Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82:2319

Motion

1981/82:2319

Gösta Bohman m. fl.

Vissa musikfrågor, m. m. (prop. 1981/82:128)

Inledande synpunkter

Rätten att fritt uttrycka åsikter och idéer tillhör de grundläggande
mänskliga rättigheterna. Yttrandefriheten är det fria och öppna samhällets
fundament.

Yttrandefriheten är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för
kulturell vitalitet. För att kulturen skall kunna utvecklas och kvaliteten
främjas behövs därutöver ett samhällsklimat där den enskilde också reellt ges
möjlighet till självständighet och oberoende. Skapandet och kreativiteten
kan inte frodas om den offentliga makten tillåts dominera samhälle och
kultur.

Det tryckta ordet har av tradition starkt skydd i grundlagen. I tryckfrihetsförordningen
från 1949 anges de exakta villkor som måste vara uppfyllda
för att inskränkningar i friheten att i skrift ge uttryck för tankar och idéer skall
kunna accepteras. I tryckfrihetsförordningen slås också den grundläggande
etableringsfrihetsprincipen fast. Någon förhandsgranskning tillåts inte.

Tryckfrihetsförordningens skyddsregler äger inte tillämpning på andra
medier. För dessa gäller de allmänna stadgandena om yttrandefriheten i
regeringsformen.

Den mediatekniska utvecklingen går emellertid snabbt. Den särställning
som det tryckta ordet ur opinionsbildningssynpunkt en gång hade har gått
förlorad. Andra medier spelar en minst lika stor roll för en vital
samhällsdebatt som böcker, skrifter och tidningar.

En yttrandefrihetsgrundlag - som utreds av yttrandefrihetsutredningen,
som förväntas avsluta sitt arbete innevarande år - skulle en gång för alla - och
för alla medier - lägga bevisbördan på den som kräver inskränkningar i rätten
att ge uttryck också för aparta idéer. Det är en betydande vinst.
Introduktionen av en allomfattande yttrandefrihetsgrundlag skulle också på
etableringsområdet rensa ut kvardröjande föreställningar om att andra
medier än den tryckta skriften skulle lämpa sig sämre för den fria
etableringsrätt som är så självklar på tryckfrihetsområdet.

Mediautvecklingen

Den tekniska utvecklingen på massmediaområdet går nu mycket snabbt.
Det påverkar människors arbete och fritid. Inte minst på kulturområdet blir
förändringarna genomgripande.

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2319

Mot. 1981/82:2319

Allt fler skaffar sig videoapparater. De får därmed ett alternativ till det
statliga TV-monopolet och till biograferna. Men det blir också möjligt att
spela in och återvända till givande TV-program eller att hyra långfilmer. Det
är en felsyn att skilda media nödvändigtvis konkurrerar med varandra. De
kan även stödja varandra. Den som genom videogrammen får goda tillfällen
att se långfilmer kan bli mer, inte mindre, benägen att besöka biografer; den
som lär sig uppskatta musik via lättillgängliga kassetter går kanske oftare,
inte mer sällan, på konserter.

Satellitutvecklingen har tagit stark fart. Kabeltelevisionen är i många
länder under snabb utbyggnad. Detta skapar en helt ny situation för Sveriges
Radio-koncernen. Allmänt sett finns det anledning förmoda att en hårdnande
konkurrens leder till kvalitetshöjningar. Men kostnaderna för åtråvärda
program kommer att pressas uppåt. Därmed blir finansieringsfrågorna
alltmer aktuella.

Närradioverksamhet har bedrivits på försök sedan våren 1979. En rad
föreningar har funnit en ny möjlighet att nå medlemmar och allmänhet.
Arbetet har präglats av idealism och entusiasm. Inte minst de små,
resurssvaga organisationerna har genom frivilliga insatser väl kunnat hävda
sig. Runt om i landet väntar man på att få komma i gång med den vidgade
verksamhet som försöksperioden motiverar.

Denna dynamiska utveckling, varur några exempel här hämtats, påverkar
inom kultursektorn främst musiken och den rörliga bilden. Moderata
samlingspartiet hävdar att samhällets insatser på kulturområdet skall främja
frihet, mångsidighet och kvalitet. Denna syn präglar de konkreta förslag som
i det följande kommer att läggas.

Våra förslag utgår från övertygelsen om att människors rätt att fritt ge
uttryck för sina idéer och känslor är det fria samhällets livsnerv. Vi utgår
också från en uppfattning om andra media sorn jämställda med den tryckta
skriften ur yttrandefrihetssynvinkel. För oss är det synsättet naturligt även
innan grundlagen hunnit i fatt den tekniska utvecklingen.

* ~ ' !

Framlagda propositioner

Regeringen har vid i stort sett samma tidpunkt lagt tre propositioner, vilka
berör kultur- och massmediaområdet. Det gäller proposition 1981/82:128 om
vissa musikfrågor m. m., proposition 1981/82:111 om vissa filmfrågor m. m.
och proposition 1981/82:127 om närradioverksamhet.

Även om propositionerna innehåller många förslag sorn vi kan ställa oss
bakom ger de ett samlat intryck av oklarhet och ovillighet. Finansieringsbilden
är splittrad. Planeringssvårigheter kommer att uppstå. En negativ attityd
till ny teknik skymtar fram.

I förevarande motion redovisas moderata samlingspartiets syn på i
propositionerna upptagna frågor. Direkta yrkanden ställs i denna motion

Mot. 1981/82:2319

endast i anslutning till proposition 128. Övriga yrkanden framställs i särskilda
följdmotioner, i vilka det hänvisas till vad som anförts i denna motion.

I såväl musik- som filmpropositionen framhålls att de ökade insatserna
möjliggörs genom intäkter från en skatt på ljud- och videokassettband.
Någon proposition om sådan skatt föreligger dock inte. Den kommer inte att
framläggas för riksdagen innan motionstiden för här behandlade propositioner
löpt ut. Motioner i anledning av dessa propositioner måste därför bygga
på den ofullständiga kännedom om den kommande kassettskatten som
lagrådsremissen ger. Förutsättningarna kan i efterhand komma att förändras.
Detta sätt att presentera sammanhängande propositioner vid skilda
tidpunkter så att riksdagen saknar överblick över situationen är givetvis helt
oacceptabelt. Denna uppfattning bör riksdagen ge regeringen till känna.

Vissa musikfrågor m. m.

Bakgrund

Genom den mycket snabba teknologiska utvecklingen har möjligheterna
att kopiera bl. a. färdiginspelad musik ökat. Då man kan vänta sig en fortsatt
expansiv och teknisk utveckling för främst kassettbandspelaren, kommer
denna s. k. hemkopiering säkerligen att öka. Inspelningsapparaterna, främst
kassettbandspelarna, är numera ganska billiga och kräver föga tekniskt
kunnande. Detta medför att alla med små insatser kan göra inspelningar från
bl. a. radio och TV. Det är också mycket vanligt att man lånar skivor/
kassetter och kopierar. Kopieringen är i Sverige legal enligt upphovsrättslagens
bestämmelser om utnyttjande av verk för enskilt bruk (SFS 1960:729,
11 §). I vissa andra länder, exempelvis England, är all kopiering förbjuden.

Principiella skäl talar mot ett totalförbud av hemkopiering i Sverige. Det är
dessutom ett alltför stort ingrepp och torde f. ö. vara tämligen verkningslöst.
Förbudslinjen bör därför avvisas.

Kopieringen medför emellertid att avsättningen för originalinspelningar
minskar, och stagnationen i fonogramförsäljningen kan till viss del - som
bl. a. framhålls i kulturrådets rapport 1979:1 - förklaras av en intensifierad
kopieringsverksamhet. De ekonomiska villkoren för hela fonogrambranschen
försämras därigenom. Genom att det främst är s. k. hits som kopieras
försämrar detta möjligheterna för producenterna att göra s. k. smalare
inspelningar, som delvis finansieras av hitförsäljningen. Detta drabbar alla
medverkande i framställningen av ett fonogram, de musikaliska upphovsmännen
(kompositörer och textförfattare), de utövande konstnärerna
(artister och musiker) samt fonogramframställarna (grammofonbolagen). I
förlängningen medför en omfattande heminspelning risk för en utarmning av
den del av kulturlivet som inspelningen av fonogram utgör.

Det är därför viktigt att ovanstående rättighetsinnehavare kompenseras

1* Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2319

Mot. 1981/82:2319

för sitt inkomstbortfall på grund av inspelningen och får ersättning för det
omfattande utnyttjandet av deras skyddade alster. Den pågående upphovsrättsutredningen
har länge arbetat med detta problem och där bl. a.
diskuterat en avgift på oinspelade magnetband för att kompensera och
ersätta rättighetsinnehavarna. Kulturrådet föreslår i ovannämnda rapport en
avgift för privat kopiering av fonogram, men främst för att finansiera
samhällets stöd till fonogramproduktion.

Även om en avgift på oinspelade magnetband vore ett sätt att få in medel
till angelägna kulturpolitiska satsningar, får denna tanke inte sammanblandas
med behovet att ge kompensation till de rättighetsinnehavare som lider
skada av hemkopieringen.

Skivuthyrning är ett nytt inslag på fonogrammarknaden. För en mindre
avgift, 10-15 kr., kan en kund ta hem ett fonogram under en veckohelg och
själv göra en billig kassettinspelning.

Enligt Musikerförbundet har redan den privatkopiering som skett hittills
påverkat branschen i så hög grad, att ytterligare sådan får vittgående följder.
Om butiker sätter uthyrning i system kommer detta, enligt Musikerförbundet,
att ytterst drabba upphovsmännen, dvs. kompositörer, musiker m. fl.

Regeringen har föreslagit att straffet för piratkopiering av musik- och
videokassetter skall skärpas från nuvarande högst sex månaders fängelse till
högst två år. Jfr proposition 1981/82:152. Uthyrning av skivor är dock enligt
upphovsrättslagen tillåtet.

Mot den bakgrunden har upphovsrättskommittén fått uppdraget att
snabbehandla denna fråga särskilt. Utredningen har nyligen enats om att
föreslå en lagändring som innebär att sådan uthyrning skall läggas under
upphovsmännens kontroll. Därmed blir det omöjligt att hyra ut skivor utan
avtal i förväg med upphovsmän och producenter.

Det är även av största vikt att fonogramindustrin får möjlighet att fungera i
fri konkurrens och att statsmakterna inte genom olika åtgärder försämrar
dess villkor. Rikskonserters fonogramutgivningar har i mycket begränsad
omfattning bidragit till att målen för den statliga kulturpolitiken blivit mer
närliggande. Verksamheten ger en skev konkurrenssituation och försämrar
möjligheten för övriga fonogrambolag att överleva.

Lag om skatt på vissa kassettband

I fjolårets budgetproposition (proposition 1981/82:100, bilaga 12, s. 10)
anför utbildningsministern:

Kulturrådet har i sin rapport (1979:1) Fonogrammen i kulturpolitiken lagt
fram förslag om stöd till fonogramutgivning. Förslaget har remissbehandlats.
Enligt min mening finns det anledning att se kulturrådets förslag i ett vidare
sammanhang. Som påpekas i flera remissvar över rapporten har kassettekniken
lett till att privatkopieringen av musik i olika former ökat. Rättighetsinnehavare
av olika slag tillfogas härigenom en viss ekonomisk skada. Mot

Mot. 1981/82:2319

denna bakgrund har aktualiserats huruvida man genom en avgift på s. k.
tomkassetter kan kompensera rättighetsinnehavarna som grupp för denna
skada. Beredningen av denna fråga pågår f. n. inom regeringens kansli.

Riksdagen har tidigare (lagutskottets betänkande 1980/81:3) uttalat sig för
att en sådan avgift kan införas, dock under förutsättning att medlen går till
rättighetsinnehavarna, dvs. de som förlorar på den illegala hanteringen och
”hemkopieringen”. Rättighetsinnehavarna, dvs. artisterna, producenter och
fonogrambolag, har ett gemensamt intresse av insatser för att förbättra
marknadsföring och distribution av sina produkter.

I årets budgetproposition återkommer föredraganden till denna fråga.
Utbildningsministern anför (proposition 1981/82:100, bilaga 12, s. 12):

Som jag närmare kommer att utveckla under inledningen till avsnittet C.
Massmedier m. m. avser jag att senare föreslå regeringen att förelägga
riksdagen förslag om insatser på musik-, film- och bildområdena i syfte att
motverka de negativa effekterna av heminspelning på ljud- och videokassetter.
Dessa insatser kan också komma att beröra olika anslag under
förevarande avsnitt, såväl vad gäller anslagens storlek som fördelningen av
medel inom resp. anslag. Insatserna avses bli finansierade genom en särskild
skatt på ljud- och videokassetter.

Regeringen avser att föreslå en lag om kassettskatt. Förslaget skulle enligt
lagrådsremissen innebära 4 öre per spelminut på ljudkassetter, vilket ger en
prishöjning på 50 % på den mest sålda typen samt 25 öre per spelminut på
videokassetter, vilket ger en prishöjning på 75 % på de vanligaste banden.
Sådana orimliga skattenivåer skulle medföra en mängd lagtekniska och
andra problem, nämligen illegal import, hamstring och parallellimport av
märkesbanden, vilket bl. a. skulle skada den svenska tillverkningen. En
marknad för begagnade band med dithörande konsumentproblem på
framför allt videosidan skulle skapas bl. a. beroende på den stora svårigheten
att skilja inspelade och oinspelade band åt med tanke på att kopieringskostnaden
understiger kassettskatten.

Av den totala intäkten på 135 milj. kr. skall större delen, 90 milj. kr., gå till
statskassan och endast en mindre del fördelas mellan de kulturpolitiskt
angelägna satsningarna och olika upphovsrättshavare. Här är 8 milj. kr.
avsedda till musiksidan för fördelning till organisationerna, bl. a. STIM. Det
belopp som går till dem som lider skada av hemkopieringen förefaller alldeles
för litet. Detta är särskilt anmärkningsvärt då regeringen delvis använder
upphovsrättsliga argument för att motivera skatten.

Skatten har således karaktär av delvis specialdestinerad punktskatt.
Punktskatter bör dock ej utnyttjas om inte särskilda skäl föreligger såsom
t. ex. i fråga om alkoholbeskattningen. Specialdestinering är också olycklig
eftersom den binder statsmakterna på ett olämpligt sätt under det sedvanliga
budgetarbetet.

En påtaglig svaghet i förslaget är att så många olikartade ändamål dras in i

Mot. 1981/82:2319

hanteringen. Stöd till fria grupper, stöd till författare och t. o. m. läsfrämjande
insatser vid folkbiblioteken tas upp. Med detta är inte sagt att dessa
ändamål är mindre angelägna. Men självfallet borde samhällets stöd till
exempelvis författare och bibliotek kunna utformas så att det inte görs
beroende av en skatt på oinspelade kassetter.

En avgörande fråga vid bedömningen av förslaget är givetvis vilken
totaleffekt som kombinationen skatt-bidrag får på kulturlivet. Regeringen
synes ha utgått ifrån att en skatt som drabbar kultursektorn och ger staten
inkomster på ca 135 milj. kr. inte alls har någon negativ inverkan. Detta är
förvånande med tanke på de undersökningar som klarlägger att storkonsumenter
av oinspelade kassetter även är storkonsumenter av inspelade band
och grammofonskivor.

Att medel i hundramiljonersklassen sugs upp kommer därför sannolikt att
leda till en minskad försäljning inte enbart av oinspelade utan även av
inspelade kassetter och av grammofonskivor. Då återföringen till musiklivet
begränsas till ca 20 milj. kr. talar mycket för att slutresultatet för denna
sektor blir negativ.

Tankegångarna bakom skatteförslaget rymmer en kombination av motiv:
önskan att förstärka statskassan, önskan att bromsa ny teknik, önskan att
skaffa sig ett kulturpolitiskt styrinstrument, önskan att kompensera upphovsmännen
för inkomstbortfall. Endast det sistnämnda motivet är enligt
moderat uppfattning bärande.

En alternativ modell

Den offentligrättsliga principen i förslaget är således tveksam. Ersättningsformen
borde i stället vara helt upphovsrättslig. Därigenom kommer
uppbörden och avräkningen för dessa ersättningar att handhas av de
organisationer, vilkas medlemmar blir lidande av hemkopieringen. Från
upphovsmännens och andra rättsinnehavares synpunkt är det ett sämre
alternativ att införa en kassettskatt som står utanför lagen om upphovsrätt.
Den enda fördelen med en skatt är att den är lätt att indriva. Det skulle
emellertid sannolikt vara ganska lätt att genomföra ett upphovsrättsligt
ersättningssystem för kassetter eftersom den inhemska produktionen är
förhållandevis ringa och ersättningarna därför kan tas in i samband med
importen av det ersättningsbelagda materialet.

Vi anser därför att man i stället bör introducera ett system där en summa
tas ut som fördelas till upphovsmännen och andra rättighetshavare, dvs.
kompositörer, musiker, producenter etc., enligt en bestämmelse i upphovsrättslagen.
Rätten till ersättning skulle kunna göras gällande genom en
sammanslutning av rättighetshavare. Den gemensamma organisationens
styrelse beslutar sedan om medlens användning.

Redan en avgift på 1 öre per spelminut på ljudkassetter och 5 öre per
spelminut på videokassetter skulle ge ett förhållandevis stort belopp, totalt ca

Mot. 1981/82:2319

40 milj. kr. Genom att sätta denna lägre avgiftsnivå skulle man helt undvika
vissa tillämpningsproblem eftersom det då inte blir vare sig lönsamt med
illegal import i förhållande till riskerna eller att kopiera fri musik på
oinspelade kassetter.

Förutom den rent upphovsrättsliga kompensationen öppnar sig möjligheter
till insatser av annan karaktär. Vi vill här peka på några angelägna
områden inom musiksektorn och återkommer till frågan i anslutning till
behandlingen av film och videogram.

1. Stöd till enskilda fonogramproducenter enligt statens kulturråds förslag
i dess rapport 1979:1. - Vi bedömer som väsentligt att det enskilda initiativet
när det gäller utgivning av seriös svensk musik premieras och att småföretagen
ges en förbättrad arbetssituation. Stora bolag med ett mer varierat
utbud har tidigare själva kunnat finansiera utgivningar av seriös musik med
intäkter från utgivningar av underhållningsmusik inom olika genrer. Denna
möjlighet minskas till följd av försämrad lönsamhet och den omfattande
hemkopieringen. -1 detta sammanhang bör nämnas behovet av samordning
mellan alla producenter av seriös musik, dels för att eliminera risken för
dubbelutgivning, dvs. samtidig utgivning av samma objekt, men också för att
se till att man fyller ”tomma luckor” för att på så sätt främja utgivningen av
musik som eljest riskerar att inte bli inspelad. - Någon form av effektivt
samarbetsorgan vore säkerligen av värde.

2. Export av fonogram. Det är av stort intresse att kännedom om svensk
musik på ett effektivt sätt sprids till andra länder. Fonogrammet, främst
grammofonskivan, är därvid enligt erfarenhet det bästa medlet för detta
ändamål vid sidan av konsertframföranden. Fonogrammet blir effektivt
genom att det används både i radiosändningar och för privat bruk. - Export
av fonogram sker visserligen av både de större och de mindre företagen (inkl.
Rikskonserter), men denna verksamhet bör kunna utvidgas avsevärt. En
effektiv exportorganisation skulle kunna vara av stort värde. Även i detta fall
bör samarbete kunna etableras mellan Rikskonserter och de enskilda
producenterna.

3. Utgivandet av gemensam katalog. En viktig händelse är utgivandet av
den s. k. GLF-katalogen (Grammofonleverantörernas förening). Avsikten
är att den skall vara en gemensam katalog. Alla utgivningar finns dock icke
med, ofta på grund av kostnadsskäl, vilket i synnerhet gäller småföretagen i
branschen.

En del av intäkterna från den planerade kassettavgiften skulle kunna
användas till att finansiera produktion och distribution av denna katalog.

De problem som är förknippade med distribution av fonogram liknar dem
som råder vid distribution av böcker. Det är därför angeläget att fonogramdistributionen
kan tillgodogöras de erfarenheter från bokbranschen som
vunnits bl. a. inom AB Seelig & Co. Genom sina kataloger och mikrokort
(Mikrofiches) har den svenska bokbranschen till sitt förfogande ett katalog

Mot. 1981/82:2319

och informationssystem som i sin omfattning och detaljrikedom knappast har
sin motsvarighet i andra länder.

4. Utbildning av personal. Det finns bortåt 750 försäljningsställen för
grammofonskivor i landet. Av dessa är det bara ett par hundra som för skivor
med seriös musik. Troligen förhåller det sig så att endast ett tjugotal butiker
har personal som fått särskild utbildning på detta område. Det erfordras
alltså vissa utbildningsinsatser för att servicen i mindre kommuner skall bli
tillfredsställande.

5. Musikforskning och notutgivning. Ändamål inom området musikforskning
och notutgivning är viktiga ting för det statliga stödet till musiklivet.
Även medel från den av oss förordade kassettavgiften skulle dock kunna
komma dessa områden till del.

Enligt vår uppfattning är det i denna motion skisserade alternativet ägnat
att bättre än regeringsförslaget stärka förutsättningarna för kulturlivet och
kompensera rättighetshavarna för utnyttjande av deras insatser.

Moderata samlingspartiet avser att i anslutning till den aviserade
propositionen om skatt på vissa kassettband återkomma med ett mer
detaljerat förslag till upphovsrättslig avgift i enlighet med vad som här
redovisats.

Anslagsberäkningar i proposition 1981182:128

Anslagsberäkningarna i propositionen om vissa musikfrågor bygger på
existensen av en kassettskatt. Som framgått ovan avvisar vi denna skatt.
Vissa av de ändamål som upptages i propositionen är dock av den naturen att
de visserligen faller inom musikområdet men inte omedelbart kan bli
tillgodosedda med den av oss förordade upphovsrättsliga avgiften.

Det gäller:

Bidrag till nothyra 170 000

Bidrag till notutgivning av samtida svensk musik 190 000

Musikaliska akademien för utgivning av musikhistorisk

fonogramantologi 500 000

Dessa medel, tillsammans 860 000 kr., bör upptas under ordinarie anslag i

budgeten.

I proposition 1981/82:128 föreslås att talboks- och punktskriftsbiblioteket
skall fördela kompensation för kostnadsökningar vid bandinköp till följd av
skatt på oinspelade ljud- och videokassettband med totalt 4 500 000 kr. Då vi
avvisar denna skatt bortfaller behovet av att nu föreslå kompensationsmedel.
Den av oss förordade avgiften får vissa liknande effekter, dock endast mellan
en fjärdedel och en femtedel så stora. Vi avser att beakta detta förhållande i
anknytning till kommande förslag.

Mot. 1981/82:2319

Vissa filmfrågor m. m.

Filmpolitiken

Svensk filmpolitik präglas i mycket av det samarbete mellan staten och
filmbranschen som formuleras i det s. k. filmavtalet, träffat år 1963. Genom
avtalet bildades Svenska filminstitutet med uppgift att främja värdefull
svensk filmproduktion, att stödja utbildning och forskning inom filmens
område, att sprida kunskap om filmen, att bevara filmer av filmhistoriskt
intresse och i övrigt verka för ändamål inom filmens område.

Filminstitutets verksamhet finansieras dels med s. k. biograf avgifter, ca 40
milj. kr. per år, dels med statsbidrag, för budgetåret 1981/82 ca 18 milj. kr.
Enligt filmavtalet fördelas 65 % av avgifterna till skilda produktionsstödjande
ändamål, medan återstoden används för Filminstitutets övriga verksamhet.
Statsbidraget utgår med ca 16 milj. kr. till produktion av film och ca 1
milj. kr. vardera till restaurering av film samt import och distribution av
barnfilm.

Filmstödet utgår vidare till konstnärsnämnden för projektbidrag, statens
ungdomsråd för granskning av barnfilm, Folkets Husföreningarnas Riksorganisation
för spridning av kvalitetsfilm och till regeringens disposition för
bidrag till försök med filmvisning i nya former. För dessa ändamål utgår
tillsammans ca 6,5 milj. kr. Inom ramen för anslaget till statens biografbyrå
inryms medel för fraktstöd för film med 240 000 kr.

I proposition lil redovisas ett avtal mellan staten, filmbranschen och
videobranschen med innebörd att verksamheten hos Svenska filminstitutet
fortsätter. Avtalstiden är satt till nio år från den 1 juli 1982. Det är
tillfredsställande att detta avtal kunnat träffas, liksom att nu även videobranschen
ingår som avtalsslutande part. Enligt avtalet införs en avgift på
inspelade videogram, vilken tillför Filminstitutet ökade resurser om ca 20
milj. kr. per år.

Videobranschens medverkan har dock i ett avseende givits en egendomlig
form. Enligt 36 § får videobranschen säga upp avtalet, om skatten på
oinspelade videokassetter avskaffas. Regeringen avser, enligt vad som
uppges i proposition lil, att senare förelägga riksdagen förslag om en skatt
på vissa oinspelade kassettband. Det får anses märkligt att ett avtal om
avgifter på inspelade videokassetter knyts till detta ännu ej presenterade
förslag. Det är också oklart vilka förändringar i det kommande regeringsförslaget
som kan vidtas utan att filmavtalet indirekt rivs upp. Bestämmelsen
bör därför utgå. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

De biografavgifter och videoavgifter som inflyter till Filminstitutet skall
tillföras en fond, vilken även kan tillföras statsbidrag och andra bidrag.
Fondens medel skall användas för följande ändamål.

A. Lägst 20 % används för stiftelsens engagemang i produktion av svensk
film. Inom denna ram kan styrelsen avsätta medel för att möjliggöra

Mot. 1981/82:2319

förhöjda produktionsgarantier för långfilmer som har klart konstnärlig
inriktning.

B. Lägst 35 % används för produktionsgarantier till svenska långfilmer.

C. Lägst 5 % används för produktionsgarantier till svenska kortfilmer.

D. Lägst 5 % används för att främja spridning och visning av värdefull
film.

E. Högst 25 % används för stiftelsens gemensamma förvaltning, för
administrativa basresurser för verksamheten under punkterna A-D
samt i övrigt för de filmkulturella ändamål som stiftelsen skall främja i
sin verksamhet.

F. 3 % används av film- och videobranscherna för branschfrämjande
ändamål.

De föreslagna ändamålen, liksom medelsfördelningen dem emellan, synes
väl tillgodose stiftelsens syften.

Filminstitutet skall ledas av en styrelse om sju ledamöter och tre
suppleanter, utsedda av regeringen. Dessutom finns ett förvaltningsråd samt
fem nämnder: två garantinämnder för långfilm, en garantinämnd för
kortfilm, en visningsnämnd och en nämnd för barn- och ungdomsfilm.
Stiftelsen har vidare en verkställande direktör.

Denna konstruktion och de föreslagna organens utformning och uppgifter
föranleder inga invändningar med ett undantag. Enligt punkt 18 i (under)bilaga
3 skall närmare bestämmelser om produktionsgarantier till svenska
kortfilmer samt om sammansättning av och uppgifter för garantinämnden för
kortfilm fastställas av institutets styrelse i samråd med Svenska teaterförbundet
samt efter yttrande av Föreningen Sveriges filmproducenter och
videobranschen. I praktiken ges därmed Svenska teaterförbundet vetorätt
mot varje utformning av nämndens sammansättning och arbete som ej fullt ut
tillgodoser förbundets önskemål. Detta är givetvis olämpligt. Formuleringen
”i samråd” bör därför ersättas med ”efter samråd”. Denna uppfattning bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Enligt proposition lil skall den verksamhet med olika visningsfrämjande
åtgärder som f. n. pågår i statlig regi upphöra med utgången av budgetåret
1982/83 och därefter övertas av Filminstitutet. Denna överföring är
önskvärd. Däremot är förslaget att vissa organisationer skall garanteras stöd
av viss omfattning för att statsbidrag skall utgå till institutet överflödigt.
Verksamheten inom Sveriges förenade filmstudios och Bio Kontrastverksamheten
inom Folkets hus-föreningarnas riksorganisation fyller de
krav som kan ställas för bidrag och bör kunna påräkna stöd. Men skall
regeringen först pröva vilka organisationer som skall tillförsäkras bidrag på
viss nivå, och Filminstitutet sedan besluta vilka bidrag som skall utgå, skapas
en onödig byråkratisk omgång. Ansvaret i denna fråga kan med förtroende
överlämnas till institutet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ansvaret för granskning av barnfilm m. m. föreslås fr. o. m. den 1 juli 1982

Mot. 1981/82:2319

övergå från barnfilmrådet, som upphör, till Filminstitutets nämnd för barnoch
ungdomsfilm. Detta överensstämmer med tidigare önskemål från
moderat sida och bör på ett värdefullt sätt bidra till en rationell handläggning
av barnfilmfrågorna.

I ungefär en fjärdedel av landet pågår försöksverksamhet med fraktstöd
för film. Biografägare som visar vissa, av statens biografbyrå utvalda, filmer
erhåller ersättning för fraktkostnaderna. Den hittills bedrivna försöksverksamheten
ger ingen klar indikation på att detta är en möjlig väg för att nå ett
kvalitativt bättre filmutbud på biograferna. Trots detta föreslås i propositionen
att försöksverksamheten skall vidgas till att omfatta högst hälften av
Sveriges län. Denna medelväg mellan fortsatta försök i oförändrad
omfattning och verksamhet i hela landet synes vara en föga tjänlig metod att
skapa ett bättre beslutsunderlag. I stället bör försöken fortgå ytterligare
något år inom oförändrad kostnadsram. Anslaget C 1. Statens biografbyrå
bör därför upptas med 2 451 000 kr.

Till Svenska filminstitutets fond upptas ett belopp om 24 500 000 kr. inkl.
8,5 milj. kr. genom den föreslagna skatten på oinspelade band. Med tanke på
att avgiften på inspelade videogram tillför Filminstitutet nya medel om ca 20
milj. kr. och med hänvisning till vad som anförts angående skatt på
oinspelade band bör beloppet reduceras med 8,5 milj. kr. Det samlade
filmstödet, anslag C 2, bör därför upptas med 23 715 000 kr.

Videogramfrågor

I proposition lil behandlas även vissa videofrågor. Detta är naturligt med
tanke på det nära samband som finns mellan den traditionella filmen och
videomediet. I filmavtalet avses sålunda med film också videogram i alla de
fall där det är praktiskt lämpligt och motiverat.

Ur kulturpolitisk synvinkel är det viktigt att inte videogrammen som
sådana och möjligheten att ta del av seriösa konstnärliga produktioner
genom TV misstänkliggörs. En tendens till detta finns i proposition lili
formuleringen ”Återgivningen av biograffilm på videogram ger i bästa fall en
aning om den ursprungliga produkten”. Denna inställning liknar den som tar
sig uttryck i motståndet mot att med större eller mindre anpassning i TV
sända föreställningar från teater- och musikteaterscener. Självfallet kan inte
hela nyansrikedomen och stämningen överföras från ett medium till ett
annat. Men det är ändå en stor kulturell vinning att genom videogram eller
etersändningar ge människor i skilda delar av vårt land tillgång till filmer och
föreställningar, som de eljest saknat möjligheter att ta del av.

Proposition lil ser videosektorn i första hand som en inkomstkälla för
staten. I begränsad omfattning förs medel till närliggande kulturområden.
Videons egna kulturella och konstnärliga möjligheter beaktas nästan inte
alls. I någon utsträckning kommer förstärkningen av Filminstitutet även
videoområdet till del. Men det är signifikativt att stöd till produktion av

Mot. 1981/82:2319

värdefulla videogram aktualiseras - och då i blygsam omfattning - först om
intäkterna till institutets fond blir opåräknat höga.

Vidare föreslås, med utgångspunkt i videogramutredningen, en begränsad
försöksverksamhet för att pröva olika arbetsformer och distributionsvägar
vid lokalt arbete med video. Särskilda resurser föreslås för film- och
videogramproduktion inom museerna. Videogramproduktionen för döva
förstärks med 250 000 kr.

Mot de särskilda stöden finns ingen erinran att göra. Däremot har vi, som
tidigare redovisats, en principiellt annan syn på frågan om skatt på
oinspelade band. Skatten bör, enligt vår uppfattning, ej införas. Vi har i
stället förordat en upphovsrättslig avgift av mer begränsad omfattning.
Därmed undanröjs de nackdelar som tidigare redovisats beträffande skatten.
Samtidigt ges upphovsmännen en substantiell ersättning för de förluster som
ligger i att privat överspelning sker och försäljningen av inspelade band
därmed begränsas.

Den upphovsrättsliga avgiften skapar även en betydande resurs för
insatser på videogramområdet. Formerna för dessa har upphovsmännen att
besluta om. Men det kan finnas anledning rikta uppmärksamheten på det
ändamål, Stöd till produktion av värdefulla videogram, som finns upptaget
som en möjlighet i filmavtalet. Tillförs detta ändamål medel från den
upphovsrättsliga avgiften, skulle en sådan verksamhet snabbt kunna komma
i gång, ej som enligt proposition lil i en oviss framtid. I videogramutredningen
finns vidare förslag som är värda beaktande i sammanhanget.

Närradioverksamhet

Ett nytt etermedium, närradion, har tillkommit i Sverige. Dess första
sändning ägde rum i Jönköping den 24 april 1979. Närradion är helt skild från
Sveriges radio och dess olika programföretag. Närradion har i första hand
tillkommit för att främja föreningslivets yttrandefrihet och har sålunda en
annan uppgift än riksradion och lokalradion.

Närradion erbjuder föreningslivet en möjlighet att sända lokala radioprogram
på egna villkor. Ramen för verksamheten ges i en särskild närradiolag,
beslutad av riksdagen 1978. Tillstånd för föreningar och andra sammanslutningar
att sända närradio ges för ett år i taget.

Närradion bedrivs som försöksverksamhet i 16 sändningsområden på olika
håll i landet. Där utgör närradion en fjärde kanal. De sändande föreningarna
svarar själva för kostnaderna. Närradiokommittén, tillsatt efter regeringens
direktiv den 20 juli 1978, svarar för verksamheten, ger sändningstillstånd,
utvärderar försöksverksamheten m. m. Närradiokommittén har även att
svara för en försöksverksamhet med När-TV-sändningar på ett par orter.

Mot. 1981/82:2319

Viktigt beslut

Det var ett betydelsefullt steg i riktning mot en friare radio i vårt land som
togs när riksdagen 1978 beslutade om försöksverksamhet med närradio.
Närradion innebär ett betydande mått av etableringsfrihet i etern - en
sändningsverksamhet i ordnade former utanför monopolets ram.

Försöksverksamheten, som efter ett års förlängning nu pågått i bortåt tre
år, har givit så goda erfarenheter att det finns ett tillfredsställande underlag
för ett riksdagsbeslut om närradions permanentning. Närradio bör således
utan ytterligare dröjsmål erbjudas föreningslivet i landets 279 kommuner.

Starkt gensvar

Närradion möttes redan från början med starkt gensvar i skilda delar av
landet. 538 sammanslutningar på 116 orter anmälde förhandsintresse för att
delta i försöksverksamheten. Dessutom anmälde 68 riksorganisationer
principiellt förhandsintresse på sina lokala sammanslutningars vägnar.

Närradions sändningar bedrivs sedan 1979 i 16 försöksområden. En livlig
utbildningsverksamhet i föreningarnas egen regi föregick sändningsstarterna.

En mängd olika slags organisationer deltar i försöksverksamheten, som
efter riksdagsbeslut i november 1980 utsträcktes fram till den 1 juli 1982.
Religiösa samfund har svarat för dryga 40 % av sändningarna. Här har det
klart och tydligt visats att speciellt kyrkornas ofta uttalade behov och vilja att
nå ut med sina budskap till människorna också kommit till praktiskt uttryck i
närradioverksamheten.

Verksamheten

Redan den 30 november 1980 kunde närradiokommittén redovisa 341
deltagande föreningar och samfund med egna sändningstillstånd. Dessutom
deltog ytterligare ett antal föreningar på andra sammanslutningars sändningstillstånd.
Under de första 20 månadernas försöksverksamhet hade man
sänt ca 31 000 timmar närradio. Under vecka 39 år 1980 uppgick sändningstiden
till 554 timmar.

En del av de sändande sammanslutningarna har fallit bort. Men fler har
tillkommit. I dag uppskattas antalet sändningstimmar per vecka till ca 550.
Ca 400 sammanslutningar svarar i varierande grad för denna omfattande
verksamhet i etern. Man räknar med att närradion fram till nu sänt ca 60 000
timmar program av olika slag.

Televerket svarar för programledningar och sändare på samtliga försöksorter.
I Karlstad svarar televerket även för sändningsstudio. På andra orter
har föreningar i stor utsträckning gått samman om studios, vilket givetvis
förbilligar kostnaderna. Televerket har tagit ut en årshyra på 8 000 kr. för
varje sändare, en kostnad som delas mellan sändande föreningar.

Mot. 1981/82:2319

/ andra länder

Radiosändningar i föreningars regi och med begränsad räckvidd förekommer
i olika länder. Närradiokommittén ger i sitt betänkande 1981:13 en 16
sidor lång redogörelse för utvecklingen på detta område i några länder. I
Italien är såväl radio- som TV-sändningsverksamheten oerhört decentraliserad.
År 1979 fanns i Italien 2 800 privata radiostationer och närmare 700
TV-stationer.

I Norge har en försöksverksamhet med närradio just påbörjats. Den har
mötts med mycket stort intresse sedan den i fjol nytillträdda regeringen som
en av sina första åtgärder lade fram förslag till stortinget om närradioetablering.

Erfarenheter

Försöksverksamheten med närradio i vårt land har mött förvånansvärt få
problem. Erfarenheterna är påtagligt positiva. Närradion erbjuder föreningslivet
en unik möjlighet att utnyttja yttrandefriheten. Främst är det små
föreningar som utnyttjar denna möjlighet. Mängden av olika intresseinriktningar
kan genom närradion nå kontakt med en större publik än vad som
eljest vore möjligt. Invandrargrupper kan sprida information både till sina
landsmän och till svenska medborgare. Religiösa samfund kan i etern föra ut
sitt budskap och sina gudstjänster med sång och musik utan att i åratal vänta
på att möjligheten eventuellt skall öppnas i Sveriges radio.

Så kan även politiska partier och fackliga sammanslutningar använda
närradion för sina budskap. Även föreningar med musik som huvudsaklig
verksamhet ges möjlighet att erbjuda lyssnare sin form av intresseinriktning.
Musikinslagen i närradion är på sina håll så omfattande att det funnits
anledning till kritik och därav följande åtgärder hos den sändningsbeviljande
närradiokommittén. Det bör emellertid inte ses som negativt att närradion
erbjuder musik av varierande slag. Musikunderhållning uppfattas ju i
allmänhet som något positivt, och även närradion bör kunna tillfredsställa
underhållningsbehov hos allmänheten.

Idealitet aktiverar

Närradiokommittén redovisar i sitt betänkande 1981:13 en allsidig bild av
erfarenheter fram till slutet av 1980. Eftersom försöksverksamheten fortsatt i
positiv riktning, finns det anledning att här återge några av kommitténs
synpunkter och slutsatser. Det är bl. a. viktigt att konstatera att även små
sammanslutningar kan delta i närradio till låg kostnad. Verksamheten bygger
i huvudsak på frivilliga insatser, och den tekniska utrustning som krävs vid
sidan av studios har av de flesta sändande föreningar inköpts till relativt små
kostnader.

Mot. 1981/82:2319

Närradion har, skriver närradiokommittén, bl. a. aktiverat medlemmar i
olika sammanslutningar till insatser på det lokala planet. Genom den lokala
bestämmanderätten över programmen befrämjas decentraliseringen.
Reklamförbudet i närradio har förebyggt att programmen används i
kommersiellt syfte. Övertrampen mot reklam- och sponsringsförbudet har
varit ytterst få under hela den snart treåriga försöksverksamheten.

I betänkandet konstateras, att det finns dagliga bevis för att närradion
svarar mot behov som andra media inte tillgodoser. Närradions program är
ofta också av annan karaktär än dem som Sveriges radio erbjuder.

Allemansradion

Närradions program, och i synnerhet dess verksamhetsformer, skiljer sig
också från den försöksverksamhet som Sveriges Lokalradio AB (LRAB)
bedriver i Ängelholm och Ljusdal under beteckningen allemansradio.
Föreningar och enskilda erbjuds att delta i försöken.

Allemansradion utgör inget alternativ till närradion. Allemansradion är en
del av lokalradion och lyder under dess ansvarighetslag. Medan närradion
bygger helt på idealitetens grund är det fast anställda medarbetare i
lokalradion som biträder vid eller helt svarar för inspelningar i allemansradion.
Sändningarna sköts av LRAB. Det leder till stora kostnader.

Förutom stora investeringar räknar LRAB med att allemansradion skulle
kosta ca 500 000 kr. per år och sändare. För 100 orter skulle det således röra
sig om ca 50 milj. kr. i årliga kostnader. Ändå skulle det röra sig om ett
begränsat antal sändningstimmar per vecka.

Närradion billig

Detta kan jämföras med de blygsamma belopp som närradions verksamhet
för med sig och som på sändningsorterna bekostas av föreningarna själva.
Totalt har de sändande sammanslutningarna under första verksamhetsåret
haft kostnader på 3,8 milj. kr., och i detta belopp ingår då initialkostnader i
utrustning och studios. Ca 70 % av de sändande föreningarna har lagt ned
mindre än 10 000 kr. på sitt första verksamhetsår i etern.

En färsk undersökning som närradiokommittén gjort visar att kostnaderna
även under den fortsatta försöksverksamheten är låga. De 136 sammanslutningar
som fullständigt svarat på enkäten har fram till halvårsskiftet 1981
tillsammans genomfört ca 21 200 sändningstimmar och ca 30 000 program.
De redovisar kostnader på tillsammans 4,8 milj. kr. 60 % utgör investeringsoch
driftskostnader, omkring 20 % upphovsrättsavgifter och ca 17 %
kostnader för lön eller arvode till medarbetare. I de 136 föreningarna deltar
varje vecka över 800 föreningsmedlemmar. De lägger ned ca 3 600
arbetstimmar ideellt i programproduktionen. Genomsnittsföreningen i
enkäten har deltagit i drygt 22 månader fram till halvårsskiftet 1981 och under

Mot. 1981/82:2319

denna tid producerat 223 program under 156 sändningstimmar. Den
genomsnittliga programkostnaden är 159 kr. Kostnaden per sändningstimme
blir 227 kr.

Nöjda föreningar

I betänkandet 1981:13 framgår det att de sändande sammanslutningarna
generellt sett är nöjda med närradioverksamheten. Närmare 80 % anser att
närradion behövs, och lika många anser att närradion bör permanentas.
Endast sex föreningar (3 %) föreslår samarbete med lokalradion.

Idealiteten inom föreningslivet och de religiösa samfunden är närradions
styrka. Kritiska förutsägelser om att endast ekonomiskt starka organisationer
(exempelvis politiska partier och kyrkor) skulle orka med och komma att
utnyttja närradion har helt vederlagts av den snart treåriga försöksverksamheten.
Det frivilliga engagemanget ligger djupt förankrat i den svenska
folkrörelsetraditionen, ett faktum som kommer till klart uttryck i närradioverksamheten,
där små och ekonomiskt svaga föreningar bedriver en väl så
aktiv sändningsverksamhet som större och ekonomiskt starka organisationer.
Intresset för närradion hos de små är dessutom betydligt större än hos de
stora.

Regeringens proposition 1981/82:127

Närradiokommittén har i sitt betänkande föreslagit att närradion efter
hand skall byggas ut över hela landet. I regeringens proposition 1981/82:127
om närradioverksamhet föreslås ”en successiv utbyggnad” och att närradioverksamheten
i fortsättningen får bedrivas i fastare former än hittills.
Föredragande statsrådet talar också om ”en försiktig utbyggnad

Av dessa något luddiga formuleringar får man ingen klarhet i vilken
utbyggnadstakt regeringen tänkt sig.

Vad innebär en ”försiktig utbyggnad”? Säg att det genast anmäls starkt
intresse från föreningslivet i 100 av landets kommuner. Skall det då ta tre,
fem eller kanske tio år innan alla fått sändningstillstånd?

Moderata samlingspartiet anser att det är föreningslivets önskemål om
närradio som skall styra utbyggnadstakten. Närradiomyndigheten i Stockholm
får inte bli en regleringsbyråkrati som hindrar närradions utbyggnad på
grund av en onödig restriktivitet som statsmakterna av grumliga skäl
beordrat. I propositionen hänvisas till televerkets möjligheter att investera i
nya sändare. Detta motiv skapar regeringen själv genom att i förslaget till
närradiolag (6 §) föreslå att ”närradio får sändas bara över sådana
radiosändare som televerket ställer till förfogande”.

Moderata samlingspartiet motsätter sig en sådan inskränkning. I enlighet
med den provisoriska närradiolagen är det under försöksverksamheten
tillåtet för sammanslutning att själv anskaffa sändare och svara för

Mot. 1981/82:2319

sändarverksamheten såvitt tillstånd givits av närradiomyndigheten och
televerket godkänt sändaren. Närradiokommittén föreslår att detta även
fortsättningsvis skall gälla.

Moderata samlingspartiet delar den uppfattningen. Det finns ingen
anledning att ge televerket monopol på närradioområdet, ”föreningslivets
egen radio”. Närradiosändarna är f. ö. relativt billiga. Prisläget är
20 000-50 000 kr. Anser sig televerket inte ha råd att investera i tillräckligt
många sändare kan föreningslivet själva skaffa sådana.

Televerket bedömer att närradion kan fördelas i första hand en frekvens i
varje kommun, alltså i princip 279 sändare. I Norrland finns frekvenser för
fler sändare än en i varje kommun. 70 % av landets befolkning kan nås med
god hörbarhet i en närradio som byggs ut så långt frekvensresurserna
medger.

Administration

Som ett ytterligare skäl för restriktivitet i utbyggnadstakten uttalar
föredragande statsrådet önskemålet ”att så långt möjligt begränsa den
centrala administrationen för närradioverksamheten”. Argumentet kan
synas bestickande men kan inte godtas som motiv för en förhalning av
närradions utbyggnad. Redan i dagens läge har ett stort antal föreningar i
skilda kommuner runt om i landet uttalat sitt intresse för att komma i gång
med närradiosändningar. Det är sannolikt att ett riksdagsbeslut om utbyggd
närradioverksamhet oavsett tempot kommer att medföra ett stort antal
ansökningar om sändningstillstånd. Närradiokommittén och därefter den
föreslagna närradionämnden har då att ta ställning till dessa ansökningar.
Administrativt sett torde det knappast bli mera betungande för närradiomyndigheten
att i restriktiva former välja ut lämpliga (?) sändningsorter än
att meddela televerket vilka orter som har föreningar som vill sända och att
ge dessa sändningstillstånd.

Administrationen kan också till stor del läggas på de sändande föreningarna
som under försöksverksamheten organiserat sig i praktiska former
(närradioföreningar). Det bör vara möjligt att bilda närradioföreningar på
alla nya sändningsorter och att dessa fördelar sändningstider och svarar för
lokal administration av närradioverksamheten.

Etiska regler

Föredragande statsrådet uttalar sig i propositionen mycket positivt om
närradion och den försöksverksamhet som pågått sedan våren 1979. Likväl
hävdar han att ”verksamheten ännu inte kan sägas slutgiltigt ha funnit sina
former”. Några brister kan han dock inte påvisa - endast behovet av etiska
regler och skärpta regler för sändande föreningar anges som förklaring till
påståendet.

Mot. 1981/82:2319

Till detta skall sägas att de etiska reglerna förutsätts tillkomma genom de
sändande sammanslutningarnas eget initiativ och att de skärpta kraven redan
föreslås i propositionen.

Omotiverat hinder

Statsrådets förslag om en fortlöpande redovisning av ytterligare erfarenheter
från närradioverksamheten kan heller inte motivera en förhalning av
utbyggnaden och ett hinder för permanentning av närradion. Ännu mindre
finns det skäl att låta lokalradions försök med s. k. allemansradio utgöra
hinder för föreningslivet i vårt land att få sända närradio.

Den dyrbara försöksverksamheten med allemansradio visar tydligt att
denna programform icke utgör något alternativ till närradion. Statsrådet
uttalar dessutom själv i propositionen att närradion och allemansradion
företer viktiga principiella olikheter ”och att närradion skiljer sig så
väsentligt från den allmänna rundradion att det ter sig naturligt att tala om ett
annat slags radio”.

Någon fortsatt jämförande verksamhet med allemansradio är icke
motiverad från någon utgångspunkt. Vill statsrådet ge lokalradion möjlighet
att bedriva allemansradio skall detta icke få utgöra ett hinder för en
permanentning av närradion.

Permanenta nu!

Moderata samlingspartiet anser att försöksverksamheten med närradio
pågått tillräckligt länge och givit så goda erfarenheter att riksdagen nu bör
fatta beslut om en permanentning av verksamheten. I riksdagsbeslutet bör
klart framgå att närradion skall erbjudas föreningslivet i landets samtliga 279
kommuner. Lämpliga sändare för närradion skall få sättas upp och
sändningstillstånd ges efter hand som föreningar och andra sammanslutningar
i kommunerna anmäler intresse.

Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1981/82:128,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om framläggande av propositioner,

3. att riksdagen till Bidrag till Musikaliska akademien under
nionde huvudtiteln för budgetåret 1982/83, utöver i proposition
1981/82:100 bil. 12 upptagna medel, anvisar ytterligare 500 000
kr.,

Mot. 1981/82:2319

4. att riksdagen till Vissa bidrag till teater-, dans- och musikverksamhet
under nionde huvudtiteln för budgetåret 1982/83,
utöver i proposition 1981/82:100 bil. 12 upptagna medel,
anvisar ytterligare 360 000 kr.

Stockholm den 24 mars 1982

GÖSTA BOHMAN (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

NILS CARLSHAMRE (m)

ERIK HOVHAMMAR (m)

INGRID SUNDBERG (m)

PER PETERSSON (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

LARS F. TOBISSON (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
ALLAN HERNELIUS (m)

ALF WENNERFORS (m)

GOTAB 70843 Stockholm 1982