9

Motion

1981/82:2330

Eric Enlund och Elver Jonsson
Namnlag (prop. 1981/82:156)

I proposition 1981/82:156 framläggs förslag om en ny namnlag som skall
ersätta 1963 års lag i samma ämne.

Enligt departementschefens uppfattning har lagen ”utformats så att den
ger utrymme både för traditionella uppfattningar och, i rimlig grad, för
sådana som avviker därifrån”. Detta är knappast en riktig beskrivning. Den
föreslagna lagen är inte ens neutral i avvägningen mellan traditionella och
avvikande uppfattningar. Den har i stället utformats så att den befordrar en
utveckling som strider mot vad en klar majoritet av svenska folket enligt den
gjorda sociologiska undersökningen anser vara önskvärt.

Barns släktnamn

Vad först gäller barns släktnamn visar den sociologiska undersökningen att
63 % av de tillfrågade anser det mycket olämpligt eller ganska olämpligt att
barn har annat namn än den ene av föräldrarna och att 74 % anser det vara
mycket önskvärt eller lämpligt att alla medlemmarna i familjen har sammma
namn.

Den föreslagna namnlagen tar ingen hänsyn till den opinion som redovisas
i undersökningen.

Att barn till föräldrar med gemensamt efternamn vid födseln förvärvar det
namnet är en självklar huvudregel, som slås fast i 1 § i lagförslaget.

Men om föräldrarna har olika efternamn och om ingen anmälan görs om
vad barnet skall heta, blir barnet namnlöst de första sex månaderna. Som
påpekas av bl. a. socialstyrelsen och Västerås tingsrätt är denna ordning
direkt olämplig. Barn som inte kan tas emot av sina föräldrar utan vårdas
t. ex. på spädbarnshem skulle de första sex månaderna inte ha någon annan
identitet än ett personnummer. Vi instämmer i socialstyrelsens omdöme att
detta är ”etiskt stötande”. Det torde dessutom medföra betydande risker för
förväxlingar i handlingar rörande barnet.

Enligt lagförslaget får barnet sedan sex månader förflutit moderns namn
om ingen anmälan inkommit från föräldrarna. För att undvika den ovan
påtalade olägenheten föreslår vi att 1 § andra stycket ges följande lydelse:

Har föräldrarna olika efternamn när barnet föds, förvärvar barnet
moderns efternamn. Om föräldrarna gemensamt inom sex månader till

Mot. 1981/82:2330

10

pastorsämbetet anmäler att barnet skall ha faderns efternamn, anses barnet
vid födseln ha förvärvat hans efternamn.

Enligt 1 §, tredje stycket, kan som barnets efternamn anmälas inte bara
något av de namn som föräldrarna bär utan också ett namn som någon av dem
senast burit som ogift. Därmed kan valet av barnets släktnamn i vissa fall
komma att gälla inte bara de två namn föräldrarna bär utan ytterligare två
namn.

En motsvarighet till detta stycke finns i den danska namnlagen men
däremot inte i den norska. I det förslag till namnlag som finska riksdagen nu
behandlar finns en bestämmelse som garanterar att alla barn i en familj i regel
får samma släktnamn.

Det svenska lagförslaget kan däremot leda till att alla medlemmar i en
familj får olika släktnamn. Detta är enligt vår mening en så väsentlig skillnad
att vi finner anledning att ställa frågan på vilken grund föredraganden hävdar
att den nya lagen ”i allt väsentligt” överensstämmer med dansk, norsk och
väntad finsk lagstiftning. Vad gäller Norge och Finland är det ett riktigare
omdöme att skillnaderna är väsentliga.

Med anledning av att 1 § tredje stycket dels kraftigt ökar risken för
namnsplittring och förvirring inom familjen, dels avsevärt avviker från vad
som gäller i Norge och vad som kan väntas bli gäliande i Finland föreslår vi att
detta stycke ändras så att det överensstämmer med det finska förslaget.
Stycket bör ha följande lydelse:

Är barnets föräldrar vid barnets födelse gifta med varandra och har de då i
sin gemensamma vård ett tidigare fött gemensamt minderårigt barn, får
barnet dock vid födelsen det släktnamn som dess syskon har vid tiden för
barnets födelse.

Makars släktnamn

Vad sedan gäller makars släktnamn visar den sociologiska undersökningen,
att 78 % av de tillfrågade ansåg det lämpligt eller önskvärt att äkta makar
har samma släktnamn, 30 % ansåg det betydelselöst och endast 0,8 % ansåg
det lämpligt med olika släktnamn. Detta undersökningsresultat torde
stämma väl överens med vad som tillämpas inom de svenska familjerna.

Mot denna bakgrund är det minst sagt märkligt att lagförslagets 8 §
innehåller en huvudregel enligt vilken vardera maken behåller sitt efternamn
. För att makarna skall få gemensamt namn måste de ta ett eget initiativ
och till pastorsexpeditionen anmäla ett gemensamt önskemål att endera av
makarna skall förvärva den andres efternamn.

Fluvudmotivet för den föreslagna lagändringen anges vara kravet på
jämställdhet mellan konen och att man därför måste frångå nu gällande
ordning att kvinnan genom äktenskapet automatikt förvärvar mannens
släktnamn. Men både den sociologiska undersökningen och tillämpad praxis
tyder på att namngemenskapen mellan makar värderas mycket högt. Lagens

Mot. 1981/82:2330

11

huvudregel bör däför främja gemensamt släktnamn för äkta makar. Det är
framförallt viktigt att inte bristande initiativ eller förbiseenden leder till ökad
namnsplittring inom familjerna.

Kravet på ökad jämställdhet mellan könen bör enligt vår mening
tillgodoses genom att nu gällande huvudregel om hustruns förvärv av
mannens släktnamn kompletteras med en regel som ger mannen rätt att med
kvinnans samtycke genom en anmälan till pastor eller vigselförrättare
förvärva kvinnans efternamn. Lagförslagets 8 § bör omarbetas i enlighet
härmed.

Byte till andra efternamn

Vad slutligen gäller byte av släktnamn i andra fall innebär det nya
lagförslagets 10 § vidgade möjligheter. Även den som redan har ett
tillräckligt särskiljande efternamn äger rätt att efter ansökan hos patent- och
registreringsverket erhålla annat släktnamn.

Om man därtill lägger att lagförslagets 27 § ger rätt att genom anmälan till
pastorsämbetet förvärva ytterligare ett eller flera förnamn och i samband
därmed stryka ett eller flera av de förnamn man redan har, så blir det samlade
resultatet av den nya namnlagen att en person utan någon motivprövning kan
byta inte bara sitt släktnamn utan också samtliga förnamn. Detta är enligt vår
mening inte rimligt. Spärregler bör införas i 10 och 27 §§ med sådan innebörd
att åtgärder som sammantaget medför total utplåning av tidigare namnidentitet
blir föremål för särskild prövning.

Flertalet remissinstanser har understrukit vikten av namnstabilitet och
varnat för att personnumret skulle kunna anses som tillräckligt identifikationsmedel.
För vår del är vi övertygade om att det varken ur samhällets eller
den enskilda individens synpunkt är nödvändigt eller lämpligt att genomföra
en lagstiftning som minskar möjligheterna för makar att utan särskilda
initiativ uppnå och behålla en naturlig namngemenskap. Ännu allvarligare är
det om man hanterar frågan om barnens släktnamn på ett sådant sätt att man
minskar deras möjligheter till identifikation och den familjegemenskap, för
vilken gemensamt släktnamn är en viktig förutsättning.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda föreslår vi

att riksdagen vid behandlingen av proposition 1981/82:156 omarbetar
lagförslagets 1,8, 10 och 27 §§ i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 24 mars 1982

ERIC ENLUND (fp)

ELVER JONSSON (fp)