13

Motion
1981/82:2356
Lars Werner m. fl.

Program för regional utveckling och resurshushållning (prop.
1981/82:113)

Ett lands ekonomiska problem är givetvis också dess regioners. Är
landet i kris, speglas detta i skärpt form av regionala kriser. De regionala
kriserna är ett försvårande inslag i den allmänna krisen.

I Sverige är de regionala problemen i dag värre än för 15 år sedan. De
har både fördjupats och utbretts. De gamla krisområdena har i flera fall
undergått en drastisk försämring. Nya regionala kriser har uppstått i en rad
områden. Genom att hela den nationella situationen försämrats, kompenseras
läget i sämre ställda regioner inte längre av läget i de bättre ställda.
Detta nödvändiggör en helt ny regionpolitik. Den gamla politiken har
gjort bankrutt. När det i region efter region blivit ett kroniskt och fortlöpande
tillstånd att 14—25% av dem som efterfrågar arbete är ställda
utanför den normala arbetsmarknaden, då är det hög tid för en radikal
omläggning av politiken.

Utgångspunkten för en sådan ny regionpolitik måste vara en klar förståelse
av vad som i grunden orsakar regionala kriser. Regionkriserna
framgår ur det kapitalistiska produktionssättets lagbundenheter. Den är
det rumsliga, geografiska uttrycket för kapitalismens sätt att fungera.

Den ständiga koncentrationen av kapitalet ger t. ex. direkta verkningar
på alla bygder som levat på mindre enheter. All tillväxt är under kapitalismen
ojämn och lämnar därmed alltid vissa regioner på efterkälken. Omvänt
slår kriser och nedgångar alltid starkare i en del regioner. Den spontana
strävan efter vinst gör att varje mekanism saknas som skulle framkalla
ekonomisk balans i en regions näringsliv. Följden är då ensidighet, och
den gör att varje strukturkris slår särskilt hårt i ensidiga regioner. Tillväxt
drar till sig mer tillväxt, tillbakagång däremot avskräcker. Slutsatsen härav
är entydig. En realistisk och effektiv regionpolitik kan aldrig byggas upp
med hjälp av stimulanser åt kapitalet. Sådana stimulanser överflyglas lätt
av systemets egna inneboende tendenser. Regionpolitiken måste innefatta
verkliga strukturreformer, dvs. åtgärder som ingriper i själva systemets sätt
att fungera.

Problemet med de regionala kriserna uppmärksammades i Sverige betydligt
senare än i flertalet andra industriländer. Norrlandsfrågan och
emigrationen stimulerade i viss mån till tänkande kring de regional- och
bygdepolitiska problemen under slutet av 1800- och början av 1900-talen.
Men dessa ansatser dog i stort sett ut.

Mot. 1981/82:2356

14

Den nuvarande regionplitiken föddes ur den omvandling kapitalismen
i Sverige undergick efter 1950. Snabb koncentration av kapital, utglesning,
folkomflyttning och storstadstillväxt nödvändiggjorde en politisk attityd
från statsmakten sida. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen, liksom
LO-ledningen, vägrade emellertid att angripa de regionala krisernas
verkliga problem. De hävdade i stället att koncentration och folkomflyttning
var nödvändiga och gynnsamma. Deras regionpolitik innebar en
förstärkning av de rådande tendenserna. Denna anpassning utgick från en
filosofi som menade att koncentration och omflyttning var fördelaktiga för
de lönearbetande. Koncentrationen skulle leda till ökad effektivitet. Folkomflyttning
skulle lätta trycket i krisregionerna och ge folk arbete i tillväxtregionerna.
Denna filosofi visade sig helt felaktig. Den ökade i verkligheten
klyftan mellan växande och tillbakagående regioner. Den minskade
krisregionernas möjligheter till rehabilitering. Den ökade utslagningen
och ledde till stora samhälleliga kostnader. Verkningarna på arbetsmarknad
och löner blev inte gynnsamma, tvärtom: arbetslösheten och människoreserverna
i krisregionerna hade en allmänt tryckande verkan på arbetsmarknad
och förhandlingsvillkor. Hela filosofin byggde på att det
skulle finnas regioner med överefterfrågan på arbetskraft. Den allmänna
krisen under 1970-talet gjorde slut också på denna förutsättning. Därmed
hade SAP-LO-filosofin slutgiltigt lidit skeppsbrott.

Att SAP:s och LO:s ledningar på detta sätt understödde storkapitalets
strävanden och sökte försona lönarbetarna därmed var ett allvarligt och
tragiskt politiskt misstag. Insikten härom sprider sig dock numera alltmer
i arbetarrörelsen. Detta skapar förutsättningar för en ny politisk inriktning.

Den regionpolitik som lades fast under 1960-talet har i stort förblivit
densamma. Den har visat sig kunna tillämpas på ungefär samma vis av de
borgerliga regeringarna som tidigare av den socialdemokratiska regeringen.
Dess verkningar har varit marginella och har inte kunnat hindra
skärpningarna i de regionala kriserna. I den mån politiken innehållit
åtgärder som stridit mot det ekonomiska systemets tendenser, har dessa
åtgärder varit långt svagare än tendenserna. Dessa har alltså hela tiden
slagit igenom. Däremot har den regionala krisens problem ändrats. Efter
1965 skedde en förändring i den svenska kapitalismens utveckling. Den
gick in i en fas av svag tillväxt, ökad arbetslöshet och utslagning samt
parallellt härmed en skärpt koncentration av kapital.

Alla regioner i Sverige är numera arbetslöshetsregioner. De relativt
bättre ställda regionerna kan inte lätta trycket för de sämre ställda. Resultatet
är att regionkriserna inte längre på samma sätt tar sig uttryck i stora
folkomflyttningar. En del politiker tror att detta är ett tecken på en förbättring
och regional ”balans”. I verkligheten är det tecken på motsatsen.
Regionkriserna fördjupas som resultat av den allmänna krisen. Också
tidigare expansionsområden har hamnat i kris. Dessutom visar tillgängliga

Mot. 1981/82:2356

15

data klart att klyftan mellan olika landsdelar, då det gäller ekonomisk
utveckling, inte har utjämnats: den har ökat.

Den nuvarande och kommande regionala situationen präglas av följande
problem:

1. I de gamla problemregionerna (de s. k. skogslänen) försvåras arbetslösheten
och utslagningen genom att krisen är allmän. Den ”koloniala”
karaktären i deras traditionella ekonomi belastar dem.

2. Omfattande branschkriser har inletts eller kan väntas i den råvaruoch
halvfabrikatsproduktion som vägt så tungt i Norrlands och Bergslagens
näringsliv.

3. Nya regionala kriser utvecklas i Bergslagen och Mälardalen samt i
teko- och varvsregionerna.

4. 1960-talets regionala kriser hade ofta som bakgrund en nedgång i
jord- och skogsbruk. I dag är regionkriserna betingade av industriella
kriser.

5. Antalet lokaliseringsbara privatföretag minskar genom den lägre
tillväxten. Resurser för allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder riskerar
att bli snävare på grund av det statsfinansiella läget.

6. En förbättring av den korta konjunkturen riskerar att framkalla en ny
flyttningsväg. Detsamma kan bli följden av sådana förnyade strukturförskjutningar
som inte medvetet styrs till problemregionerna. En ytterligare
utglesning skulle medföra att underlaget för viktiga samhällsfunktioner i
många bygder slutgiltigt sviktar.

7. Storstadsregionernas problem fördjupas. Den industriella krisen
drabbar också dem, speciellt i Göteborg och Malmö. Arbetslösheten och
utslagningen förvärras. Social segregering och miljöproblem — fysiska
och sociala — kvarstår och tenderar att fördjupas. Folkminskning i innerområden
och försvagning av de kommunala ekonomierna hindrar effektiva
åtgärder.

Man kan nu också konstatera en annan sak: det regionalpolitiska stöd
i form av lån och bidrag som inrättades 1964/65 har varit i det närmaste
verkningslöst. Det beror dels på den fullständigt osystematiska utdelningen,
dels på att det helt är knutet till privata initiativ och inte inkopplat i
några medvetna åtgärdsprogram.

Vad som här konstaterats leder till vissa bestämda slutsatser. Det krävs
en helt ny regionpolitik, ett nytt regionpolitiskt tänkande. Detta måste utgå
från tre grundläggande fakta:

1. De regionala kriserna kan motverkas och brytas, bara om det sker en
väsentlig ökning av det totala antalet arbeten. Man uppnår i nuvarande
situation ingenting genom att omfördela mellan krisregioner.

2. Det privata kapitalet i Sverige saknar, allmänt sett, intresse för krisregionerna.
På det hela taget kan man med nuvarande medel heller inte
stimulera till ett sådant intresse. Endast medvetna och samlade satsningar
i samhällelig regi kan leda till en ny utveckling och därmed indirekt

Mot. 1981/82:2356

16

förbättra den regionalt förankrade privata företagsamhetens villkor.

3. Satsningar i samhällelig regi måste ske så pass samlat och i sådan
skala, att de före årtiondets slut förmått leda till en vändning av den
regionala situationen. Satsningarna måste utgöra kombinationer av tre
element: rehabilitering av vissa klassiska basindustrier, ny färdigvaruindustri
och infrastrukturinvesteringar.

I den nuvarande krisen utgör egentligen varje län ett satsningsområde.
En väl organiserad och kvalificerad länsplanering är därför en nödvändighet.
Den reducering av länsplaneringens betydelse regeringen föreslår är
en kapitulation. Den är en logisk följd av att regeringen, i brist på intresse
från det privata storkapitalet, ger slaget om regionerna förlorat och överlämnar
dem åt depressionens verkningar. Med riktade satsningar i samhällelig
regi får länsplanema en verklighetsanknytning som ger den ett
ökat, inte ett minskat berättigande. Däremot kan man hålla med om att de
”befolkningspolitiska målsättningar” man från politiska instansers sida
påtryckt länsplaneringen tappat sin mening. En och samma befolkningsram
kan i nuvarande läge uttrycka helt olika region- och arbetsmarknadspolitiska
situationer. Flyttningen har upphört att vara uttryck för olika
regioners ekonomiska läge. Mål måste uttryckas i antal arbeten, inte i antal
invånare.

I det regionala schemat urskiljer man idag vissa områden, där den
regionala krisen både kvantitativt och kvalitativt har speciell svårighetsgrad
och djup. Dessa områden är Norrbotten, Bergslagen-Gävleborg,
Göteborgsområdet (i vid mening) samt Skåne. En viss koncentrering av
utvecklingsinsatser till sådana områden kan motiveras. Situationen är
dock vida mångsidigare än så — man har också en omfattande arbetslöshet
och avindustrialisering i Stockholmsregionen, svåra problem i skogsindustridistrikten
såväl i norra som södra Sverige, en omfattande industriell
kris i Östergötland osv. Varje region och län kräver därför programmatiska
och långsiktiga insatser. Regionpolitik är numera inte en partiell
aspekt av den ekonomiska politiken. All ekonomisk politik får i dag
automatiskt en regionalpolitisk dimension.

Även om varje län i större eller mindre grad behöver insatser mot krisen,
kräver läget ett nytt grepp i den svenska regionalpolitiken. Man kan inte
längre föra en enbart defensiv politik med en osystematisk spridning av
otillräckliga resurser.

Därför bör en koncentration av de regionalpolitiska insatsernas huvuddel
ske till vissa speciella områden. Genom en mer massiv och samordnad
insats kan man där åstadkomma en vändning i utvecklingen, ett övervinnande
av de strukturella problemens tyngd, och därmed en utveckling som
stimulerar hela landet. Det handlar alltså om att i denna speciella mening
placera hela landet i stödområde A.

Samtidigt som en koncentration inom varje huvudregion sker kring
vissa specialiteter bör mönstret byggas upp kring en samverkan mellan

Mot. 1981/82:2356

17

regionerna och med landet som helhet. Återuppbyggnad av viktiga maskinindustrier
står i samband med en produktion av högklassigt handelsstål,
specialstål och metallmanufaktur. En modernisering av skogsindustrin
kan knytas till industri för prefabricerade produktionsanläggningar,
en höjning av de spårbundna transportsystemens kapacitet till industrier
för järnvägsutrustning, automatiska styrsystem m. m.

Att rädda regionerna och deras invånare från den ekonomiska och
sociala misär som hotar i den kroniskt depressiva situationen är idag inte
en fråga som bara kan beskrivas som regionpolitisk i traditionell mening.
Den är en fråga om industri- och handelspolitik, om ensidighet eller
allsidighet i ekonomisk struktur, om samhällelig kapitalbildning. Sålunda
är vänsterpartiet kommunisternas förslag om uppbyggnad av samhällsfonder
nära anknutet till möjligheten att utveckla en skapande regionpolitik
och en meningsfylld länsplanering. Länsplanerna måste knytas till utvecklingsprogram,
vars ryggrad är insatser med sådant smhälleligt kapital.

Något av detta tycks också det föredragande statsrådet anse eftersom det
enligt hans mening ”finns anledning att ha ett nära samband mellan
industripolitiken och regionalpolitiken”.

Att denna slutsats skulle leda till några nya grepp från regeringens sida
står inte att finna. Några sidor längre fram i propositionen konstaterar
industriministern att: ”De styrmedel som kan användas i en marknadsekonomi
av vår typ är också sådan, att en direkt påverkan kan ske bara i ett
fåtal fall”. Det uttalandet visar att regeringen är medveten om att den
hittills förda regional- och industripolitiken inte kan klara den målsättning
som regeringen anger, nämligen att ge människor i alla delar av landet
tillgång till arbete, service och god miljö.

En väl fungerande industriell utveckling, som även tar hänsyn till och
har som målsättning en regional balans, skulle ju innebära att behovet av
dagens typ av regionalpolitiska insatser högst påtagligt skulle minska eller
helt upphöra. Nu saknas en sådan industri- och regionalpolitik, och regeringen
anser sig inte kunna finna några styrmedel för att direkt påverka
utvecklingen.

Vi menar att om målsättningen regional balans skall uppnås, om människor
i alla delar av landet skall få tillgång till arbete, service och god
miljö, då måste helt nya och genomgripande grepp tas. Enligt vår mening
kan det ske genom ett statligt industrialiseringsprogram kombinerat med
strukturella reformer, vilka även innefattar att ledande avsnitt av den
privata storindustrin överförs i samhällelig ägo.

Vi anser att ett statligt industriprogram av storleksordningen 100 000
nya arbetsplatser under en 10-årsperiod genast måste påbörjas. Detta —
som vi närmare utvecklat allmänna riktlinjer för i en särskild motion
(1981/82:1057) — bör ha sin tyngdpunkt i en återvinning av en allsidig
försörjning med maskiner, en frigörelse av datorindustrin från det multinationella
beroendet och datorisering anpassad till de arbetandes intressen

Mot. 1981/82:2356

18

och en grundlig förnyelse av vårt delvis hårt nedslitna transportsystem.
Programmet bör byggas på en nödvändig vidgning av den inhemska marknaden,
men kommer att skapa förutsättningar för en ökad export.

Det krävs härutöver industripolitiska punktinsatser. Vi har i ett flertal
motioner till detta riksmöte ställt förslag om sådana i maimprospektering,
försvar för och utvecklande av gruvindustrin, samordning av hela stål- och
gruvindustrin i ett statligt metallbolag och försvar för sysselsättningen
inom vissa krisbranscher såsom varvs- och tekoindustrin.

Självfallet skall det statliga industrialiseringsprogrammet utgöra ryggraden
i en politik för regional balans för att garantera människor arbete i
landets alla regioner. Ett sådant industrialiseringsprogram kommer att ge
positiva impulser för bl. a. småföretagsamhet och småindustri ute i de olika
regionerna.

Den strukturförändring som skett och fortfarande sker inom svensk
industri, och de kriser som av och till uppstår, har skapat en ny situation
ute på arbetsplatserna och i de olika regionerna. Nedläggning av industrier
och arbetsplatser, där människor ställs utan arbete har i många fall även
klarat av att ta fram alternativa lösningar. Det kan handla om en produktion
i förutvarande ägares regi, med nya ägare eller en kooperativ ägandeform.
I många fall har dessa lösningar av problemen stannat på papperet,
på grund av att finansieringsfrågan inte har kunnat lösas. Också
länsmyndigheterna använder i dag stora resurser för att utarbeta konkreta
förslag till åtgärder för att skapa nya arbetstillfällen. Många av dessa
regionala initiativ har också fallit på grund av finansieringsfrågan. Den
slutsats man kan dra av detta är att någon form av finansiering måste
säkras dels för det statliga industriprogrammet, dels för de projekt som tas
fram på regional nivå.

Den inriktning och omfattning av insatserna som vi förespråkar kommer
att medföra behov av stora investeringar. Därför måste den slutsatsen
dras att en mängd olika finansieringsformer måste användas. En sådan
finansieringsform har vi utvecklat i en annan motion, nämligen att samhällsfonder
skall inrättas, som består av en nationell fond som kompletteras
med regionala fonder. Fonderna bör tillföras medel genom produktionsbeskattning,
skatt på bolagens vinster osv. Dessa fonder kan dels
användas för genomförandet av det statliga industriprogrammet, dels
användas för att rädda jobben i hotade branscher och regioner och för stöd
till kooperativa och löntagarägda företag.

Vi anser även att en avgift på de s. k. övervinsterna i de äldre vattenkraftverken
skall tas ut. Dessa pengar skall i första hand tillföras fonder i de
regioner där kraftverken är belägna och finansiera och stödja de projekt
som tas fram på regional nivå. Konkreta förslag har presenterats i de olika
länsprogrammen, och vårt parti har under den allmänna motionstiden
föreslagit en mängd åtgärder för skapande av arbetstillfällen och industriell
utveckling. Många av dessa motioner grundar sig i betydelsefulla

Mot. 1981/82:2356

19

delar på krav som har utarbetats av fackliga organisationer, av länsorgan
osv.

I propositionen föreslås inga större förändringar i de regionalpolitiska
stödmedlen; de behålls i huvudsak i sin nuvarande utformning, dvs. som
lån och bidrag. Vissa förändringar föreslås dock, bl. a. får länsmyndigheterna
större befogenheter över beslutsprocessen. Detta är ett steg i rätt
riktning när det gäller den typ av stödåtgärder och former som i dag
tillämpas. Vilken verkan dessa åtgärder får, beror i hög grad på de resurser
som regering och riksdag ställer till länsmyndigheternas förfogande. Nu
synes inte några större förändringar vara att vänta, eftersom industriministern
förutsätter att länsmyndigheterna bör kunna hantera de berörda
regionalpolitiska stödmedlen utan ökade personella resurser.

Även en ny stödområdesindelning föreslås. Mot nuvarande sex områden
föreslås en indelning i tre områden. Tanken bakom beslutet att införa
dessa stödområden föddes i en tid då det fanns dels expansiva områden
med en viss industriell överhettning, dels områden som var utsatta för en
hård strukturförändring med en stor folkomflyttning som följd. Det var
tänkt att genom särskilda förmåner i vissa utsatta områden i vårt land
stimulera till etableringar, vilket även innefattade flyttningar av arbetstillfällen
från expansiva till utsatta områden. Trots att dessa förmåner stått till
buds, kan man påstå att dessa åtgärder inte i någon nämnvärd utsträckning
har eliminerat de problem som finns.

Nu är förhållandet helt annorlunda. I stort sett hela landet kan betecknas
som stödområde. Arbetslöshet och brist på arbetstillfällen råder i alla
regioner, även om vissa områden är särskilt utsatta. Om områdesindelningen
redan från början var ett svagt regionalpolitisk instrument, så kan
man nu fastslå att det blivit allt trubbigare och att det inte i någon större
omfattning skapar nya arbetstillfällen.

Det kan också ses som en bekräftelse på att regeringen ger upp en del av
målsättningen i regionalpolitiken, när problemen blir allt större i allt fler
regioner. Då föreslår man en begränsning i antalet kommuner som skall
ingå i stödområdet.

Vi menar att med ett långsiktigt tänkande, byggt på en kvalitativ analys
av regioners utvecklingsproblem, är det fullständigt likgiltigt om en viss
kommun ligger i grupp 4, 5 eller 6. Man måste tvärtom bort från denna
fragmentisering för att kunna göra stora, samlade och på sikt planerade
insatser för ett län eller en större landsända. Stödområdespedanteriet
måste ersättas med en fri och skapande prövning och ett tänkande i större
termer. För den skull både kan och bör man ha den allmänna principen i
botten att de värst ansatta delarna av landet har prioritet. Detta är emellertid
så pass självklart att det bara behöver uttryckas i ett kort allmänt hållet
riksdagsuttalande.

Vi anser att allt talar för en helt ny inriktning för regionalpolitiken, och
vi förordar alltså en utformning enligt vad som anförs i motionen. Under

Mot. 1981/82:2356

20

den omställningstid som detta kräver får naturligtvis nuvarande system
med områdesindelning inte försämras.

Detta betyder att vi motsätter oss både en ändring och begränsning av
områdessystemet, inkl. de sänkningar av lokaliseringsstöd som föreslås.
Ett minimikrav är att ett dåligt system inte görs ännu sämre.

Med hänvisning till det anförda och med anledning av proposition
1981 /82:113 hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om en helt ny inriktning av regionalpoltiken,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförs om stödområdesindelningen,

3. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i övrigt anförs i
motionen om regionalpolitiken.

Stockholm den 25 mars 1982

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) JOHN ANDERSSON (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)