Mot. 1981/82
2392-2397

Motion

1981/82:2392

Allan Ekström

Ändring i brottsbalken m. m. (vissa ändringar rörande straffverkställighet)
(prop. 1981/82:153)

I propositionen föreslås bl. a. den ändringen av reglerna om villkorlig
frigivning att minimitiden i fängelse sänks från tre till två månader.

Institutet villkorlig frigivning är ett uttryck för ett individualpreventivt
synsätt, nämligen att straffet har till främsta ändamål att behandla, vårda,
den dömde så att han icke begår nya brott. Det skulle därför ej ankomma på
domstolen att bestämma strafftidens längd. Numera tillämpas dock reglerna
om villkorlig frigivning nära nog schematiskt. Korta straff avkortas med en
tredjedel, långa straff med hälften, allt med vissa undantag. (”Rabatten” är
alltså större vid särskilt grova och allvarliga brott.) Denna individualpreventiva
filosofi har numera utsatts för svidande kritik (se bl. a. BRÅ, Nytt
straffsystem. Rapport 1777:7, och Sten Heckscher, Tiden 1981 nr 5, s. 279
ff.).

Behandlingstanken bör därför icke längre ligga till grund för bekämpningen
av brott. I stället måste straffets allmänpreventiva betydelse tillmätas
avsevärt större vikt, nämligen att det är hotet om straff men ej själva
bestraffningen som avhåller en person från att begå brott. Brottsutvecklingen
är så skrämmande att samhället icke längre kan avstå från att beivra brott
med allvar och konsekvens, en ståndpunkt som torde stå i överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet. Under 1981 polisanmäldes sålunda
nära 880 000 brott, en ökning med ej mindre än 15 % om man jämför med
genomsnittet för perioden 1975-1980.

Som BRÅ framhåller i sin rapport följer av ett underkännande av
behandlingstanken att grunden för institutet villkorlig frigivning faller
(s. 237). Till stöd för ett slopande av institutet talar också att domstolens dom
- som nyss anmärkts - icke i dag verkställs fullt ut. Dagens system med
”dubbel bokföring” (bruttostraff och nettostraff) har för övrigt lett till
sådana egendomligheter att domstolarna getts möjlighet att utdöma 16 års
fängelse, detta för att få garanti för att den dömde verkligen sitter bakom lås
och bom i åtta år (proposition 1980/81:76 s. 48)1

Till stöd för propositionen anför departementschefen att fängelsestraffkommittén
(dock ej enhälligt) anfört ”övertygande skäl” för förslaget om
sänkning av minimitiden. Något annat skäl synes dock ej ha redovisats från
kommitténs sida än att en sänkning av tiden skulle innebära en ganska
avsevärd förkortning av frihetsstraffets längd för dem som döms till tre och
fyra månaders fängelse!

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2392-2397

Mot. 1981/82:2392

2

Förslaget innebär slutligen en sänkning av brottens straffvärde så att säga
bakvägen. Tidpunkten härför är icke väl vald med hänsyn till brottssituationen.

På nu upptagna skäl hemställer jag

att riksdagen avslår den i proposition 1981/82:153 föreslagna
ändringen av 26 kap. 6 och 8 §§ brottsbalken.

Stockholm den 31 mars 1982
ALLAN EKSTRÖM (m)