9

Motion
1981/82:2368
Birgitta Dahl m. fl.

Vissa ändringar i reglerna om stöd för individuell handikappanpassning
av bostäder m. m. (prop. 1981/82:126)

Inledning

I proposition 1981/82:126 behandlas statens anslag avseende bostadsanpassningsbidrag
och förbättringslån. 1 propositionen föreslås vissa förändringar
i bidrags- och långivningen.

Vissa av förslagen i propositionen avseende bostadsanpassningsbidragen
bygger på en kartläggning av bristerna i bidragssystemet som gjorts av
handikappinstitutet (HI) och som redovisats till bostadsdepartementet.
Kartläggningen har utvärderats. Inom bostadsdepartementet har i en promemoria
en översyn av bidragsreglerna gjorts. HI har vidare tagit fram
underlag för beslut om ansvarsfördelning i handläggningen av bidragsärenden
m. m. Vidare anges att bostadsstyrelsen givits i uppdrag att belysa
möjligheterna till och kostnaderna för en decentralisering av beslutanderätten
till kommunerna i sådana låne- och bidragsärenden i vilka länsbostadsnämnderna
beslutar som första instans.

Departementspromemorian, HI:s promemoria och bostadsstyrelsens
utredning såvitt avser bostadsanpassningsbidraget redovisas i propositionen.

I denna motion tar vi upp vissa frågor om utformning av bidragsgivningen
m. m., nämligen den s. k. 20 000-kronorsgränsen, decentralisering
av beslutanderätten samt insatser för information och utbildning.

20 000-kronorsgränsen

Enligt 4 § kungörelsen om bostadsanpassningsbidrag (BAB) kan bidrag
beviljas med belopp som motsvarar skälig kostnad för åtgärder dock högst
20 000 kr. Om särskilda skäl föreligger kan bidrag med högre belopp än
20 000 kr. beviljas. Sådana särskilda skäl är enligt bostadsstyrelsens föreskrifter
till BAB att det vid den medicinska och sociala prövningen i
ärendet har framkommit att åtgärder som kostar mer än 20 000 kr. är
nödvändiga med hänsyn till de handikappades behov. Frågan om kostnadsgränsen
behandlades av civilutskottet senast år 1977. Utskottet anförde
då att gränsen får anses vara att uppfatta som ett krav på en särskild
prövning av behovets tyngd vid mer resurskrävande åtgärder.

I den ovannämnda departementspromemorian anförs att tillämpningen
av 4 § BAB i många fall uppenbarligen inte svarar mot bl. a. civilutskottets

Mot. 1981/82:2368

10

uttalande. I promemorian anförs att någon begränsning i möjligheterna att
tillgodose berättigade anspråk på anpassningsåtgärder inte finns även om
kostnaderna överstiger 20 000 kr. Den aktuella paragrafen (4 §) tillämpas
uppenbarligen fel av vissa kommuner och länsbostadsnämnder.

Flera remissinstanser, bl. a. De handikappades riksförbund (DHR) och
Handikappförbundens centralkommitté (HCK) föreslår att 20 000-kronorsgränsen
slopas och att den enskildes behov av bidrag skall vara avgörande.

I propositionen anges att gränsen fyller den funktionen att ange när ett
krav på särskild prövning av behovets tyngd bör göras.

Bostadsanpassningsbidraget infördes 1973. Enligt vår uppfattning är
tiden nu inne att slopa 20 000-kronorsgränsen. Vi instämmer med HCK:s
uppfattning om att varje ansökan om stöd till bostadsanpassning vare sig
det gäller ett stort eller litet belopp ägnas omtanke vid handläggningen.
Även enligt vår uppfattning skall den enskildes behov vara avgörande för
vilka åtgärder som skall vara stödberättigade. Det bör vara möjligt att
genom bättre information och utbildning ge handläggande organ förutsättningar
att administrera och bedöma bidragsgivningen enligt principen
om den enskildes behov av individuell handikappanpassning av bostäderna.
Vi återkommer nedan till hur informationsinsatserna m. m. bör utformas.

Den nuvarande gränsen utgör alltför ofta ett tak för bidragsgivningen.
Dessutom är inte sällan bedömningen av de mera omfattande åtgärderna
olika hos de olika länsbostadsnämnderna.

Våra förslag om att gränsen skall slopas innebär inte ökat anslagsbehov
för nästa budgetår i förhållande till förslaget i propositionen. Ett slopande
av gränsen bör i och för sig inte innebära någon större ökning av bidragsgivningen
utan är i första hand ett uttryck för den redan tidigare fastlagda
principen om handikappets omfattning som utgångspunkt för prövningen
om bidrag.

Vårt förslag om slopad kostnadsgräns innebär att regler måste utformas
avseende bostadslån för standardhöjande åtgärder. Regeringen bör ges
bemyndigande att närmare utforma dessa regler.

Decentralisering av beslutanderätten m. m.

I propositionen föreslås att beslutanderätten beträffande bostadsanpassningsbidrag
flyttas från länsbostadsnämnderna till kommunerna med
undantag av ärenden i vilka det sökta beloppet överstiger 20 000 kr.,
ärenden där kommunen själv är sökande samt i s. k. kombinationsärenden,
dvs. ärenden i vilka bostadsanpassningsbidrag söks samtidigt som
bostadslån eller förbättringslån. I propositionen anförs även att effekten
av de ändrade stödreglerna bör utvärderas för att ge underlag för en
bedömning om decentraliseringen kan utvidgas, bl. a. även till ärenden i

Mot. 1981/82:2368

11

vilka bidrag söks med större belopp än 20 000 kr.

I HI:s promemoria beskrivs flera faktorer som talar för en decentralisering.
Handläggningstiden för bostadsanpassningsbidragen skulle förkortas
och förenklas genom att en handläggande instans försvinner. Bidragen
är en ärendetyp som bygger på lokala förutsättningar och bedömningar.
Kommunerna har ansvaret för boendet och bostadsförsörjningen. Detta
kommunernas ansvar har särskilt kommit till uttryck i den nya socialtjänstlagen
i vilken stadgas ett kommuanlt ansvar för de handikappades boendesituation.

Vi anser att riksdagen redan nu bör uttala att en decentralisering av alla
ärenden om bostadsanpassningsbidrag bör ske till kommunerna. Endast
kombinationsärenden och ärenden i vilka kommunen själv är sökande bör
beslutas av länsbostadsnämnderna. För att alla kommuner skall ges de
nödvändiga förutsättningarna att besluta i ärenden om bostadsanpassningsbidrag
måste informationen m. m. till dem intensifieras. Vi återkommer
till detta nedan.

Vi vill emellertid i detta avsnitt ta upp besvärsfrågan. Även med kommunerna
som beslutande i ärenden om bostadsanpassningsbidrag bör
regeringen vara sista besvärsinstans. Så är besvärsordningen f. n. Det är
viktigt att regeringen får möjlighet att pröva alla besvärsärenden. Härigenom
utformas en praxis till ledning för kommunerna samtidigt som en
enhetlig bedömning av ärendena garanteras genom den föreslagna ordningen.
Det kan möjligen hävdas att det skulle vara till fyllest med bostadsstyrelsen
som sista besvärsinstans för att nå den önskvärda enhetligheten
m. m. Mot detta vill vi anföra att frågor om bostadsanpassningsbidrag ofta
inrymmer frågor som kan kräva bedömningar av den enskildes totala
situation — bedömningar som inte låter sig sammanfatta enbart av regler
och föreskrifter rörande bostadsanpassningsbidrag. I vart fall bör under de
närmaste åren den nu beskrivna besvärsordningen tillämpas.

I detta sammanhang vill vi slutligen ta upp frågan om hur och i vilken
omfattning kommunerna och besvärsinstanser bör motivera sina beslut.
F. n. är motiveringen av besluten knapphändig om den alls förekommer.
Eftersom den som söker bostadsanpassningsbidrag ofta saknar vanan att
umgås med myndigheterna, har han inte sällan svårt att överklaga ett
beslut som gått honom emot. Vi anser att regeringen bör undersöka hur en
bättre ordning härvidlag skall uppnås. En möjlighet kan vara att de regionala
organen — länsbostadsnämnderna eller länsstyrelserna — försesmed
särskild kompetens för bedömning av frågor om bostadsanpassningsbidrag.
En annan möjlighet kan vara att kommunerna och besvärsmyndigheterna
skall ha skyldighet att bättre motivera sitt ställningstagande.

Information och utbildning

Vi har ingen erinran mot vad i propositionen anförts om information

Mot. 1981/82:2368

12

och utbildning men vill stryka under att vad vi ovan anfört om borttagande
av den särskilda kostnadsgränsen och om den utökade decentraliseringen
innebär att informationsinsatserna kan behöva intensifieras utöver vad
som förusatts i propositionen.

Vi har heller ingen erinran mot att de ändrade stödreglerna träder i kraft
den 1 januari 1983 och inte heller att decentraliseringen genomförs ett år
senare, dvs. den 1 januari 1984. Därvid skall beslutanderätten decentraliseras
i den omfattning som föreslagits i denna motion. Vi vill emellertid
betona vikten av att den tid som finns för information och utbildning
innan den nya ordningen träder i kraft verkligen utnyttjas. Vi finner det
ytterst angeläget att regeringen i den budgetproposition som avlämnas i
januari 1983 och därefter fortlöpande lämnar riksdagen en redovisning för
hur informationen och utbildningen har genomförts och vilka ytterligare
insatser som planeras innan de nya beslutsformerna skall träda i kraft.
Redovisningen bör också omfatta en utvärdering av de delvis nya reglerna
för förbättringslångivningen.

Hemställan

Med hänvisning till vad i denna motion anförts hemställer vi

1. beträffande avskaffande av den s. k. 20 000-kronorsgränsen
m. m. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts,

2. beträffande decentralisering av vissa beslut om bostadsanpassningsbidrag
samt besvärsordning att riksdagen godkänner vad
i motionen förordats,

3. beträffande information och utbildning m. m. att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
redovisning av informationsinsatser m. m.

Stockholm den 25 mars 1982
BIRGITTA DAHL (s)

MARGARETA PALMQVIST (s) BÖRJE NILSSON (s)

BENGT WIKLUND (s)