Mot. 1981/82

2283-2284

Motion
1981/82:2283

Lars Werner m. fl.

Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling
(prop. 1981/82:102)

Totalförsvaret

Varje nations motståndskraft är beroende av att det råder bred enighet
bland medborgarna om att nationen är värd att bevara. Detta gäller oavsett
vitt skilda uppfattningar om samhällssystemets utformning. De åtgärder
som vidtas av statsmakterna i säkerhets- och försvarspolitiska frågor måste
vara tillförlitliga och skapa förtroende för den förda politiken.

1 Sverige har deklarationen om alliansfrihet i fred och neutralitet i krig en
bred, folklig förankring. Men den motsvaras inte på ett trovärdigt sätt av
den faktiska utvecklingen.

De svenska statsledningarna under de senaste decennierna har långtifrån
utnyttjat de möjligheter som funnits till att stärka samhället och därigenom
öka motståndskraften. Sverige har utvecklats på de privata vinstintressenas
villkor, vilket inneburit en snedvridning i användningen av de tillgängliga
resurserna. Det gäller såväl utnyttjandet av naturrikedomar som
näringspolitik och befolkningsfördelning. Utlandsberoendet har ökat, och
det har skett ensidigt med marknadsekonomierna i den industrialiserade
världen. Utbytet med planekonomierna och tredje världen har stagnerat
och i vissa fall t. o. m. minskat.

Förmågan att försöija befolkningen med livsviktiga varor och tjänster
vid en avspärrning eller en krigssituation har drastiskt försämrats och är på
en del områden helt omöjliggjord. Skyddet av befolkningen mot verkningarna
av dagens vapensystem är långtifrån tillräckligt och garanterar inte
ens någon säkerhet vid stridshandlingar utanför Sveriges territorium.

Den bistra slutsats som måste dras är att Sveriges nationella självständighet
har minskat, dess säkerhetspolitiska läge försämrats och förmågan
att skydda och försöija befolkningen, både i freds- och krigstid, gått ned.

Denna utveckling har inte skett slumpmässigt. Det finns stora och inflytelserika
grupper inom den svenska borgerligheten som aldrig accepterat
alliansfriheten och neutralitetsbegreppet. De har sin bas och sina främsta
förespråkare inom den yttersta högern och representeras i dag av moderaterna
i första hand. De ser, och har alltid med gillande sett, att Sverige
knyts närmare till Västeuropa och USA på alla områden. De har ständigt
arbetat för att föra in vårt land i EG och NATO. De upplever det inte som
en fara för den nationella självständigheten att Sverige ekonomiskt, han

1 Riksdagen 1981182. 3 samt. Nr 2283-2284

Mot. 1981/82:2283

2

delspolitiskt och industri- och försvarspolitiskt blir alltmera beroende av
dessa allianser.

Det är därför till viss del en skönmålning av det svenska totalförsvaret
och den påstådda stora enigheten bakom det begreppet, som ges i totalförsvarspropositionens
inledande avsnitt. Det sägs att internationella bindningar,
vilka gör det omöjligt för oss att iaktta neutralitet, inte kan accepteras.
Vidare att anskaffningen av för försvaret väsentlig materiel inte får ske
på så sätt att Sverige kommer i beroendeställning till andra länder. Totalförsvaret
måste inge respekt och förtroende såväl i omvärlden som hos det
svenska folket, säger statsministern i sitt översiktliga anförande.

Men verkligheten, när det gäller alla dessa tre frågeställningar, är tyvärr
en annan. Vi har redan internationella bindningar som måste betraktas som
oacceptabla. Vi har skaffat väsentlig försvarsmateriel, som gjort oss beroende,
särskilt på flyg- och radarsidan. Den fortgående snedvridningen av
balansen i det svenska totalförsvaret inger inte respekt och förtroende.

Totalförsvarsbegreppet är viktigt och framhåller på ett bra sätt att den
nationella säkerhets- och försvarspolitiken måste bygga på hela samhället.
Men i debatten om våra försvarsansträngningar och när det gäller konkreta
beslut, som i den nu aktuella försvarspropositionen, blir det det militära
försvaret som röner det största intresset och får de största anslagen. De
fyra områden som räknas till det civila försvaret kommer i skymundan och
får endast ett fåtal procent av resurserna jämfört med den militära sektorn.
Det svenska samhällets sårbarhet har ökat katastrofalt de senaste åren,
och det är att ge en felaktig bild av verkligheten när man, som i propositionen,
påstår att det svenska totalförsvaret har en balanserad sammansättning.

Vänsterpartiet kommunisterna instämmer i den målsättning för det
svenska totalförsvaret som föreslagits av försvarsutredningar och fastställts
i riksdagsbeslut, så som den redovisas i propositionen. Ett undantag
måste dock göras. Det är bra att den mening i fjärde momentet som talade
om att ”invasionsförsvar skall vara försvarsmaktens viktigaste uppgift”
har tagits bort. Det rycker undan grunden för en av myterna i den svenska,
militära debatten, den om att det militära försvaret skall kunna möta och
slå tillbaka ett eller två storanfall. Det hade varit ändå bättre om uttrycket
”förhindra angriparen att få fast fot på svensk mark” också hade tagits
bort. Det är underlaget för en annan myt, att det militära försvaret kan
”skydda” landet, hindra att angriparen tränger in och på så sätt bespara
befolkningen det direkta krigets fasor. För att målsättningen i övrigt skall
kunna uppfyllas och totalförsvaret få den effekt inom skilda områden som
förutsätts, måste enligt vpk:s mening väsentliga omfördelningar och förändringar
genomföras.

För det första måste det ekonomiska försvaret uppmärksammas på ett
helt annat sätt än hittills. Ett bättre sätt att uttrycka vad det handlar om är
att säga att folkförsörjningen måste förbättras på alla områden. Vpk redovisar
i en särskild motion sina synpunkter på den delen av totalförsvaret.

Mot. 1981/82:2283

3

När det gäller civilförsvaret är det många års försummelser som måste
tas igen. Det framhålls ofta att Sverige har världens bästa civilförsvar och
att många länder anser det värt att studera och kopiera. Men det säger mer
om hur dåligt det är på andra håll än att allt här hemma skulle vara perfekt.
Civilförsvarets underordnande roll i förhållande till det militära försvaret
måste brytas och dess huvuduppgift, att skydda och rädda liv, framhållas
mera på bekostnad av det militära tänkandet om att det framför allt skall
öka motståndsviljan. Myten om att en angripare skall kunna hindras från
att tränga in i landet eller tvingas till angrepp mot endast militära mål får
inte i fortsättningen påverka civilförsvarets planering och verksamhet. Det
går inte att garantera något ”skydd” med militära medel, men ett målmedvetet
inriktat arbete på ett bättre befolkningsskydd kan åtminstone begränsa
skadeverkningarna.

Inom övrigt totalförsvar är det framför allt situationen inom sjukvårdsområdet
som måste uppmärksammas. Socialstyrelsen har sedan lång tid
krävt ökad uppmärksamhet och större anslag för detta viktiga område.
Men i den nu föreliggande propositionen är regeringen inte villig att ens gå
med på de blygsamma förbättringar som den ansvariga myndigheten begärt.
Vpk anser det vara ett minimikrav att detta tillgodoses.

Det militära försvaret

Årsramen för det militära försvaret föreslås i regeringens proposition till
16610 milj. kr. i prisläge februari 1981. Med tillägg enligt det nya försvarsprisindex
(FPI), beräknas utfallet för första budgetåret 1982/83 bli 19110
milj. kr. Inget annat område inom statsförvaltningen är garanterat en så
gynnsam behandling. Vid programplaneperiodens slut 1987 kommer militärutgifterna
med dessa förutsättningar att ligga omkring 30 miljarder kronor
per år.

Dessa höga militärutgifter, som de i försvarskommittén representerade
partierna är i stort sett ense om, kommer ändå att medföra stora förändringar
i den militära organisationen. Ambitionen att upprätthålla ett stort
flygvapen, behålla pansarbrigaderna med sina dyra stridsvagnar och fortfarande
ha en övertung stabs- och förvaltningsapparat medför att det under
tiden fram till sekelskiftet inte kommer att bli möjligt att bibehålla den
allmänna värnpliktens princip, detta naturligtvis under förutsättning att
man inte är villig att avsevärt höja militäranslagen.

Signalerna i propositionen är tydliga nog. För att få plats med det nya
militärplanet JAS måste man boija skära i den fredstida utbildningsorganisationen.
Det som nu sker är bara en början och kommer att följas av
betydligt större krav inför nästa femårsperiod. Detta medför allvarliga
försämringar när det gäller mobilisering och beredskap. Vidmakthållandet
av ett regionalt uppbyggt, territoriellt försvar försvåras, och det kommer
att bli mycket svårt, kanske omöjligt, att direkt ta upp försvar över hela
tl Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2283 -2284

Mot. 1981/82:2283

4

landet. Det huvudargument som anförs, att man framåt sekelskiftet kan
förvänta sig mindre värnpliktskullar är ihåligt. Antalet värnpliktiga har
varierat kraftigt under tidigare perioder utan att man för den skull lagt ned
och byggt upp fredsförband. Ingen kan med bestämdhet säga hur befolkningsutvecklingen
blir efter sekelskiftet. Om Sverige dessutom övergår till
någon form av totalförsvarsplikt, vilket är fullt tänkbart, och då både
kvinnor och män skall ges skilda former av utbildning, kommer behovet av
utbildningsanläggningar att bli mycket stort. Argumentet om minskande
värnpliktskullar är en efterrationalisering som gjorts för att kunna pressa in
utveckling och produktion av ett litet, dåligt militärflygplan i en stor
militärbudget, som därigenom ändå blir för liten.

Nedskärningarna inom fredsorganisationen får så småningom sin följdriktiga
effekt också inom krigsorganisationen. Vi har fram till nu haft tjugo
infanteribrigader. Tio har moderniserats, ytterligare två föreslås omorganiserade
och de kvarvarande åtta blir inte föremål för några åtgärder. Motsvarande
förhållanden råder inom lokälforsvarsförbanden. Vpk har ingenting
emot att det sker en omorganisation av brigadförbanden. Det är ett av
partiets gamla krav att pansarbrigaderna skall avskaffas, moderniseringen
av gamla stridsvagnar avbrytas och krigsförbanden i övrigt organiseras i
mindre, lättrörliga förband, som är mindre sårbara och mera effektiva i den
försvarsstrid som det svenska försvaret skall föra. Det som nu föreslås är
raka motsatsen. Enligt propositionen skall Sverige satsa på ett mindre
antal stora, högmekaniserade förband. Vad kommer att hända med de
krigsförband som man på grund av JAS-projektet och satsningen på ett
mindre antal elitförband och pansarbrigader inte kan modernisera och/eller
omorganisera? Skrivningarna i propositionen är avslöjande:

De fältförband som inte kan tilldelas den modernaste materielen och för
vilka mycket begränsade ekonomiska medel kan avsättas bör t. v. stå kvar
i organisationen och därvid liksom nu utnyttjas främst för i förväg väl
planlagda och förberedda försvars- och fördröjningsuppgifter. Om inte
betydande belopp för modernisering av dem avsätts i böljan på 1990-talet
eller förbanden då får överta en tillräcklig mängd materiel från den mer
kvalificerade delen av krigsorganisationen, kan förbanden behöva utgå ur
organisationen. Beslut om detta behöver enligt min mening inte fattas nu.

Jag bedömer i likhet med försvarskommittén att det är väsentligt för
försvaret av vårt territorium att vi disponerar ett stort antal förband så att
strid kan tas upp i vaije del av landet mot angrepp från varje håll. Lokalförsvarsförbanden
avses härvid främst för försvarsuppgifter vid gränser,
hamnar, flygfält och kuststräckor som är av väsentlig betydelse för vårt
försvar. Överbefälhavarens planering innebär att antalet lokalförsvarsförband
minskar något. Minskningen har enligt min bedömning en godtagbar
omfattning. (Prop. 1981/82:102, s. 36.)

Detta avsnitt innehåller dubbla budskap och visar också vilka tankegångar
man har om det militära försvarets fortsatta utveckling. Uppemot
hälften av dessa förbandstyper i krigsorganisationen skall alltså försvinna i

Mot. 1981/82:2283

5

början av 1900-talet. Är det någon som tror att ett då i full omfattning
utvecklat och i produktion varande JAS-projekt kommer att möjliggöra att
några medel överförs till det territoriella försvaret? Man kommer inte att
ha råd att utbilda och krigsplacera alla värnpliktiga. Men med en nedbantad
fredsorganisation och motsvarande krigsorganisation kommer det inte
heller att behövas. Den allmänna värnpliktens idé kan avskaffas och rekryteringen
ske frivilligt. När det gäller högutvecklade ”krigsmaskiner” blir
det frågan om yrkesmilitärer så som redan nu är fallet inom flygvapnet.

Det dubbla budskapet ligger i talet om att vårt stora landområde fordrar
ett stort antal förband. Om man vidhåller detta ligger det ingen logik i att
samtidigt plocka bort stora delar av dessa förband.

Vänsterpatiet kommunisterna anser att det svenska totalförsvaret också
måste innehålla en så stark och effektiv militär komponent som Sveriges
ekonomiska och tekniska resurser tillåter. Partiet har också under en lång
följd av år varit villigt att avsätta mycket stora belopp till det militära
försvaret. Detta har hela tiden skett med krav på omstruktureringar mot en
så långt som möjligt nationellt oberoende militärorganisation och ett avbrytande
av dyrbara och sårbara satsningar på vapenplattformar som
Viggen, JAS och olika stridsvagnsmodeller.

Partiet har slagit vakt om den allmänna värnplikten och krävt en territoriell
organisation med förmåga att ta upp strid över hela landet. När det
gäller vapenutvecklingen har vpk tidigare än många andra pläderat för en
inhemsk utveckling och produktion av robotvapen inom alla vapenslag.
Utvecklingen har där i stora stycken gett oss rätt. En värnpliktsorganisation
med välutvecklade moderna robotvapen av olika storlekar och verkan
ger större avskräckningseffekt än 250 undermåliga JAS-flygplan. Prisrelationen
för defensiva vapen av detta slag i förhållande till offensiva ”krigsmaskiner”
som JAS är också mycket gynnsam och skulle tillåta inhemsk
tillverkning i mycket större serier än vad som någonsin kan tänkas när det
gäller flygplan. Det skulle också ge underlag för en väsentlig utvidgning av
svensk elektronik- och dataindustri.

Vpk vidhåller dessa uppfattningar och är därför mycket kritiskt till den
allt tydligare utvecklingen mot en helt motsatt organisation. Vpk säger
därför nej till JAS. Vpk säger också nej till de föreslagna förbandsindragningarna,
utom när det gäller flygflottiljerna. Partiets syn på flygplansfrågan
och fredsorganisationen lämnas nedan.

Utvecklingen inom marinen har under efterkrigstiden gått från stora
dyrbara och sårbara enheter mot små, effektiva och billigare. Det har varit
en gynnsam utveckling som gjort det möjligt att anskaffa ett större antal
moderna fartyg än vad som varit fallet om förespråkarna för pansarskepp
och jagare fått bestämma.

Efter den sovjetiska ubåtens kränkning av svenska farvatten kommer
det nu höga rop från allehanda marina upprustare att anslagen måste ökas
och marinen få större resurser.

Mot. 1981/82:2283

6

Det är riktigt att övervakningen och kontrollen av de svenska farvattnen
både på öst- och västkusten blivit sämre under de senaste decennierna.
Det är också riktigt att det ständigt förekommer kränkningar både av ubåtar
och av andra fartyg. Resurserna för kontroll och övervakning behöver
ökas. Det bör i första hand kunna ske genom omfördelningar av de
stora anslag som också marinen fortfarande åtnjuter. I andra hand bör
omfördelningar inom de stora försvarsanslagen i övrigt medföra en förstärkt
beredskap på området.

Det som framför allt är uppseendeväckande i sammanhanget är den
dåliga beredskap marinen visat upp alldeles i närheten av en stor bas. Om
detta är den effekt svenska folket får ut av alla de miljarder som spenderas
på det militära försvaret är det illa ställt. Det visar att stora militära anslag
inte är tillräckligt för att ge säkerhet i alla lägen.

Händelsen i Karlskrona skärgård är ett nytt, tydligt bevis för det svenska
samhällets ökande sårbarhet. Uttunningen av civila organ och myndigheter
och deras resurser i våra skärgårdar går aldrig att ersätta med militär
övervakning och militära förband. Myndigheter som lotsverket, sjöfartsverket
och tullverket har varit utsatta för hårdhänta rationaliseringar och
besparingar. Inte heller kan den kännedom och översikt som en lokal
skärgårdsbefolkning besitter ersättas med militär spaning. Den samordning
av resurserna som enligt propositionen föreslagits i överbefälhavarens
särskilda utredning är inte tillräcklig. Vpk anser att en särskild utredning
bör tillsättas som förutsättningslöst undersöker hur övervakning och beredskap
skall ordnas, med civila myndigheter, skärgårdsbefolkning och
militära förband i våra skärgårdar.

Beträffande kostnaderna för det militära försvaret anser vpk att de
automatiska utgiftsökningar som garanteras av priskompensationssystemet
enligt FPI inte är försvarliga. Att först bevilja ett stort rambelopp i
1981 års penningvärde och därefter tillåta en uppskrivning enligt index för
en hel femårsperiod uppmuntrar inte till sparande och utgiftskontroll.
Försvaret bör liksom andra verksamheter inom statsförvaltningen få sina
äskanden synade och prutade inför varje budgetberedning. Vpk säger
därför nej till priskompensation enligt FPI. För budgetåret 1982/83 kan vpk
godta den föreslagna ramen 16610 milj. kr. utan pålägg av priskompensationen
2500 milj. kr.

F redsorganisationen

Den militära fredsorganisationen har alltid utmärkts av skråtänkande.
Det har medfört att administrations-, förvaltnings- och stabsapparaten i
många fall dubblerats eller trefaldigats därför att de skilda vapengrenarna
och förvaltningarna inte kunnat tänka sig gemensamma organ. Betydande
rationaliseringar och förbättringar har genomförts under senare år. Som
påpekats från skilda håll har antalet anställda minskat kraftigt. Detta måste

Mot. 1981/82:2283

7

dock ses mot bakgrunden att förvaltnings- och stabsorganisationen svällde
ut kraftigt under 1950- och 1960-talen. Det förtjänar också att påpeka att de
största och mest genomgripande rationaliseringarna gäller den civila personalen,
medan de militära befattningshavarna slipper undan lindrigare.

Vpk har i samband med försvarsmaktens ledningsutrednings förslag
begärt att de centrala, militära staberna slås samman till en enhet. Det är
slöseri att ha en försvarsstab och dessutom bibehålla armé-, marin- och
flygstaberna. En uppmjukning och minskning av de strikta gränserna mellan
de olika vapengrenarna är både nödvändig och lämplig.

Inom området förvaltning och gemensamma myndigheter på central nivå
kan också betydande rationaliseringar genomföras. Här finns också mycket
att vinna genom sammanslagningar av militära och civila myndigheter.
Det finns ingen större anledning att upprätthålla särskilda militära organ
för byggnadsverksamhet, sjukvård och annan verksamhet när det inom
samma område existerar civila myndigheter. Således kan väsentliga besparingar
åstadkommas genom sammanslagning av fortifikationsförvaltningen
och byggnadsstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse och socialstyrelsen
samt statskontoret och försvarets rationaliseringsinstitut. Andra sammanslagningar
och samordningar är säkert också möjliga att genomföra. Vpk
ansluter sig därför till förslaget att en särskild kommitté tillsätts för att se
över området och föreslå sådana åtgärder.

På den högre regionala nivån föreslås nu en minskning av antalet militärområdesstaber
från sex till fem. Detta skiljer sig från beslutet för två år
sedan då det ansågs nödvändigt med sex staber. Vpk föreslog då en
minskning till fyra staber och en ny militärområdesindelning i enlighet med
utredningsförslagets alternativ 4 SV. Detta är fortfarande det bästa förslaget
för militärområdesindelningen och det bör genomföras nu. Det betyder
att förutom den nu föreslagna indragningen av Bergslagens milostab i
Karlstad bör också endera Södra milostaben i Kristianstad eller Västra
milostaben i Skövde dras in och nya milogränser fastställas i anslutning
härtill. Landet skulle då bli indelat i Södra, Mellansvenska samt Nedre och
Övre Norrlands militärområden. Det skulle innebära betydande besparingar
och en jämnare arbetsfördelning mellan staberna.

Vpk säger däremot nej till samtliga förbandsindragningar på lokal nivå,
utom när det gäller flygflottiljerna F 13 och F 18. Eftersom förbandsindragningarna
tillkommit enbart för att få plats med JAS-projektet inom den
ekonomiska ramen kan förutsättningarna för förbandsindragningarna inte
godtas. Ett förnyat övervägande utan ett dyrbart flygplanssystem skulle ge
ett annat resultat.

Flygplansfrågan

Sverige är nu på väg att dras in i ett nytt, stort, militärt flygplansprojekt.
JAS-projektet, som är det största industriella projektet någonsin i Sverige,

Mot. 1981/82:2283

kommer att ge vårt land 140 nya militärflygplan fram till sekelskiftet.
Kostnaden är beräknad till ungefär 25 miljarder kronor i 1981 års penningvärde.
Efter sekelskiftet beräknas ytterligare ca 100 plan levereras så att
hela projektet kommer att omfatta 240—250 plan. Vad den slutliga kostnaden
kommer att bli är omöjligt att bedöma, men med ledning av tidigare
erfarenheter från Viggenaffären, torde det vara realistiskt att räkna med
kanske 60—70 miljarder kronor i samma penningvärde.

Det har blivit allt svårare och dyrbarare för Sverige att upprätthålla sitt
stora flygvapen och sin militära flygvapenproduktion. Serierna har blivit
allt kortare och flygplanens prestanda jämfört med omvärlden har minskat
i motsvarande grad. När det gäller JAS har kostnader, storlek och prestanda
pressats till det yttersta för att projektet skall kunna rymmas inom den
möjliga militärbudgeten. JAS är ett litet plan, hälften så stort som Viggen
och med en svag motor. Det torde vara underlägset de flesta andra moderna
militärflygplan som kan tänkas uppträda under de närmast kommande
åren.

Men JAS har inte kommit till för att förstärka det svenska, militära
försvaret i första hand. I likhet med tidigare svenska militärflygplan, och
framför allt de olika förslagen för ersättning av Viggen, som det föregåtts
av, är dess huvudsyfte att hålla den svenska flygindustrin i gång. Drakenplanen,
Viggens föregångare, är fortfarande ganska moderna och fullt
användbara plan. t. o. m. så bra att de anses kunna användas ett bra tag till.
Ändå har de tagits ur produktion, och många har ställts i malpåse för att ge
plats åt Viggenplanen. Frågan om JAS, liksom tidigare B3LA och andra
varianter som diskuterats under 1970-talet, är i praktiken en fråga om
flygindustrins framtid.

Diskussionerna om JAS har på nytt aktualiserat frågan om övergång till
civil produktion. Ty även om JAS-projektet skulle genomföras blir antalet
sysselsatta med produktion av militära flygplan avsevärt lägre än vad som
gällt för Viggen.

Det är anmärkningsvärt att inte en planering för civilt utnyttjande av
flygplansindustrins resurser och alternativ sysselsättning kommit till
stånd. Det är möjligt att på en rad områden utnyttja de väldiga tillgångar i
form av forskning, teknik och yrkeskunskap som flygplansindustrin representerar.
De allvarliga försummelserna i fråga om planering för övergång
till civil produktion har skapat ett läge, där tekniskt kunnande håller på att
gå förlorat och där hot om arbetslöshet på flera platser ställs som alternativ
om inte miljardrullningen till JAS-projektet får startas.

Vpk har under hela 1970-talet krävt en omstrukturering av den svenska
flygplansindustrin. Partiet har sagt nej till Viggen och dess olika föreslagna
efterföljare. Samma sak gäller nu JAS. Vpk anser att den försvarseffekt
som erhålls genom en anskaffning av JAS blir mycket låg i förhållande till
den oerhörda kostnad som dessa få plan kommer att dra med sig. Det är
också mycket osäkert om det över huvud taget kommer att behövas

Mot. 1981/82:2283

9

flygplanssystem för jakt, attack och spaning efter sekelskiftet i samma
utsträckning eller av samma art som i dag. Det gäller särskilt attackförmågan
där utvecklingen på robotsidan gör att bemannade plan kanske inte
kommer att finnas så länge till.

Viggenplanen kommer att vara fullt användbara fram till och efter sekelskiftet.
Det är därför inte nödvändigt och t. o. m. olämpligt att nu binda
sig för ett dyrbart vapensystem som JAS. Enligt vpk:s mening skal! det
svenska flygvapnet kraftigt bantas ned. Viggensystemet fyller mer än väl
upp det behov vi har för gränsövervakning, spaning och avvisande av
gränskränkningar under överskådlig tid.

De stora resurser som kan frigöras om JAS-projektet inte kommer till
stånd bör användas till ett civilt program för den svenska flygindustrin.
Den civila flygplansproduktion som redan kommit i gång bör stödjas på allt
sätt. Den robotutveckling på alla plan som vpk förordar för det svenska
neutralitetsförsvaret underlättar omställningen av konstruktion och produktion
inom industrin. Det ger Sverige handlingsfrihet när det gäller
utformningen av det framtida militära försvaret. Ett ja till JAS får motsatt
effekt. Det kommer att låsa den svenska försvarspolitiken för återstoden
av 1900-talet och inte ge utrymme för nödvändiga förändringar.

Civilförsvaret

Civilförsvaret har inte kunnat utvecklas ens till de blygsamma målsättningar
som angavs i 1977 års försvarsbeslut. Många års snålande med
civilförsvarsanslagen och en helt oacceptabel nonchalans för skyddsrumsproblemet,
särskilt i storstäderna, hade före den tidpunkten allvarligt försämrat
civilförsvars verksamheten. Ansvaret för detta drabbar hårt de socialdemokratiska
regeringarna före 1976, som inte insåg att befolkningsomflyttningar
och ökande kärnvapenhot i grunden höll på att förändra förutsättningarna
för svenskt civilförsvar. Även inom områden som alarmering
och produktion av skyddsmasker tilläts verksamheten att släpa efter. Inom
det viktiga området, skydd mot biologiska-kemiska stridsmedel, hände
egentligen ingenting under 20-årsperioden 1955—1975.

Skyddsrum, skyddsmasker och andra anordningar kan aldrig garantera
ett absolut skydd. Men det minsta som kan begäras är att skyddsmöjligheter
som är kända och kan genomföras med relativt blygsamma ekonomiska
insatser också kommer till stånd. Så har hittills inte varit fallet med
det svenska civilförsvaret. Sverige har i dag inte möjligheter att erbjuda
alla sina medborgare de enklaste skyddsmöjligheterna. Dessa missförhållanden
har fått bestå, samtidigt som det militära försvaret garanterats
miljarder till materiel och anläggningar.

En senkommen medvetenhet om problemet och en blygsam ökning av
anslagen kan konstateras i det nu framlagda förslaget. Men den ansvariga
myndigheten, civilförsvarsstyrelsen, har långt ifrån fatt gehör för sina
krav. Ytterligare insatser är nödvändiga.

Mot. 1981/82:2283

10

Vpk har sedan mitten av 1970-talet krävt ökade anslag och större uppmärksamhet
för civilförsvarsproblemen. Den i civilförsvarsstyrelsens perspektivplan
redovisade s.k. referensnivån utgör enligt vpk:s mening en
lämplig utgångspunkt för att inom rimlig tid avhjälpa de värsta bristerna.
Den fortsatta planeringen för civilförsvaret bör inriktas mot att snarast
möjligt uppnå denna nivå. För budgetåret 1982/83 bör de av civilförsvarsstyrelsen
föreslagna ramarna gälla. Vpk föreslår således att ramen för
civilförsvar utom skyddsrum räknas upp med 8,3 milj. kr. till 320,8 milj. kr.
förbudgetåret 1982/83.

Överföringen av ansvaret för det lokala civilförsvaret från länsstyrelserna
till kommunerna överensstämmer med vad vpk tidigare föreslagit. Det
möjliggör bättre samordning och effektivare användning av freds- och
krigsorganisationerna och deras samlade resurser. Den föreslagna, nya
hemskyddsorganisationen utgör en förstärkning och breddning av civilförsvaret.
Vpk ansluter sig till detta förslag.

I avsnittet om den militära fredsorganisationen har vpk anslutit sig till
sammanslagning och samordning av myndigheter på central nivå och även
av civila och militära myndigheter med likartade arbetsuppgifter. Försvarskommitténs
förslag om att utreda ett samgående mellan civilförsvarsstyrelsen,
statens brandnämnd och riksnämnden för kommunal beredskap
till en myndighet, är ett steg i samma riktning. Vpk ansluter sig till detta
förslag och anser att en kommitté bör tillsättas.

Övrigt totalförsvar: Hälso- och sjukvården

De stora bristerna inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten, när
det gäller beredskap och krig, har sedan lång tid påpekats av socialstyrelsen.
Trots detta har föga eller intet blivit gjort för att förbättra förhållandena.
Bristerna i beredskapen inom detta område är ett av de värsta
bevisen på hur samhällets sårbarhet ökat utan att effektiva motåtgärder
satts in.

Koncentrationen av befolkningen med åtföljande koncentration av vårdanläggningar
av skilda slag gör att utslagningen av resurser och vårdplatser
kommer att bli katastrofal i ett krigsfall. Som nämns i propositionen finns
det inte ens vid sjukhusen tillräckligt med skyddsrum för tillfälligt skydd,
ännu mycket mindre för vård och operationer av skilda slag.

Samhällets allmänna sårbarhet när det gäller försöijning med energi,
vatten, livsmedel och transporter blir särskilt allvarlig inom sjukvårdsområdet.
Den beskrivning som lämnas i propositionen av nackdelarna med
engångsmaterial och andra detaljer av förbrukningskaraktär visar hur allvarligt
det problemet är.

De ökade anslag som socialstyrelsen begärt för beredskapen inom sjukvårdsområdet
måste anses som minimikrav och bör bifallas.

Mot. 1981/82:2283

11

Hemställan

Mot bakgrund av det ovan framförda föreslås

1. att riksdagen avslår proposition 1981/82:102,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att nästa försvarsutredning
får direktiv enligt de riktlinjer som anges i motionen,

3. att riksdagen beslutar att pansarbrigaderna skall utgå ur organisationen
och att renoveringen av äldre stridsvagnar avbryts,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning om hur
beredskap och övervakning skall förbättras i de svenska skärgårdarna,

5. att riksdagen beslutar att någon automatisk uppräkning av militäranslagen
enligt FPI inte skall genomföras,

6. att riksdagen fastställer utgiftsramen för budgetåret 1982/83 för
det militära försvaret till 16610 milj. kr. utan priskompensation,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sammanslagning
av de centrala staberna försvars-, armé-, marin- och flygstaben
till en enhet,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till omorganisation av
det militära försvarets högre regionala ledning innebärande att
antalet milostaber minskas från sex till fyra enligt motionens
förslag,

9. att riksdagen avslår förslaget om förbandsindragningar i fredsorganisationen
utom i vad gäller F 13 och F 18,

10. att riksdagen avslår förslaget om att ett nytt militärflygplan, JAS,
skall byggas,

11. att riksdagen hos regeringen begär att ett program skyndsamt
utarbetas för civilt utnyttjande av resurser som kan frigöras
genom nedskärning av den militära flygplanstillverkningen och
för att trygga sysselsättningen för de anställda inom militär flygplansindustri,

12. att riksdagen beslutar att den s.k. referensnivån i civilförsvarsstyrelsens
perspektivplan skall ligga till grund för civilförsvarets
fortsatta utveckling,

13. att riksdagen beslutar att ramen för Civilförsvar utom skyddsrum
räknas upp med 8,3 milj. kr. till 320,8 milj. kr. för budgetåret
1982/83,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillsättande av en
kommitté för att utreda en sammanslagning av civilförsvarsstyrelsen,
statens brandnämnd och riksnämnden för kommunal beredskap,

15. att riksdagen beslutar bifalla de anslagsökningar som socialstyrelsen
begärt för programmet Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten
i krig.

Mot. 1981/82:2283

Stockholm den 24 mars 1982

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
OSWALD SÖDERQVIST (vpk)