2

Motion

1981/82:2372

Olle Wästberg i Stockholm m. fl.

Närradioverksamhet (prop. 1981/82:127)

Närradion har inneburit ett stort steg bort från radiomonopolet. Föreningar
har fritt fått utforma program och söka nå egna lyssnare. Yttrandefriheten
har vidgats.

Att närradion nu får fastare former och att etiska regler för närradion nu
införs är positivt. Samtidigt är det beklagligt att möjligheten att sända
närradio inskränks till etablerade föreningar och att statsmakterna på så
sätt föreskriver att människor t. ex. inte skall få tillfälle att lyssna på rena
musiksändare.

I § 6 i den nya närradiolagen införs ett helt nytt stadgande med innebörden
att närradio bara får sändas över sådana radiosändare som televerket
ställer till förfogande. I dag finns möjlighet för närradion att sända på egna
sändare.

Denna nya paragraf har inte stöd i närradiokommitténs förslag. Den
innebär en betydande utvidgning av televerkets monopol.

I nuvarande radiolag finns inget sändarmonopol för televerket utan ett
krav på tillstånd ”av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer”.
Televerket prövar inte ens sändare som används av t. ex. DX-are,
kommunikationsradio etc. Däremot skall sådana sändare svara mot televerkets
tekniska normer.

De skäl som anförs för tillskapande av ett sändarmonopol är ”att det
vöre olyckligt med ett splittrat ansvar för sändare”, att endast televerkets
sändare ”garanterar en störningsfri radiomiljö” samt att televerkets möjligheter
”till rationellt utnyttjande av materiel gör verket väl lämpat att
sköta denna del av närradioverksamheten”.

Varför det vore olyckligt med ett splittrat ansvar för sändarna framgår
inte av propositionen eller av televerkets remissvar. Tvärtom är det möjligt
att ett monopol på sändarna försvårar en framtida friare etableringsrätt.

Självfallet skall en störningsfri miljö garanteras. Det kan ske genom
föreskriften att sändare skall svara upp mot televerkets tekniska normer.
I en framtid kan också ett från televerket fristående provningsorgan godkänna
sändare.

När televerket talar om ”ett rationellt utnyttjande av material” innebär
det i själva verket att man av de närradiosändande föreningarna vill ha
betalt för den utbyggnad av sändare och programledningar som ändå
måste ske. En betydande kostnad lastas på så sätt över på de närradiosändande
föreningarna.

En av fördelarna med radio som medium är att sändarna är relativt sett

Mot. 1981/82:2372

3

billiga. För 3 000—5 000 kr. kan en sändare byggas som dels uppfyller
televerkets normer, dels har en räckvidd med god hörbarhet på ca 5 km —
vilket föreslås i propositionen. Sändare med längre räckvidd borde i och
för sig vara naturligt om en kommun skall täckas. Det leder dock inte till
högre kostnad för sändaren.

Televerket har hittills tagit ut en årshyra på 10 000 kr. per sändare.
Etablerandet av ett sändarmonopol lär inte minska kostnaden.

Dessa höga kostnader drabbar främst möjligheterna för mindre föreningar
och föreningar i glesbygd att sända närradio.

Vi hemställer att 6 § i närradiolagen ändras enligt följande såsom Motionärernas
förslag betecknade lydelse:

Yrkande

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

Närradio får sändas bara över
sådana sändare som televerket
ställer till förfogande.

Närradio får sändas bara över
sådana sändare som televerket
ställer till förfogande eller
för vilka tillstånd meddelats
enligt 2 § i radiolagen.

Stockholm den 25 mars 1982

OLLE WÄSTBERG (fp)

i Stockholm

TORKEL LINDAHL (fp)
ERLING BAGER (fp)

BONNIE BERNSTRÖM (fp)

1* Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2371-2375