Mot. 1981/82

2405-2407

Motion

1981/82:2405

Göthe Knutson

Samordnad datapolitik (prop. 1981/82:123)

Propositionen innehåller en mångfald synpunkter som inte bildar en
helhet, ty sådan är datapolitiken. Det är rätt typiskt för nya samhällsfunktioner
som inte hunnit etablera sin form. Förra propositionen från år 1979
fick samma omdömen såsom splittrad och ofullständig. Årets version är
bättre. Man kan i själva verket kräva att varje ny dataproposition är bättre än
sin föregångare. Det kommer att gälla i åtminstone något decennium till.

Och 1979 års försök var otvivelaktigt bättre än det första från 1958.

Slutsatsen är att regeringskansliet i fortsättningen gör det lättare för sig om
datapropositionerna kommer oftare och att var och en koncentreras på några
huvudfrågor som i stället genomarbetas noga. Väsentliga delar av årets har
t. ex. inte sänts ut på remiss.

Riksdagen godkänner inte allt

I kappan s. 2 hävdas att propositionen inte innehåller något ställningstagande
till ett antal rekommendationer i bilaga 1. Föredragande statsrådet,
eller ordföranden i datadelegationen, det är oklart i vilken funktion
statsrådet Olof Johansson talar, säger därefter i bilaga 1 s. 17: ”För egen del
är jag inte nu beredd att förorda att rekommendationerna får någon annan
innebörd än vad som delegationen framhållit.” På s. 46 under rubriken
Föredragandens överväganden står det: ”1 tillämpliga delar bör dessa
principer och riktlinjer enligt min mening gälla även för den statliga
utvecklingen och användningen av datatekniken.” I klämmen (s. 63) ”bereds
riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört” etc., dvs. samma försök till
opreciserad uppbindning av riksdagen som i 1979 års proposition. Riksdagen
bör därför ge samma svar som då, nämligen det att varenda okommenterad
textdel därmed inte är godtagen av riksdagen.

Vissa av rekommendationerna är så pass långt gående att de kräver
kommentarer. I nummer ett sägs att den personliga integriteten ”måste”
skyddas. Lämplig kommentar är den att de största hoten i dag finns inom den
statliga sektorn i förslag från regeringen själv. Rekommendation nummer
fyra strider i sin kompromisslöshet uppenbarligen mot den nyss av riksdagen
behandlade propositionen om offentlighet och ADB. (Båda dessa bil. 1 s.

17.)

Rekommendation sex (s. 18) kallas hela propositionens centrala budskap.

Alla skall kunna värdera ”informationssamhällets möjligheter och risker”.

' Det låter sig sägas, men frågan är vad vi i så fall skall dra för konkreta

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2405-2407

Mot. 1981/82:2405

2

slutsatser av detta. Duger inte politisk debatt, massmedias information och
den allt bättre skolutbildningen för detta? Regeringen har kommit till den
slutsatsen att folkrörelserna måste få bättre möjligheter och föreslår ett
anslag. Det var verkligen en lågmäld insats. Kan vi alltså dra den slutsatsen
att det står rätt bra till i datapolitikens centrala fråga? Det flödar en strid
ström av skrifter - även en från CUF - om datapolitik. Detsamma gäller
kursutbudet. Verksamheten är exempelvis långt livaktigare än inom
energiområdet. Den enda rimliga politiska slutsatsen är att allt står väl till i
denna delaspekt.

Rekommendation två (s. 19) är helt oacceptabel. Det är verkligen
arbetsmarknadsparternas sak att diskutera om prestationsmätning med
datasystem bör förbjudas. Observera att den föreslagna rekommendationen
innebär förbud för all väsentlig form av prestationsmätning; sådan förutsätter
i dag datorer lika väl som man inte längre tillverkar ens köksspisar utan
elektronik i någon form.

Trots detta är propositionen inte oäven. Datapolitik är faktiskt detaljrikt,
men varje delproblem är gripbart. Nästa dataproposition blir ändå bättre.

Datapolitikens ställning

Den som vill göra det enkelt för sig kan göra som socialdemokraterna: de
överlät datapolitiken till ämbetsmännen. Mellan 1958 och maktskiftet 1976
kom endast förslag om nya system plus den datalag de borgerliga partierna
drev fram. Det är enklast att inte göra något.

Men det är nästan lika enkelt att stå på barrikaden och hävda att
datorernas hot är så stort att påståendet inte behöver motiveras. ”Efter
energifrågan kommer datatekniken”, heter det. Det är också en genväg som
utredningar tar då och då. Vi hade för många år sedan en dataindustriutredning
som helt enkelt ”postulerade” (dess eget ord) att datatekniken i
framtiden blir ”den mest samhällspåverkande faktorn”, dvs. den utgick från
vad den hade att utreda. Så misslyckades den också totalt.

Det är i stället den otacksammaste och mest arbetskrävande attityden som
bör gälla: ”Vi skall ha en datapolitik men den ska vara lågt prioriterad.” Det
är endast vissa frågor som vi skall ta upp i riksdagen. Och vi måste fundera
noga med skeptiskt sinnelag på vad som bör uppmärksammas. Samhället har
inget behov av att överbetona datapolitikens roll.

Tre exempel följer. Det är frestande att börja dirigera kommunerna så att
de börjar köpa in skoldatorer. Men, nej, det är viktigt, men inte så viktigt att
vi skall börja lagstyra skolorna i denna detalj eller specialdestinera
anslag.

Löntagarorganisationerna, främst TCO, mest Försäkringstjänstemannaförbundet,
tar verkligen datafrågorna på allvar. En del fackliga representanter
ropar på lagförstärkningar till de anställdas skydd mot rationaliseringarna,
”en data-MBL”, säger en del. Men, nej, så illa står det inte till. Det

Mot. 1981/82:2405

3

måste till mycket handfastare och mer djupgående argument för att
statsmakterna skall ingripa. Situationen kan bli sämre även om inte ens det är
en oomstridd prognos. Just nu behövs inga åtgärder.

De privata företagen har hittills tagit de sårbarhetsrisker de funnit
godtagbara. Ibland har de inte undanröjt en risk utan i stället tagit en
försäkring mot dess ekonomiska konsekvenser. Det ligger i marknadsekonomin
och i själva essensen i det privata företagandet att de får göra så.
Datorisering har bidragit till vissa ökade sårbarhetsrisker, även om ordet
centralisering enklare sammanfattar problemen. Det har då framkommit
olika förslag om lagstyrning av företagen för att minska sårbarheten. Men,
nej, det skall vi akta oss för så länge det går. Problemen finns, men också här
gäller det: om detta är en del av datapolitiken, måste den få låg prioritet. Det
är viktigare att samhället låter fri företagsamhet verkligen vara fri så länge
det går. Datapolitiken måste underordnas: det är inget primärt politiskt
område.

Den politiska debatten och riksdagen kan endast ge plats åt några få
områden med förstahandsintresse. Det ligger en konstruktiv tankegång i att
tona ner andra områden.

Propositionens bilaga 5, men också vissa övriga delar, kan enklast bemötas
så: om inte ens detta blomstrande, genuint livskraftiga område kan tillåtas
fungera under konkurrens i en allt väsentligt fri marknadsekonomi, när anser
i så fall regeringen att ett samhällsområde är så friskt och samhällsnyttigt att
det kan ske? Varför skapa dessa nya småanslag?

Det råder enighet om att industrins och forskningens datafrågor påverkar
Sveriges framtid. Det samlade intrycket av propositionen är att regeringen
menar att det inte får vara så enkelt att den privata sektorn kan klara sig själv.
Har det gått dithän att ett politiskt program numera mäste åtföljas av statliga
anslag - hur små som helst - för att vara trovärdigt?

Riksdagens roll

Datapolitiken bör sammankopplas med personaladministration, decentralisering,
antibyråkrativerksamhet och rationalisering. Det ger en sund,
konkret plattform för ideologin bakom datoriseringen. Tagen för sig blir
datatekniken teknokratisk; dess kritiker alltför lätt teknikfientliga.

Som de största problemen finns inom den statliga sektorn, är det rimligt att
riksdagen och regeringen får störst uppmärksamhet i egenskap av datorinnehavare.
Verksamheten har hittills skötts illa: högsta ansvarig myndighet,
budgetdepartementet, är självt ansvarigt för den största skandalen: RSsystemet.
Det enda departementet med en fristående ställning, justitiedepartementet,
är ansvarigt för den näst största: fastighetsregisterskandalen.
Ett fristående administrationsdepartement skulle förbättra situationen
radikalt, och det skulle faktiskt inte kosta en enda tjänst extra inom
kanslihuset. Behovet accentueras av att statskontoret inte längre fungerar.

Mot. 1981/82:2405

4

Detta vore faktiskt den mest konstruktiva datapolitiska reformen år 1982.

Förra datapropositionen från 1979 förutsatte knappast någon roll för
riksdagen. Finansutskottet ändrade detta med eftertryck, men budgetdepartementets
budgetavdelning har på något sätt inte velat underordna sig
detta.

Den handläggningsordning man utfärdat beskriver de olika beslutsstegen
för att införa ett nytt statligt datasystem. Riksdagens självklara roll saknas.
Hur skall myndigheterna göra? Myndigheterna måste tydligen själva förstå
att projektet kan försenas med ett halvt till ett år medan riksdagen tar beslut,
och det är dessutom föreskrivet att systembyggnadsverksamheten då skall
ligga nere för att skapa ett rådrum.

Propositionen citerar det centrala uttalandet av finansutskottet (bil. 1 s.
51), rimligen beroende på att regeringen faktiskt är medveten om att
handläggningsordningen inte överensstämmer med riksdagsbeslutet. Så
därför borde det vara möjligt att nå politisk enighet om att det är dags att låta
1979 års beslut träda i kraft. Två aktuella upphandlingar fungerar som tester:
rikspolisstyrelsens nya dator, där RPS vill ställa riksdagen inför fullbordat
faktum genom att köpa en ny central dator. Polisens databehandling blir
alltså centraliserad långt in på 2000-talet trots att polisberedningen vill
decentralisera. Den bittra erfarenheten har ju lärt oss att dataansvarsgränserna
bör överensstämma med de normala. Detsamma gäller också för det
andra exemplet där riksförsäkringsverket vill börja införa utrustning som av
ekonomiska skäl omöjliggör en framtida decentralisering. Verket äskar
endast ett enda skivminne och ett nytt databassystem. Det antyder inte ens
att totalinvesteringen är mycket större. Det var så riksdagen brukade bli
lurad på 1960-talet. Sådana planeringsunderlag borde vara otänkbara
numera.

Försvaret borde också överväga en egen handläggningsordning.

Statskontorets framtid

”Det synes vara en allmän uppfattning att statskontoret efter hand kommit
att i hög grad förlora den intima kontakten med den levande förvaltningen.”
Därför bör statskontoret läggas ner. Myndigheterna har egna resurser för
rationalisering, konsulter finns och regeringen har, med riksdagens gillande,
sett sig tvingad att tillsätta datadelegationen för de utredningsinsatser
statskontoret inte längre klarar av. Det är också ett faktum, lätt bestyrkt
inom och utom verket, att oföretagsamheten medfört att många av dess
experter sökt mer inspirerande arbetsgivare. Det går inte längre att vitalisera
organisationen. Även om det vore önskvärt, vore det snabbaste sättet ändå
att lägga ner det nuvarande statskontoret och börja på nytt, precis som
statskontoret nummer ett. Det lades ner av samma skäl efter knappt 300 år.
Inledningsmeningen är hämtad ur proposition 1960:126 s. 39, och den
stämmer alltså in också på statskontoret nummer två.

Mot. 1981/82:2405

5

Regeringen och utredningarna måste få expertstöd, kanske något hundratal
tjänster. Man kan numera inte planera större politiska reformer utan
antingen datorstöd eller organisationsexperter. Skatte- och socialförsäkringsområdena
har hunnit så långt att programmerare bokstavligen först
måste godkänna lagändringar. Denna typ av kunskap finns i dag inom
statskontorets utredningsenheter. Dessa bör förås närmare regeringskansliet.

Verksformen framstår alltmer som ett hinder. Om en utredning eller ett
departement vill pröva en ny politisk lösning måste de få lojala rådgivare.
Det har förekommit att statskontoret med hänvisning till sina uppgifter
avböjt medverkan. En politisk reformtanke riskerar alltså bli strypt innan
den ens hunnit födas i förstudieform. Det är därför vi fått olika nya småorgan
närmare regeringskansliet. Och många utredningar har i stället valt
Statskonsult eller privatkonsulter, så påståendet att statskontoret kan
ersättas av konsulter styrks av praktisk erfarenhet.

RRV får inte revidera de system statskontoret verkar inom enligt ett
riksdagsbeslut från 1977 (prop. 1976/77:100 bil. 11 s. 50, FiU 1976/77:13).
Finansutskottet har sedan (FiU 1978/79:34) förklarat att beslutet inte var
avsett att få den konsekvensen, men så har ändå skett. RRV:s dataexperter
fann sina arbetsuppgifter så begränsade att de slutat. Ser man historiskt har
utvecklingen varit ogynnsam. RRV förutsåg RS-skandalen, men tvingades
till tystnad av budgetdepartementet. (Förra året kommenterades detta av en
budgetdepartementsrepresentant med den tragikomiska vändningen att
RS-debaclet ändå var RRV:s fel: man skulle ha rört upp himmel och jord i
stället för att acceptera att budgetdepartementet tvingade verket till
tystnad!) Konkurrensen mellan RRV och statskontoret löses enklast genom
att RRV åter bygger upp en datarevision och genom att statskontoret
avvecklas.

Statskontoret förutsätts alltså i dag självt revidera sina insatser i
exempelvis RS-projektet. Vilka resultat som kan tänkas komma fram på så
vis belyses av det uttalande verkets generaldirektör gjorde för tidskriften
Administrations-Tema 1979:4: Man kan misstänka att kritikerna av AFBreformen
snarare motarbetar dess materiella innehåll, dvs. en effektivare
taxering.

Disposition av statskontorets resurser på kort sikt

En utredning bör pröva möjligheterna att avvecka statskontoret, som
därför inte bör få de nya uppgifter som nämns i bilaga 1 s. 55.

Regeringsuppdrag utgör numera en förvånansvärt liten andel av verksamheten.
Statskontorets tjänster saknar alltmer en efterfrågan. Det beror på att
myndigheterna klarar sig på egen hand, att expertflykten urholkat kompetensen
men framför allt att på ett grundmurat misstroende i departementen

1* Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2405-2407

Mot. 1981/82:2405

6

och bland myndigheterna. Statskontoret å sin sida markerar att dess
verksledning inte kan solidarisera sig med tanken på att minska den
offentliga sektorn. Och som det oundvikligen kommer att vara en
huvuduppgift under 1980-talet bör utredningen om verkets framtid påskyndas,
så att något slags ersättning med närmare knytning till de offentliga
utredningarna kan inrättas.

När uppdragen började sina gav sig statskontoret in på en omfattande, till
intet förpliktande metodanpassningsverksamhet, jämte en förvånansvärt
stor förlagsutgivning. Båda utgör besparingsobjekt.

I stället för långsiktiga stora investeringar i nya organisationer och
datorsystem i miljardklassen bör statskontorets personal omdisponeras för
kortsiktiga, snabbt genomförda besparingsprojekt, i första hand kontorsrationalisering.
Sådan handlar numera också den om datorer, främst ordbehandlingsutrustning.
Om statskontoret (bilaga 4 s. 18) räknar med mellan
2 500 och 10 000 personers möjlig minskning är det ju hart när vanskötsel av
den statliga administrationen att inte åtminstone börja detta arbete. Vi möter
då en viktig principfråga, som riksdagen rimligen borde ge ett snabbt svar på:
skall rationaliseringsvinsten återgå till statsbudgeten eller skall den få
behållas av resp. myndighet? I det senare fallet blir den påbjudna
2-procentiga generella anslagsminskningen inte längre en nettosänkning hos
en del myndigheter. Det är verkligen värt att notera.

Statskontoret bör alltså omdisponeras så länge utredningen arbetar för en
intensiv generalrationalisering av merparten av den civila statsförvaltningen
med kortsiktiga projekt som ger kostnadsminskningar på budgeten, och
sedan avvecklas.

Registerlagar

En del av förklaringen till att riksdagen hamnat utanför fungerande insyn i
den statliga dataanvändningen är att det gäller den verkställande delen av
förvaltningen. Regeringen har ett omfattande kontaktnät för det, men det
saknar riksdagen, som i stället är orienterad mot bl. a. lagstiftning och
uppföljning av lagars verkan.

Det är synd att detta riksdagens sätt att fungera och dess annorlunda
uppbyggda kontaktnät inte kommit till systematisk användning. I fall det
gäller statliga och kommunala datasystem som styr enskildas angelägenheter
borde lagar konstitutionellt sett vara den primära och enda tillåtna metoden
för att ge riksdagen både dess inflytande och insyn.

De lagar som fyller detta syfte brukar kallas registerlagar. Vi saknar än så
länge dessa på så viktiga områden som uppbördsväsendet, socialförsäkringen,
förvaltningsdomstolarnas diarier och för föreslagna system som basregistret
för företag och organisationer och det nya momssystemet. Dessa
registerlagar bör utarbetas. Det är en väsentlig datapolitisk uppgift därför att
den mer än någon annan nu aktuell åtgärd återför de hittills nästan

Mot. 1981/82:2405

7

okontrollerade systemerarna och programmerarna under normala beslutsvägar.

En datapolitisk debattdag

Ett av förslagen i 1979 års dataproposition gällde bättre insyn. Parlamentariker
skulle beredas plats i diverse kommittéer, myndigheter och datacentraler
skulle publicera årsredovisningar. Resultaten är tveksamma. Det nya
s. k. metodrådet vid statskontoret saknar exempelvis parlamentariska
representanter. Enligt 1979 års beslut skulle det vara möjligt att få insyn i
RS-projektet: under hela det första året det var i drift med rättsverkan
fattades något så elementärt som en i alla detaljer korrekt beskrivning av
själva huvudregistrens uppbyggnad. Det enda riksskatteverket kunde
erbjuda var en utskrift av själva originalprogrammets s. k. källkod, vilken
endast är begriplig för fackmän. Pålitlig sammanställning av tillåtna koder
m. m. saknades.

Ett system som är i drift förändras så litet år från år att det inte finns skäl att
beskriva systemen fullständigt i bilagorna till varje anslagsframställning.
Myndigheterna gör rätt i att låta dessa bilagor vara översiktliga, men de blir
då mindre intressanta. Det finns samtidigt ett behov av den fullständiga
precisionen, särskilt för registerinnehållen. RS-systemet innehåller ju
faktiska beslutsfunktioner, liksom kronofogdesystemet REX, intagningssystemet
till högskolorna m. fl. En medborgare som är part i ett ärende som
omfattas av sådana system har laglig rätt att få fullständiga uppgifter hur
datorn beslutar och exakt vilka datauppgifter registren innehåller.

Förr i tiden, dvs. på 1910- och 1920-talen, publicerade SJ exempelvis
beskrivningar som Teknisk-Ekonomisk beskrifning öfver statsbanelinjen
Forsmo-Hoting. Vattenfall gav ut beskrivningar över varje nybyggt kraftverk.
Dessa är rariteter i antikvariaten, för de dokumenterar annars okända
fakta om t. ex. bygden mellan Forsmo och Hoting. Kom ihåg att järnvägen
ligger kvar; den är ”hård”; RS-systemet är ”mjukt” som teknikerna säger.
Hur det såg ut när det togs i bruk framgår endast i den kompletta
systembeskrivningen, den som alltså riksskatteverket inte tog fram. Det kan
sannolikt inte längre rekonstrueras fastän det inte ens gått fyra år. Ett
riksomfattande datasystem är en större investering än en järnväg. Dess
samhällspåverkan är i vart fall inte mindre.

Insynen i statens dataverksamhet bör därför ändras. Varje nytt system typ
RS bör inom högst ett år efter driftstart dokumenteras i en mycket noggrann
tryckt beskrivning. Syftet skall vara tidlöst och allmängiltigt för riksdagsmän
och medborgare, för användare och den framtida forskningen.

Den andra insynskanalen är självklart budgetpropositionen, men den bör
begränsas till förslag som behöver anslag eller nya lagar. Den nuvarande
beskrivande databilagan drunknar i helheten och har veterligen ingen
politisk betydelse. Den bör i stället överlämnas vid höstriksdagens början då

Mot. 1981/82:2405

den typen av redogörelser får bättre svängrum. Men, som redan sagts,
datatekniken skall inte debatteras för sig, utan tillsammans med decentralisering,
antibyråkrativerksamhet, personaladministration och rationalisering.
JO har exempelvis publicerat uppföljningar till RS-reformen; det är ett
utmärkt exempel på att den datapolitiska debatten lyfts och konkretiseras av
att sammanföras med förvaltningsproblem i allmänhet. Dagen kan kallas
förslagsvis riksdagens ”Data- och förvaltningsdebatt” och vara öppen för alla
datafrågor utom dataindustriproblem. Dessa tillhör den vanliga industripolitiken.

Rättsväsendets informationssystem

Varje myndighet skall sköta sin egen dataverksamhet. Ledningsorganet
för rättsväsendets informationssystem (RI) bör avskaffas då dess existens
strider mot 1979 års principbeslut. Kostnadsminskningen innebär en ren
nettobesparing.

RI:s fortsatta existens skadar rättssäkerheten. Det finns flera exempel på
att myndigheter, exempelvis regeringsrätten, uppfattat ett samråd med RI
som jämställt med godkänt från departementschefen. Risken för ministerstyre
är överhängande. I stället för att bevaka att exempelvis förvaltningslagen
och offentlighetsprincipen efterlevs, har RI ägnat sig åt att driva sitt
system som ett slags affärsdrivande verk och bl. a. företagit rena marknadsundersökningar
för rättsväsendets datarutiner. Det är ju knappast den mest
angelägna uppgiften för våra domstolar. Och varför kosta på pengar på
demonstrationer i Edinburgh?

RI har datoriserat departementets biblioteks låneregister. Via terminalen
här i riksdagen och på ca 50 andra platser kan man exempelvis få reda på att
1982 har olika statstjänstemän böcker kvar som lånats för tio år sedan. Det
måste finnas grundläggande brister i RI:s sätt att fungera när sådana
meningslösa datoriseringar för sin egen skull tillåts fortsätta år efter år.

Justitiedepartementet har uppenbarligen för god tillgång på pengar för
intern dataverksamhet.

F ast ighetsdatasy stemet

För länge sedan skulle lantmätarna rationalisera med ett enkelt datasystem.
Året därpå skulle inskrivningsdomarna göra detsamma fast med
terminaler, inte för att dessa behövdes, utan för att en lägre ambitionsnivå
skulle ha sett futtig ut. Och samtidigt skulle expeditionstiden sänkas från
fjorton dagar till en dag, inte för att det heller behövdes - problemet då var
att den var sex veckor i praktiken - utan för att datorer är så snabba.

Men lantmäterisidan upptäckte att de hade ont om pengar, så de räknade
fram kostnaden 7,5 milj. kr., ett belopp som sedan förblivit outrotat i
debatten. Men juristerna hade pengar också för lantmäteriets behov. Så har

Mot. 1981/82:2405

9

det olyckligtvis förblivit. Det är den egentliga orsaken bakom problemen,
som hittills förbrukat två parlamentariska utredningar. De egentliga syftena
med systemet är inte lika med dem man uppger.

Vi måste förr eller senare välja mellan två alternativa ansvarsfördelningar:

Alternativ 1: Sammanslaget system, sammanslagna lagar, ett departement
ansvarar för allt, och det blir rimligen bostadsdepartementet. Det nuvarande
driftsystem 1 är byggt för detta fall, trots att alla andra faktorer inte är det.
Systemet är alltså olämpligt ända ner från grunden.

Alternativ 2: Två skilda system, skilda lagar, ansvaret fördelat på
domstolsverket/justitiedepartementet resp. lantmäteriverket/bostadsdepartementet.
Med detta alternativ skulle det stora lugnet inträffa inom hela
samhällsektorn, och det var så det var tänkt från början.

De två utredningar som misslyckats, FAD AK och FADIR, har båda utgått
ifrån att problemen är av datanatur. Som synes handlar de om ett mer
djupgående strategiskt beslut, som olyckligtvis fått sin beskrivning i
datatekniska termer.

Regeringen meddelade i 1973 års budgetproposition att det invecklade och
dyra driftsystem 1 skulle ersättas med en parallell utveckling av det enklare
driftsystem 2. Om det skett, och börjat komma i drift från 1975 skulle det ha
varit amorterat i dag. Vi väntar fortfarande på att det skall ske. Justitiedepartementet
har hela tiden använt samma taktik: man vill centralisera, men
vågar inte säga det, varför förslagen droppat ner med takten av ett län i taget.
FAD AK tog aldrig driftsystem 2 på allvar, FADIR på halvt allvar fastän det
fortfarande är det gällande riksdagsbeslutet. Ingen har visat att tankegången
är fel och att den kan kombineras med rationaliseringar som ger snabba
vinster till låga investeringar. Det har ju rått rationaliseringsstopp i tjugo år
snart för de myndigheter som inte omfattas av datoriseringen. Rationaliseringspotentialen
för enkel kontorsrationalisering är enorm, exempelvis
genom att låta kanslister ta trivialbeslut och med kontorsdatorisering.

Propositionen behandlar egentligen inte erfarenheterna av hittillsvarande
drift. Vid försöken i Uppsala län beviljades t. ex. praktiskt taget alla
deltagare löneförhöjningar. Skall det gälla i fortsättningen? Beträffande
uppgiften att systemet fungerar bra, så föreligger en uppgift om att systemet
kunnat stoppas vid samtliga terminaler vid kombination av vissa helt normala
typer av frågor. Varför saknas en redogörelse för sådana brister?

Myndigheten CFD har tidigare betecknats som ett provisorium. Gäller det
fortfarande? Propositionen förefaller välja att permanenta dess existens;
därmed väljer man alternativ 1 ovan. Nästa logiska steg blir då att bryta ut
fastighetsdomstolarna ur de allmänna domstolarna och föra dessa närmare
lantmäteriet.

Sammanfattningsvis strider förslagen i bilaga 2 mot synsättet i bilaga 1 s.
56: ”1 samband med rationaliseringar koncentreras intresset ofta på vissa,
direkt mätbara kostnader som t. ex. kostnader för central utrustning och

Mot. 1981/82:2405

10

terminaler medan andra mer svårgripkostnader förbises eller utelämnas ur
kalkylerna. Det kan leda till att det alternativ som har den lägsta direkt
mätbara kostnaden föredras framför andra, som ur mer övergripande
kostnadsaspekt vore att föredra.” Det har från 1967 till 1982 ord för ord gällt
fastighetsdatareformen.

Socialförsäkringens dataverksamhet

Först en detalj som har stor principiell betydelse för datalagen. Sedan lång
tid diskuterar riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och datainspektionen
vem som är registeransvarig i datalagens mening för sjukförsäkringsregistret.
Riksdagen bör ge vägledning, för det gäller val mellan olika
synsätt baserade på den policy som bör gälla. Datalagen säger att den är
ansvarig som förfogar över registret. Tryckfrihetsförordningen säger att
riksförsäkringsverkets datacentrals dataregister inte är allmänna handlingar
så länge de endast undergår teknisk bearbetning. Lagen om allmän
försäkring slår fast att det är kassorna som skriver in uppgifter i registren. I
fallet sjukförsäkringsregistret får riksförsäkringsverket endast anföra besvär
hos försäkringsdomstol i de fall verket inte är nöjt med vad som skrivs in.
Verksfunktionen som tillsynsmyndighet ger ingen rätt att ändra uppgifterna,
tvärtom, det skulle hota rättssäkerheten. Det är alltså uppenbart att endast
kassorna har rätt att rätta felaktig uppgift i registret, och därmed kommer
kassorna ensamma i fråga som registeransvariga. Det bör klargöras i ett
tillägg i lagen om allmän försäkring. För de övriga registren är situationen
inte lika klar. Där kan s. k. solidariskt ansvar tänkas, och det ankommer på
datainspektionen att besluta om dessa.

Socialdepartementet skulle ha lagt en egen propositionsbilaga om
socialförsäkringens datasystem baserat på ALLFA-kommitténs rapport. Det
är det just nu väsentligaste datapolitiska vägskälet. Det är tråkigt att förslag
saknas. Denna motion skall inte ersätta denna brist utan endast dra slutsatser
dels på basis av vad som står i propositionens övriga bilagor, dels med tanke
på budgetsituationen. Resonemanget kan föras rätt långt ändå.

Vi har lärt oss att regelverket styr datasystemet. Invecklat regelverk, dyrt
och krångligt system. Förenklingar i regelverket kan ge enorma förenklingar
i datasystemet. Skenbart enkla regler i föräldraförsäkringen eller i det nu
avskaffade statskommunala bostadsbidraget gav förbluffande dyra och
krångliga rutiner. I det sista exemplet låg administrationskostnaden på halva
det utbetalade beloppet i ogynsamma fall.

Om socialdepartementet har den ringaste tanke på att förr eller senare
införa en reform baserad på SSU-utredningen - och det har man väl? - kan vi
inte konstruera ett nytt datasystem som måste skrotas när dessa nya lagar
kommer. Och kom ihåg att lagarna tar längre tid: tio år mot fem år för ett nytt

Mot. 1981/82:2405

11

datasystem. Vi kan inte investera i ett nytt datasystem med fem års
livslängd.

Snarare måste vi konstruera ett nytt system och nya lagar - de får ju samma
livslängd i datorsamhället - för trettio års användning. I drift 1990 fram till år
2020. Vem vågar säga något om den sociala tryggheten år 2020? Riksdagen
måste alltså inte bara ställa krav för 1990 utan också, så gott det går och efter
bästa gissning, uppställa en ram för vilka ändringar man önskar eller kan
tänka sig bortom sekelskiftet. Observera att datateknikerna inte baxnar för
sådana krav, datasystem är generella även om de inte godtar vilka som helst.
Tar man ett skattesystem i bruk 1979 och hotar med en proms några år senare
så vill programmerarna gärna veta så mycket som möjligt om promsen så
tidigt som möjligt, hur vagt det än är. De kan ändå göra väsentliga kostnadsoch
tidsbesparande förberedelser. Men de kan inte trolla hur mycket som
helst: SSU är helt annorlunda, dessa förslag kan inte kombineras med de
lagar de ersätter.

ALLFA-kommitténs förslag var verklighetsfrämmande på en punkt: de
förutsatte att riksdagen skulle slå fast ett genomförandetempo, kosta vad det
ville. Det går inte i dagens budgetläge, även om det var en normalmetod på
1960- och 1970-talen.

Försäkringskassorna sköter i dag sin administrativa databehandling utan
inblandning av tillsynsmyndigheten, även om de kanske kan få hjälp
därifrån. Varje nytt system måste baseras på decentralisering av driften med i
stort sett lika system och datorutrustning på varje kassa. Vi har inte råd med
andra alternativ. Problemet är att statens styrmedel över de formellt
fristående kassorna inte konstruerats för detta. Det kallas i debatten
huvudmannaskapsfrågan och ligger utom datapolitiken, men det nya
decentraliserade datasystemet förutsätter förändringar. Det har ställt frågan.
Riksförsäkringsverket och kassorna kommer inte längre själva i sin interna
diskussion, någon slags parlamentarisk lösning måste till. Det kommer inte
att gå att konstruera ett nytt datasystem under lugna former om inte den
järnhårda styrningen parallellt med den totala friheten kombineras till något
nytt.

Vi får i princip tre alternativ:

Alternativ 1: Det nuvarande datasystemet, ibland känt som RAFA, är
konstruerat som om kassorna stod i samma relation till riksförsäkringsverket
som länsarbetsnämnderna till AMS. Vi drar konsekvensen av det och
förstatligar kassorna och kan då omedelbart få vinster av typ förenklingar i
regelverken och budgethanteringen. Man kan då tillämpa helt normala
statliga regler och inte den snårskog som erfordras därför att kassorna är
privata rättssubjekt som endast kan styras genom lag.

Alternativ 2: Vi drar konsekvensen av Försäkringskasseförbundets
kompromisslösa decentraliseringspolicy. Denna kommer också klart till
uttryck i skrivelser i rena datafrågor. I så fall är den naturliga konsekvensen
en anknytning till kommunerna och deras sociala funktion. Också här väntar

Mot. 1981/82:2405

12

betydande rationaliseringar därför att den kommunala lagregleringen är så
väl inarbetad och mycket enklare jämfört med nyss nämnda snårskog.
Dessutom, Försäkringskasseförbundet i ära, men att ta hand om ett
miljarddataprojekt räcker inte dess kansli till. Då krävs både Kommunförbundets
och Kommundatas kombinerade kompetens.

Alternativ 3: Försäkringskassorna får fortsätta att vara unika inom
förvaltningen, men det krävs då reformer. Staten måste göra klart för sig om
den likformighet och järnhårda kontroll det nuvarande datasystemet ger kan
försvinna utan att ersättas. Ett decentraliserat datasystem ändrar kanske inte
så mycket på fem år eller så, men långsiktigt försvinner dess styrande verkan;
det är ju det som är avsikten med datadecentralisering; det var motsatsen
som var avsikten bakom det nuvarande systemet. Försäkringskasseförbundet
måste rustas upp, och det sker med statligt betalda medlemsavgifter
faktiskt, fastän utan statlig kontroll. Förbundet måste få egna dataexperter,
liksom de största kassorna. De måste stå på egna ben, inte riksförsäkringsverkets.

Staten måste bestämma sin position. Det är faktiskt det mest akuta
problemet i dag inför konstruktionen av det nya datasystemet. Det är svårt
att se hur det skall gå till utan en parlamentarisk beredning som utvärderar de
tre alternativen mot varandra.

Frågan om det framtida datasystemet mår väl av att konfronteras mot det
uppgivna och det faktiska syftemålet med det nuvarande datasystemet. Det
utgick ifrån att kontantutbetalningen i kassornas lokalkontor måste fungera
väl för att locka de försäkrade till besök, och därmed personlig kontakt med
kassan. Därför, sade man 1967, måste systemet vara tekniskt avancerat, s. k.
on-line, med en slags bankkassor i datoriserad form. Dessa kassor fanns
tidigare; datoriseringen skulle spara personal. Det var den enda beaktansvärda
inkomstposten i den kalkyl som då gjordes upp.

Denna del är inte genomförd än på grund av tekniska svårigheter. Vi har i
tio år fått bära kostnaden av det alltför avancerade systemet utan att nå den
vinst som skulle finansiera denna extra kostnad. Den 18 november förra året
upphörde kontantutbetalningen i Stockholm. Det övriga landet kommer att
följa efter. När det är dags att äntligen använda systemet för det det är till för,
genomförs den billigare och effektivare rationaliseringen att slopa kontantutbetalningen.
Det kunde ha gjorts redan 1967, om man då inte lagt så stor
vikt vid det personliga besökets betydelse. Detta har ju också ansetts kräva
endast folkrörelserekryterad personal. Borgerligt orienterade personer har
fått litet inflytande både i kanslierna och styrelserna. Den slopade
kontantutbetalningen aktualiserar alltså försäkringskassornas hela samhällsfunktion.
Det nya datasystemet kan inte börja byggas förrän konsekvenserna
av den järnhårda styrningen parallellt med den totala friheten blivit utredda i
alla aspekter.

Mot. 1981/82:2405

13

Man måste slutligen få åtminstone preliminära beslut om verksamhetens
omfång beträffande studiestöd och eventuell utbyggnad med arbetsmarknadsfunktioner.

Kronofogdedatasystemet REX

Under rubriken Fastighetsdatasystemet ovan citerades propositionens
bilaga 1 s. 56 om hur kalkylmetoderna gynnar centralisering. Citatet gäller i
än högre grad kronofogdedatasystemet REX, där hela förslaget i årets
budgetproposition kan återföras till en beräkning av enbart de lätt
uppskattade faktorerna gjord av statskontoret.

Den rimliga konsekvensen av regeringens nu intagna ståndpunkt är att
kalkylen görs om och att det nya systemet får vänta på den och på den här
föreslagna nya registerlagen.

Rättssäkerhetsproblem

Så sent som för tio år sedan rådde det full enighet om att domare och
ämbetsmän inte fick ändra i handlingar hur som helst ens för att rätta fel. Man
skulle kunna läsa också det som markerats som oriktigt. I diariet (dagboken)
för inskrivningsväsendet stadgas än: ”Anteckning i dagboken får ej strykas
över eller ändras, sedan expedition i ärendet lämnats ut. När felskrivning i
dagboken rättas, skall rättelsen bestyrkas av den som fattat beslutet härom.”
Det borde vara självklart också för systemerare.

Dataregister kan ändras utan spår. Det är numera helt normalt att de fel
som uppfattas som rent datatekniska oriktigheter korrigeras av exempelvis
systemerare eller operatörer från den s. k. operatörskonsolen. Den typen av
insatser ingår i rutinerna även om de inte utförs varje dag utan endast
undantagsvis. De dokumenteras sällan. Handläggare och kanslister känner
däremot ibland till generalklausulen i förvaltningslagen om att endast
uppenbara fel får ändras utan att underrätta den part det rör. Också då skall
det ske så att man kan läsa den tidigare formuleringen.

Problemen finns överallt, men det är särskilt akuta för diarier. Dessa
datoriseras nu snabbt som följd av den nya sekretesslagen. Denna bör
kompletteras med ett tillägg att de gamla hävdvunna säkerhetsmekanismerna
till den enskildes skydd behövs i minst samma utsträckning i datadiarier
som i pappersdiarier.

En annan konsekvens är det snabbt spridda ofoget att inte kalla parter vid
namn. Datautskrifter upptar endast personnummer, och systemen låter ofta
dessa ersätta namnen som i stället ungefär jämställs med postadresser: de
skrivs ut så litet som möjligt. Stockholms kommun använder exempelvis
reskontradiarier utan varje namnhänvisning, kronofogdesystemet REX
förutsätter kännedom om personnumret i alla sökningar i registren.

Mot. 1981/82:2405

14

Åklagarmyndigheten i Stockholm noterar endast de sex första siffrorna i
personnumret i sina diarier. Man tror att det är ett sekretesskydd. Vid en
hälsoundersökning av anställda i Hallstahammar föreskrev datainspektionen
att riksförsäkringsverket skulle lämna ut uppgifterna utan identifikation.
Den som skulle göra undersökningen bad då att magnetbandet skulle
innehålla de sex första siffrorna av kontrollskäl. Riksförsäkringsverket
lämnade ut uppgifterna på det sättet fastän det stred mot tillståndet. Varken
åklagarmyndigheten eller riksförsäkringsverket upprätthåller sekretessen.
De sex första siffrorna räcker nästan alltid för full identifikation för den som
vill leta. I en ort med upp till 20 000 innevånare finns i genomsnitt endast en
man och en kvinna för varje födelsedatum.

Vi lär oss två saker: för det första bör sekretesslagen kompletteras med en
föreskrift att namnet utgör den grundläggande metoden att identifiera parter
i niål och ärenden, av rättssäkerhetsskäl och av ideologiska humanistiska
skäl: datorerna skall underordna sig oss och inte tvärtom. För det andra bör
varje datapolitiskt program innehålla något slags insats för att begränsa
personnummeranvändningen till verkligt relevanta tillfällen inom triangeln
arbetsgivare, skattemyndigheter, försäkringskassorna. Och som datainspektionen
faktiskt vill motverka den hämningslösa utvecklingen och endast
väntar på instruktion att göra det hindrar inget att äntligen något görs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om tolkningen av riksdagens ställningstaganden
i de delar av propositionens text som inte blir föremål för
uttryckliga omnämnanden i riksdagsbeslutet,

2. att riksdagen ger regeringen till känna

a) att det fortsatta arbetet med att utforma en datapolitik i än
högre grad bör beakta den för vår demokrati djupgående
skillnaden mellan styrmedlen inom offentlig, kommunal och
privat sektor,

b) att som konsekvens av detta i allt väsentligt normala
beslutsmetoder, ansvarsfördelningar och finansieringssätt skall
användas för styrning, datateknikens tillämpning i exempelvis
myndigheter, skolor, företag, forskningsorgan och arbetsmarknadens
parter,

3. att riksdagen - under erinran av att initiativ ankommer på
regeringen - ger som sin mening till känna att ett fristående
administrationsdepartement skulle innebära ett väsentligt steg
mot bättre datapolitik, decentralisering, antibyråkrativerksamhet,
rationalisering och personaladministrativa funktioner,

Mot. 1981/82:2405

15

4. att riksdagen ger regeringen till känna

a) att den s. k. handläggningsordningen bör beakta även
riksdagens beslutspunkter,

b) att en motsvarande ordning bör utarbetas för försvaret,

5. att riksdagen ger regeringen till känna att den förutsätter att
varje beslut om upphandling av dator- eller programvaruutrustningar
för dels den nya centraliserade datorn för rikspolisstyrelsen,
dels varje steg mot s. k. konvertering av riksförsäkringsverkets
nuvarande datasystem får anstå till dess att riksdagen
tagit ställning till den principiella framtida utformningen av
dessa förvaltningssektorers datarutiner i den ordning som
fastlades i FiU 1978/79:34,

6. att riksdagen ger regeringen till känna att riksrevisionsverket
bör återfå sin rätt att förvaltningsrevidera den statliga data- och
rationaliseringsverksamheten utan begränsning,

7. att riksdagen ger regeringen till känna

a) att statskontoret bör avvecklas,

b) att som expertstöd, en s. k. utredarpool, till regeringskansliets
och de offentliga utredningarnas förfogande de ca 100
tjänster inom statskontorets nuvarande utredningsenheter
behålls för att sköta de administrativa sidorna av framtida
politiska reformer och

att riksdagen hos regeringen anhåller om att en utredning
tillsätts enligt dessa riktlinjer,

8. att riksdagen ger regeringen till känna att i avvaktan på
resultaten av denna utredning

a) propositionens förslag att ge statskontoret utvidgade arbetsuppgifter
inte bör genomföras,

b) största möjliga del av statskontoret omdisponeras för
kortsiktiga besparingsprojekt med främst kontorsrationalisering,

c) rationaliseringsvinsten av dessa insatser återförs till statsbudgeten
genom anslagsminskningar,

9. att riksdagen ger regeringen till känna att s. k. registerlagar bör
utarbetas för

a) kronofogdemyndigheternas datasystem,

b) socialförsäkringens datasystem,

c) det föreslagna basregistret för företag och organisationer,

d) förvaltningsdomstolarnas diarieföringssystem,

e) det föreslagna nya systemet för momsredovisning,

10. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om regeringens och myndigheternas redovisning av
statens dataverksamhet,

Mot. 1981/82:2405

16

11. att riksdagen ger regeringen till känna att ledningsorganet för
rättsväsendets informationssystem bör avvecklas den 1 juli
1982,

12. att riksdagen om det centrala fastighetsdatasystemet ger
regeringen till känna

a) att förslagen till riktlinjer i proposition 1981/82:123 bil. 2 inte
godkänns,

b) att de hittills gällande riktlinjerna i CU 1973:8 med betoning
av ett förenklat decentralt s. k. driftsystem 2 äntligen bör börja
utredas,

c) att i avvaktan på det i snart två decennier hävdade
reformstoppet inom de myndigheter som ännu inte datoriserats
hävs genom en intensiv kontorsrationalisering, exempelvis med
s. k. skrivautomater och kanslistbeslut i trivialärenden,

d) att centralnämnden för fastighetsdata endast bör bestå som
permanent organ om det är regeringens avsikt att långsiktigt
sammanföra fastighetsregistreringen och inskrivningsväsendet
till en enda samhällsfunktion,

13. att riksdagen angående den s. k. ALLFA-utredningens förslag
om socialförsäkringens datasystem

a) antar följande tillägg i lagen om allmän försäkring av den 25
maj 1962, första avdelningen, 1 kap. genom tillägg av ett tredje
stycke i 4 §:

Ny lydelse

Allmän försäkringskassa är registeransvarig enligt datalagen
för de försäkrade som är inskrivna hos kassan.

b) ger regeringen till känna att den nya systemkonstruktionen
bör baseras på följande utgångspunkter:

-den s. k. SSU-utredningens förslag måste behandlas före
ALLFA-utredningens; riksdagen kan inte godta ett nytt
datasystem som måste omkonstrueras från grunden därför att
SSU-förslagen inte beaktats från början,

- genomförandetakten måste anpassas efter möjligheterna att
få anslag och inte tvärtom; detta medför en lång återstående
användning av det nuvarande, föråldrade datasystemet,

- det nya systemet skall baseras på ökad decentralisering relativt
nuläget,

c) ger regeringen till känna att försäkringskassornas ställning
bör utredas i parlamentarisk ordning, varvid särskild vikt bör
läggas vid de problem som följer av decentraliserad systemutveckling,

Mot. 1981/82:2405

17

14. att riksdagen ger regeringen till känna att genomförandeplanen
för kronofogdemyndigheternas nya datasystem bör uppskjutas
i avvaktan på en ny kalkyl och på en registerlag för
systemet,

15. a) att riksdagen antar följande tillägg i sekretesslagen
(1980:100) 15 kap. 1 § med placering sist i paragrafen:

Ny lydelse

Ändring av registrerad uppgift får endast ske på sådant sätt
att såväl den nya som den eller de tidigare uppgifterna finns
läsbara. Bestämmelsen gäller inte för skrivfel, räknefel eller
annan uppenbar oriktighet.

samt ändring av 15 kap. 2 § punkt 3 till följande lydelse:

Ny lydelse

3. i förekommande fall från vem handlingen kommit in eller
till vem den har expedierats; fysisk person skall därvid
identifieras med för- och efternamn.

b) att riksdagen ger regeringen till känna att datainspektionen
bör ges i uppdrag att utreda frågan om begränsning av den
ohämmade användningen av personnummer.

Stockholm den 1 april 1982

GÖTHE KNUTSON (m)