10

Motion

1981/82:2390

Lars Werner m. fl.

Ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144)

I sin proposition 1981/82:144 tar regeringen ett av sina mest utmanande
steg i sin sociala nedrustningspolitik. Den ställer förslag som till sina
verkningar hårdast kommer att slå mot utsatta grupper. Propositionen är
uttryck för en entydig och hänsynslös klasspolitik.

Regeringen föreslår införande av i praktiken 3 karensdagar. Den inför
vad den kallar ”ett särskilt högriskskydd” för den som haft 10 karensdagar
enligt dess eget sätt att räkna — i realiteten nära 15. Den sänker ersättningsnivån
från 90 till 87 % av lönen under de första dagarna för dem med
löner upp till 5 1/2 gånger basbeloppet. För den som har en lön därutöver
och upp till 7 1 /2 gånger basbeloppet blir ersättningen för den del av lönen
som överstiger 5 1/2 men understiger 7 1/2 gånger basbeloppet 60%.
Dessa försämringar införs också i t. ex. arbetsskadeförsäkring och havandeskapspenning.

Regeringen föreslår att avdraget från sjukpenningen vid sjukhusvård
höjs från 35 till 40 kr. Samtidigt försämras tandvårdsförsäkringen genom
att ersättningen sänks från 50 till 40 % för behandlingar upp till 2 500 kr.

Regeringen blandar sig med påtryckningar i avtalsförhandlingarna,
genom att rikta uppmaningar till arbetsmarknadens parter att göra avtal
som överensstämmer med regeringsförslaget.

Regeringen har nödgats ta tillbaka tankar om att försämra ersättningen
till företagshälsovården. Men hotet kvarstår.

Karensdagar

1976 gick SAF ut med kravet om återinförande av en karensdag. Detta
betecknades då av representanter för den nuvarande regeringen som oacceptabel
social nedrustning. Nu, bara sex år senare, lägger regeringen fram
ett förslag om i praktiken 3 karensdagar. SAF har blivit bönhörd, med
råge.

De sociala verkningarna av införandet av karensdagar berörs knappt
alls i propositionen. Det är en sida av saken som inte bekymrar regeringen.
Den bara hänvisar till att alla ”arbetstagargrupper har samma rätt att i
avtalsförhandlingar kräva att löneutrymmet disponeras på ett visst sätt”.
Samtidigt blandar den sig i avtalsrörelsen genom att förorda att de föreslagna
försämringarna skall gälla för alla.

Men den gäller inte lika för alla. Varje undersökning visar att de som har
sämre arbetsmiljöer, tunga arbeten, arbeten med stora olycksfallsrisker är

Mot. 1981/82:2390

11

sjuka mer än andra. De stora grupper som är värst utsatta är arbetare inom
LO/SAF-området och de landstingsanställda, där sjukvårdspersonalen är
en dominerande grupp. Det Finns dessutom visa arbetare som är särskilt
utsatta och de som inte ens får arbeta ens vid lättare sjukdom: människor
som arbetar med livsmedelshantering, människor inom vård- och omsorgsarbete
osv., dvs. de som har sådant arbete att de kan utgöra smittorisker.

En person med 70 000 i årsinkomst kommer att förlora 527 kr. på en 5
dagars influensa jämfört med nuvarande regler. Skulle han drabbas ett par
gånger på året och kanske dessutom behöva vårda sjukt barn några dagar
blir hans förlust över 2 000 kr. För en låginkomsttagare är detta stora
pengar.

Konsekvensen blir att många kommer att välja att gå till arbetet när de
bort stanna hemma. På lång sikt kommer detta att ha negativa följder för
folkhälsan.

Regeringen föreställer sig att dess förslag främst slår mot korttidssjuka.
Men även den som blir sjuk en längre tid drabbas av karensdagarna. För
en låginkomsttagare innebär inte en längre tids sjukdom att han ekonomiskt
glömmer karensdagarna. Detta inkomstbortfall blir ju än svårare att
täcka när inkomsttagaren bara får sjukpenning och dessutom en försämrad
sådan. Resultatet kommer att bli att många kommer att dra sig i det
längsta för att låta sig sjukskrivas, att de kommer att pressas att skjuta upp
läkarbesök och vård, vilket kan få ödesdigra följder.

Det bör i sammanhanget påpekas att korttidssjukskrivningarna svarar
för en mycket liten del av sjukpenningsutgifterna, 13 %. Detta — och andra
uppgifter och undersökningar — ger vid handen att det i borgerlig vulgärpropaganda
anförda ”fusket” vid sjukförsäkringar är av mycket små dimensioner.
De som drabbas av regeringens försämring är de som blir
sjuka.

Vi kan av de redovisade anledningarna inte heller acceptera de övriga
försämringsförlagen. Det gäller om såväl den försämrade ersättningsnivån,
det höjda avdraget från sjukpenningen vid sjukhusvård och urholkningen
av tandvårdsförsäkringen.

De hot om försämrad företagshälsovård som ligger i regeringens politik
bör tillbakavisas.

Regeringens inblandning i avtalsrörelsen måste förklaras helt oacceptabel.
Som motiv för sin försämringspolitik anför regeringen att det krävs
”nödvändiga besparingar av försäkringens kostnader”. För att bygga under
detta anges i en tabell i propositionen kostnaden för sjukpenningen till
13 470 milj. kr. Detta är på gränsen till ohederlig faktaredovisning.

Sjukpenningen och övriga delar av sjukförsäkringen (sjukvårdsförmåner,
läkemedelsersättning, föräldrapenning m. m.) finansieras till huvuddelen
av en sjukförsäkringsavgift. Endast 15 % var statsbidrag, dvs. ”kostnad”
för staten. Sjukförsäkringens samlade kostnad om 29 160 milj. kr.

Mot. 1981/82:2390

12

(budgetåret 1980/81) finansierades således till 85 % eller med 24 786 milj.
kr. av de sjukförsäkrade själva.

Den borgerliga attacken mot sjukförsäkringen är ett led i den ekonomiska
politik som skall öka kapitalismens livskraft genom att försämra
villkoren för de arbetande och öka klasskillnaderna i samhället. Denna
politik är ekonomiskt katastrofal för landet som helhet. Den minskar
efterfrågan och därmed grunden för en produktionsökning. Den är en
strypsnara för landets ekonomi.

De föreliggande förslagen har väckt en djup och berättigad vrede hos en
stor del av den svenska arbetarklassen. Sällan har ett regeringsförslag
mottagits med så många protester, uttalanden och petitioner från fackliga
organisationer och spontant från olika arbetsplatser. Endast SAP/LOledningens
tvehågsenhet till en massiv folkmobilisering har förhindrat en
politisk generalstrejk mot regeringen. Men denna låtsar om inget. Den
lever i föreställningen att dess folkfientliga förslag är utslag av handlingskraft
för landets bästa.

Men det är missriktad handlingskraft, handlingskraft för ökad orättfärdighet.

Regeringens proposition 1981/82:144 måste därför i sin helhet tillbakavisas.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag
om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

3. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1981/82:144 till lag
om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare,

4. att riksdagen uttalar att av regeringen förordad försämring av
tandvårdsförsäkringen icke skall genomföras,

5. att riksdagen till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag om 3 480 000 000 kr.,

6. att riksdagen uttalar att vad regeringen anfört i propositionen
om den kommande avtalsrörelsen är en otillbörlig och principiellt
oacceptabel inblandning och sålunda avslår regeringens
begäran om ett instämmande från riksdagen.

Stockholm den 25 mars 1982
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) KARIN NORDLANDER (vpk)