Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82:2364

Motion
1981/82:2364
Olof Palme m. fl.

Ändrade regler för räntebidrag och bostadsbidrag m. m. samt
införande av en hyreshusavgift (prop. 1981/82:124)

Innehållsförteckning

Motionens huvudsakliga innehåll 2

Inledning 3

Omfördelning av kostnader 3

Bostadssocial fördelningspolitik 3

Nyliberalism i bostadspolitiken 4

Vidtagna omfördelningsåtgärder 4

Hösten 1980 4

Våren 1981 5

De aktuella omfördelningsåtgärderna 6

Sammanfattande beskrivning 6

Allmänna överväganden 7

Avsaknad av bostadspolitisk helhetssyn 7

Budget — i stället för bostadspolitik 8

Bostadspolitiskt provisorium för år 1983 8

Våra ställningstaganden 9

Ändrade regler för räntebidrag 9

Hyreshusavgift 11

Bostadsbidrag 13

Satsning på ökat byggande 15

Ökad amortering vid överlåtelse av småhus 18

Lediga lägenheter 19

Hemställan 20

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2364

Mot. 1981/82:2364

Motionens huvudsakliga innehåll

Den fördelningspolitik som förordas i propositionen och som innebär
att hyresgäster i det allmännyttiga bostadsbeståndet belastas med en extra
hyreshöjning på i medeltal drygt 7 kr./m2, att produktion av privatägda
hyresfastigheter gynnas samt att den inflationsdrivande produktionskostnadsanpassade
belåningen införs vid småhus avvisar vi.

I stället föreslår vi inom ramen för en oförändrad budgetbelastning —
detta gäller för övrigt samtliga av oss i motionen presenterade omfördelningar
— att den i propositionen föreslagna hyreshöjningen reduceras
med ca 5 kr./m2 till drygt 2 kr./m2. Detta skall ske genom att upptrappningen
i regeringsförslaget av den garanterade räntan halveras samtidigt som
den årliga uppräkningen på 0,25 procentenheter temporärt slopas för
hyreshus byggda efter år 1974.

För att förhindra en fortsatt urholkning av bostadsbidragssystemet, som
regeringens förslag i själva verket innebär i förhållande till den år 1980
inom systemet beslutade besparingen på 200 milj. kr., och samtidigt angripa
de kvarvarande extra hyreshöjningarna föreslås att den nedre hyresgränsen
endast höjs med 50 kr. till 600 kr./månad. I förhållande till
regeringsförslaget innebär detta att det maximalt utgående bostadsbidraget
förbättras med 480 kr./månad. Dessutom kräver vi att de nedre inkomstgränserna
för ensamstående med barn och för hushåll utan barn höjs
med 3 000 kr. Detta inte minst mot bakgrund av att underlätta för ungdom
dels att kunna bibehålla en redan uppnådd bostadsstandard, dels att vid
byte av hemort kunna skaffa sig en ny bostad. Genom våra förslag kommer
urholkningen av bostadsbidragen inte bara att stoppas utan reellt förbättras
med ca 100 milj. kr.

Den av regeringen föreslagna hyreshusavgiften finner vi i princip intressant
från fördelningssynpunkt. Dock föreslår vi att avgiften inte görs
avdragsgill samtidigt som den utvidgas till att omfatta samtliga privatfinansierade
hyres- och bostadsrättsfastigheter byggda före år 1975.

För att stimulera till ytterligare ökade satsningar på bygginvesteringar,
utöver vad vi föreslagit i vår byggmotion Bygga för framtiden i anslutning
till den allmänna motionstiden, föreslår vi av arbetsmarknads- och näringspolitiska
skäl att den garanterade räntan vid styckebyggda småhus
temporärt sänks med 0,5 procentenheter till 5 %. Samtidigt vill vi att
ikraftträdandet av den av regeringen föreslagna extra amorteringen vid
överlåtelse av småhus flyttas tillbaka till den 1 januari 1982.

För att angripa problemet med lediga lägenheter vill vi slutligen ställa
den resterande delen, av de genom våra förslag till staten omfördelade
medlen på sammanlagt 175 milj. kr., till förfogande för att angripa problemet
med de lediga lägenheterna. Förslag om hur detta skall ske förutsätter
vi blir presenterade riksdagen i höst.

Mot. 1981/82:2364

Inledning

Sedan hösten 1981 har regeringen presenterat tre s. k. besparingspropositioner
inom det bostadspolitiska området. Det gäller proposition 1980/
81:63 om räntebidrag, proposition 1980/81:118 om ekonomisk-politiska
åtgärder bilaga 4 Bostadsdepartementet och den nu aktuella propositionen
om ändrade regler för räntebidrag och bostadsbidrag m. m. samt om
införande av en hyreshusavgift, proposition 1981/82:124.

Omfördelning av kostnader

Den grundläggande utgångspunkten för samtliga tre propositioner har
varit att inom ramen för det statliga bostadsfinansieringssystemet minska
räntebidragen genom extra upptrappningar av de garanterade räntorna.

De tidigare genomförda och nu aktuella upptrappningarna av de garanterade
räntorna är inte några reella besparingar utan utgörs i själva verket
av omfördelning av kostnader i samhället.

Genom att lyfta fram storleken och den prognostiserade utvecklingen av
räntesubventionerna har regeringen lagt grunden för en fördelningspolitik
som i första hand riktar sig mot den del av de boende vars bostäder har
uppförts med statliga lån efter år 1957.

Denna typ av fördelningspolitik, som särskilt hårt drabbar allmännyttig
hyresrätt och bostadsrätt, har tidigare i första hand enbart företrätts av det
moderata samlingspartiet. Under rubriken En fungerande bostadsmarknad
i programskriften Ny väg, 1981, slår moderaterna fast att statliga och
kommunala subventioner måste ”målmedvetet avvecklas”. Därigenom
uppnår man ett, enligt moderat terminologi, ”subventionsfritt system” där
”var och en får betala vad bostaden verkligen kostar”. (Valfrihet i boendet,
Moderata samlingspartiets partistyrelse, 1979.)

Bostadssocial fördelningspolitik

Med utgångspunkt i de värderingar som den sociala bostadspolitiken är
grundad på och som senast kom till ett mer samlat uttryck i ett regeringsförslag
år 1974 — proposition 1974:150 — måste fördelningspolitik inom
området i stället syfta till att skapa ökad ekonomisk, social och demokratisk
rättvisa mellan boende och besittningsformer.

Under förutsättning att boendet skall belastas med ökade kostnader
måste detta enligt vår mening således ske inom ramen för en fördelningspolitik
utgående från rättvisa och solidaritet mellan alla boende. De på så
sätt till staten omfördelade pengarna kan sedan användas för att slå vakt
om och vidareutveckla den sociala bostadspolitiken. Det gäller t. ex. att
trygga en socialt nödvändig nyproduktion, möjliggöra satsningar på underhåll
och reparationer, förbättra befintliga boendemiljöer, stoppa nedrustningen
av bostadsbidragen etc. Om det statsfinansiellt anses motiverat

Mot. 1981/82:2364

kan de omfördelade medlen även utnyttjas för att dämpa utvecklingen av
räntesubventioneringen.

Nyliberalism i bostadspolitiken

1 praktiskt taget samtliga bostadspolitiska propositioner, som presenterats
av de borgerliga regeringarna sedan år 1976, finns emellertid en eller
flera hänvisningar till de grundläggande bostadssociala värderingarna
som är utvecklade i 1974 års bostadspolitiska beslut. (Sedermera har dessa
värderingar ytterligare konkretiserats inom socialdemokratin i 1978 års
bostadspolitiska aktionsprogram Bostaden en social rättighet, den socialdemokratiska
partikongressen år 1978, samt i det bostadspolitiska yttrandet
till partikongressen år 1981, nr 8, Bostäder och markpolitik.)

Det praktiska resultatet av den av de borgerliga regeringarna förda
bostadspolitiken har dock blivit att politiken successivt alltmer har fjärmat
sig från den sociala bostadspolitik man åberopar. I stället har bostadspolitiken
från fördelningssynpunkt blivit alltmer högerinriktad. Detta har
varit särskilt markant under den senaste tre-årsperioden.

Resultatet av denna nyliberalism i bostadspolitiken, då den sociala
bostadspolitiken i väsentliga delar nedrustats, har blivit, förutom den
redan inledda avvecklingen av räntebidragen enligt moderat modell, att
bostadsbidragen radikalt försämrats, mark- och tomträttslånen avskaffats,
konkurrensförhållandena inkl. markvillkoret urholkats till förmån för
markägar- och producentintressen, bostadsbyggandet successivt marknadsanpassats
och praktiskt taget upphört för vanliga människor samt
privat fastighetsspekulation tillåtits fortgå och t. o. m. stimulerats.

Vidtagna omfördelningsåtgärder

Hösten 1980

I anslutning till proposition 1980/81:20 om besparingar i statsverksamheten,
bil. 12, besparingar m. m. inom Bostadsdepartementets verksamhetsområde,
framhåller bostadsministern, när det gäller behovet av framtida
ändrade regler för räntebidrag att ”utgångspunkten för mina överväganden
har bl. a. varit de allmänt omfattande krav som uppställdes för
bostadsfinansieringssystemet när det ändrades år 1974”. Vidare slår bostadsministern
fast att ”för hyreshussektorn bör ändringarna genomföras
inom ramen för en i huvudsak oförändrad subventioneringsvolym”.

Mot bakgrund av den ovan redovisade allmänna deklarationen aviserade
bostadsministern en utgiftsminskning vad beträffar räntebidragen under
budgetåret 1981/82 på ca 600 milj. kr. (Anm. I den nu aktuella omfördelningspropositionen
anges motsvarande minskning inte gälla budgetåret
1981/82 utan kalenderåret 1981.)

1 proposition 1980/81:63 preciserar bostadsministern sedan den avise

Mot. 1981/82:2364

rade utgiftsminskningen. Räntebidragen föreslås bli avvecklade under
åren 1981 — 1983 för sådana småhus för vilka statliga lån har beviljats
enligt de lånebestämmelser som gällde före år 1975. Dessutom skall den
årliga upptrappningen höjas för småhus färdigställda åren 1975 — 1979.
Den totala boendekostnadshöjningen för de drygt 500 000 berörda småhusen
(totala antalet 1 360 000) beräknades bli ca 200 milj. kr. budgetåret
1981/82. Därutöver skall en engångsupptrappning om totalt 130 milj. kr.
genomföras vid bostadsrättshus som färdigställts åren 1958 — 1976.

Vad beträffar hyreshusbeståndet understryker bostadsministern i propositionen
att ”för en del av hyreshusen har en viss utjämning av kostnaderna
skett mellan årgångarna utöver den som har varit betingad av
höjningar av de garanterade räntorna. Det gäller framför allt för de lägenheter
som ägs av de allmännyttiga bostadsföretagen. Samtliga hyresgäster
har där varit med om att betala de högre kostnaderna i nyproduktionen.
Med hänsyn till den hyresutjämning som redan har ägt rum inom större
delen av hyreshusbeståndet torde någon mer omfattande utjämning av
kapitalkostnaderna inte behövas.”

Med utgångspunkt i en utförlig argumentation baserad på våra grundläggande
värderingar i fråga om den sociala bostadspolitiken avvisade vi
de av regeringen föreslagna omfördelningarna — motion 1980/81:131. 1
stället upprepar vi vårt krav på att regeringen skall tillsätta en parlamentarisk
utredning där det aktuella förslaget att avveckla räntebidragen för
småhus med äganderätt kunde ges en allsidig belysning i relation till andra
bostads- och skattepolitiska omfördelningar i syfte att skapa ”ekonomisk
rättvisa för alla boende oavsett om de bor med hyres-, bostads- eller
äganderätt, oavsett om bostaden är statligt belånad eller ej samt oavsett när
och var bostaden är uppförd och vem som är dess ägare”.

Den borgerliga riksdagsmajoriteten avvisade dock vårt förslag om en
parlamentarisk utredning och ryckte därmed också undan förutsättningarna
för att i brett samförstånd lägga fast riktlinjerna för den framtida
sociala bostadspolitiken. I stället föredrog regeringen att bryta de breda
lösningarnas politik på bostadsområdet och grunda sin politik på en
fortsatt avveckling av den sociala bostadspolitiken i enlighet med moderata
samlingspartiets krav.

Våren 1981

Som en konsekvens av moderaternas allt större inflytande över regeringens
bostadspolitik presenterade regeringen knappt fyra månader senare,
med statsrådet Danell (m) som föredragande, förslag om en extra upptrappning
av den garanterade räntan vid hyresrätt — proposition 1980/
81:118 om ekonomisk — politiska åtgärder, bil. 4 Bostadsdepartementet.
Som motiv för omfördelningen anges nu statsfinansiella skäl. Någon som
helst anknytning till de av bostadsministern i tidigare fördelningspropositioner
deklarerade bostadspolitiska ställningstagandena finns inte.

1 * Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2364

Mot. 1981/82:2364

Den totala hyreshöjningen på grund av den föreslagna upptrappningen
uppgick till i storleksordningen 400 milj. kr. Hälften av detta belopp
omfördelades genom minskade räntesubventioner till staten medan den
andra hälften tillföll de privata fastighetsägarna genom bruksvärdesystemet.
En kapitalisering av det ökade hyresuttaget kan beräknas leda till en
förmögenhetsomfördelning till förmån för privata fastighetsägare i storleksordningen
ett par miljarder kronor. (Denna form av moderat fördelningspolitik
finns mer i detalj dokumenterad och utvecklad i moderata
partimotionen 1980/81:2018. avsnittet Mark- och bostadspolitik. Det där
föreslagna kapitaliserade värdet av förmögenhetsomfördelning från hyresgäster
till privata fastighetsägare kan beräknas uppgå till uppemot 10
miljarder kronor.)

Socialdemokraterna i riksdagen avvisade den av regeringen föreslagna
omfördelningen genom att bl. a. slå fast: ”Med utgångspunkt i målsättningen
att skapa ökad ekonomisk jämlikhet i boendet är den i propositionen
föreslagna upptrappningen helt oacceptabel om inte upptrappningen
sker inom ramen för en i huvudsak oförändrad bidragsvolym till hyresboende.
Denna ståndpunkt sammanfaller för övrigt, vilket framgått av
citat ovan, med vad bostadsministern för blott fyra månader sedan ansåg
sig tro som regeringens framtida bostadspolitiska målsättning.

För att på sikt uppnå ett bättre förhållande mellan lägenheter byggda vid
olika tidpunkter kan vi dock under vissa bestämda förutsättningar acceptera
en upptrappning av räntekostnaderna i det äldre hyresrättsbeståndet.
En grundläggande förutsättning för detta är då att de därigenom frigjorda
medlen skall omfördelas inom det statligt belånade hyresrättsbeståndet.”

De aktuella omfördelningsåtgärderna

Sammanfattande beskrivning

Med utgångspunkt i det statliga lånesystemets tekniska uppbyggnad
föreslår regeringen nu att ytterligare sammanlagt 765 milj. kr. omfördelas
från det statligt belånade bostadsbeståndet som färdigställts efter år 1957.

Boendekostnaderna kommer genom den föreslagna omfördelningen att
höjas vid hyresrätt med 355 milj. kr., vid bostadsrätt med 195 milj. kr. och
vid egna hem med ca 150 milj. kr. (Därvid har hänsyn tagits till avdragseffekten
vid kommunal taxering.)

Om man till de nu föreslagna omfördelningarna adderar de tidigare
vidtagna omfördelningarna fås följande höjningar av boendekostnader
vid statligt belånade bostäder färdigställda efter år 1957: hyresrätt 555 milj.
kr., bostadsrätt 325 milj. kr. och småhus 570 milj. kr. (I det senare beloppet
finns inkluderat viss ökad amortering.)

Lånetekniken som fördelningsprincip har i den aktuella propositionen
kompletterats med en ytterligare omfördelning från de boende genom

Mot. 1981/82:2364

införandet av en s. k. hyreshusavgift. Avgiften, som är konstruerad som en
procentsats av taxeringsvärdet, skall tas ut på den del av hyreshusbeståndet
som inte berörs av räntebidragssystemet och som är uppfört i princip
före år 1958. Som hyreshus betraktas därvid sådan byggnad som är inrättad
till bostad åt minst tre familjer eller till kontor, butik, hotell, restaurang
och liknande. Under begreppet hyreshus faller även flerfamiljshus som ägs
av bostadsrättsförening.

Det fördelningspolitiska motivet bakom införandet av denna form av
boavgift är att undvika en oskälig förmögenhetsomfördelning till privata
fastighetsägare. Genom bruksvärdeprincipen — jämför tidigare resonemang
— kan nämligen privata fastighetsägare tillgodogöra sig ökade
hyresintäkter genom att den garanterade räntan räknas upp i det allmännyttiga
bostadsbeståndet.

Storleken av hyreshusavgiften har för år 1983 föreslagits till 1 % av
taxeringsvärdet. Avgiften skall vara avdragsgill. Detta motiveras med att
så är fallet med skogsvårdsavgiften. Nettoomfördelningen genom införande
av hyresfastighetsavgift har beräknats till 490 milj. kr.

Utöver omfördelningar inom ramen för bostadsfinansieringssystemet
och genom hyreshusavgiften föreslås dessutom en extra amortering av det
statliga bostadslånet med högst 15 000 kr. i samband med överlåtelse av
småhus. Den totala årseffekten anges bli 310 milj. kr.

Genom de ovan relaterade förslagen omfördelas således sammanlagt
drygt 1 550 milj. kr. från bostadssektorn varav mer än två tredjedelar berör
det statligt belånade beståndet färdigställt efter år 1957.

En viss återfördelning till bostadssektorn föreslås dock av de omfördelade
medlen. Det gäller genom införandet av s. k. produktionsanpassad
belåning vid produktion av småhus (200 milj. kr.), gynnsamma räntebidragsförutsättningar
för byggande av privatägda hyresfastigheter (6 milj.
kr.) samt satsningar på bostadsbidrag (192 milj. kr.). Den sammanlagda
nettoeffekten för staten av de i propositionen föreslagna omfördelningarna
blir för budgetåret 1983/84 något mer än 1 150 milj. kr.

När det gäller satsningen på bostadsbidragen må här dock uppmärksammas
att det under hösten 1980 beslutades om besparingar i fråga om
bostadsbidrag på 200 milj. kr. för budgetåret 1983/84. Den nu gjorda
satsningen på 192 milj. kr. återställer således inte ens det gamla läget utan
försämringen av kostnadsbidragen fortsätter.

Allmänna överväganden

Avsaknad av bostadspolitisk helhetssyn

Mot bakgrund av den under avsnittet Vidtagna omfördelningsåtgärder
redovisade utvecklingen är det nu aktuella förslaget att se som en direkt
fortsättning på den högerinriktade fördelningspolitik som regeringen slog
in på i samband med den första s. k. besparingspropositionen hösten 1980.

Mot. 1981/82:2364

Några bostadssociala fördelningsansatser, om man bortser från hyreshusavgiften
och vissa inslag i bostadsbidragssystemet, finns inte.

Avsaknaden av mer övei gripande bostadspolitiska överväganden vid
omfördelning av kostnader är särskilt anmärkningsvärd om man betänker
att förslaget kan ses som en form av sammanfattning över sex års borgerlig
bostadspolitik under ansvar av en och samma bostadsminister. Inte ens
den systematiska nedrustningen av väsentliga delar av den sociala bostadspolitiken
vill man vidkännas som ett uppnått resultat av den förda politiken.

Budget — i stället för bostadspolitik

Vid avsaknad av bostadspolitisk helhetssyn har man i propositionen i
stället lyft fram de statsfinansiella skälen och t. o. m. tillåtit dessa i mångt
och mycket diktera propositionens hela utformning. Det bestående intrycket
av det föreliggande förslaget blir därför att det i första hand utgör
endast en expediering av budgetdepartementets besparingskrav på 1,2
miljarder kronor.

Resultatet har också blivit ett bostadspolitiskt lappverk där de boende
ur omfördelningssynpunkt behandlas på högst varierande sätt. Olika omfördelningsprofiler
tillämpas nämligen för hyresrätt färdigställt efter år

1957, för bostadsrätt efter år 1957, för egna hem efter år 1957, för allmännyttig
hyres- och bostadsrätt före år 1958 samt för privat hyresrätt före år

1958. Omfördelningen bestäms dessutom av när bostaden är byggd, ursprunglig
produktionskostnad samt vid egna hem om den kommer att
göras till föremål för försäljning.

Den i propositionen föreslagna omfördelningen omfattar dock långt
ifrån alla flerfamiljshus. Samtliga privatfinansierade hyres- och bostadsrättslägenheter
och andelshus som byggts efter år 1958 — sammanlagt
drygt 60 000 lägenheter — går således helt fria.

Bostadspolitiskt provisorium för år 1983

Det ständiga politiska kompromissandet som i hög grad kännetecknat
den borgerliga bostadspolitiken har, förutom högervridningen, resulterat
i ett alltmer tekniskt komplicerat och svåröverblickbart fördelningssystem.
De fördelningspolitiska konsekvenserna av varje ny korrigering i den
rådande tekniken blir allt svårare att förutse, än mindre i detalj kunna
beräkna.

Med utgångspunkt i våra begränsade resurser och den korta tid som stått
oss till förfogande accepterar vi vissa av de omfördelningar som föreslås
med utgångspunkt i lånetekniken. Vi förutsätter dock att den fördelningsprofil
som föreslagits för hyresrätt och som medför oacceptabelt ökade
boendekostnader för hyresgäster radikalt omprövas. Detta skall dock ske
inom ramen för rådande budgetförutsättningar.

Mot. 1981/82:2364

Dessutom förutsätter vi att den av oss korrigerade förutsättningen för
omfördelning av kostnader inom ramen för finansieringssystemet endast
skall ses som ett provisorium för år 1983. Som en konsekvens härav avvisar
vi härigenom de föreslagna upptrappningarna av den garanterade räntan
resp. höjningen av avgiftsprocenten för åren 1984 och 1985.1 stället ämnar
vi för år 1984 återkomma med förslag om en fördelningspolitik inom
bostadssektorn utgående från våra grundläggande värderingar om rättvisa
och solidaritet i boendet.

Våra ställningstaganden

Ändrade regler för räntebidrag

Med hänvisning till vår tidigare redovisade grundsyn vad beträffar
omfördelningar riktade mot allmännyttig hyresrätt — jämför avsnittet
Vidtagna omfördelningsåtgärder — kan vi icke acceptera de i propositionen
föreslagna extra upptrappningarna av de garanterade räntorna för
hyreshus.

Redan den hyreshöjning på i medeltal ca 5,50 kr./m2 för år 1983 som
upptrappningsförslaget innebär för det allmännyttiga hyreshusbeståndet
finner vi helt omöjlig i ett läge då betalningsförmågan under en följd av år
kraftigt rent generellt försämrats på grund av bl. a. sjunkande reallöner
och urholkning av bostadsbidragen. Detta har inte minst drabbat hyresgästkollektivet.

Till hyreshöjningen på 5,50 kr./m2 måste sedan läggas effekten av den
ytterligare omfördelning på ca 1,70 kr./m2 som hyreshusavgiften innebär,
varför den totala hyreshöjningen av de föreslagna omfördelningarna blir
i storleksordningen drygt 7 kr./m2. För en normal trerumslägenhet kan
detta enligt bostadsministern innebära en extra hyreshöjning, förutom de
normala hyreshöjningskraven i samband med hyresförhandlingarna i
höst, på ända upp till 1 100 kr./år.

Utgångspunkten för våra ställningstaganden måste därför i stället bli
att, inom ramen för oförändrad budgetbelastning, reducera den av regeringen
föreslagna hyreshöjningen.

Det har emellertid visat sig att de medel som vi anser oss kunna omfördela
inom ramen för regeringsförslaget skulle helt komma att förbrukas
om hela hyreshöjningen direkt elimineras. Från fördelningssynpunkt, jämför
även resonemang nedan under punkten Hyreshusavgift, har vi därför
i stället funnit det motiverat att kraftigt reducera den föreslagna hyreshöjningen
samtidigt som vi föreslår ökade satsningar på bostadsbidrag.

Reduceringen av hyreshöjningen föreslår vi skall ske genom att den av
regeringen föreslagna extra upptrappningen av den garanterade räntan
halveras samtidigt som vi temporärt avstår från den normala upptrappningen
på 0,25 procentenheter för år 1983 för det hyreshusbestånd som

Mot. 1981/82:2364

färdigställts efter år 1974. Detta har schematiskt illustrerats i figuren nedan
när det gäller den totala upptrappningen under år 1983.

Genom de förordade åtgärderna kommer den av regeringen föreslagna
hyreshöjningen att reduceras med sammanlagt i medeltal 5 kr./m2. Den

TcAoJL u_pp-\voLppMACQ ojo öe

WQjcVq-VvD. V* slou. Sex* Olv.

Vi.ppVv'O-pfv\i',v0 V %

.-5.0 ~1 r~—■]

-2c

•4.0

38 63 68 ra. -74 82

eXÄduo-wde. Q-r*
3 \jLpptvtappvu.'u^ext

Ko vegevtuQ^u Cove«\oQio. vji^pHouppvjLUj^eu

Mot. 1981/82:2364

totala kostnaden för denna justering av fördelningsprofilen beräknas uppgå
till drygt 220 milj. kr.

De kvarvarande ökade belastningarna på hyresgästerna på drygt 2 kr./
m2 skall sedan angripas genom en kraftigt ökad satsning på bostadsbidragen
på sammanlagt 110 milj. kr. (jämför punkten Bostadsbidrag nedan).
Utöver satsningarna på bostadsbidrag må i detta sammanhang även uppmärksammas
dels de medel, sammanlagt 175 milj. kr., som i det följande
under punkten Lediga lägenheter anvisats för budgetåret 1982/83 för att
angripa de alltmer växande problemen med tomma lägenheter som i första
hand drabbar det allmännyttiga hyresrättsbeståndet, dels de av oss för
innevarande år tidigare i motion 1981 /82:1994 föreslagna underhållslånen
till den allmännyttiga hyresrätten.

Vad beträffar den i propositionen föreslagna räntegarantin vid privatägda
flerbostadshus — räntebidrag skall kunna lämnas för 95 % av låneunderlaget
— har våra beräkningar visat, i motsats till vad bostadsministern
gör gällande, att kostnadspariteten genom förslaget kommer att försämras
i stället för att förbättras mellan privata och övriga byggherrar till flerbostadshus.

Detta sammanhänger med att vid konventionellt beskattade fastigheter
medges ett årligt värdeminskningsavdrag om 1,5 % på byggnadens värde
beräknat med utgångspunkt i byggnadskostnaden alternativt köpeskillingen
för själva byggnaden. Utan en sänkning av värdeminskningsavdraget
kommer den föreslagna ökningen av räntebidragsunderlaget, vid den för
aktiebolag gällande marginalskattesatsen på 58 %, att medföra en klar
fördel för de privata fastighetsägarna.

Vi ser därför regeringens förslag om bättre räntevillkor vid produktion
av privatägda hyresfastigheter enbart som ett ytterligare utslag för att
tillmötesgå moderat bostadspolitik. Vi avslår förslaget och spar därigenom
6 milj. kr.

Hyreshusavgift

Med utgångspunkt i vad som tidigare framgått finner vi hyreshusavgiften
från fördelningspolitisk synpunkt intressant. Detta inte minst mot bakgrund
av de principiella synpunkter som vi redovisade i vårt förslag hösten
1980 om ett bostadspolitiskt provisorium under år 1981.

Den konstruktion som regeringen valt på hyresavgiften — 1 % av taxeringsvärdet
— sammanfaller i princip med det omfördelningsinstrument
som användes, under benämningen ”tomtöre” eller ”tomtlega”, i det här
landet från medeltiden ända fram till början av 1800-talet. Under inflytande
av liberalismens idéer om ”det goda i ett fullt och fritt ägande” avskaffades
dock instrumentet genom friköp av de s. k. ofria tomterna. ”Friskillingen”
fastställdes därvid genom en kapitalisering av den framtida avgiften.
Sedermera har denna omfördelning utgående från en procentsats av

Mot. 1981/82:2364

taxeringsvärdet aktualiserats under 1900-talet i ett stort antal statliga utredningar
i första hand mellan åren 1909 och 1942.

Det grundläggande motivet att införa hyreshusavgiften har av regeringen
angivits vara att en höjning av de garanterade räntorna leder till en
allmän höjning av prisnivån. Även de fastighetsägare som inte får några
ökade räntekostnader kan nämligen höja sina hyror. Det gäller framför
allt vid samtliga privatfinansierade hyresfastigheter. Indirekt kan även,
under förutsättning att betalningsförmåga föreligger, priset för såväl småhus
som bostadsrättslägenheter, som inte berörs av upptrappningen, påverkas.

För att angripa detta fördelningsproblem har regeringen föreslagit införandet
av den nu aktuella boavgiften på hyres- och bostadsrättsfastigheter
färdigställda före år 195B. Med hänsyn till vad som sagts ovan och som
tidigare redovisats under punkt Allmänna överväganden kommer den
föreslagna avgiften dock långt ifrån att angripa alla de fördelningspolitiska
problem som regeringen själv säger sig vilja komma till rätta med. Trots
förslagets ofullbordade karaktär finnér vi, vilket tidigare framgått, det
fördelningspolitiskt motiverat att tillstyrka regeringsförslaget att omfördela
kostnader med hjälp av en boavgift. Däremot avstyrker vi såväl från
principiella fördelningspolitiska synpunkter som av direkt kostnadsparitetsskäl
att avgiften skall vara avdragsgill.

Samtidigt föreslår vi att hyreshusavgiften skall utvidgas till att även gälla
för det hyreshusbestånd — enligt den i propositionen angivna definitionen
på hyresfastighet — med värdeår 1958 t. o. m. 1974 för vilket bostadslån
för nybyggnad inte utgått. Genom denna utvidgning kommer bl. a. huvuddelen
av alla privatfinansierade hyres- och bostadsrättslägenheter samt
andelshusen som byggts efter år 1958 att omfattas av hyreshusavgiften.

En av de viktigaste utgångspunkterna för vår fördelningspolitik inom
bostadsområdet är, vilket tidigare i motionen framhållits, att skapa ökad
ekonomisk rättvisa mellan besittningsformerna. En avgift på boendet som
görs avdragsgill ger en direkt motsatt effekt. De ekonomiska konsekvenserna
av avgiften blir nämligen olika vid privatägda hyresfastigheter och
för dem som bor med allmännyttig hyresrätt och bostadsrätt. I det förra
fallet inför man nämligen en skattesubventionering som dessutom enligt
nu gällande regler ökar med stigande inkomst. Även om denna effekt
kommer att reduceras, i och med att skattereformen blivit genomförd år
1985, kommer dock den privata fastighetsförvaltningen att vara gynnad i
förhållande till allmännyttig hyresrätt samt bostadsrätt.

Dessutom visar det sig att storleken av den nu föreslagna avgiften, när
den väl reducerats såväl stats- som kommunalskattemässigt, inte ens kompenserar
den nu föreslagna upptrappningen av de garanterade räntorna i
det allmännyttiga bostadsbeståndet. Detta gäller än mindre den omfördelning
som tidigare beslutats till förmån för de privata fastighetsägarna
genom upptrappningen våren 1981 (jämför avsnittet Vidtagna åtgärder).

Mot. 1981/82:2364

Kostnadspariteten mellan olika besittningsformer minskar i stället för att
öka om avgiften ges den utformning som regeringen föreslagit och de
garanterade räntorna trappas upp enligt regeringsförslaget.

Genom att avvisa att avgiften skall vara avdragsgill och samtidigt reducera
upptrappningen av de garanterade räntorna vid hyresrätt i enlighet
med vad som ovan föreslagits fås en kostnadsparitet som från fördelningspolitisk
synpunkt är rättvisare än den klara favorisering av de privata
fastighetsägarna som regeringsförslaget innebär. Denna rättvisa ökar ytterligare
om man väger in dels våra satsningar på bostadsbidrag, dels de
medel som anslagits i syfte att angripa problemet med de tomma lägenheterna.

Vi förutsätter att vederbörande utskott utarbetar lagtext i enlighet med
vårt förslag när det gäller att hyreshusavgiften dels inte skall vara avdragsgill,
dels utvidgas till att i princip gälla privatfinansierade hyres- och
bostadsrättsfastigheter färdigställda mellan år 1957 och 1975.

Den totala omfördelningen genom avgiften uppgår, som tidigare påpekats,
till ca 490 milj. kr. Av detta belopp faller ca 170 milj. kr. på allmännyttig
hyresrätt samt bostadsrätt medan resterande 320 milj. kr., som tas ut
från det privatägda fastighetsbeståndet, är behäftade med en skattesubventionering.
Vid antagande av en statlig marginalskatt på 30 % skulle bruttouttaget
sålunda bli ca 460 milj. kr.

Genom att slopa avdragsrätten vid införande av hyreshusavgifter och
samtidigt utvidga avgiften till att gälla samtliga privatfinansierade hyresoch
bostadsrättsfastigheter färdigställda mellan åren 1957 och 1975 skulle
den totala nettoeffekten för staten komma att öka till drygt 650 milj. kr.
dvs. en ytterligare omfördelning på sammanlagt 160 milj. kr. Det må i det
här sammanhanget påpekas att detta ökade uttag i sig inte kommer att
resultera i en hyreshöjning i det privatägda bostadsbeståndet eftersom
hyressättningen där är grundad, genom den s. k. bruksvärdeprincipen, på
kostnadsutvecklingen vid den allmännyttiga hyresrätten.

Bostadsbidrag

Vi har vid olika tillfällen tidigare framhållit att bostadsbidragssystemet
bör vara så utformat att bidragen i första hand styrs till hushåll med stor
försörjningsbörda och/eller låga inkomster. Målsättningen måste vara att
dessa hushåll skall kunna bibehålla sin nuvarande bostadsstandard och
om möjligt även ges förutsättningar att efterfråga ett bättre boende. Dessutom
måste bostadsbidragen reformeras så att inte ytterligare stora grupper
av bidragstagare faller ur systemet. Den urholkning av bostadsbidragen
som skett under de borgerliga regeringarnas tid och som resulterat i att
mer än 260 000 hushåll mist sina bidrag måste stoppas.

I propositionen föreslår bostadsministern att den nedre hyresgränsen
höjs med 100 kr. till 650 kr./mån. En sådan stor höjning kommer att

Mot. 1981/82:2364

medföra en kraftig försämring av bostadsbidragen för ett stort antal bidragstagare.
Försämringen har för vissa hushåll beräknats kunna uppgå
till 80 kr./mån. eller 960 kr./år.

En sådan försämring, särskilt när den i första hand drabbar de bidragstagare
som inte kan tillgodogöra sig höjningen av de övre hyresgränserna
kan vi inte acceptera från fördelningspolitiska skäl. Detta gäller inte minst
som dessa skäl även tycks ha varit vägledande för regeringens förslag att
genom omfördelningen inom bidragssystemet redovisa stora satsningar på
andra delar av systemet. I stället förordar vi, i enlighet med bostadsstyrelsen,
att den nedre hyresgränsen höjs med 50 kr. till 600 kr./mån.

I förhållande till regeringens förslag innebär vårt förslag att det maximalt
utgående bostadsbidraget förbättras med 480 kr. under år 1983.
Denna förbättring kommer i första hand till godo de hushåll som har de
lägsta inkomsterna. Denna grupp, som redan är hårt drabbad av den av de
borgerliga regeringarna förda fördelningspolitiken, kommer lättare att
kunna behålla sin redan uppnådda bostadsstandard.

När det gäller de nedre inkomstgränserna föreslås däremot inga förändringar.
Som motiv härför anför bostadsministern att en höjning av inkomstgränserna
kommer att innebära att alla hushåll, som har inkomster
över dessa gränser, får ett ökat stöd oberoende av försörjningsbördan. Mot
detta resonemang kan åtminstone två invändningar resas. För det första
innebär bostadsministerns passiva inställning att hon accepterar att den
borgerliga inflationsdrivande politiken tillåtits urholka bidragens värde.
För det andra är inkomstgränserna för vissa grupper i dag så låga och
avgången ur systemet så stor att justeringar måste göras.

Sedan några år gäller dessutom olika inkomstgränser för hushållen
beroende på om dessa består av en eller två vuxna. Vi har alltid tagit
avstånd från denna differentiering. Det kan nämligen aldrig med fog
hävdas att t. ex. ensamstående med barn inte skulle ha i princip samma
behov av utrym messtandard som makar med barn.

F. n. är skillnaden mellan nedre inkomstgränsen för ensamstående med
barn och för makar med barn 8 000 kr. Med hänsyn till det statsfinansiella
läget Finnér vi det i dagens läge dock inte möjligt att utjämna hela denna
skillnad utan anger i stället en färdriktning genom att föreslå att den nedre
inkomstgränsen för ensamstående med barn höjs med 3 000 kr. till 36 000
kr.

Den grupp som kanske drabbats hårdast av regeringspolitiken är dock
ungdomarna. Det gäller såväl möjlighet till arbete som rätt till en egen
bostad. För att möjliggöra för denna grupp att dels behålla den egna
bostaden när boendekostnaderna drivits i höjden, dels kunna efterfråga en
ny när de kastas ut i arbetslöshet och blir tvingade byta hemort måste den
nedre inkomstgränsen för hushåll utan barn höjas. Vi föreslår därför en
uppjustering på 3 000 kr. till 29 000 kr. Härigenom kommer inkomstgränserna
att bli desamma för såväl makar utan barn som ensamstående utan

Mot. 1981/82:2364

barn. Den maximala effekten av den föreslagna justeringen blir ett ökat
bostadsbidrag med 450 kr./år.

Under förutsättning att våra förslag genomförs kommer de nedre inkomstgränserna
att bli: för hushåll utan barn 29 000 kr., för ensamstående
med barn 36 000 kr. samt för makar med barn 41 000 kr.

Eftersom reglerna inom bostadsbidragssystemet är samordnade med
reglerna för det inkomstprövade tillägget inom studiehjälpen bör som en
konsekvens av våra förslag motsvarande justeringar göras inom studiehjälpssystemet.

Kostnaderna för våra förslag har vi beräknat till sammanlagt 110 milj.
kr. per helår varav ca 80 milj. kr. belöper sig till höjning av den nedre
hyresgränsen och resterande 30 milj. kr. till justeringarna av nedre inkomstgränserna.
För nästa budgetår bör anslaget till Bostadsbidrag m. m.
därför ökas med 55 milj. kr. i förhållande till regeringens förslag. Vad
beträffar kostnaderna inom ramen för studiehjälpen bör dessa kunna
täckas över anslag som tagits upp för Studiehjälp m. m. i budgetpropositionen.

Satsning på ökat byggande

I anslutning till den allmänna motionstiden presenterade socialdemokraterna
i riksdagen ett heltäckande investeringsprogram — Bygga för
framtiden motion 1981/82:2133. Den del av detta program som mer direkt
berörde det bostadspolitiska området utvecklades i motion 1981/82:1994
Bostadspolitiken.

Mot bakgrund av en ingående redovisning av utvecklingen av bygginvesteringarna
presenteras i motionen ett antal konkreta förslag som omedelbart
måste vidtas för att förhindra en ytterligare nedrustning av byggsektorn
med stigande arbetslöshet och utslagning av byggkapacitet som
följd.

När det gäller nyproduktion föreslår vi att en temporär hyresrabattering
på maximalt 60 kr./m: införs vid byggande av hyres- och bostadsrättslägenheter
vid flerbostadshus. Dessutom skall denna rabattering kompletteras
med en treårig statlig hyresgaranti.

Vad beträffar reparation och underhåll kräver vi införandet av dels
bidrag vid ombyggnad av flerbostadshus — maximalt 20 000 kr. per lägenhet
— dels lån för vissa reparationer. Dessutom föreslår vi att underhållslån,
i form av prioriterade krediter, skall utgå till de allmännyttiga hyresrätterna
även under år 1982. Kreditutrymmet har maximerats till 250 milj. kr.

Utöver dessa insatser kräver vi vidare att bidraget till förbättring av
boendemiljön höjs med 25 milj. kr. samt att ökade satsningar görs när det
gäller allmänna samlingslokaler.

Samtidigt slår vi fast att bidrag vid ombyggnad av flerfamiljshus, lån för
vissa reparationer och underhållslån endast är att betrakta som temporära

Mot. 1981/82:2364

åtgärder, som snarast måste ersättas med en mer långsiktig lösning pä
frågan om hur underhåll och reparationer skall finansieras. I detta sammanhang
måste även saneringsverksamheten som helhet behandlas.

För att möjliggöra en mer genomgripande satsning på underhålls- och
reparationsområdet måste regeringen omedelbart vidta åtgärder i syfte att
presentera underlag till förslag om långsiktiga lösningar. I det sammanhanget
bör inte minst de medel i nyproduktion i form av krediter och
räntesubventioner som friställs genom den sjunkande nyproduktionen
kunna omdisponeras och användas för ökade satsningar på reparation,
ombyggnad och tillbyggnad.

I den nu aktuella omfördelningspropositionen slår bostadsministern
också fast att det finns ”ett starkt behov av ett ökat bostadsbyggande”.
Trots denna med oss sammanfallande bedömning av utvecklingen redovisar
hon dock endast ett egentligt förslag, om man bortser från stimulanserna
till privat hyreshusproduktion (jämför punkten Ändrade regler för
räntebidrag), för att motverka raset i bostadsinvesteringarna. Det gäller
ändrade regler för belåning av egnahem med syfte att även vid småhus
införa s. k. produktionsanpassad belåning.

När produktionsanpassad belåning den I juli 1980 — proposition
1979/80:100, bil. 16 — infördes vid nybyggnad av hyres- och bostadsrättshus
som upphandlats i anbudskonkurrens gick bostadsstyrelsen under
rubriken Fortsatt skärpt kostnadsbevakning ut med en skrivelse till länsbostadsnämnderna
— Bostadsstyrelsen Dnr 99—2113 u.

I skrivelsen hänvisas inledningsvis till en tidigare skrivelse till länsbostadsnämnderna
från den 28 juni 1979 där bostadsstyrelsen framhöll ”nödvändigheten
av en synnerligen aktiv bevakning av kostnadsutvecklingen
från nämndernas sida. Bakgrunden var den oroande ökningen av överkostnaderna
och det angelägna i att den beslutade höjningen av grundbeloppet
för flerfamiljshus skulle få den avsedda verkan att begränsa hyrorna
i nyproduktionen. Styrelsen rekommenderade att överkostnader som i
preliminära ärenden påtagligt överskred genomsnittet bara skulle godtas
i undantagsfall och om det fanns starka skäl därtill.”

Längre fram i skrivelsen slår bostadsstyrelsen fast att införandet av
produktionsanpassad belåning ”syftar dels till att stimulera konkurrensupphandling
och byggandet av flerbostadshus, dels till att sänka kapitalkostnaderna
och därmed boendekostnaderna”. Styrelsen fortsätter sedan
med att uppmärksamma att ”det finns en påtaglig risk för att förbättringen
av kapitalkostnadsvillkoren leder till en ytterligare höjning av produktionskostnaderna,
i synnerhet om inte villkoren rörande anbudsupphandling
leder till avsedd konkurrens”.

Genom införande av den produktionsanpassade belåningen kom ytterligare
medel att friställas för nyproduktion av lägenheter med hyres- och
bostadsrätt. Vid en medelproduktionskostnad på 4 000 kr./m2 — i dag är
kvadratmeterkostnaden drygt 5 000 kr. — en medelyta på 75 m2 per lägen

Mot. 1981/82:2364

het och en antagen medelöverkostnad på 7 % skulle vid en årlig nyproduktion
på 20 000 hyres- och bostadsrättslägenheter subventionerna öka med
i storleksordningen 40 milj. kr. Vid en antagen oförändrad kapitalkostnadsnivå
motsvarade detta en möjlig påspädning av kostnadsinflationen
med uppskattningsvis ca 1 miljard kronor.

Uttrycks denna produktionskostnadsökning vid hyres- och bostadsrätt
i form av överkostnader skulle dessa kunna ökas med ca 20 procentenheter
utan att kapitalkostnaderna skulle stiga. Den oro som bostadsstyrelsen
kände vid införandet av produktionsanpassad belåning var således i hög
grad berättigad.

För att följa kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandet tillsatte bostadsministern
— Bo 1980:1 —, efter krav från socialdemokraterna i
riksdagen, den s. k. byggprisutredningen.

Utvecklingen efter det att produktionskostnadsanpassad belåning hade
införts bekräftade till fullo de av bostadsstyrelsen framförda farhågorna.
Produktionskostnaderna för preliminära lånebeslut vid hyres- och bostadsrätt
steg under andra halvåret 1980 med i runt tal 700 kr./m2 eller
uppemot 20 %. Denna inflatoriska kostnadsutveckling har sedan ytterligare
spätts på för den del av byggandet som omfattades av produktionsanpassad
belåning genom att den garanterade räntan sänktes från 3,4 till 3 %
fr. o. m. 1 januari 1981 samt att det enda kvarvarande prishämmande
inslaget i finansieringssystemet, konkurrensvillkoret, urholkades. Genom
den förda politiken tilläts produktionskostnaderna sålunda att på ett år,
från juli 1980 till juli 1981, stiga med sammanlagt 27 %.

I en situation då den värsta kostnadsboomen ebbat ut och en viss
dämpning av kostnadsutvecklingen t. o. m. kunnat konstateras under den
allra senaste tiden är bostadsministern åter villig, utan att avvakta resultatet
av sin egen byggprisutredning (betänkande beräknas bli avlämnat i
vår), att fortsätta att okontrollerat spä på kostnadsinflationen inom bostadssektorn.
Detta under förespegling att det endast rör sig om en temporär
åtgärd. Bostadsministern bör rimligen vara medveten om att den extra
kostnadsinflationen är ett faktum när den temporära åtgärden upphör.

Denna form av s. k. fri prisbildning, som i hög grad präglat den borgerliga
bostadspolitiken och som gått ut på att successivt avveckla alla prishämmande
moment i finansieringssystemet, har vi ständigt avvisat. I stället
har vi krävt att kontrollen skall skärpas när det gäller såväl utvecklingen
av markpriset som kostnaderna för material och byggande. I konsekvens
med vår allmänna antiinflationspolitik, som f. ö. utgör en av utgångspunkterna
för hela den socialdemokratiska politiken (jämför programskriften
Framtid för Sverige, socialdemokraterna 1981) avvisar vi därför den av
bostadsministern föreslagna utvidgningen av den produktionsanpassade
belåningen till byggande av småhus.

Samtidigt är vi dock medvetna om att antalet nyproducerade småhus
under de senaste åren kraftigt minskat. Arbetslösheten inte minst bland

Mot. 1981/82:2364

träindustriarbetarna har bl. a. härigenom kraftigt stigit och uppgår i dag till
ca 25 %. Stora delar av trähusindustrin och snickeritillverkningen håller på
att slås ut.

Som en följd av att produktionskostnadsanpassad belåning införts har
gruppbyggda småhus i allt större utsträckning kunnat börja produceras
med hyres- och bostadsrätt. Så exempelvis kommer praktiskt taget hela
HSB:s produktion av småhus innevarande år att kunna ske i bostadsrättsform.

Av både arbetsmarknads- och näringspolitiska skäl finner vi det dock
motiverat, trots att denna nya form av egnahemsbyggande har öppnats
med hyres- och bostadsrätt, att dämpa nedgången i småhusproduktionen.
Vi vill göra detta genom en temporär sänkning av den garanterade räntan,
samtidigt som länsbostadsnämndernas kostnadskontroll skärps. Sänkningen
skall ske med 0,5 procentenheter, till 5,0 % vid styckebyggda småhus,
som får lånebeslut under tiden från dagen efter motionens avlämnande
och fram t. o. m. 30 juni 1983.

Parallellt med den av oss förordade sänkningen av den garanterade
räntan förutsätter vi att den av bostadsstyrelsen framförda och av bostadsministern
sedan föreslagna omprioriteringen av bostadslån och småhus
kommer till stånd. Härigenom kommer belåningsnivån i finansieringssystemet
att öka för alla småhus upp till 120 m2 bostadsyta och minska för
alla hus som är större. Den föreslagna sänkningen av den garanterade
räntan kommer på så sätt i första hand till godo produktion av mindre egna
hem.

Ökad amortering vid överlåtelse av småhus

I propositionen föreslås ändrade regler för återbetalning av lån vid överlåtelse
av småhus.

Innebörden av de föreslagna ändringarna är att den som säljer ett statligt
belånat småhus skall betala tillbaka hela lånet om det uppgår till högst
15 000 kr. Är lånet högre skall fyra femtedelar av detta, dock högst 15 000
kr., återkrävas. Denna regel föreslås träda i kraft den 1 juli 1983 och gäller
försäljningar som sker efter denna tidpunkt.

Med hänvisning till de principiella fördelningsresonemang som tidigare
förts under punkterna Inledning och De aktuella omfördelningsåtgärderna
kan vi, under nuvarande statsfinansiella förutsättningar, dock tillstyrka
den av regeringen förordade extra amorteringen med den skillnaden att
ikraftträdandet flyttas tillbaka till 1 januari 1983.

Den totala ökningen av amorteringarna på grund av den av oss förordade
ändrade tidpunkten för ikraftträdandet kan beräknas till 150 milj. kr.
för budgetåret 1982/83. Till detta kommer dessutom en smärre besparing
för statskassan, genom minskade räntesubventioner, på i storleksordningen
5 milj. kr.

Mot. 1981/82:2364

Lediga lägenheter

Ett stort antal orter och regioner i landet har drabbats av ett vikande
näringsliv. Detta har bl. a. fått till följd att antalet lediga lägenheter åter har
börjat att uppträda. Den sjunkande betalningsförmågan genom sänkt reallön
och ökad arbetslöshet i kombination med stigande boendekostnader
förstärker ytterligare denna utveckling. Kommuners möjlighet att genom
egna initiativ påtagligt påverka utvecklingen, så att efterfrågan på lägenheter
ökar, är begränsad.

Det är framför allt de kommunalägda allmännyttiga företagen, som
oftast tidigare har haft lediga lägenheter, som drabbas hårdast. Men problemet
med lediga lägenheter förekommer även vid kooperativ bostadsförvaltning
där antalet lediga lägenheter i dag uppgår till uppemot 2 000.

De preliminära resultaten av den senaste mätningen av lediga lägenheter
från den 1 mars visar att antalet i det allmännyttiga bostadsbeståndet på ett
år har ökat med drygt 40 % till totalt ca 21 000 lägenheter. Det är i samma
storleksordning som under de värsta krisåren under början av 1970-talet.
Skillnaden är dock den att vi då fortfarande hade ett mycket högt färdigställande
samtidigt som landets ekonomi fortfarande präglades av expansion.

Vidare har enligt den aktuella mätningen uppemot 60 % av samtliga
allmännyttiga företag mer än 1,5 % lediga lägenheter. Detta innebär i stort
sett att hälften av landets samtliga kommuner i dag är direkt berörda av
problemet.

Ser man slutligen på de mest drabbade företagen, som redovisar mer än
10 % lediga lägenheter, finner man en ännu mer skrämmande utveckling.
För 6 månader sedan var antalet dylika företag 12. I dag har denna siffra
i det närmaste tredubblats till 32.

Resultatet av denna utveckling har blivit, sedan bostadsministern avskaffat
hyresförlustlånen, att inte endast de boende i företagen utan även
kommunerna och de kooperativa företagen centralt belastas med alltmer
ökade kostnader för de lediga lägenheterna.

Denna ökade kostnadsbelastning kan komma att medföra att kommunerna,
för att klara de allmännyttiga företagens ekonomi, kan bli tvingade
att öka den kommunala utdebiteringen. Det finns redan i dag exempel på
kommuner, som drabbats särskilt hårt av inskränkningar och nedläggningar
alternativt uteblivna industriinvesteringar, där inte ens en ökad
utdebitering på 1 kr. räcker att täcka hyresförlusterna.

Redan i motion 1981/82:1994 krävde vi att en omedelbar kartläggning
av de ekonomiska konsekvenserna, inkl. effekterna av skatteutjämningsbidraget,
av de lediga lägenheterna skulle genomföras. Eftersom problemet
med lediga lägenheter ingalunda enbart är ett bostadspolitiskt problem
förutsatte vi att detta skulle ske tillsammans med berörda kommuner,
SABO och Kommunförbundet. Målsättningen för kartläggningen angav

Mot. 1981/82:2364

vi vara ”att förslag, om hur de ekonomiska problemen i samband med
lediga lägenheter skall angripas, snarast presenteras riksdagen”.

Till vår stora tillfredsställelse kan vi konstatera att bostadsstyrelsen har
igångsatt en dylik av oss förordad utredning. Redan har en enkät utgått till
ett antal berörda kommuner i syfte att kartlägga problemen. Målsättningen
med arbetet i den första etappen är att redan i anslutning till styrelsens
anslagsframställning kunna presentera vissa konkreta förslag.

Med hänsyn till den alltmer allvarliga situationen för de boende och
bostadsföretagen vad beträffar de lediga lägenheterna samt det utredningsarbete
som f. n. redan pågår i bostadsstyrelsen har vi funnit det
motiverat att skärpa vårt krav till regeringen genom att kräva att regeringen
under hösten till riksdagen presenterar ett konkret förslag i syfte att
angripa problemen med de lediga lägenheterna. Samtidigt vill vi för att
understryka hur allvarligt vi ser på problemet anslå en engångssumma på
175 milj. kr. för att användas under budgetåret 1982/83 i detta arbete.

Den ovan anslagna medelsökningen kan lämpligen anvisas på tilläggsbudget
till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 i samband med att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag om hur problemet med de
lediga lägenheterna bör lösas.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställer vi

1. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om grunderna
för omfördelning av vissa bostadskostnader,

2. att riksdagen icke godkänner vad bostadsministern förordat i
fråga om

a) ändrade regler för räntebidrag för åren 1984 och 1985,

b) ökade räntebidrag för ny- och ombyggnad av enskilt ägda
flerbostadshus,

3. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om garanterad
ränta för år 1983,

4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag godkänner vad
i denna motion förordats om ändring i fråga om den nedre
hyresgränsen för statskommunalt bostadsbidrag till barnfamiljer
m. fl.,

5. att riksdagen godkänner vad i denna motion förordats om ändring
av de nedre inkomstgränserna för statskommunalt bostadsbidrag
till barnfamiljer m. fl.,

6. att riksdagen till Bostadsbidrag m. m. för budgetåret 1982/83
under trettonde huvudtiteln anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag med 55 milj. kr. förhöjt förslagsanslag av
1 305 000 000 kr.,

Mot. 1981/82:2364

7. att riksdagen

a) inte godkänner vad bostadsministern förordat om produktionskostnadsanpassad
belåning av småhus,

b) godkänner vad i motionen anförts om temporär sänkning av
den garanterade räntan för styckebyggda småhus,

8. att riksdagen godkänner att ändrade regler för återbetalning av
vissa bostadslån skall träda i kraft den 1 januari 1983,

9. att riksdagen

a) som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslag beträffande lediga lägenheter,

b) godkänner vad i motionen anförts om anslag för finansiering
av lediga lägenheter.

Stockholm den 25 mars 1982

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)

INGVAR CARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)