Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1981/82:2355

Lars Werner m. fl.

Program för regional utveckling och resurshushållning (prop.
1981/82:113)

Situationen i Norrbotten blir alltmer katastrofal. Inte minst efter beslutet
från LKAB-styrelsen att 900 anställda skall avskedas. För de berörda
malmfältskommunerna är detta ett hårt slag. Men det är inte bara LKAB
som går kräftgång. Under förra året meddelades att närmare tusen jobb
också skall bort vid SSAB-Luleå. Dessutom brottas det statliga ASSI med
mycket stora ekonomiska problem. De statliga basindustrierna som utgör
länets ryggrad avvecklas således successivt. Vpk har i olika sammanhang
varnat för en sådan utveckling och påtalat att hittillsvarande verksamhetsinriktning
och de beslut som tagits banat väg för en negativ utveckling av
de norrbottniska basindustrierna.

Med vilka medel försöker då den borgerliga regeringen lösa problemen
i Norrbotten, inte minst problemen för basindustrierna? Jo, den använder
sig av en gammal beprövad metod, nämligen regionalpolitiska stödinsatser.
Det går visserligen inte att bortse från att regionalpolitiska insatser
under åren delvis haft en positiv inverkan på näringslivet, men i sin helhet
har denna metod inte förmått lösa regioners och läns grundläggande
problem. Med olika varianter har de borgerliga regeringarna sedan 1976
fört en regionalpolitik som sedan länge varit verkningslös; den nu framlagda
propositionen är därvidlag inget undantag. Följaktiligen gäller detta
omdöme även avsnittet om Norrbotten. Flera av förslagen är visserligen
beaktnansvärda, men satsningen som helhet utgör dock bara en droppe i
havet. Aldrig så vackert inslagna stödpaket förmår dock inte att lösa
rådande problem i Norrbotten.

Det behövs betydligt mer radikala åtgärder. Ett statligt industrialiseringsprogram
såväl för landet i sin helhet som för Norrbotten måste
upprättas. Huvudinriktningen i ett sådant program måste vara att höja
förädlingsgraden samt att med minsta energi- och råvaruåtgång skapa
maximalt med arbete. Vpk:s förslag om samhällsfonder baserade på en
central och ett antal regionala fonder skulle vara den administrativa basen
i en sådan industriell utveckling. Förslaget innebär dessutom att människorna
i landets olika regioner får ett avgörande inflytande över resurser
och utveckling; opinionen blir allt starkare i Norrbotten för en sådan
lösning. Norrbotten skulle på ett effektivt sätt kunna bidra med finansieringen
av en sådan planerad industripolitisk satsning. 550 milj. kr. i form
av avgifter från vattenkraftsproduktionen kunde årligen avsättas i en
regional fond i Norrbotten. Vpk har i riksdagsmotioner utvecklat denna

Mot. 1981/82:2355

syn på vattenkraftsvinsternas användning.

När det gäller en industriell utveckling av Norrbotten saknas sannerligen
inte idéer. Enskilda personer lika väl som fackliga och politiska
organisationer har med jämna mellanrum presenterat konkreta förslag om
hur industriverksamheten i länet kan utvecklas. I denna motion framför vi
våra förslag och program för olika grenar av den norrbottniska industrin.
Dessa program skulle utgöra ett bra bidrag tili en industriell utveckling i
Norrbotten.

Särskilda sysselsättningsbefrämjande åtgärder i Norrbottens län

I propositionens avsnitt om Norrbotten konstateras inledningsvis att
sysselsättningsläget i länet är ”otillfredsställande”. Det vore riktigare att
beteckna det som katastrofalt. Över 10 000 norrbottningar går i dag arbetslösa.
Många av dessa är ungdomar och kvinnor, dvs. de grupper som
drabbas hårdast av arbetslösheten. I propositionen följer sedan en redovisning
över de stödmedel som under senare år utdelats till Norrbotten.
Med tanke på de miljarder kronor som anges är det märkligt att det
”otillfredsställande” sysselsättningsläget inte är bättre. Redovisningen bekräftar
samtidigt att regionalpolitiken och annan oplanerad stödgivning
varit misslyckad. Ett avsnitt i propositionen ägnas det s. k. ”miljardpaketet”
till Norrbotten som riksdagen beslutade om 1979. Det är förvånande
att regeringen konstaterar att sysselsättningseffekterna av dessa åtgärder är
svåra att beräkna. Bedömningen är dock att något tusental personer har
fått sysselsättning som en följd av åtgärderna. Ett stort frågetecken måste
sättas för denna bedömning, bl. a. är ett flertal av projekten av kortsiktig
karaktär.

Nu föreligger nya förslag till sysselsättningsfrämjande åtgärder. En del
av dessa projekt skall rymmas inom den ram för särskilda anslag som
föreslås; övriga projekt faller inom ramen för ordinarie regional- och
arbetsmarknadspolitiska insatser.

Regioninvest

Regeringen föreslår till Regioninvest ett extra anslag på 55,2 milj. kr. för
att täcka fjolårets förlust. Regioninvest har under åren utvecklats till en
viktig och betydelsefull enhet i det norrbottniska näringslivet. Drygt 600
personer är anställda i företag som ägs av Regioninvest; flera av företagen
är belägna i glesbygdskommuner. Mot den bakgrunden är det väsentligt att
Regioninvest ges reella möjligheter att fortsätta att driva företagsverksamhet.
Det föreslagna tillskottet är otillräckligt mot den bakgrunden och bör
därför höjas till 100 milj. kr. Regioninvest ges därmed ett ordentligt handlingsutrymme
för ett ökat engagemang i befintliga industriföretag, marknadsföring
osv.

Mot. 1981/82:2355

Mineralområdet

Det s. k. Jokkmokksprojektet, som inneburit att kommunen genomgått
en noggrann prospekteringsundersökning, har visat sig vara effektivt. Nya
mineraluppslag har gjorts; några av dessa specialundersöks f. n. Regeringens
förslag om att hela länet skall genomgå en prospekteringsundersökning
i enlighet med ett förslag upprättat av länsstyrelsen är välkommet.
Från vpk:s sida vill vi i första hand förorda att mineralbältet beläget
mellan Svappavaara och Kolari undersöks. Där finns redan kända mineraluppslag;
flera av dessa är dåligt undersökta. Möjligheterna att där finna
ytterligare mineralfyndigheter måste anses som goda.

När det gäller mineralområdet vill vi också anföra följande. I samband
med prospekteringsundersökningen av Jokkmokks kommun gjordes ett
större fynd av wolfram i Tjåmotis; ännu är det osäkert vilken omfattning
och storlek fyndigheten har. Denna fyndighet kan ju visa sig inte hålla
måttet på brytvärdhet, men bedömningen av brytvärdet bör dock enligt vår
mening baseras på samtliga de wolframfyndigheter som finns inom länet.
Inom Arjeplogs kommun finns sådana fynd, för övrigt belägna i närheten
av Pleutajokk. Tas dessa fynd med i en bedömning, innebär det att den s. k.
malmbasen ökar, vilket ökar förutsättningarna för en brytning. Vi menar
att i en framtida bedömning bör detta förhållande beaktas.

Norrbottendelegationen arbetade under sin verksamhetstid fram ett
förslag om inrättande av ett mineraltekniskt utvecklingscentrum (MUC) i
Norrbotten. Förslaget har fått enhälligt stöd av länsstyrelsen i Norrbotten;
regeringen föreslår att detta centrum inte inrättas. Mot bakgrunden av att
ett omfattande prospekteringsprogram samtidigt föreslås är detta ställningstagande
märkligt. Det är nämligen viktigt att de nya fynd som kommer
att göras av malm- och industrimineral blir ordentligt undersökta och
utvärderade; inte minst gäller detta den rent tekniska behandlingen av
fynden. Flär skulle MUC fylla en viktig och betydelsefull roll. Det är också
viktigt att poängtera att den grundläggande kompetensen för detta centrum
redan finns på högskolan i Luleå.

En viktig och betydelsefull utvecklingsmöjlighet för Norrbotten är s. k.
industrimineral; intresset för dessa har också ökat avsevärt under senare
år. För att dessa skall kunna studeras på bästa sätt har vpk i tidigare
sammanhang föreslagit inrättandet av en industrimineralavdelning på
SGU.

Metallurgiska forskningsstationer i Luleå, Mefos

I regeringsförslaget föreslås stöd till fem olika projekt föreslagna av
länsstyrelsen. I denna plan bör därutöver ingå ett s. k. avfosforiseringsprojekt
med syfte att laka ur fosfor ur järnmalmen och därigenom höja
malmens förädlingsvärde. I den mineralpolitiska delen finns förslaget

Mot. 1981/82:2355

noggrant beskrivet. Sett mot den ekonomiska situation LKAB befinner sig
i och med de svårigheter som råder med att sälja fosforrik järnmalm måste
detta projekt ges högsta prioritet. En anläggning för avfosforisering skulle
ge LKAB ett årligt förhöjt förädlingsvärde på ca 400 milj. kr.

Vidare är det angeläget att Mefos ges tillräckliga resurser för att undersöka
utvinning av sällsynta jordartsmetaller ur den norrbottniska apatiten.
Bedömningar som gjorts visar att dessa betingar ett värde motsvarande
miljontals kronor. Ett tillvaratagande av dessa metaller skulle på sikt
kunna göra LKAB lönsamt.

Högskolan

I propositionen framförs förslag om ny utbildning och forskning vid
högskolan. Bl. a. gäller detta en utbildningslinje inom sågverk och trämanufaktur.
Vpk vill rikta uppmärksamheten mot ytterligare ett område där
högskolan i dag saknar kompetens, energiområdet. Inom länet finns rikligt
med energitillgångar i form av torv och skogsavfall. I framtiden kan det
vidare bli aktuellt med utnyttjande av nordnorsk gas. För att på bästa sätt
utnyttja dessa tillgångar är det väsentligt att såväl utbildnings- som forskningskompetens
snarast byggs upp vid högskolan i Luleå.

Förutom de av regeringen framförda förslagen vill vi rikta uppmärksamheten
på två projekt där snabba åtgärder är nödvändiga.

Apatitverk i Malmberget

Diskussionen om att anlägga ett apatitverk i Malmberget har pågått
under lång tid. En sådan anläggning skulle innebära att den värdefulla
apatiten som finns i malmbergsmalmen tas till vara, att arbetstillfällen
skapas såväl under byggnationen som när anläggningen är i drift. AMS har
i en skrivelse till regeringen föreslagit att LKAB skall få ett särskilt bidrag
på 15 milj. kr. samt ett lokaliseringsbidrag på 54 milj. kr. för att genomföra
projektet. LKAB-ledningen har förklarat sig avvisande till förslaget. Detta
ställningstagande bekräftar uppfattningen att LKAB-ledningen inte är
intresserad av att gruvdriften i Malmberget skall leva vidare och utvecklas.
Vi anser att detta lokaliseringsstöd bör utgå.

Tonträprojektet i Seskarö

Ett av många konkreta och utvecklingsbara projekt som under åren
utarbetats är det s. k. tonträprojektet vid ASSI:s såg på Seskarö. Den
produkt som är tänkt att tillverkas har utmärkta egenskaper för att ingå i
olika musikinstrument. Den speciella sågteknik som är nödvändig har
utarbetats. Marknaden har undersökts, utländska företag är intresserade;

Mot. 1981/82:2355

bl. a. har japanska företag testat produkten och funnit den vara utmärkt.
Projektet har hittills stupat på att den centrala ASSI-Iedningen inte gett
klartecken. Kritiken från såväl anställda som den lokala ledningen är stort
mot detta agerande från ledningen. Den rationalisering som f. n. pågår vid
Seskarösågen innebär en neddragning på ca 30 anställda. En satsning på
ett tonträprojekt skulle på sikt komma att balansera detta bortfall. Det är
därför viktigt att riksdagen beslutar om ett ”öronmärkt” anslag på 15 milj.
kr. för investering i detta projekt.

Skogsråvaran

Situationen för den norrbottniska skogsindustrin och i första hand vid
ASSI:s anläggningar blir alltmer akut. På grund av den underavverkning
som f. n. råder tvingas ASSI köpa råvara från utlandet, bl. a. från Finland
och USA. Detta åsamkar företaget en årlig extrakostnad på närmare 50
milj. kr. Mot bakgrund av den redan svåra ekonomiska situationen som
ASSI arbetar under måste detta förhållande anses som helt oacceptabelt.
Kraftfulla åtgärder måste därför sättas in för att öka uttaget av virkesråvara
i Norrbotten. I första hand måste åtgärderna vara så inriktade att de
privata skogsägarna ökar sin avverkning.

Differentierade arbetsgivaravgifter

I propositionen förordas sänkta arbetsgivaravgifter för fyra av Norrbottens
kommuner, för verksamhet utanför den offentliga servicen och förvaltningen.
Vi anser att detta är ett alltför generellt och trubbigt instrument.
Det finns inga villkor förbundna med denna kapitalsubvention. Företagen
får den oavsett om det medför att de ökar sysselsättningen eller ej. De får
den oavsett deras egen ekonomi, även om denna skulle vara lönsam, som
fallet är med Bolidenbolaget i Aitik. Såsom förslaget är konstruerat diskriminerar
den offentliga sektorn och samhällsservicen, vilken också behöver
stöd i detta hårt ansträngda län.

Principiellt kan vi acceptera differentierade arbetsgivaravgifter. Det
handlar ju om en sorts löneavdrag — och det är god användning av dessa
medel om de främjar sysselsättningen. Om en differentierad arbetsgivaravgift
skall användas som ett regionalpoltiskt instrument, bör differentieringen
således vara så konstruerad att den stimulerar ny sysselsättning och
nya arbetsplatser.Speciellt bör ett sådant system kunna komma i fråga när
det gäller samhällsnyttig industriell verksamhet. Men det måste då vara
branschvisa och riktade åtgärder, t. ex. för att stimulera vidare förädling.

Regeringens förslag följer emellertid på intet vis en sådan linje. Dess
regional- och sysselsättningspolitiska verkan torde bli ytterst ringa. Dess
verkan är framför allt som en blint verkande kapitalsubvention. Rege

Mot. 1981/82:2355

ringsförslagets inskränkning av denna subvention till fyra kommuner är
därtill inte alltför välmotiverad. Dess verkan kan bli att flytta om problemen
i länet.

Ett regionalpolitisk! stöd som har en regionalt utjämnande effekt bör
främst sökas inom transportstödets område. Målet här måste vara att
uppnå en utjämning av dessa mellan landets olika delar. En väg att finansiera
ett sådant ökat transportstöd, som måste prövas, är ett införande av
en särskild avgift på utlandsinvesteringar. Vi är för en mycket skärpt
restriktivitet mot kapitalexport. Till dess vi vunnit framgång för denna
linje bör den kapitalflykt som nu är ett faktum försvåras genom ett införande
av en avgift som har inriktningen att främja eftersatta regioner inom
landet. Om svenska kapitalister finner det lönsamt att lokalisera sin verksamhet
till Brasilien i stället för till regioner som Norrbotten, bör denna
deras lokaliseringspolitik motverkas på ett sätt som kan bli ett regionalpolitisk!
instrument inom landet.

Sammanfattning

Vpk-gruppen har under många år presenterat förslag med inriktning på
Norrbottens industriella utveckling. Vad som krävs är en övergripande
planering för denna utveckling. Vi har därvid på det mineralpolitiska
området angett åtgärder som rör utvecklad prospektering, nya huvudnivåer
såväl i Kiruna som i Malmberget, ökad förädling av järnmalmen,
järnsvampstiilverkning, avfosforisering av malmen osv. För att åstadkomma
nödvändig utveckling i de nu så utsatta malmfältskommunerna borde
även riksdagen lägga fast ett mineralpolitiskt program med dessa inslag.

Länets framtid kräver också en offensiv satsning på SSAB i Luleå. Även
på det området har vpk angett riktlinjer i sitt näringspolitiska program,
som också legat till grund för motioner i riksdagen om en utvecklingsplan
för Norrbotten. Detsamma gäller för att åstadkomma åtgärder till utveckling
av skogsindustrin i Norrbotten.

Ett i det sammanhanget angeläget problem är frågan om transportstöd
för sågade produkter. Detta har blivit alltmer uppmärksammat efter ett
riksdagsbeslut i frågan, där sågarna i Karlsborg och Seskarö undantagits
från transportstöd. Detta beslut måste rivas upp och transportstöd utgå till
de båda sågarna. Vi har i särskild motion tagit upp detta krav.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående och med anledning av vad som i
proposition 1981/82:113 anförs om Norrbotten föreslås

1. att riksdagen hos regeringen begär att denna låter utarbeta en
plan för Norrbottens industriella utveckling med insatser inom
gruv-, stål- och skogshantering,

Mot. 1981/82:2355

2. att riksdagen höjer det särskilda anslaget till Regioninvest från
föreslagna 55 200 000 kr. till 100 000 000 kr.,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning med
uppgift att studera de samordningsfördelar som kan uppnås
vid utvinning av de wolframfyndigheter som är belägna i Arjeplogs
och Jokkmokks kommuner,

4. att riksdagen uttalar att inrättandet av ett mineraltekniskt utvecklingscentrum
(MUC) i enlighet med Norrbottendelegationens
förslag härom kommer till stånd och hos regeringen begär
nödvändiga åtgärder i enighet därmed,

5. att riksdagen hos regeringen hemställer om erforderliga åtgärder
för att förbereda inrättandet av en avdelning för industrimineral
vid SGU i Luelå,

6. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om erforderliga
resurser för metallurgiska forskningsstationer i Luleå
(Mefos) för studium av avfosforisering av järnmalm och hos
regeringen begär förslag i enlighet därmed,

7. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om differentierade
arbetsgivaravgifter, ett vidgat transportstöd och en
prövning av en kapitalexportavgift och avslår vad som i propositionen
anförs om differentierade arbetsgivaravgifter inom
vissa kommuner,

8. att riksdagen uttalar att en utbildnings- och forskningsenhet
rörande energifrågor snarast bör inrättas vid högskolan i Luleå,

9. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförs om lokaliseringsstöd
för anläggandet av ett apatitverk i Malmberget
och hos regeringen begär åtgärder i enlighet därmed,

10. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att få i gång det
s. k. tonträprojektet vid sågen i Seskarö och bemyndigar regeringen
att använda ett belopp intill 15 000 000 kr. som riktat
stöd till ASSI för detta ändamål,

11. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder och förslag för att
lösa råvaruförsörjningen för den norrbottniska skogsindustrin.

Stockholm den 25 mars 1982

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)