Motion
1981/82:2316
Gösta Bohman m. fl.
Ändrade regler för räntebidrag och bostadsbidrag m. m. samt
införande av en hyreshusavgift (prop. 1981/82:124)
I propositionen föreslås en extra upptrappning av den garanterade räntan
för åren 1983, 1984 samt 1985 för hyreshus, bostadsrättshus samt egna hem.
De föreslagna extra upptrappningarna beräknas innebära en budgetförstärkning
med ca 850 milj. kr. år 1983/84,1 285 milj. kr. 1984/85 och 1 770 milj. kr.
år 1985/86.
Det statliga bostadsfinansieringssystemet med en garanterad ränta som
höjs lika mycket varje år infördes med utgångspunkt i en väsentligt lägre
inflationstakt än den vi haft sedan systemet infördes. Den årliga upptrappningen
blir i förhållande till den garanterade räntan allt mindre ju äldre huset
är. Följden av systemet är att den garanterade räntan höjs för litet i gamla hus
i förhållande till nya. En ökning av uppräkningstakten för småhus har redan
beslutats av riksdagen. Ändringen kommer att vara fullt genomförd 1983.
I motion 1981/82:2018 av Gösta Bohman m. fl. samt i motion 1981/82:1549
av Rolf Dahlberg m. fl., avlämnade under den allmänna motionstiden,
föreslås åtgärder för att skapa paritet mellan bostadsårgångarna i räntehänseende.
I motionerna föreslås att den garanterade räntan för flerfamiljshus
höjs med 8 % årligen, vilket innebär en räntesats på 3,0 år 1, 3,24 år 2,
3,50 år 3 osv. Den av riksdagen beslutade ökade uppräkningstakten för
småhusen samt den i motionen föreslagna höjningen av den garanterade
räntan med 8 % årligen skapar enligt vår mening kostnadsneutralitet mellan
olika upplåtelseformer.
Den i propositionen föreslagna extra upptrappningen av den garanterade
räntan kommer i oproportionerlig grad att drabba bostadsrättshus. Bostadsrättsfastigheter
med paritetslån kommer enligt förslaget att drabbas av en
dubbelt så hög extra upptrappning som hyresfastigheter med motsvarande
ålder och låneform. Beträffande räntelånen blir enligt förslaget upptrappningen
ca 20 % högre än för hyresfastigheter. De räntebesparingar förslaget
förväntas innebära fördelar sig till klar nackdel för bostadsrätterna som trots
att de bara svarar för 15 % av den svenska bostadsmarknaden står för 27 %
av besparingen år 1985/86. Denna snedfördelning strider mot den allmänna
uppfattningen att kostnadsneutralitet skall råda mellan olika upplåtelseformer.
Vi motsätter oss förslaget att höja de garanterade räntorna mer för
bostadsrättshus än för hyreshus.
De förändringar i upptrappningen av den garanterade räntan som föreslås i
motion 1981/82:2018 av Gösta Bohman m. fl. samt i motion 1981/82:1549 av
Rolf Dahlberg m. fl. ger en rättvis belastning på de olika upplåtelseformerna
1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2316-2318
Mot. 1981/82
2316-2318
Mot. 1981/82:2316
2
samtidigt som den nödvändiga besparingen för statskassan blir avsevärt
större.
Hyreshusavgift
1 propositionen föreslås att en hyreshusavgift införs för äldre fastigheter.
Fastigheter med värdeår före 1958 skall årligen betala en extra avgift
motsvarande 2 % av taxeringsvärdet. De fastigheter som berörs av förslaget
utgörs av dem som anges med koderna 21, 22, 24 samt 28 i fastighetstaxeringslagens
2 kap. 2 §. Dessa är byggnader med huvudsakligen bostäder,
byggnader som innehåller både bostäder och lokaler samt byggnader med
huvudsakligen lokaler. Hit hör även saneringsfärdiga hyreshus samt obebyggd
tomtmark för framtida användning som bostadsfastighet. Bakgrunden
till förslaget om införande av hyreshusavgift är att höjningen av de
garanterade räntorna i det nyare beståndet sägs leda till - via bruksvärdessystemet
- att oacceptabla vinster uppstår i det äldre hyreshusbeståndet.
Vi är starkt kritiska till denna hyreshusavgift som de facto är en skatt på
boende. Vår kritik gäller såväl motiven bakom avgiftens införande som de
effekter som med nödvändighet följer av den.
Det rådande bruksvärdessystemet innebär att de allmännyttiga bostadsföretagen
är ”prisledande”, dvs. att de hyresnivåer som etableras i det
allmännyttiga beståndet blir de högsta på marknaden. Hyrorna i det privata
beståndet får inte ligga över bruksvärdesnivån. Hyrorna i detta bestånd
fastställs genom förhandlingar och inte genom automatik. Den i propositionen
framförda hypotesen att de minskade räntebidragen skulle slå igenom i
form av vinster för fastighetsägare som motsvarar bortfallet i räntebidrag är
därför sakligt ogrundad. Enligt vår mening finns det av enbart denna
anledning inga skäl för införande av en särskild avgift för äldre fastigheter.
Förvaltningen av framför allt det äldre enskilt ägda fastighetsbeståndet av
bostadshyreshus har under senare delen av 1970-talet gått med kraftiga
underskott. Förklaringar till detta är bland annat en förhållandevis svag
hyresutveckling, kraftiga ökningar av drifts- och underhållskostnaderna samt
det höga ränteläget.
Avgiften, som alltså förväntas inbringa 490 milj. kr. 1983/84, kommer att
drabba det privatägda bostadsbeståndet mycket hårt. Ungefär tre fjärdedelar
av de privatägda bostadshyreshusen är byggda före år 1950 och drygt
hälften under 1930- och 1940-talen. Husen är således relativt gamla och
därtill relativt små. Husen ägs i huvudsak av fysiska personer som själva
också sköter förvaltningen. Ägaren, som oftast bara har en eller ett par
fastigheter, har i regel ett mycket gott förhållande till sina hyresgäster. Dessa
trivs i allmänhet också mycket bra med sina boendeförhållanden, vilket
bland annat tar sig uttryck i en låg omflyttning. För dessa många små
fastighetsägare och de boendemiljöer de representerar skulle en ytterligare
Mot. 1981/82:2316
3
beskattning av fastigheterna utan motsvarande intäktsökningar kunna få
mycket svåra konsekvenser. Avgiften riskerar att leda till en väsentligt ökad
fastighetsomsättning, vilket inte är någon önskvärd utveckling från samhällets
synpunkt.
I den händelse fastighetsägarna kan kompensera den ökade ekonomiska
bördan med ökade hyror, innebär det att hyresgästerna i dessa fastigheter får
betala för att de inte bor i statligt belånade och därmed räntestödda
flerfamiljshus. Detta kan inte accepteras. Skulle fastighetsägarna inte
kompenseras ökar i stället underskottet, samtidigt som i en proposition
aviseras om begränsningar i möjligheten att kvitta underskott i en
förvärvskälla mot överskott i andra. Möjligheterna att behålla fastigheterna
skulle väsentligt försämras. Det berörda fastighetsbeståndet består av
70 000-75 000 taxeringsenheter motsvarande ca 1 000 000 bostadslägenheter,
vilket utgör omkring hälften av lägenheterna i flerfamiljshusen.
Den föreslagna avgiften kan också jämföras med det kommunala
garantibeloppet. Detta utgör f. n. 1,5 % av taxeringvärdet. Även om
fastigheten går med förlust eller med lägre överskott än 1,5 %, skall
garantiskatten betalas. Vid en kommunal utdebitering på 30 kr. utgör den
30 kr. x 1,5 % x taxeringsvärdet, dvs. 0,45 % av taxeringsvärdet. Avgiften,
som också skulle tas ut om fastigheten går med förlust eller med mycket litet
överskott, föreslås för år 1983 tas ut med 1 % av fastighetens taxeringsvärde
för att öka till 2 % för år 1985. Avgiften skulle således bli betydligt högre än
den redan ofta betungande garantiskatten.
Vi finner även skäl att rikta kritik mot avgiftens konstruktion. Avgiften
syftar till att kompensera för bruksvärdessystemets effekter på prisbildningen
för hyreslägenheterna. Det är därför märkligt att fastighetsenheter som
inte utgörs av hyreshus skall drabbas av avgiften. Omkring 250 000-280 000
bostadsrättslägenheter kommer att påföras hyreshusavgiften, trots att
bostadsrätterna inte ingår i bruksvärdessystemet. Vidare skall även lokalhusen
påföras avgiften, trots att dessa hus inte har med boende över huvud taget
att göra. Vi finner det även märkligt att saneringsfärdiga fastigheter samt
obebyggda tomter skall påföras en avgift vars syfte, enligt propositionen, är
att utjämna boendekostnader i hyreshusbeståndet.
Avgiften skall enligt förslaget påföras fastigheter med värdeår före 1958.
Vi finner skäl att kritisera valet av värdeår som bas för uttaxeringen av
avgiften, därför att begreppet värdeår dels saknas i en icke oväsentlig del av
beståndet (enligt ett examensarbete på tekniska högskolan i Stockholm nr
126:1979 av Dag Klerfelt, Ann-Cathrin Waara samt Erik Carlegrim saknas
värdeåret över huvud taget för 4 % av fastigheterna), dels är ”luddigt”
definierat.
I detta sammanhang är det därtill värt att påpeka att ”hyreshusavgiften”
till sin konstruktion är sådan att den egentligen är en straffskatt på äldre
fastigheter. För att en offentlig pålaga skall betecknas som avgift fordras att
Mot. 1981/82:2316
4
avgiftsbetalaren erhåller någon motprestation från den allmännas sida, vilket
inte är fallet med den i propositionen föreslagna avgiften.
Räntebidragen infördes för att hålla nere kapitalkostnaderna för nyare
fastigheter. När samhällsekonomiska skäl påkallar en begränsning av det
statliga räntestödet får detta inte innebära nya regleringar. Hyreshusavgiften
kommer att drabba de fastigheter som fått klara sig utan statligt räntestöd.
Inte heller kan bruksvärdessystemet tillåtas motivera nya statliga regleringar
på bostadsmarknaden. I händelse av att bruksvärdessystemet får de
konsekvenser som anförs i propositionen är det hyressättningssystemet som
skall ändras.
Mot denna bakgrund avvisar vi införande av en skatt på äldre hyreshus.
Produktionskostnadsanpassad belåning av egnahem
I propositionen föreslås att produktionsanpassad belåning skall tillämpas i
fråga om gruppbyggda småhus som upphandlas i konkurrens. Temporärt
föreslås att sådan belåning även skall gälla gruppbyggda egnahem som
upphandlas efter förhandling eller utförs som egenregibygge. I motion
1981/82:2018 av Gösta Bohman m. fl. framförs ett sådant krav, och vi hälsar
med tillfredsställelse regeringens förslag. Det innebär förbättrade finansieringsmöjligheter
för småhusen. Emellertid finner vi inga skäl för den
temporära konstruktion regeringen föreslår. I stället bör de nya reglerna
permanentas.
Ändrade regler för återbetalning av lån vid överlåtelse av småhus
I propositionen föreslås en begränsning i rätten att få överta statliga lån vid
försäljning av äldre småhus. Motivet sägs vara en önskan att av statsfinansiella
skäl påskynda återbetalningen av utestående lån inom bostadsdepartementets
ansvarsområde.
Enligt moderata samlingspartiets principiella uppfattning skall samhället
underlätta bostadskonsumenternas valfrihet. För att valfriheten skall ges
reellt innehåll fordras att bostadsmarknaden fungerar. Sålunda måste
bostadsproduktionen möta efterfrågan så att inte bostadsbrist uppstår och
bostadspriserna av det skälet trissas upp. Reglerna om köp och försäljning
måste ge goda förutsättningar för en smidigt fungerande bostadsmarknad,
vilket innebär att de måste utformas så att hänsyn tas till behovet av en
tillräcklig omsättning av bostäder. Detta innebär att subventioner och andra
styrinstrument inte får minska benägenheten att byta bostad när exempelvis
hushållens sammansättning eller ekonomi förändras.
Regeringsförslagets inverkan på statens kostnader för räntebidrag är
försumbar och torde endast uppgå till några miljoner kronor per år i ett
anslag på 9 miljarder kronor. Den statsfinansiella konsekvensen begränsas
Mot. 1981/82:2316
5
till att ökningstakten i den statliga lånestocken på i dag över 50 miljarder
kronor dämpas något.
För bostadskonsumenterna innebär förslaget att köparen av ett begagnat
småhus antingen måste erlägga en högre kontantinsats eller utöka belåningen.
Bostadskonsumenternas möjligheter att öka kontantinsatsen torde vara
mycket begränsade. Kontantinsatsen är redan i dag väsentligt mycket högre i
ett begagnat småhus än i ett nytt. Utökad rebelåning förutsätter att
kapitalmarknaden för begagnade fastigheter måste expandera. Räntan för
dessa lån överstiger som regel bostadslåneräntan, vilket innebär ökade
boendekostnader för köparen. För säljaren innebär förslaget ökade svårigheter
att sälja fastigheten.
Sammanfattningsvis konstateras att förslaget medför betydande nackdelar
för både köpare och säljare av begagnade småhus och detta utan att några
budgetmässiga fördelar uppstår för staten.
Flertalet fastighetsförsäljningar beror på ändrade arbets- eller familjeförhållanden.
Det är, som tidigare framhållits, ett samhällsintresse att
rörligheten på bostadsmarknaden underlättas. Med hänsyn härtill och till de
synnerligen begränsade fördelar förslaget innebär från samhällsekonomisk
synpunkt avstyrker vi föreslagen ändring av reglerna för återbetalning av
statliga lån i småhus.
Hemställan
Med hänvisning till vad ovan och i motionerna 1981/82:1549 och 2018
framförts hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om extra upptrappning
av den garanterade räntan och godkänner vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om införande av en
hyreshusavgift,
3. att riksdagen med anledning av vad i propositionen anförts
uttalar att produktionskostnadsanpassad belåning av småhus
skall tillämpas enligt vad i motionen anförts,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändrade regler för
återbetalning av lån vid överlåtelse av småhus.
Mot. 1981/82:2316
Stockholm den 24 mars 1982
GÖSTA BOHMAN (m)
H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
LARS F. TOBISSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
PER PETERSSON (m)
L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung
NILS CARLSHAMRE (m)
INGRID SUNDBERG (m)
INGEGERD TROEDSSON
ALLAN HERNELIUS (m)
ALF WENNERFORS (m)