Motion

1981/82:2323
Esse Petersson

Ändringar i sjukförsäkringen m. m. (prop. 1981/82:144)

Sverige måste arbeta och spara sig ur det svåra ekonomiska läge som i dag
råder. Det är nödvändigt att få fart på investeringarna i näringslivet och på
arbetsviljan. Det är också nödvändigt att begränsa de offentliga utgifterna.
En socialliberal besparingsideologi innebär att bördorna skall bäras lika.

I proposition 1981/82:144 har regeringen föreslagit en ökad självrisk i
sjukpenningförsäkringen. Ett system med två dagar utan ersättning (karensdagar)
vid varje sjukdomsfall införs. Samtidigt sänks kompensationsgraden
till 87 % av den sjukpenninggrundande inkomsten för de första 90
sjukdagarna. För grupper med höga förvärvsinkomster sänks kompensationen
ännu mer - och detta utan tidsbegränsning. För dem som ofta tvingas till
sjukledighet har ett särskilt högkostnadsskydd införts genom att antalet
karensdagar begränsas till tio under en tolvmånadersperiod.

Reformeringen av sjukförsäkringen ger för staten en sammanlagd
besparing på ca 2,1 miljarder kronor. Den utformning som besparingen fått
är, som framgått av ovanstående, fördelningsmässigt acceptabel genom
högkostnadsskydd och lägre kompensationsgrad för höginkomsttagare.
Enligt min mening bör dock de till riksdagen valda förtroendemännen också
omfattas av besparingen i likhet med övriga löntagare. Riksdagsledamöternas
ekonomiska förmåner regleras i den s. k. ersättningsstadgan (1971:
1197). Denna bör nu kompletteras med regler motsvarande dem som nu
kommer att gälla för löntagare i allmänhet.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att 5 § ersättningsstadgan (1971:1197) för
riksdagens ledamöter får följande lydelse:

Sjukpenning eller föräldrapenning som tillkommer ledamot skall beräknas
i enlighet med vad som stadgas i 3 kap. och 4 kap. lagen om allmän
försäkring. Avdrag från arvode skall beräknas i enlighet härmed.

Stockholm den 24 mars 1982

ESSE PETERSSON (fp)