets datapolitik.

Utformningen av våra förslag till industripolitiska åtgärder har utgått från
fyra angivna mål. Ett av dessa mål är att öka konkurrenskraften i svensk
industri. De allvarliga balansproblemen i ekonomin och kravet på en stark
tillväxt i industriproduktionen innebär att en förbättring av industrins
förmåga att avsätta sina produkter i internationell konkurrens är en central
uppgift. Det är därför viktigt att utveckla och efektivisera produktionsprocesserna,
och i det sammanhanget kan datatekniken ge viktiga bidrag. Den
kan också utnyttjas som en del i industrins produkter för att öka
produkternas kvalitet. Det är då viktigt att ta till vara och anpassa dagens
tekniska yrkeskunnande till de nya produktionsvillkoren.

Ett andra mål är att åstadkomma en balanserad regional utveckling och
sysselsättning. Det kanske mest betydelsefulla i det sammanhanget är att mer
generellt stärka industrin och bromsa den snabba kontraktionen i industrisektorn
som helhet. De senaste årens erfarenheter visar att en sådan
kontraktionsprocess leder till allvarliga lokala och regionala problem. Det är
dessutom utomordentligt svårt att bedriva en politik för regional utjämning i
ett läge då ekonomin stagnerar och industrin krymper snabbt. Det finns
naturligtvis också möjligheter att via stöd till datateknik direkt stimulera
utvecklingen regionalt, och sådana stimulanser finns bland våra förslag.

Ett tredje mål, som våra förslag syftar till, är att tillgodose samhällets
behov av teknik. Däri innefattas dels tekniska lösningar på behov inom bl. a.
den offentliga verksamheten som gagnar samhällets långsiktiga resursuppbyggnad,
dels en sådan utformning av exempelvis produktionssystem som
svarar mot krav från de anställdas sida. Vi menar att man mest effektivt
uppnår en påverkan av teknikutvecklingen i den angivna riktningen genom
att man så tidigt som möjligt i en teknikutvecklings- eller investeringsprocess
- dvs. redan när problemen formuleras - låter beställarna och de anställda
uttrycka sina krav och önskemål.

Det fjärde mål som vi utgått från vid utformningen av förslagen är strävan
efter ett fysiskt och teknologiskt oberoende inom mikroelektroniken.

Mot. 1981/82:2408

8

Utvecklingen på elektronikområdet kan, om inte effektiva åtgärder sätts in,
leda till besvärande försörjningsproblem och till ett starkt utlandsberoende.

3.1 Styrelsen för teknisk utveckling (STU)

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har en viktig roll för möjligheterna
att få till stånd vissa av de tekniska utvecklingsprojekt som är nödvändiga för
att nå den eftersträvade industriella tillväxten på dator- och elektronikområdet.
STU arbetar i dessa frågor inom sina båda ramprogram för
informationsteknologi resp. elektronik- och komponentteknologi. STU:s
resurser för dessa ramprogram har successivt ökat under senare år.

STU har en viktig roll när det gäller flertalet av de industriinriktade
åtgärder vi pekar på i denna motion. Det gäller främst den indirekta rollen
som statens förhandlare och tekniksamordnare vid etablerandet av kollektiva
forskningscentra liksom i teknikupphandlingsfrågor.

På åtminstone tre punkter menar vi emellertid att STU bör svara för mer
direkta insatser i de sammanhang vi nu diskuterar. Det gäller utvecklingen av
dels givarteknologi, dels optoelektronik samt inom halvledarområdet s. k.
semi-customdesign. Vi återkommer senare till frågan om utveckling och
produktion inom andra och bredare halvledarområden, såsom de av
industriverket i en tidigare rapport utpekade kritiska teknikområdena
(Elektronikindustrin i Sverige, del 1, Komponenter och utbildning).

Givarteknologin har en central funktion inom elektronikområdet såsom
sammankopplare av elektronik och tillämpningar. Som situationen i dag är,
utgör bristen på givartekniska lösningar exempelvis inom industrin eller på
angelägna samhällsområden en påtaglig flaskhals för möjligheterna att ta till
vara mikroelektronikens potential i nya funktionslösningar och produkttilllämpningar.
Det är därför viktigt att dels givarkunnandet inom landet
breddas och att detta kunnande samordnas, dels att bättre kopplingar mellan
teknologi och tillämpningsbehov åstadkommes.

Industriverket har delvis utrett denna fråga. STU kommer inom kort med
en särskild rapport. Vi föreslår att STU får i uppdrag att i anslutning till att
denna senare rapport färdigställs lämna förslag till hur resurser skall
omprioriteras till detta område och vilka ytterligare resurstillskott som kan
erfordras för att tillgodose vissa minimibehov.

Optoelektroniken utgör ett framtida teknologiskt expansionsområde inom
data- och elektronikområdet av mycket stor omfattning. Området är ett av de
mest påtagliga industriella utvecklingsområdena med mycket breda tillämpningsmöjligheter
inom de närmaste 10-20 åren. Det gäller såväl den
fiberanknutna optoelektroniken som optiken. Vi står i dag inför denna
teknologi på samma sätt som vi stod inför den numera ”traditionella”
mikroelektroniken vid 1970-talets början. Den inhemska - och i dag mycket
kvalificerade men begränsade - basen på detta område bör breddas, med

Mot. 1981/82:2408

9

sikte på en större industriell verksamhet vid 1980-talets slut.

Vi föreslår mot denna bakgrund att riksdagen av regeringen begär förslag
till hur detta mål skall kunna nås. Förslaget bör därvid konkret belysa vilka
resurser som bör avsättas för att åstadkomma en större bredd på den optiska
och optoelektroniska forskningen vid högskolor och industri. Man bör också
redovisa en bedömning av vilka typer av utvecklingsprojekt som är mest
angelägna samt ange vilka åtgärder som kan vidtas för att sprida en större
kännedom om optoelektronikens potential utanför den snäva krets av
företag som i dag är aktiva på området.

Den s. k. semicustomdesign-tekniken är en metod att förena de helt
kundanpassade mikroelektroniska kretsernas tillämpningsunika karaktär
med de ”vanliga” massproducerade standardkretsarnas låga pris. För den
mindre elektronikindustrin - som i dag utgör en av våra största industriella
potentialer - blir möjligheten att kunna dra nytta av dessa kombinerade
fördelar i många fall avgörande för tillväxtmöjligheterna. Frågan har under
en rad år diskuterats inom landet, men av olika skäl inte förts till någon
lösning, trots påtagligt intresse från såväl inhemska halvledarföretag som de
små elektronikföretagen.

Vi menar därför att staten via STU bör medverka till att denna typ av
tekniker, som ett led i ambitionerna att underlätta den inhemska data- och
elektronikindustrins utveckling, utvecklas inom landet. Utvecklingen av
sådana familjer av integrerade kretsar eller lämpliga cell-/modulsystem
innebär ett betydande grundläggande konstruktionsarbete. Det finns uppenbara
samhällsekonomiska skäl för att staten initierar en sådan utveckling. En
lämplig väg är enligt vår uppfattning att STU får möjlighet att bidra till
finansieringen av sådant grundläggande konstruktionsarbete. Det statliga
bidraget bör utgöra högst hälften av totalkostnaden för grundutvecklingen.
Vi föreslår att 5 milj. kr. anvisas för detta ändamål.

3.2 Verkstadstekniska utvecklingscentra m. m.

Behovet av att de kollektiva branschforskningsinstituten ges en aktiv roll
för att stimulera industrins utnyttjande av datateknik samt att branschorganisationer
och fackliga organisationer stimuleras till större ansvar för
erfarenhetsspridning har bl. a. påtalats av DEK. Från DEK:s sida har
föreslagits att regionala utvecklingscentra (VUC) skall byggas upp på de
orter som har teknisk högskola. Organisatoriskt skall VUC knytas till
Institutet för verkstadsteknik (IVF). Det grundläggande motivet för att
inrätta VUC är behovet av en ”brygga” mellan högskolan och industrin och
av att få till stånd ett bättre utnyttjande av befintliga resurser både inom
högskolan och mellan högskolan och industrin. Ett ytterligare motiv är att
inrättande av VUC kan bidra till att höja den totala volymen forsknings- och
utvecklingsarbete inom det industriella området.

Mot. 1981/82:2408

10

DEK har också föreslagit att ett produktionstekniskt utvecklingscentrum
för processindustrin (PUP) skall byggas upp. Detta utvecklingscentrum skall
ha till uppgift att utveckla och stimulera användningen av datorstödda
tillämpningar genom förmedling av kontakter mellan högskolor, branschforskningsinstitut
och industriföretag.

Ett annat förslag som i detta sammanhang aktualiserats av DEK är
inrättandet av regionala centraler för datorstödd konstruktion och beredning
(CAD/CAM). Detta är ett av de områden som bedöms ha störst betydelse för
den produktionstekniska utvecklingen under 1980-talet. Dessa typer av
system introducerades i Sverige i mitten av 1970-talet. Användningen av
CAD/CAM-tekniken är likväl fortfarande förbehållen ett fåtal teknikledande
företag. Det råder stor enighet om att det är utomordentligt viktigt att
svensk industri på bred front satsar på användning av CAD/CAMtekniken.

Förutsättningarna för satsningar på en bred spridning av CAD/CAM är
goda. Intresse finns hos såväl industrin och dess organisationer som de
fackliga organisationerna. Industripolitiska satsningar på FoU, kunskapsuppbyggnad,
erfarenhetsförmedling samt inledningsvis åtgärder för att
minska det finansiella risktagandet har därför förutsättningar att bli
verkningsfulla.

STU:s ramprogram kan vara en utgångspunkt för industripolitiska
åtgärder inom CAD/CAM-området. Om målsättningen är att påskynda den
breda spridningen krävs inte bara väsentligt större resurser utan också direkt
riktade åtgärder för att underlätta introduktionen av CAD/CAM hos
enskilda företag. Utvecklingssamarbete mellan högskolan och industrin,
utveckling av rutiner för spridning av forskningsresultat och användarerfarenheter,
konsultinsatser och uppbyggnad av demonstrationssystem är
exempel på åtgärder för att främja teknikspridningen.

Samhällets insatser på detta område måste alltså präglas av synsättet att
det här gäller såväl kunskapsutveckling i nära anslutning till högskolornas
verksamhet som kunskaps- och kapacitetsspridning till de växande grupper
av framför allt mindre företag som nu successivt får en potential att dra nytta
av denna teknik.

DEK föreslår att den första uppgiften för de Verkstadstekniska utvecklingscentra
skall vara att i samarbete med högskolorna inrätta regionala
CAD/CAM-centraler.

De av DEK aktualiserade förslagen tas upp i den datapolitiska propositionen.
Där föreslås att tre VUC inrättas - i Stockholm, Göteborg och
Linköping. Vidare föreslås att CAD/CAM-centraler inrättas i Stockholm
och Linköping. Totalt anvisas för dessa ändamål 14 milj. kr. för budgetåret
1982/83. För fortsatta förberedelser för inrättande av ett produktionstekniskt
utvecklingscentrum för processindustrin anvisas 1 milj. kr.

Från socialdemokratiskt håll menar vi att de av DEK föreslagna
utvecklingsorganen kan få stor betydelse för förmedlingen av kunnande i

Mot. 1981/82:2408

11

datateknik till industrin och därmed till teknikspridningen. Vad beträffar
VUC menar vi att det bör vara möjligt att gå längre än som anges i
propositionen.

Vi föreslår därför att VUC inrättas även i Lund och Luleå.

Den takt i vilken utbyggnaden sker och den organisatoriska ram som läggs
fast måste dock bestämmas utifrån bl. a. tillgånen på kvalificerad personal.
Man kan f. ö. i det sammanhanget notera att regeringen i sin proposition om
regionalpolitik har föreslagit att en filial till IVF skall byggas upp i Luleå.
Filialen skall prioritera projekt inom områdena elektronik, datateknik och
verkstadsteknik.

Då det gäller den ytterligare utbyggnaden av såväl VUC som CAD/
CAM-centraler instämmer vi i propositionens bedömning att en snabb
utbyggnad skulle kunna medföra svårigheter att skaffa kvalificerad personal.
Vi vill emellertid understryka att det bör vara en ambition att utöka antalet
CAD/CAM-centraler så snart detta bedöms vara rimligt med hänsyn til
personal tillgången.

Vi ser det som särskilt angeläget att CAD/CAM-tekniken på olika sätt
sprids till företagen. Vi menar att man på några orter - där det finns ett brett
underlag av främst mindre och medelstora verkstadsföretag - bör bygga upp
CAD/CAM-enheter. STU bör därför få i uppdrag att i samarbete med SIND
undersöka förutsättningarna för att etablera decentraliserade CAD- eller
CAD/CAM-enheter för en spridning av tekniken till mindre och medelstora
företag.

Vi föreslår att 10 milj. kr. utöver de av regeringen anvisade anslås för dels
en utbyggnad av VUC i enlighet med vad som här anförts, dels ett
förberedelsearbete för uppbyggnad av decentraliserade CAD/CAM-enheter
av det slag som här skisserats.

3.3 Informationskampanjer om datorstödd produktionsteknik

DEK har pekat på att särskilt mindre företag har svårt att få en klar
överblick över utbudet av olika slags information om datateknik. Man menar
därför att det finns ett behov av ett stöd till de icke teknikledande företagen
att strukturera och överblicka informationsutbudet. Genom en viss subventionering
av kostnaderna skulle företagen stimuleras att knyta till sig en
kvalificerad samtalspartner under förstudiefasen. Detta stöd skulle föregås
av en informationskampanj som initierades av SIND i samarbete med de
regionala utvecklingsfonderna. Förslaget finns utvecklat i DEK:s slutbetänkande.

Vi menar från socialdemokratiskt håll att det är angeläget att på olika sätt
stimulera företagen att undersöka möjligheterna att utnyttja tillämpningen
av datateknik i den egna produktionen. Vi anser att kampanjer och
konsultstöd av det angivna slaget kan vara värdefulla och föreslår att 6
milj. kr. anvisas för ändamålet.

1** Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2408

Mot. 1981/82:2408

12

3.4 Särskilda lån för investeringar i datorstödd produktionsteknik

DEK diskuterar i sitt betänkande möjligheten att via subventionerade lån
stimulera en bred spridning av datorstödd produktionsteknik. Man pekar på
att en allt större del av investeringskostnaderna utgörs av immateriella
investeringar som utvecklingsarbete, system- och tillämpningsprogramvara,
utbildningsinsatser etc. DEK menar att det därmed blir svårt att lånefinansiera
investeringen då endast en del motsvaras av säkerheter.

DEK framhåller att det i många länder ges någon form av subvention eller
stöd till investeringar i datorstödd produktionsutrustning. Det är i allmänhet
projekt med relativt hög risk. DEK föreslår s. k. produktutvecklingslån,
riktade till mindre eller medelstora företag. Förslaget innebär att företagen,
för vissa immateriella kostnader i samband med anskaffning av en för
företaget ny, och med risk förknippad, tillämpning av datorstödd produktionsteknik,
skall kunna få lån med villkorlig återbetalningsskyldighet.
Lånen, som skall administreras av de regionala utvecklingsfonderna, skall
kunna uppgå till högst 50 % av de totala projektkostnaderna. DEK:s förslag
innebär att en medelsram på 100 milj. kr. per år under tre år ställs till
förfogande för de s. k. produktutvecklingslånen.

Från socialdemokratisk sida är vi medvetna om att det ibland kan vara
problem förknippade med en lånefinansiering av immateriella investeringar.
Vi menar emellertid att det knappast är lämpligt att här utnyttja formen lån
med villkorlig återbetalningsskyldighet. En sådan konstruktion förutsätter
att det skall vara någorlunda lätt att objektivt avgöra om projektet lyckats.
Det gäller exempelvis i samband med lån till produktutveckling, där man som
underlag för beslut om eventuell återbetalning kan konstatera huruvida
produkten faktiskt tillverkas, om den kan avsättas etc. Att göra en
motsvarande bedömning av värdet av en viss immateriell investering är inte
möjligt. Vi menar därför att formen villkorslån inte bör utnyttjas i detta fall.
En lämpligare form för subventionering anser vi vara att staten svarar för en
del av räntekostnaden.

Vi menar vidare att lånen, eftersom syftet är att uppmuntra spridning av
datorstödd produktionsteknik, inte behöver begränsas till den immateriella
delen av kostnaden. Detta skulle dessutom innebära förenklingar i samband
med prövningen av låneansökan. Beträffande låneramens storlek eller
administrationen i övrigt har vi inget att erinra mot DEK:s förslag. Det är
enligt vår uppfattning en fördel om lånen till datorstödd produktionsteknik
kan inrymmas i eller nära samordnas med någon redan befintlig låneform. Vi
föreslår att riksdagen begär att regeringen under hösten 1982 återkommer
med förslag om lån för investeringar i datorstödd produktionsteknik i
enlighet med de riktlinjer som här angivits.

Mot. 1981/82:2408

13

3.5 Stiftelsen Institutet för företagsutveckling (SIFU)

Karaktäristiskt för utvecklingen av tillverkning och användning av
mikroelektronik och datorstödd produktionsteknik är de snabbt växande
kunskapsbehoven för de anställda i företagen. Den takt varmed kunskaper
byggs upp blir i hög grad bestämmande för hastigheten i teknikspridning och
därmed storleken av den industriella tillväxt och de produktivitetsvinster
som är möjliga att realisera. Konkurrensfördelar är inte främst orsakade av
investeringar i avancerade maskiner i sig. De är snarare en följd av hur
kunskaper om olika produktionsprocesser byggs in i systemen samt hur
produktionen organiseras. Det är också i första hand genom kunskaper om
nya tekniker som idéer till nya lösningar och därmed produkter kan
förverkligas. Kunskapsnivån blir alltmer ett avgörande konkurrensmedel.

Sedan flera år tillbaka föreligger en stor brist på programmerare,
systemerare, produktions- och processtekniker, NC-beredare, NC-operatörer
m. fl. Behovet av nya kunskaper blir därmed stort hos redan anställd
personal för att kompensera för brister hos det ordinarie utbildningssystemet.

Ur industripolitisk synpunkt är dessa problem allvarliga. En fortsatt
kvalitativ och kvantitativ eftersläpning i utbildningen utgör ett hot mot
produkt- och produktionsteknisk förnyelse i svensk industri. Åtgärder för att
främja teknikspridningen, t. ex. genom olika finansiella stödformer, blir ofta
verkningslösa om företagen inte har eller kan rekrytera yrkesutbildad
arbetskraft.

Satsningar på grundutbildning på olika nivåer ger effekt först på lång sikt.
För att på kort och medellång sikt tillfredsställa industrins behov av utbildad
arbetskraft som kan utveckla och använda datorstödd produktionsteknik
liksom mikroelektroniska tillämpningar i nya produkter måste resurserna
inriktas mot fort- och vidareutbildning av de redan anställda. Denna form av
utbildning bedrivs i huvudsak internt av företag, branschorganisationer,
leverantörer och privata utbildningshus.

För mindre och medelstora företag bedriver Stiftelsen Institutet för
företagsutveckling (SIFU) en viktig utbildningsverksamhet inom datateknik,
elektronik och produktionsteknik.

SIFU:s roll i dessa sammanhang har poängterats av såväl DEK som SIND.
SIFU:s kurser är korta och koncentrerade. Kurstiden är, med några få
undantag, högst en vecka. Andra utmärkande drag för SIFU:s kurser är att
de kontinuerligt uppdateras för att hålla hög aktualitet samt att kurser kan
anordnas lokalt för ett eller flera företag i en region.

Datateknikens och produktionsteknikens snabba utveckling medför allt
större fortbildningsbehov. Det är därför enligt vår mening viktigt att SIFU
får resurser att som ett komplement till den företagsinterna utbildningen
svara upp till dessa behov.

Om utbildningsverksamheten skall hålla hög kvalitet krävs omfattande

Mot. 1981/82:2408

14

investeringar i utrustning och kontinuerlig kursförnyelse. För att SIFU skall
nå ut till en bred bas av mindre och medelstora företag krävs också
informationsinsatser och viss konsultverksamhet. För detta erfordras grundinvesteringar
som enligt vår mening inte skall finansieras av kursavgifter.
Dessa bör endast täcka kostnader för lärare och utbildningsmaterial.

Vi föreslår mot denna bakgrund att SIFU ges i uppdrag att bygga ut
kursverksamheten i datorstödd produktionsteknik - dels inom det Verkstadstekniska
området, dels inom det elektrotekniska området. För budgetåret
1982/83 bör 5 milj. kr. anvisas för denna verksamhet.

3.6 Teknikupphandling

Vi har tidigare i denna motion understrukit att politiken på data- och
elektronikområdet måste utgå från en helhetssyn på den tekniska utvecklingen.
En huvudlinje i politiken skall vara att mer allmänt stimulera den
tekniska utvecklingen för att därigenom öka den industriella tillväxten. En
annan skall vara att särskilt uppmuntra teknikutvecklingen inom angelägna
samhällsområden för att den verksamhet som bedrivs där skall bli effektivare
och av bättre kvalitet. En tredje huvudlinje i politiken skall vara att styra den
tekniska utvecklingen mot sådana lösningar som tillgodoser kraven från dem
som skall arbeta med den nya tekniken.

Det är mot den bakgrunden naturligt att teknikupphandlingen intar en
central plats i en socialdemokratisk politik för data- och elektronikområdet.
Teknikupphandlingen innebär just att användarens krav är utgångspunkten i
arbetet för att ta fram nya tekniska lösningar. Metoden innebär därmed
också att det finns möjligheter att prioritera teknikutvecklingen på just de
samhällsområden som man bedömer vara mest angelägna. Samtidigt kan
önskemål på områden som arbetsmiljö och arbetsorganisation arbetas in i de
krav som vid teknikupphandlingen ställs på den nya produkten eller det nya
systemet.

Teknikupphandling har dessutom visat sig vara ett mycket effektivt sätt att
mer allmänt stimulera den tekniska utvecklingen i industrin. Sannolikheten
för att utvecklingsprojekt som har en konkret beställning och ett identifierat
behov att arbeta mot skall bli framgångsrika är erfarenhetsmässigt 4-5
gånger större än för andra och mindre behovsinriktade satsningar.

Från socialdemokratisk sida har vi i våra partimotioner om industripolitik
fört fram olika förslag till statliga insatser inom ramen för offentlig
teknikupphandling. Vi har också föreslagit medel för att uppmuntra
teknikupphandling mellan svenska industriföretag.

DEK och SIND har från sina olika utgångspunkter väckt en rad förslag på
detta område. De avser såväl konkreta uppslag till teknikupphandlingsprojekt
som synpunkter på vissa organisationsfrågor.

Det är naturligtvis inte meningsfullt att här ange önskemål om projekt som
bör bli föremål för teknikupphandling. Utgångspunkten för en upphandling

Mot. 1981/82:2408

15

måste vara en omsorgsfull inventering av behov där beställarna och de
anställda, i samarbete med bl. a. tillverkarna, preciserar sina krav på den
tekniska lösningen.

Vi menar emellertid att exempelvis framtidens produktionssystem inom
verkstadsindustrin är ett område som bör ha hög prioritet vid inriktningen av
teknikupphandlingen. Där ingår teknikområden som datorstödd konstruktion
och styrsystem för robotar, verktygsmaskiner och materialhanteringssystem.
Det är en viktig uppgift att vid utvecklingen av sådana system väga in
hänsynen till effekterna på bl. a. arbetsmiljö och arbetsorganisation. Viktiga
och intressanta uppgifter, som kan lösas inom ramen för teknikupphandling,
finns också på kontorsområdet, där datoriseringen och utvecklingen av
kommunikationstekniken går snabbt. Det gäller också för sjukvårdsområdet,
som är ett annat av de områden, som enligt vår uppfattning bör
prioriteras även i fortsättningen.

Från regeringens sida intar man en allmänt välvillig hållning till teknikupphandlingen
som medel i datapolitiken. På det hela taget stannar det
emellertid vid ord. I den datapolitiska propositionen redovisas visserligen ett
konkret förslag beträffande den offentliga teknikupphandlingen. Förslaget
är emellertid av den karaktären att det endast kan mycket marginellt påverka
utvecklingen på dataområdet.

I propositionen föreslås således att det inrättas ett särskilt organ, knutet till
regeringskansliet, med uppgift att leda och samordna den offentliga sektorns
teknikupphandling på dataområdet och också att i viss utsträckning
ekonomiskt understödja sådan teknikupphandling. Avsikten är att datadelegationen
skall få i uppdrag att utarbeta förslag om det särskilda organets
organisation, sammansättning, arbetsuppgifter och verksamhetsformer. För
budgetåret 1982/83 föreslås att det nya organet får disponera 10 milj. kr.,
varav hälften utgörs av en omfördelning från anslaget för ADB-anskaffning
till statsförvaltningen.

Från socialdemokratiskt håll är vi inte övertygade om att man nu bör bygga
upp ett nytt permanent organ med den speciella uppgiften att stimulera den
offentliga teknikupphandlingen avgränsat till dataområdet. Temporärt anser
vi dock att ett sådant organ som föreslås i propositionen kan spela en viktig
roll, i första hand genom att inventera aktuella projekt inom det statliga,
kommunala resp. landstingskommunala området.

En central uppgift vid en sådan genomgång bör vara att säkerställa att
teknikupphandlingen organiseras på ett sådant sätt att de anställda får
möjlighet att påverka utformningen av de tekniska och organisatoriska
lösningarna. Förutsättningar måste skapas för att utnyttja datatekniken så att
de anställda fortlöpande kan öka och utveckla sina kunskaper. Fler
människor med mer kunskap kan då delta i besluten och övervägandena på
arbetsplatsen. Det skulle minska störningarna och effektivisera den löpande
produktionen men också öka möjligheterna för vardagsrationaliseringar och
den mera långsiktiga vidareutvecklingen av verksamheten.

Mot. 1981/82:2408

16

Det särskilda organet bör i sin bedömning av vilka projekt som skall
stödjas i första hand prioritera sådan upphandling som kan få en bred
betydelse för användningen inom svenskt näringsliv och förvaltning.

Vi anser att teknikupphandlingen måste ses ur ett bredare perspektiv än
det som anläggs i den datapolitiska propositionen. En erfarenhet av det
arbete med teknikupphandling, som bedrivits under senare år är att de
intressantaste nya datatekniska tillämpningarna ofta är en kombination av
datateknik och andra teknikområden. Det gäller exempelvis mekanik, optik,
grafisk teknik, logistik och materialstyrning, CAD, transportteknik, signalbehandling,
mätteknik m. m.

De projekt som stöds av redan befintliga organ för teknikupphandling har
alltså ofta betydande inslag av datateknik. Omvänt måste man räkna med att
ett organ för teknikupphandling inom dataområdet skulle komma att stödja
projekt som endast delvis hörde till dataområdet. Någon klar avgränsning av
det av regeringen föreslagna organets verksamhetsområde är därmed
knappast möjlig.

Under senare år har intresset för teknikupphandling ökat. Olika samhällsorgan
har byggts upp - främst på socialdemokratiska initiativ. Tre nya
utvecklingsbolag - inom områdena energiteknik, miljöteknik och transportsystem
- har tillkommit. Bolagen skall syssla med teknikupphandling. Det
pågår förhandlingar mellan staten och kommunförbunden om hur samarbetet
dem emellan med teknikupphandling skall organiseras. Den kommunala
teknikupphandlingen är enligt vår mening ett utomordentligt viktigt
område.

Teknikupphandling bedrivs också av bl. a. Svenska Utvecklings AB.
Vidare har STU tilldelats en rad uppgifter på teknikupphandlingsområdet.
Statskontoret har sina uppgifter i sammanhanget. Dessutom har från
socialdemokratisk sida pekats på angelägenheten av statliga stimulansåtgärder
för teknikupphandling mellan svenska industriföretag. Denna redovisning,
som är långt ifrån fullständig, visar den splittring som i dag präglar
teknikupphandlingsområdet.

Vi föreslår därför från socialdemokratisk sida att riksdagen av regeringen
begär en översyn av samhällets organisation på teknikupphandlingens
område. Syftet med översynen bör vara att utarbeta förslag som leder till en
mer lättöverskådlig struktur på det statliga stödet, en klarare ansvarsfördelning
mellan olika organ och en effektiv resursanvändning. En särskild
uppgift inom ramen för översynen bör vara att utarbeta förslag om hur
teknikupphandling mellan svenska industriföretag skall stimuleras.

Regeringen bör, i samband med att förslagen redovisas för riksdagen,
också ta ställning till frågan om vilka finansiella resurser som från statens sida
skall ställas till förfogande för stimulans av teknikupphandling. Det är inte
rimligt att här lägga fram ett preciserat förslag om vilka medel som skall
anvisas. Vi har emellertid från socialdemokratisk sida tidigare vid upprepade
tillfällen framhållit att avsevärda resurser måste avsättas för ändamålet, om

Mot. 1981/82:2408

17

teknikupphandlingen skall kunna får mer än marginell betydelse för den
svenska industrins tekniska utveckling. Vi har därför hänvisat till att man för
projektfinansieringen skall kunna utnyttja den av oss föreslagna strukturoch
utvecklingsfonden.

I avvaktan på resultatet av den begärda översynen av samhällets
organisation på teknikupphandlingens område ser vi det alltså som positivt
att man inom regeringskansliet avsätter resurser för en översyn av den
offentliga upphandlingen. Självfallet kommer därvid data- och elektronikfrågorna
att inta en framskjuten plats. Datadelegationen bör kunna spela en
viktig roll i sammanhanget.

3. Försörjningspolitiska åtgärder

En expanderande data- och elektronikanvändning liksom en däremot
svarande tillväxt inom elektronikindustrin innebär en ökad komponentanvändning.

Enligt SIND användes halvledarkomponenter i Sverige under 1970 för 40
milj. kr. Tio år senare var siffran uppe i 600 miljoner. För 1990 är prognosen
4 miljarder. Ökningen blir hundrafaldig på 20 år. Om utvecklingen mäts i
kapacitet - antalet elektriska funktioner - blir utnyttjandet av elektroniken
år 1990 omkring 200 000 gånger större än det var 20 år tidigare. Av dagens
komponenter tillverkas det helt dominerande antalet typer helt utanför
Sverige. Endast ett fåtal typer (svarande mot ca 1/10 av användningen)
tillverkas inom landet.

Försörjningsproblem är av flera slag:

- tillförselproblem i högkonjunkturer,

- reexportsvårigheter till följd av den amerikanska exportlagstiftningen,

- försörjningsproblem i s. k. fredliga avspärrningssituationer,

- försörjningsfrågan i krislägen.

Detta rent fysiska försörjningsproblem har sina grundläggande orsaker
dels i det förhållandet att Sverige i mycket hög grad är importberoende, dels
till följd av halvledarkomponenternas karaktär av mycket strategiska
produkter i den internationella handeln och politiken, dels beroende på de
mycket höga kostnader och stora svårigheter som är förknippade med att
starta en fungerande storskalig produktion. Dessa förhållanden har visserligen
rått under hela 1970-talet men accentueras dramatiskt under det
kommande decenniet.

Härutöver finns ett teknologiskt försörjningsproblem av samma dramatiskt
växande betydelse. Den relativt ringa omfattningen av den inhemska
halvledarindustrin kan i växande omfattning komma att nödvändiggöra för
enskilda användare att gå utanför Sveriges gränser för att upphandla
specialkretsar. Detta innebär en risk för utflöde av inhemsk systemkunskap.
En allt större del av traditionell svensk systemkunskap som tidigare låg i

Mot. 1981/82:2408

18

sammansättningsledm. m., läggs nu i självständigt fungerande subsystem av
mikroelektroniska kretsar.

Denna fråga har i dag nått ett stadium då mer konkreta lösningar måste
utarbetas. Vi menar att regeringen därför bör uppdra åt SIND att i samarbete
med STU, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, kommerskollegium samt
användande och tillverkande företag snarast utarbeta ett konkret beslutsunderlag
för åtgärder som syftar till ett godtagbart nationellt fysiskt och
teknologiskt oberoende på halvledarområdet. Beslutsunderlaget bör omfatta
dels frågor förknippade med en inhemsk produktion, dels lagringsfrågor,
dels frågor som gäller lösningar via det internationella handelsmönstret.
Underlaget bör avse de förhållanden och krav som förutses kring 1990.
Lösningar på nordisk basis bör särstuderas. Detta bör ges regeringen till
känna.

3.8 Framtida bevakning av datafrågorna i industripolitiken

Datapolitikens roll i den industriella utvecklingen är inte en fråga som låter
sig lösas med enbart en uppsättning åtgärder och politiska ambitioner i dag.
Karaktäristiskt för utvecklingen på data- och elektronikområdet är dess
snabbhet och dess spridning till helt nya områden. Därav följer en stor
osäkerhet om vilka förändringar och utvecklingslinjer som faktiskt kommer
att aktualiseras under 1980-talet. Utvecklingen behöver alltså noggrant
följas, vidtagna åtgärder behöver utvärderas och revideras, nya åtgärder
kommer att behöva vidtas. Det behövs ett forum för en kontinuerlig
diskussion av utvecklingen och behovet av samhällsinsatser.

Mot den här bakgrunden är det viktigt att effektiva former skapas för en
kontinuerlig hantering av frågor om datapolitik och industriell utveckling.
Det är flera frågor som då aktualiseras. Vem skall svara för att det långsiktiga
perspektivet - i teknikhänseende och från industriell behovssynpunkt bevakas?
Vem skall koordinera de samhällsinsatser som vidtas och kan
behöva vidtas? På vilken bas och på vilket sätt skall resurser avdelas för att
underlätta en industriell anpassning till och nyttiggörande av utvecklingsmöjligheterna?

Detta ställer en rad krav på det eller de organ som svarar för den
kontinuerliga bevakningen. De bör kunna arbeta med ett långsiktigt
perspektiv och mandat för en period med rimlig planeringstid. De bör ha
kapacitet att överblicka teknologiutveckling och marknads- och behovsperspektiv.

Även om således en rad av de i den datapolitiska propositionen och i vår
motion väckta förslagen kan realiseras redan i dag, finns ett behov att till
något organ föra ett kontinuerligt koordinerande ansvar för samhällets
industriella utvecklingsinsatser i anslutning till data- och elektronikområdet.

En naturlig utgångspunkt för den koordinerande verksamheten bör vara

Mot. 1981/82:2408

19

den centrala industripolitiska organisationen. SIND, sorn tillsammans med
bl. a. STU utgör en tung del i denna organisation, är f. n. under översyn. Den
pågående utredningen syftar till att finna nya former för stora delar av den
centrala industripolitiska organisationen inför 1980-talets krav på den
industriella utvecklingen. Utredningen behandlar bl. a. relationerna mellan
nuvarande SIND, STU och de lokaliseringspolitiska stöden. Den kommer att
slutföras under hösten 1981. Det är i det sammanhanget en viktig uppgift att
klarlägga var i den industripolitiska organisationen ett sådant koordinerande
ansvar för data- och elektronikfrågor inom det industripolitiska området
skall ligga.

IV. Forskning och högre utbildning

En omfattande satsning på forskning inom data- och elektronikområdet är
nödvändig för att på längre sikt skapa förutsättningar för fortsatt teknisk
utveckling inom landet. En kvalitativt högtstående inhemsk forskningsverksamhet
är inte minst viktig för att den internationella utvecklingen skall
kunna följas på ett tillfredsställande sätt. En förbättrad kunskap om
tillämpning och användning av datateknik och om datoriseringens effekter
för arbetslivet och samhällsutvecklingen i stort är också utomordentligt
angeläget.

Vi har vid upprepade tillfällen i motioner till de senaste årens riksmöten
understrukit att datateknik och elektronik bör vara ett prioriterat område i
den svenska forskningspolitiken. Vi har därmed ställt oss bakom de
prioriteringar som gjorts av styrelsen för teknisk utveckling.

Vi har också i vår motion om forskningspolitiken (1981/82:2234) framhållit
behovet av forskning om datoriseringens samhällseffekter och särskilt pekat
på möjligheterna att ta upp dessa frågor inom ramen för den verksamhet med
temaforskning som bedrivs vid högskolan i Linköping. En snabb introduktion
av datateknik och elektronik kan få effekter på sysselsättning och
arbetsliv som - särskilt i ett alltmer hårdnande ekonomiskt klimat - kan bli
mycket allvarliga. Förändringarna i människors levnadsvillkor kan också bli
genomgripande. Ett förbättrat kunskapsunderlag är därför nödvändigt för
att länka den tekniska utvecklingen in på riktiga banor. Ett engagemang i
dessa problem är inte minst viktigt för att skapa en brett förankrad positiv
grundsyn på den tekniska utveckling som vår industriella framtid kräver.

När det gäller förslagen från UHÄs referensgrupp om utbyggnad av
forskartjänster i högskolan anser vi det angeläget att en utbyggnad sker men
instämmer i de synpunkter som förs fram av utbildningsministern i 1982 års
budgetproposition om att till en början rörliga medel bör utgå i stället för att
redan nu besätta fasta tjänster. Samtidigt som behovet av snabba insatser för
att stärka forskningsverksamheten är stort är det med den brist på kompetens
inom dataelektronikområdet som nu råder svårt att besätta tjänster med
permanent inriktning. Man bör därför sträva efter att i ett inledningsskede

Mot. 1981/82:2408

20

utnyttja gästforskare, knyta forskare inom industrin till högskolan etc.

Vi anser dock att de medel som anvisats i propositionen för fyra
forskartjänster med ca 300 000 kr. per tjänst är otillräckliga. Aven om inte
tjänsterna nu skall besättas är det rimligt att tilldela medel motsvarande
ungefärliga kostnader för en professur, dvs. ca 600 000 kr. per tjänst. Vi har i
vår motion 1981/82:2234 föreslagit en förstärkning på 1,2 milj. kr. för
budgetåret 1982/83.

När det gäller den fortsatta utbyggnaden i enlighet med förslagen från
UHÄ:s referensgrupp vill vi återigen stryka under vikten av områden som
hänger samman med användning och tillämpning av datateknik och
elektronik samt samhällseffekter av datoriseringen.

En förutsättning för expansion av forskning (och utbildning) vid högskolan
är tillgång på ändamålsenliga lokaler. Lokalbristen är vid många högskolor i
dag akut och ett avgörande hinder för att utvidga forskningen, särskilt den
som sker i samverkan med externa finansiärer.

Vi har i vår motion om investeringspolitiken (1981/82:2133) fört fram en
rad förslag för att förbättra lokalsituationen inom högskolan.

Vi har för budgetåret 1982/83 krävt en förstärkning av 35 milj. kr. till
ombyggnad och reparationer. Vi har också krävt att behandlingen av en rad
projekt, framför allt vid de tekniska högskolorna varav flera med inriktning
på dataområdet, skall påskyndas. Vi har vidare krävt ett nytt anslagstekniskt
system för lokalförsörjningen så att denna bättre kan samordnas med
planeringen av forskning och utbildning.

Vi saknar i dag ett sammanhållet program för forskning och utveckling
inom data- och elektronikområdet. Inom STU har gjorts program för vissa
delområden och ytterligare underlag tas fram bl. a. inom Forskningsrådsnämnden
och UHÄ:s referensgrupp. Enligt vår mening bör, när detta
samlade underlag föreligger, ett samlat program för satsningar på forskning
och utveckling inom data- och elektronikområdet redovisas. Därvid är det
inte minst viktigt med en profilering mellan olika högskoleorter så att
resurserna koncentreras och utnyttjas optimalt. Vad vi nu har anfört om ett
sammanhållet program för forskning och utveckling inom data- och
elektronikområdet bör av riksdagen ges regeringen till känna.

När det gäller högre utbildning inom dataområdet förde vi i vår motion
1980/81:973 fram förslag om en utbyggnad av den datatekniska utbildningen
motsvarande det som regeringen ett år senare lagt fram. Vi beklagar att
riksdagsmajoriteten avslog våra förslag då härigenom utbildningsinsatserna
försenades ett år.

Utrustning för utbildning inom dataområdet är ett problem vid flertalet
högskolor. För att användning av terminaler skall kunna ges tillräckligt
utrymme i undervisningen krävs betydande förstärkningar av utrustningsanslag.
Vi har i vår motion 1981/82:2133 krävt en förstärkning av 2 milj. kr. i
förhållande till regeringens förslag.

När det gäller den högre utbildningen vill vi vidare peka på betydelsen av

Mot. 1981/82:2408

21

att utöver särskilda linjer för datateknik och elektronik en integration av
datatekniska element sker i utbildningen även vid andra linjer inom teknisk
fakultet.

Vi vill i detta sammanhang också peka på den betydelse våra förslag om
ytterligare utbyggnad av Verkstadstekniska utvecklingscentra kan få för att
stimulera förnyelse inom utbildningen och för ökad samverkan mellan
högskolan och industrin.

Vi vill också stryka under betydelsen av fort- och vidareutbildning. I dag
finns särskilda resurser avsatta för kortare kurser inom högskolorna. De
fördelas av regionstyrelserna. Enligt vår mening bör inom ramen för dessa
medel avsättas särskilda medel till fort- och vidareutbildning på dataområdet.
Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna.

V. Utbildning

För att datateknikens positiva möjlighet skall kunna tas till vara behövs
skolning och aktivering på bred front. Den betydelse och omfattning som
datorsystemen får i framtiden gör det nödvändigt att införliva datakunskap
med allmänutbildningen. Den människa som inte kan använda dator, eller
som står främmande inför datasystem, blir handikappad i många situationer.
Precis som förmågan att läsa, skriva och räkna är viktig i vårt samhälle blir
förmågan att förstå datasystem och utnyttja datorn viktig i morgondagens
samhälle. Därför utgör datakunskap ett viktigt moment i grundskolans
läroplan.

Socialdemokratin vill följaktligen verka för att alla människor ges
möjlighet att lära sig använda datorer och förstå de ekonomiska och sociala
konsekvenserna av olika datasystem. Utbildningen måste utformas på olika
sätt för olika grupper i samhället. Datorerna måste ses i sitt samhälleliga
sammanhang. Deras skilda funktioner under olika förhållanden måste
belysas. Alla måste ges kunskap om att datasystem kan konstrueras så att de
kan såväl undertrycka sociala mål som utveckla en social gemenskap.
Utbildningen måste utmynna i förmågan till att kritiskt bedöma datasystem.

Utbildningen måste genomgående ha en praktisk anknytning och utformas
så att olika tillämpningsområden blir föremål för studier och diskussion.
Datorutbildningen i arbetslivet inriktas självfallet på undersökningar av
datorns användning i de ”studerandes” egna företag. De högre skolstadierna
bör i många fall integrera datorutbildningen med den yrkesinriktning som
utbildningen har.

En förbättrad utbildning på dataområdet enligt de förslag som lagts fram
av en rad utredningar behöver nu komma till stånd. De starka krav som finns
på att öka utbildningsvolymen på dataområdet får dock inte ske på

Mot. 1981/82:2408

22

bekostnad av kvaliteten. Det är också ytterst väsentligt att en helhetssyn på
datafrågorna garanteras i alla former av utbildning, oavsett utbildningens
nivå.

Fortbildningskurser för de anställda

Vår uppfattning att investeringar och förbättringar på arbetsplatsen leder
till ökade resurser och därmed ökade möjligheter att trygga sysselsättningen
innebär inte att vi kan bortse från att många anställda kommer att ställas inför
stora krav på förändringar.

Risken är stor att många löntagare, som i dag har en gedigen yrkeskunskap,
får sina arbetsvillkor avsevärt försämrade eller blir överflödiga på
grund av att deras kunnande inte längre passar in i den nya produktionen.

Enligt dataeffektutredningen kommer ca 400 000 arbetare i den direkta
industriproduktionen att behöva förnya och utveckla sina yrkeskunskaper.
Den fortbildning som i dag ges i företagen av bl. a. olika konsulter och
dataleverantörer är djupt otillfredsställande. DEK beskriver dagens situation
på följande sätt: ”Man riskerar att få ’trycka-på-knappen-gubbar’ i en
arbetsorganisation präglad av stark specialisering. Detta är en utveckling
som är långsiktigt oförenlig med industrins konkurrenskraft.”

Aven inom samhällets övriga sektorer kommer datoriseringen att leda till
omfattande omställningsbehov och därmed krav på fortbildning. Ett aktuellt
exempel på detta är apoteksväsendet. Samtidigt som ett stort antal
rutinarbetsuppgifter datoriseras har läkemedelstillverkningen helt försvunnit
från det enskilda apoteket och apoteken fått utökade informationsuppgifter
gentemot allmänheten. Detta leder till behov av kompletterande
utbildning för att ge redan anställd och för yrkesområdet grundutbildad
personal möjligheter att uppfylla de nya krav som ställs i den förändrade
arbetsorganisation som successivt införs.

Utbildning av redan anställda för nya arbetsuppgifter i samband med
införande av datateknik och därmed sammanhängande organisationsförändringar
faller, som dataeffektutredningen framhållit, huvudsakligen inom
arbetsgivarens ansvarsområde. För att fortbildningen inte skall bli alltför
snäv bör företagen dock kunna utnyttja den utbildning som samhället
tillhandahåller på olika nivåer och genom olika utbildningsanordnare.

Det är angeläget att de redan anställda i sin fortbildning inte endast ges en
teknisk påbyggnad utan även garanteras en bredare kunskap om bl. a.
datoriseringens effekter på arbetsorganisation och arbetsmijö.

En god och allsidig fortbildning av redan anställda skulle kunna
säkerställas genom att AMS och SÖ i samarbete med arbetsmarknadens
parter utarbetar mallar för hur den interna fortbildningen bör ske för olika
yrkesgrupper.

Mot. 1981/82:2408

23

Vi föreslår riksdagen att SÖ och AMS erhåller ett sådant uppdrag. Det bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I den datapolitiska propositionen avvisar föredragande statsrådet ett
sådant förslag. Han anser att det bör överlåtas på arbetsmarknadens parter
att själva utforma riktlinjer och mallar för den företagsinterna fort- och
vidareutbildningen.

Å andra sidan bedömer han att datatekniken medför så stora fördelar för
samhället som helhet att staten under en övergångstid bör vara beredd att
med ekonomiskt stöd stimulera sådan utbildning som är ägnad att underlätta
en datorisering av mindre och medelstora företag. Detta bidrag avses utgå för
utbildning som direkt motiveras av att anställda får ändrat yrkesinnehåll till
följd av datatekniken och därmed sammanhängande ändringar av arbetsorganisationen.

Vi är beredda att biträda ett sådant förslag under förutsättning att
utbildningen i fråga har planerats på det sätt vi ovan förordat, dvs. att SÖ,
AMS och de avtalsslutande parterna tillsammans utarbetat mallar för hur
den aktuella fortbildningen bör ske.

Vad här anförts om ekonomiskt stöd till utbildning i mindre och
medelstora företag i samband med datorisering bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Fortbildning av lärare

Genom det beslut riksdagen fattade i anledning av proposition 1980/81:97
om skolforskning och personalutveckling och proposition 1980/81:107 om
den statliga skoladministrationen förändrades formerna och villkoren för
personalutbildningen inom skolväsendet.

I propositionen om skolforskning och personalutveckling uttalar föredragande
statsrådet bl. a. att det är angeläget att verksamheten för personalutbildning
innehåller klarare prioriteringar.

I detta sammanhang framhölls de behov av kompletterande utbildning
som finns för flera grupper lärare på högstadiet till följd av de nya
kursplanerna för högstadiet, bl. a. vad gäller den allmänbildande undervisningen
om datorer. Detta är ett område där behovet av fortbildning är stort
även för gymnasieskolans och kommunala vuxenutbildningens lärare.

För gymnasieskolans och vuxenutbildningens lärare framhölls vidare att
den snabba tekniska utvecklingen medför att ämneskunskaperna för vissa
lärargrupper snabbt föråldras, särskilt vad gäller elektronik- och dataområdet.
Personalutbildningen borde därför, enligt proposition 1980/81:97,
planeras så att berörda lärargrupper får möjlighet att snabbt ta del av olika
nyheter.

Regeringen har ej levt upp till dessa ambitioner vad gäller fortbildning av
lärare inom dataområdet. Datadelegationen gjorde därför en framställning
hösten 1981 till regeringen om en utvidgad verksamhet på området. Man

Mot. 1981/82:2408

24

framhöll därvid betydelsen av att datautbildningen i ungdomsskolan sätts i
gång på bred front så snart som möjligt. Datadelegationen förordade att
åtgärder skulle vidtas för att åstadkomma en snabbare takt i genomförandet
av fortbildningen av lärare om datorer och deras användning.

Av de resurser datadelegationen bedömde som nödvändiga för fortbildningsinsatser
inom dataområdet ställdes mindre än en tredjedel till
förfogande.

Det är väsentligt att nu skyndsamt genomföra den omfattande fortbildningsverksamhet
som krävs för att lärare i grundskolan och gymnasieskolan
skall vara skickade att på ett meningsfullt sätt i sina respektive ämnen ge
insikter om innebörd och möjliga konsekvenser av samhällets allt snabbare
datorisering.

Det är vidare mycket väsentligt att fortbildningsverksamhet inte drar ut på
tiden. Riktpunkten bör vara att den stora fortbildningssatsningen för lärare i
samhällskunskap och matematik som skall undervisa i datalära skall vara
genomförd under budgetåret 1985/86.

Detta kräver en starkare viljeyttring från statsmakternas sida än som
hittills varit fallet.

I regeringens proposition 1981/82:123 om samordnad datapolitik föreslås
inga ytterligare åtgärder på lärarfortbildningens område.

Vi vill från socialdemokraterna starkt betona vikten av att riksdagen och
regeringen använder sig av möjligheten att påverka skolväsendets utveckling
genom att göra klara prioriteringar av fortbildningsinsatserna inom skolväsendet.
I nuvarande situation anser vi att det är angeläget att fortbildningen
på dataområdet ges utökade resurser. För budgetåret 1982/83 bör för detta
ändamål ytterligare 5 milj. kr. tillföras anslagsposten Personalutbildning för
skolväsendets behov under E7. Utbildning för undervisningsyrken.

För att uppnå så stor utbildningseffekt som möjligt med de medel som
avsätts bör fortbildningen bedrivas i sådana former att kostnaderna för
kommunerna begränsas så långt som möjligt. Detta innebär att distansundervisning
bedriven av högskolan kan vara en lämplig form för lärarnas
fortbildning.

Det kan också vara lämpligt att genomföra utbildningen som studier på
deltid förlagda över en termins tid.

Det är vidare angeläget att fortbildningskurserna utformas så att den
ämnesorienterade fortbildningen utgår från ett för alla berörda lärare
gemensamt helhetsperspektiv på samhällets datorisering. Detta skapar
förutsättningar för att lärarna i sin undervisning i samverkan kan förmedla
den nödvändiga helhetssynen på samhällets datorisering.

Vid sidan av att tillgodose det omedelbara behovet av fortbildning av
lärare måste även grundutbildningen av lärare förändras. De måste få en god
kompetens att undervisa om de skilda aspekter på samhällets datorisering
som berör deras respektive undervisningsämnen. Vi avser att återkomma till

Mot. 1981/82:2408

25

utformningen av den framtida lärarutbildningen i samband med behandlingen
av den aviserade propositionen med anledning av lärarutbildningsutredningens
förslag.

Bred utbildning i datorfrågor

Datadelegationen har i sin rapport Samordnad datapolitik (Ds B 1981:20)
bl. a. lagt fram förslag till en bred utbildning inom dataområdet där ett riktat
stöd till utbildning av allmänheten är ett inslag.

Särskilda medel bör enligt datadelegationen avsättas för riktade satsningar
för att stödja folkbildningen på dataområdet genom studieförbunden.
Förslaget innebär också att särskilda medel skall avsättas för samtidiga men
tidsbegränsade informationskampanjer riktade mot allmänheten för att
stimulera efterfrågan på utbildning. Såväl studieförbunden, utbildningsradion
som massmedia och skilda intresseorganisationer bör, enligt förslaget,
kunna delta i sådana kampanjer.

Den skisserade verksamheten skulle fordra en statlig finansiering av
framtagning av studiematerial, utbildning av cirkelledare, informationskampanjer
samt utökade bidrag till studiecirkelverksamheten. Datadelegationen
föreslår en tvåårig satsning fr. o. m. budgetåret 1982/83 med ett förslagsanslag
på 25 milj. kr. per år. Därutöver föreslås att datadelegationen får förfoga
över 20 milj. kr. sammantaget i särskilda medel för riktade insatser.

I regeringens proposition om samordnad datapolitik framhåller föredraganden
under denna punkt att samhället har ett intresse av att alla
medborgare har god allmänkunskap om datatekniken, dess möjligheter och
konsekvenser. Föredraganden anser att denna breda utbildning till allmänheten
kan uppnås på olika sätt och han nämner att studieförbunden,
kommundepartementets referensgrupp för folkrörelsefrågor, forskningsrådsnämnden
och utbildningsradion samtliga bör kunna spela en mycket
aktiv roll i sammanhanget.

Statsrådet anmäler sin avsikt att senare föreslå regeringen att ge
datadelegationen i uppdrag att utarbeta och lämna förslag till regeringen om
riktlinjerna för en ökad satsning på bred utbildning om datafrågor till
allmänheten. Med hänsyn till de samstämmiga och starka krav som rests på
att snabbt komma i gång med en sådan bred utbildning till allmänheten
föreslås att för budgetåret 1982/83 anvisas ett reservationsanslag av 10
milj. kr. till Bred utbildning i datafrågor.

Vi ser med tillfredsställelse att en bred allmänbildning inom dataområdet
nu kan komma i gång, men vi vill starkt betona att vi ser de av regeringen
föreslagna 10 milj. kr. för budgetåret 1982/83 som endast ett första steg som
måste följas av motsvarande resurstilldelning för detta ändamål de närmaste
budgetåren.

Det är enligt vår mening väsentligt att utbildningsverksamheten bedrivs så
att många grupper i samhället ges möjlighet att delta. Datatekniken måste bli

Mot. 1981/82:2408

26

allas egendom om vi skall kunna utnyttja dess fördelar på ett riktigt sätt.
Arbetet skall bedrivas på arbetsplatserna, bland ungdomarna i skolan, via
studieförbunden och i bostadsområdena. Konsument- och handikappgrupper
måste också ges förutsättningar att formulera sina krav. En särskild
målgrupp för utbildningen i datakunskap bör vara politiska beslutsfattare på
olika nivåer. I sin verksamhet kommer politikerna många gånger att bygga
sitt beslutsfattande på underlag där datasystemen har spelat en viktig
roll.

Denna kommande stora utbildningssatsning tillkommer på statsmaktens
initiativ men förutsätts i väsentliga stycken bli genomförd av folkbildningsorganisationerna.
Det är då viktigt att slå fast principerna att folkbildningsorganisationerna
skall ha full kostnadstäckning för en sådan icke reguljär
verksamhet.

Vid en satsning av den storleksordning som här skisserats är det väsentligt
att verksamheterna är väl planerade och samordnade. Det innebär att bl. a.
folkbildningsorganisationerna måste svara för särskilda planeringsinsatser i
ett tidigt skede av utbildningen. Vid utarbetande av riktlinjer för utbildningssatsningen
bör klarläggas hur detta planeringsarbete skall finansieras.

Vad här anförts om bred utbildning i datafrågor bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

VI. Datorerna i arbetslivet

1. Översyn av arbetsmiljöföreskrifter m. m.

Datoriseringen kan rätt tillämpad vara ett medel för att förbättra
arbetsmiljön. Datatekniken utvecklas och utnyttjas dock i alltför liten grad
med det direkta syftet att förbättra miljö och inflytande för arbetstagarna.
Däremot vet vi att en förbättrad miljö i vissa fall blir en icke avsedd bieffekt
av tekniska förändringar. Även detta är bra, men oftare än vad som sker i dag
måste tekniken utvecklas/utnyttjas med det direkta syftet att ta bort risker i
miljön och förbättra förutsättningarna för inflytande i arbetet. Vi anser att
därmed skulle en ökad effektivitet i förebyggande av hälsorisker i arbetet
kunna erhållas. Dessutom hade de negativa effekter av datoriseringen som
belyses i olika utredningar bl. a. i form av ensamarbete, stress och monotoni
kunnat motverkas om målsättningen funnits att anpassa tekniken efter
människors behov och förutsättningar.

Vi har i avsnitt lil angett hur framtagande av datorstödd tillverkningsutrustning
där arbetsmiljöaspekter ur såväl fysisk som social synvinkel beaktas,
kan främjas i forskningen men också genom offentlig upphandling. Här har
samhället ett mycket stort ansvar för att främja en positiv utveckling på det
datatekniska området. Detta kan göras exempelvis i samband med anskaff

Mot. 1981/82:2408

27

ning av utrustning till skolorna, till sjukvården och för de statliga
affärsverken och bolagen.

Vi vill i detta sammanhang särskilt markera att staten som arbetsgivare har
ett speciellt ansvar. Staten bör i sin arbetsgivarroll tjäna som föredöme för
hur datatekniken kan utnyttjas så att den tillgodoser såväl verksamhetens
som de anställdas och medborgarnas intressen.

Det är enligt vår uppfattning också väsentligt att arbetarskyddsstyrelsen
utarbetar föreskrifter som är riktade mot framtida tekniska förändringar
inom arbetslivet. Det gäller bl. a. olycksfall i samband med datorstyrd
tillverkningsindustri och datorstyrda processtyrsystem. Det finns behov av
ökade skyddsåtgärder för både industrirobotars utformning och utformning
av arbetsplatsen kring robotar.

En ökad användning av datorer leder ofta till ett ökat inslag av
ensamarbete och isolering. För att komma till rätta med denna utveckling
behövs föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen om ensamarbete.

I propositionen ges en ingående redogörelse för arbetsmiljölagen och
arbetarskyddsstyrelsens författningsverksamhet. Arbetsmarknadsministern
säger sig utgå från att arbetarskyddsstyrelsen även i framtiden nära följer
datateknikens effekter för arbetsmiljön i vidaste mening och därvid bedriver
det fortsatta författningsarbetet med utgångspunkt i de problem som bl. a.
arbetsmarknadens parter upplever som angelägnast att reglera.

Vi anser det viktigt att statsmakterna markerar angelägenheten av att
arbetarskyddsstyrelsen prioriterar arbetet med föreskrifter angående datoriseringens
effekter. Det krävs en övergripande föreskrift om datoriserade
arbeten. Därutöver behöver särskilda föreskrifter utarbetas om industrirobotar,
bildskärmsarbete m. m.

För att klara sin tillsyns- och föreskriftsverksamhet i syfte att garantera att
datatekniken används för att trygga en god arbetsmiljö måste arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen öka sin kompetens inom det datatekniska
området.

Regeringens förslag i årets budgetproposition innebar en direkt nedskärning
av såväl arbetarskyddsstyrelsens som yrkesinspektionens verksamhet.
För att dels förhindra en nedskärning av nuvarande personal och verksamhetsnivå,
dels möjliggöra ytterligare satsning på förbättrad tillsyn och ökade
insatser i arbetet med att utarbeta föreskrifter för arbetsmiljön har vi
socialdemokrater i motion 1981/82:1589 föreslagit att 10 milj. kr. skall
anvisas utöver regeringens förslag. Detta möjliggör en förbättrad utbildning
för personalen hos arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Det
möjliggör också att arbetarskyddsstyrelsens arbete med att ge föreskrifter
om datatekniken kan påskyndas. Vad vi nu har anfört om arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionens uppgifter inom det datatekniska området
bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Mot. 1981/82:2408

28

2. Fackliga medel för forskningsinitiering

De kunskaper som i dag finns om risker i arbetsmiljön utgör ett tillräckligt
beslutsunderlag för mycket omfattande förbättringar av arbetsmiljöerna.
Samtidigt behövs forskning för att upptäcka hittills okända miljörisker, för
att närmare studera karaktären hos de nu kända riskerna och för att finna
metoder att komma till rätta med dem.

En nödvändig förutsättning för en väl fungerande forskningsverksamhet är
en hög vetenskaplig kompetens på berörda områden inom högskolan. En
lika viktig förutsättning är att de fackliga organisationerna har praktiska
möjligheter att initiera forskning inom arbetsmiljöområdet.

För att de fackliga organisationerna skall kunna utveckla sin kompetens
som forskningsbeställare har arbetarskyddsfonden de senaste åren fördelat 5
milj. kr. till löntagarorganisationerna för forskningsinitierande verksamhet.
Stödet är avsett bl. a. för utarbetande av forskningsprogram, kunskapsöversikter
och remissarbete inom områden som berör vetenskapliga frågor.
Medlen kan användas för ändamål inom arbetsmiljö- och medbestämmandeområdet,
men också inom andra områden.

Enligt beslut av riksdagen (prop. 1980/81:100, SoU 1980/81:24) skall detta
stöd till forskningsinitiering avvecklas. Organisationerna skall fr. o. m.
innevarande budgetår klara finansieringen på egen hand.

Vi socialdemokrater anser att bidraget till forskningsinitierande verksamhet
är ett värdefullt sätt att öka de fackliga organisationernas kompetens som
forskningsbeställlare vad bl. a. avser arbetsmiljöforskning. Vi har därför i
motioner till fjolårets och årets riksdag krävt att arbetarskyddsfonden skall
ge permanent stöd till löntagarorganisationerna för forskningsinitierande
verksamhet (jfr motion 1980/81:1059 och 1981/82:1589).

Om stödet upphör finns det enligt vår mening stor risk för att de fackliga
organisationernas aktiviteter på området kommer att begränsas eller helt
upphöra. Därför bör riksdagen uttala att medel från arbetarskyddsfonden till
löntagarorganisationerna för forskningsinitiering skall utgå även i fortsättningen.

3. De fackliga organisationernas inflytande över datateknikens användning

En förbättring av arbetsmiljön är till stor del en fråga om inflytandet på
arbetsplatserna. Det är de anställda som bäst känner problemen, och det är
deras intressen som skall komma i första hand i arbetsmiljöarbetet. Därför
kan frågan om arbetsmiljön inte ses isolerad från arbetslivets reformering i
övrigt. Under den borgerliga regeringstiden har reformarbetet för att ge de
anställda ett ökat inflytande avstannat och i en del fall rent av ersatts med
strävanden i motsatt riktning. Detta är allvarligt också ur arbetsmiljösynpunkt.

Beslutsprocessen i samband med utveckling och introduktion av datasys

Mot. 1981/82:2408

29

tern måste enligt vår mening utformas så att alla berörda parter får en reell
möjlighet till påverkan. Detta innebär bi. a. att medbestämmandeprocessen
måste komma i gång i ett tidigt skede i datasystemutvecklingen. Vidare är det
viktigt att medbestämmandemöjligheterna i koncernföretag säkerställs.
Utvecklingen av datorsystem sker oftast i företag av koncerntyp, och de
fackliga organisationernas medbestämmandemöjligheter i den typen av
företag är bristfälliga. Nya arbetsrättskommitténs (NARK) förslag är av
särskild vikt för att förbättra möjligheterna till fackligt arbete i små
företag.

Samtliga dessa åtgärder för att stärka arbetstagarnas medinflytande bör
åstadkommas genom förändringar och förstärkningar av arbetsrätten.
Arbetsmarknadsministern diskuterar i sin del av datapropositionen medbestämmandefrågorna,
bl. a. vad gäller regionala förtroendemän, koncernföretag
och möjligheterna att påbörja medbestämmandeprocessen i ett tidigt
utvecklingsskede. Han förordar att nya arbetsrättskommitténs slutbetänkande
skall avvaktas, så att behovet av ändringar i arbetsrätten kan prövas i ett
sammanhang.

Vi har i motion 1981/82:1623 krävt omfattande ändringar i arbetsrättslagstiftningen.
Vår grundsyn är att den bästa garantin för att morgondagens
produktionsteknik och produktionsprocesser utformas med utgångspunkt i
människors behov och förutsättningar består i att ge de arbetande ett reellt
inflytande över de beslut som föregår utveckling, introduktion och tillämpning
av ny teknik i företagen.

Vi upprepar här de förslag som har störst betydelse för de fackliga
organisationernas medbestämmandemöjligheter vid införande av ny teknik.

- Medbestämmandeavtal

Medbestämmandereformen förutsätter dels arbetsmarknadsparternas
aktiva avtalsmedverkan, dels starkt förbättrade villkor för det fackliga
arbetet. Av många skäl är ett avtal om medbestämmande klart att föredra
framför reglering i lag. Men ännu fem år efter riksdagens beslut saknas
medbestämmandeavtal på de ojämförligt största kollektivavtalsområdena av
den privata sektorn. Nu har en ny förhandlingsrunda startats för tredje
gången. Lyckas parterna inte heller den här gången sluta medbestämmandeavtal
anser vi det nödvändigt att regering och riksdag närmare överväger
den nuvarande tekniken för att vidga arbetstagarnas medbestämmande. I en
sådan situation får olika framgångsvägar prövas. En möjlighet kan vara att
skapa regler som ökar arbetsgivarsidans avtalsbenägenhet. En annan att
ytterligare bestämmelser för materiell reglering tillförs. Det går även att
tänka sig en kombination av sådana åtgärder.

Vad vi här anfört om initiativ från regeringen i syfte att förverkliga

Mot. 1981/82:2408

30

medbestämmandeavtal på den privata arbetsmarknaden m. m. bör av
riksdagen ges regeringen till känna.

- Fackligt arbete

Riksdagen uttalade, i anslutning till medbestämmandereformen, en klar
uppfattning om att förutsättningarna för det fackliga arbetet skall förändras.
Nya Arbetsrättskommittén (NARK) fick i uppdrag att med förtur utreda och
avge förslag i dessa frågor. Kommittén överlämnade hösten 1977 till den
dåvarande regeringen ett delbetänkande (Ds A 1977:4), som innehåller en
rad olika förslag.

Flera av NARK:s förslag motiverades utifrån de vitt skilda villkor som
gäller för fackligt arbete på stora och små arbetsplatser. Syftet med förslagen
var att motverka uppkommande skillnader. Den specialisering och fördelning
av fackliga arbetsuppgifter, som sker på större arbetsplatser görs inte på
små. Antalet aktivt arbetande medlemmar räcker inte till. Detta ställer stora
krav på den eller dem som arbetar fackligt på små arbetsplatser.

Någon proposition med anledning av kommitténs betänkande har ännu
inte förelagts riksdagen. Tiden är nu mogen för att ta upp till prövning de
förslag, som NARK lagt fram. Genomförandet måste dock ske i etapper. I en
inledande etapp är det viktigt att i första hand regler skapas om tillträdesrätt
för fackliga förtroendemän till arbetsplatserna. Flärutöver handlar det om att
pröva NARK:s förslag om att ett system med s. k. regionala förtroendemän
med permanent finansiering införs, att reglering av facklig verksamhet i
koncerner och koncernförhållanden sker och att rätt till arbetstagarkonsult
på arbetsgivarens bekostnad införs.

Med hänvisning till vad som anförts bör riksdagen hos regeringen begära
att förslag framläggs utan ytterligare dröjsmål.

- Information och förhandlingar

Alla var vid riksdagens beslut om medbestämmandelag 1976 medvetna om
att det efter en tämligen begränsad tid skulle uppkomma behov av vissa
tillägg och förändringar. Vi behöver bl. a. komma till rätta med brister i
informationen till de anställda, dvs. både omfattningen av och tidpunkten för
informationen. Dessa problem hänger nära samman med ordningen för s. k.
primära förhandlingar, där de anställda ofta upplever att dessa förhandlingar
sker på ett för sent stadium i beslutsprocessen.

Särskilt vid introduktion och utveckling av datateknik är det viktigt att
medbestämmandeprocessen kommer i gång i ett tidigt skede. Ett annat
viktigt skäl för att kräva information i god tid är att de fackliga
organisationerna skall ha möjlighet att få assistans av konsulter.

I nu angivna frågor bör riksdagen hos regeringen begära att förslag snarast
framläggs.

Mot. 1981/82:2408

31

-Koncernerm. m.

Utvecklingen mot allt fler koncernbildningar medför att många beslut som
berör ett stort antal människor läggs mycket högt upp i beslutshierarkin.
Möjligheterna till medbestämmande blir starkt reducerade.

Här krävs att förhandlingar kan föras med dem som ytterst fattar besluten.
Vi anser att rätten till insyn, information, förhandling och förstärkt
förhandlingsrätt bör utvidgas till att gälla även i koncerner och koncernliknande
förhållanden. Samma sak bör gälla när systemutvecklingsarbetet
bedrivs i särskilda företag.

Vi föreslår att riksdagen i dessa hänseenden hos regeringen bör begära
förslag, som riksdagen snarast får behandla.

- B r an s ch f o r s kn i ngsin s t i t u t

I motion 1981/82:1589 om arbetsmiljön har vi tagit upp frågan om det
fackliga inflytandet i branschforskningsinstituten.

Inom ett flertal branscher finns branschforskningsinstitut, vars verksamhet
till hälften finansieras med samhällsmedel. Exempel är Träforskningsinstitutet,
Industrins verkstadsinstitut och Jernkontoret. Branschforskningsinstituten
är viktiga samarbetsorgan för företagen när det gäller att finna och
utveckla nya produkter och produktionsmetoder. De skulle också kunna
vara viktiga organ dels för arbetsmiljöforskningen, dels också för att inom
ramen för allmänt tekniskt utvecklingsarbete ge både de fysiska och psykiska
arbetsmiljöfrågorna ökad betydelse. Samhällsfinansieringen borde ge samhället
möjlighet att tillse att så sker.

Med något undantag har emellertid arbetsmiljöfrågorna inte kommit att
nämnvärt behandlas i branschforskningsinstitutens arbete. De undantag som
finns förefaller att gälla sådana institut där det finns facklig representation i
styrelsen.

Mot denna bakgrund anser vi det rimligt att fortsättningsvis kräva som
villkor för statsbidrag till branschforskningsinstitut att de har facklig
representation i styrelsen. Denna princip bör kunna införas fr. o. m. de
bidrag som beviljas för budgetåret 1983/84. Det bör av riksdagen ges
regeringen till känna.

4. Facklig utbildning på dataområdet

De fackliga organisationerna har hittills spelat en marginell roll vid
införandet av ny tillverkningsteknik. Detta beror till en del på att den rätt
som medbestämmande- och arbetsmiljölagen ger de anställda är för svag. Till
en del beror det också på att medbestämmandet från de fackliga förtroendemännens
sida förutsätter kunskaper som dessa i dag i stort sett saknar.
Kunskap om systemplanering och systemutveckling och om datateknik är av

Mot. 1981/82:2408

32

strategisk betydelse för att de anställda skall kunna utöva sin rätt till
medbestämmande.

Hittills har de fackliga organisationerna prioriterat kurser i datoranvändning
av orienterande karaktär i sin studieverksamhet. Vi anser att det är
önskvärt att den utbildningsverksamheten byggs ut ytterligare så att de
fackliga representanterna får sådana kunskaper att de kan utöva sitt
rättmätiga inflytande på företagens och organisationernas produktions- och
verksamhetsplanering. Innehållet i och uppläggningen av utbildningen samt
avgörandet om vilka som skall delta i sådan utbildning bör de fackliga
organisationerna själva svara för.

I den datapolitiska propositionen har regeringen inte tagit fasta på DEK:s
förslag på detta område utan förordat att denna utbildning av förtroendemän
och anställda i ny teknik bör bekostas av varje arbetsgivare själv och att
kostnaderna inräknas i övriga investeringskostnader i samband med införande
av ny teknik.

Vi anser att dessa utbildningskostnader bör täckas av statliga medel och att
utbildningsinsatserna bör ske under en koncentrerad period på ca fyra år.

För budgetåret 1982/83 föreslår vi att arbetarskyddsfonden för detta
ändamål får disponera 10 milj. kr.

5. Datoriseringen och kvinnorna på arbetsmarknaden

I propositionens arbetsmarknadsavsnitt lämnas en balanserad redogörelse
för hur datoriseringen på olika sätt påverkar kvinnorna på arbetsmarknaden.

Vi vill komplettera detta avsnitt med ett förslag som tar sikte på de akuta
arbetsmarknadsproblemen. Det är av strategisk betydelse att arbetslösheten
ej tillåts stiga till höga nivåer. Allt måste göras för att undvika en ytterligare
stegring av arbetslösheten. Utöver de förslag om ytterligare medel till
beredskapsarbeten som vi förordat i vår arbetsmarknadspolitiska motion
1981/82:1081 bör därför omgående skapas möjligheter att återuppta verksamheten
med bidrag till lönekostnader för beredskapsarbetare i statlig och
kommunal förvaltning som tillfälligt ersätter ordinarie personal som
undergår yrkesutbildning. Stödformen, allmänt förkortad BAMU, avskaffades
bl. a. med hänvisning till tidsödande hanteringsrutiner inom arbetsmarknadsmyndigheten
och verksamheternas begränsade volym. Det nu allt
sämre sysselsättningsläget inom den offentliga sektorn skapar ett särskilt
svårt läge för kvinnorna på arbetsmarknaden. För att bl. a. möta dessa
problem förordar vi att verksamheten med BAMU återupptas enligt tidigare
bidragsnormer. Dock bör verksamhetens regler i övrigt och därmed den
administrativa hanteringen denna gång ges en klart enklare utformning.
Därmed kan myndighetens merarbete begränsas och verksamhetens omfattning
ökas.

Mot. 1981/82:2408

33

Samtidigt bör regeringen omgående uppdra åt utredningen om arbetsmarknadsutbildning
och utbildning i företag att i nära kontakt med
arbetsmarknadens parter undersöka möjligheterna att tillfälligt vidga
verksamheten med BAMU även till den privata sektorn. Detta skulle ske i
avvaktan på ett system med utbildningsfonder, och stödformen skulle
tillfälligt ersätta nuvarande regler om bidrag med 20 kr./t. till utbildning av
den som redan är anställd samtidigt som ersättare anställs. Med hänsyn till
kvinnornas allt sämre sysselsättningsläge bör särskilt undersökas om
BAMU-verksamheten kan omfatta t. ex. datautbildning av kvinnor inom
kontors- och serviceyrken.

De merkostnader för verksamheten med beredskapsarbeten under
innevarande budgetår som följer av vårt förslag täcks genom det medelstillskott,
som vi förordat i vår arbetsmarknadspolitiska motion 1981/82:1081.

Det är enligt vår mening en självklar uppgift för jämställdhetsdelegationen
att bevaka datoriseringens följder för kvinnornas arbetsmarknad.

VII. Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om utveckling av givarteknologi,

2. att riksdagen beslutar att av regeringen begära förslag till
åtgärder för att stimulera utvecklingen inom optoelektroniken,

3. att riksdagen beslutar att till Stöd till semicustomdesign
(Industridepartementet) för budgetåret 1982/83 anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kr. att utnyttjas i enlighet med
vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om uppbyggnad av decentraliserade
CAD/CAM-enheter,

5. att riksdagen beslutar att till Medel för tillämpad forskning
(Industridepartementet) för budgetåret 1982/83 anvisa ett i
förhållande till regeringens förslag med 10 000 000 kr. förhöjt
reservationsanslag av 25 000 000 kr.,

6. att riksdagen beslutar att till Medel för informationskampanjer
om datorstödd produktionsteknik (Industridepartementet) för
budgetåret 1982/83 anvisa ett reservationsanslag av 6 000 000
kr.,

7. att riksdagen beslutar att av regeringen begära förslag till regler
för lån för investeringar i datorstödd produktionsteknik i
enlighet med de riktlinjer som anges i motionen,

Mot. 1981/82:2408

34

8. att riksdagen beslutar att till Stiftelsen Institutet för företagsutveckling
(Industridepartementet) för budgetåret 1982/83 anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000 kr. för det ändamål som
anges i motionen,

9. att riksdagen beslutar att av regeringen begära en översyn av
samhällets organisation på teknikupphandlingsområdet i enlighet
med de riktlinjer som anges i motionen,

10. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om åtgärder för fysiskt och
teknologiskt oberoende på halvledarområdet,

11. att riksdagen beslutar att av regeringen begära ett sammanhållet
program för forskning och utveckling inom data- och
elektronikområdet,

12. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om särskilda medel till fortoch
vidareutbildning på dataområdet,

13. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om mallar för intern
fortbildning för olika yrkesgrupper,

14. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om ekonomiskt stöd till
utbildning i mindre och medelstora företag,

15. att riksdagen beslutar att till Utbildning för undervisningsyrken
(Utbildningsdepartementet) för budgetåret 1982/83 anvisa ett i
förhållande till regeringens förslag med 5 000 000 kr. förhöjt
reservationsanslag av 699 802 000 kr.,

16. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om bred utbildning i
datafrågor,

17. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens uppgifter inom det datatekniska området,

18. att riksdagen beslutar att uttala att medel från arbetarskyddsfonden
till löntagarorganisationerna för forskningsinitiering
skall utgå även i fortsättningen,

19. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om åtgärder för att stärka de
anställdas medbestämmande på den del av arbetsmarknaden
som omfattas av Svenska arbetsgivareföreningens avtalsområde,

20. att riksdagen beslutar att av regeringen begära förslag om ny
förtroendemannalagstiftning i enlighet med vad som anförts i
motionen,

Mot. 1981/82:2408

35

21. att riksdagen beslutar att av regeringen begära förslag om
ändringar i medbestämmandelagen i enlighet med vad som
anförts i motionen,

22. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om facklig representation i
branschforskningsinstitutens styrelser,

23. att riksdagen beslutar att uttala att arbetarskyddsfonden för
budgetåret 1982/83 får disponera 10 milj. kr. för facklig
utbildning på dataområdet,

24. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen om verksamhet med
beredskapsarbeten i kombination med yrkesutbildning.

Stockholm den 1 april 1982

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)

INGVAR CARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

GOTAB 70870 Stockholm 1982