Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82:2276

Motion
1981/82: 2276
Olof Palme m. fl.

Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling
(prop. 1981/82:102)

1. Sammanfattning

Socialdemokratin lägger i denna motion fram sina förslag till inriktning
av säkerhets- och försvarspolitiken i anledning av proposition 1981/82:102.
Denna regeringsproposition bygger huvudsakligen på det utredningsarbete
som skett inom 1978 års försvarskommitté och av denna redovisats i
betänkandena Vår säkerhetspolitik (SOU 1979:42), Säkerhetspolitiken
och totalförsvaret (Ds Fö 1981:1) och Totalförsvaret 1982/87 (Ds Fö
1981:14). Våra ställningstaganden bygger på de beslut som tagits av det
socialdemokratiska partiets kongresser och de ställningstaganden som
gjorts av vårt partis representanter i kommittén.

Våra förslag innebär sammanfattningsvis följande.

• En annan avvägning inom totalförsvaret med en starkare markering på
de civila totalförsvarsdelarna än vad regeringen gör.

• Anslagen till militärt försvar sänks med ca 100 milj. kr./år i förhållande
till propositionen. Jämfört med vad en fortsatt tillämpning av det av de
borgerliga dikterade 1977 års försvarsbeslut skulle innebära är det en
minskning med ca 500 milj. kr./år.

• Inriktningen av krigsorganisationerna för armén och marinen följer det
förslag som lades fram av socialdemokraterna i försvarskommittén.

• I fråga om flygplansanskaffningen konstateras att på det beslutsunderlag
som i dag redovisas kan vi socialdemokrater inte godkänna propositionens
förslag. För att godkänna en upphandling av Industrigruppens JAS-förslag
krävs att ett antal villkor, som preciseras i motionen, skall vara uppfyllda.

• Förslag läggs fram om att riksdagen som en målsättning för dagersättningen
inom värnpliktsförmånerna skall ange en höjning till 30 kr. om
dagen. För 1982/83 föreslås en höjning med 4 kr. om dagen.

• Riktlinjer anges för det fortsatta arbetet med frågorna om inflytande för
de värnpliktiga.

• För civilförsvaret föreslås att riksdagen lägger fast att den av försvarskommittén
för femårsperioden 1982/87 föreslagna ekonomiska ramen skall
gälla.

• Vi begär att för det ekonomiska försvaret en utredning om ansvaret
stat—näringsliv för lagringen skyndsamt skall tillsättas. Ökade insatser
föreslås för att upprätthålla försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet
(30 milj. kr.). Förslagen i propositionen inom energiprogrammet godtas
1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2276

Mot 1981/82:2276

under förutsättning att de av vårt parti framlagda förslagen om energipolitiken
i stort genomförs. En omstrukturering föreslås av lagren på livsmedelsområdet,
varigenom en anslagsminskning med 10 milj. kr. kan ske.

• För sjukvården i krig yrkas att en femårig planeringsram läggs fast vilket
också försvarskommittén föreslagit.

• Medel för ytterligare 50000 utbildningsdagar för vapenfria tjänstepliktiga
anvisas i syfte att minska väntetiderna för dessa.

2. Svensk säkerhetspolitik

2.1 Inledning

Det är en betydande fördel om den svenska säkerhetspolitiken kan
utformas under bred enighet. Så har också i huvudsak kunnat ske under
krigsåren och efterkrigstiden. Den alliansfria utrikespolitiken har burits
upp av ett brett folkligt stöd, även om vissa kretsar inom borgerligheten
under 1940-talets slut drev en propaganda för en svensk anslutning till
Atlantpakten. Sverige har också aktivt tagit del i ett samarbete över våra
gränser: inom FN, i olika europeiska organ och olika former av nordiskt
samarbete. Den linje som högern och folkpartiet drev i 1960-talets början
om fullständigt medlemskap i den gemensamma europeiska marknaden
avvisades av socialdemokratin med hänsyn till de ekonomisk-politiska
bindningar som skulle följa därav. Under socialdemokratisk ledning
byggdes utvecklingshjälpen till tredje världen ut; den gavs en inriktning
som kunde stödja regeringar vilka själva medvetet arbetat på att häva underutvecklingen
till gagn för de breda folklagren. På det hela taget har detta
kunnat ske under bred politisk enighet.

I samband med 1977 års försvarsbeslut — som byggde på underlag från
1974 års försvarsutredning — kunde vi konstatera (i motion 1976/77:1504)
att den dåvarande borgerliga trepartiregeringen i sin beskrivning av den
framtida säkerhetspolitiken i åtskilliga och väsentliga avseenden gjort avvikelser
från den under den socialdemokratiska regeringstiden förda politiken
och från utredningens förslag. Ställningstaganden i viktiga frågor hade
utelämnats. Särskilt framträdande var detta i fråga om avsnitten om avspänning
och nedrustning samt om utvecklingsländerna. Tagna för sig
kunde inte dessa avvikelser i den säkerhetspolitiska beskrivningen vara av
avgörande betydelse. Sammantaget var de likväl oroande.

Det är mot denna bakgrund tillfredsställande att den nu sittande borgerliga
regeringen valt att helt anknyta till den säkerhetspolitiska beskrivning
som gjorts av försvarskommittén i dess betänkande Vår säkerhetspolitik
och som motsvarar våra intentioner.

Vi vill dock kraftigt understryka att det inte är till fyllest med allmänna
deklarationer och enighet i ord. Politiken måste också i sin praktiska
utformning stämma med de dokument som regering och riksdag formulerat.
Tyvärr har vi under de borgerliga regeringsåren nödgats notera flera

Mot. 1981/82:2276

uttalanden och beslut som illa stämmer med riktlinjerna för vår säkerhetspolitik.

De fyra borgerliga regeringarnas nedrustningspolitik sedan 1976 har
således varit passiv och avvaktande. Avståndstagandet mot neutronvapnen
kom först efter hård socialdemokratisk kritik. 1 fråga om en europeisk
nedrustningskonferens togs initiativ först efter socialdemokratiska framstötar.
Det gäller också regeringens agerande under det senaste året i fråga
om en kärnvapenfri zon i Norden. Socialdemokratiska förslag om ökad
samordning av utredningsresurserna och mer av långsiktighet i de svenska
insatserna för internationell nedrustning har visserligen behandlats positivt
av riksdagen men endast resulterat i små konkreta åtgärder. SIPRI har fått
se sina forskningsresurser reducerade under senare år och situationen vid
institutet skulle ha varit ännu sämre om inte socialdemokratiska framstötar
gett vissa resultat. Förslag om ökad informationsverksamhet kring nedrustningsfrågorna
via folkrörelserna har avvisats.

Nedrustningsfrågorna har under den borgerliga regeringsperioden i huvudsak
handlagts rutinmässigt på tjänstemannaplanet och har inte getts
någon hög prioritet på den politiska nivån.

Regeringen har vidare i den praktiska utformningen av det svenska
utvecklingssamarbetet steg för steg luckrat upp de av riksdagen fastlagda
riktlinjerna. Det direkta stödet till länder som själva inriktar sina utvecklingsansträngningar
mot social rättvisa och oberoende har minskat relativt
sett. Stora biståndsresurser har kanaliserats till diverse ändamål utan
samma direkta betydelse för människorna i de fattiga länderna. Med hjälp
av biståndsmedel har också olika kommersiella organ byggts upp.

De borgerliga regeringarnas företrädare har också i olika sammanhang
uttryckt sig på ett sätt som skapat oklarhet om innebörden av vår utrikespolitik.

I motion 1980/81:349 faste vi uppmärksamheten på regeringens uttalande
om ”att vi från svensk sida måste med fasthet uppfylla våra säkerhetspolitiska
förpliktelser i Norden”. Det var ett uttryck ägnat att skapa
betydande oklarhet åt innebörden i vår neutralitetspolitik, särskilt när en
relativt utförlig beskrivning av upprustning och konflikter slutligen utmynnade
enbart i ett sådant konstaterande. Det finns enligt socialdemokratins
mening ingenting som föranleder att vi skulle använda nya begreppsbestämningar
för att uttrycka att vi genom vår alliansfria politik, stödd på ett
efter våra förhållanden starkt totalförsvar, också bidrar till en lugn och
stabil situation i Norden.

Ett annat exempel finns att söka i den nuvarande försvarsministerns
uttalanden om neutraliteten: ”Även om vi betraktar oss som neutrala, så
vet vi var vi hör hemma.” Den socialdemokratiske partiordföranden framhöll
i anledning härav: ”Detta uttalande måste tydas som att försvarsministern
betraktar neutralitetspolitiken mera som en formalitet som icke
hindrar vissa typer av militärt samarbete med de länder där vi 'egentligen

Mot. 1981/82:2276

hör hemma’. Ett sådant uttalande går knappast att förena med bevarad
trovärdighet för vår neutralitetspolitik.”

Vad vi här tagit upp visar att trots att riksdagen under tämligen stor
enighet antagit målformuleringar om vår säkerhetspolitik finns det likväl
en rad skillnader i utformningen av säkerhetspolitikens olika delar mellan
socialdemokratin och borgerligheten.

Vi övergår nu till att redovisa vår syn på utformningen av säkerhetspolitiken.

2.2 Svensk säkerhetspolitik

Målet för vårt lands säkerhetspolitik har av socialdemokratin sammanfattats
i följande fyra grundsatser:

• En värld i fred förutsätter respekt för varje nations självbestämmanderätt.

• En värld i fred förutsätter social och ekonomisk rättvisa.

• En värld i fred förutsätter politisk avspänning och militär nedrustning.

• En värld i fred förutsätter internationellt samarbete.

En sådan politik kräver — inom ramen för vår alliansfria utrikespolitik —
omfattande insatser på många områden. Vi måste stödja strävandena till
politisk, social och ekonomisk frigörelse. Vi måste medverka i en aktiv
nedrustningspolitik. Vi måste medverka till en folklig mobilisering mot
kapprustningen. Vi måste ge vårt bistånd för att hindra uppkomsten av
kriser och lindra dess verkningar. Vi behöver upprätthålla ett efter våra
förhållanden starkt totalförsvar.

Under efterkrigstiden har tidigare undertryckta folk erövrat sin politiska
självständighet. Ett mått på detta är att det vid andra världskrigets slut
fanns mindre än 50 självständiga stater i världen; i dag är de fler än 160.
Men den politiska frigörelsen har inte blivit total och heller inte följts av
ekonomisk och social frigörelse. I rader av nya stater utövar stormakterna
ett betydande inflytande — politiskt, militärt och ekonomiskt. Multinationella
företagskedjor har stor inverkan på enskilda länders ekonomi.

Fattigdom, nöd och sociala motsättningar härskar i stora delar av världen.
Redan i dag präglar undernäring och hunger åtminstone 800 miljoner
människors tillvaro. Massfattigdomen samt de växande ekonomiska och
sociala klyftorna mellan och inom nationerna utgör ett direkt hot mot
världsfreden. ”Där svälten styr kan inte freden överleva”, säger Brandtkommissionen.
Samtidigt tilltar militariseringen, också i tredje världen.
Allt fler av den tredje världens stater har byggt upp moderna arméer, ofta
med understöd av någon supermakt.

De militära kostnaderna i världen överstiger nu 2500 miljarder kronor
årligen. Efter det andra världskriget har krig pågått konstant: mellan länder
och i form av befrielsekrig mot utländska eller inhemska förtryckare.
Likväl drivs kapprustningarna fram främst av de båda supermakterna

Mot. 1981/82:2276

och deras allierade. Deras slagstyrka, både i konventionella vapen och
kärnvapen, ökar ständigt. Den mycket snabba utvecklingen i fråga om
t. ex. elektroteknik, stridsmedelsteknik och rymdteknik har lett till såväl
utveckling av de traditionella vapensystemens prestanda som att nya vapen
tillkommit. Militära förband ges ökad rörlighet, spanings- och ledningssystemen
har vidareutvecklats. De konventionella vapensystemen
utvecklas mot allt större träffsäkerhet och effekt och mot allt längre räckvidder.

Det dödligaste hotet mot mänsklighetens överlevnad kommer dock
främst från kärnvapnen. Den totala kärnvapenstyrkan motsvarar nu inte
mindre än en och en kvarts miljon Hiroshimabomber. Detta gör en sprängstyrka
för vaije människa på jordklotet motsvarande 4 ton trotyl. Dessa
väldiga vapenarsenaler går vida utöver kravet på säkerhet och jämvikt för
kärnvapenstaterna och deras allierade. Under de senaste åren har också
nya oroväckande tendenser gjort sig gällande när det gäller kärnvapenutvecklingen.
Kärnvapnens tekniska kapacitet har utvecklats kraftigt. Medeldistansrobotar,
kryssningsrobotar och neutronbomber sätter fler möjliga
vapen i händerna på supermakterna. Vissa politiker och militärer
inbillar sig att ett kärnvapenkrig går att utkämpa och vinna. Men ett sådant
krig — för vilket de europeiska folken i dag är ett slags gisslan - skulle leda
till oöverskådliga konsekvenser: massförstörelse av befolkningen, utplåning
av städer, hungersnöd, kanske klimatologiska förändringar. Ingen
vetenskapsman kan bevisa att mänskligt liv skulle överleva ett totalt kärnvapenkrig.
Utvecklingen på kämvapenområdet har belysts bl. a. i en särskild
FN-studie som utarbetats av en grupp under ordförandeskap av den
svenska FN-ambassadören Anders Thunborg.

Under den senaste tiden har ökad uppmärksamhet riktats även mot de
kemiska vapnen. USA står av allt att döma inför beslutet att börja producera
en helt ny generation nervgaser. Och uppgifter, dock ej bekräftade av
FN, talar om sovjetisk och vietnamesisk giftkrigföring i Afghanistan, Laos
och Kampuchea.

Till dragen i de senaste årens utveckling hör också att motsättningarna
ökat mellan supermakterna. Förhandlingarna om ett nytt avtal för att
begränsa de strategiska kärnvapen^rsenalerna (SALT II) har ännu inte
förts i hamn. Uppföljningen av 1975 års europeiska säkerhetskonferens har
hittills gett få resultat. Sovjets invasion av Afghanistan, utvecklingen i
Polen, USA:s stöd till militära juntor i Central- och Latinamerika och den
nya administrationens stöd till rasistregimen i Sydafrika, krig och kriser
vid Persiska viken och i Mellersta Östern påverkar också förhållandet
mellan supermakterna. Aven om förhoppningarna från avspänningspolitikens
inledningsskede om ständigt förbättrade förhållanden mellan öst och
väst således inte infriats, kvarstår dock dess huvudvinster att bygga vidare
på. Hos de europeiska folken är medvetenheten stor om betydelsen av en
fortsatt avspänningspolitik.

Mot. 1981/82:2276

• Vi måste stödja strävandena till politisk, social och ekonomisk frigörelse

Det finns, ännu 35 år efter det andra världskriget, folk och stater som
inte förfogar över sin självständighet. I andra stater har supermakterna ett
dominerande inflytande. Vi måste stödja folkens kamp för nationell frihet
och hävda de små nationernas oberoende gentemot stormakterna. Det är
grundvalen för fördömandet av bl. a. Sydafrikas olagliga ockupation av
Namibia, Sovjetunionens invasion i Afghanistan och USA:s stöd till militärajuntor
i Latinamerika och Mellanamerika. Socialdemokratin avser också
för sin del att fortsätta det framgångsrika politiska och materiella stödet
till broderorganisationer och befrielserörelser som intensifierats de senaste
åren.

• Vi måste driva en aktiv nedrustningspolitik

Sverige har sedan länge, under den socialdemokratiska regeringstiden,
aktivt medverkat för att nå konkreta resultat i nedrustningsförhandlingarna.
Det är supermakterna som svarar för kapprustningen och det är mot
dem kraven på att inleda en nedrustning måste riktas om resultat skall nås.
Sverige måste liksom tidigare spela en aktiv roll i det arbetet. Det bör ske
på grundval av en långsiktig nedrustningsstrategi som främst bör ta sikte
på de europeiska förhållandena. Ett viktigt mål är därvid att få ett kärnvapenfritt
Europa. En kärnvapenfri zon i Norden kan vara första steget till
detta. Socialdemokratin har i riksdagen föreslagit en särskild europeisk
nedrustningskonferens. Detta är ett uttryck för vår uppfattning att Sverige
bör ta mer direkt del i de europeiska nedrustningsförhandlingarna, bl. a.
för att kunna bygga ut de förtroendeskapande åtgärder som beslöts vid den
europeiska säkerhetskonferensen år 1975.

Det avgörande hotet mot mänskligheten är den kämvapenupprustning
som ägt rum under de senaste decennierna.

Den europeiska oron inför supermakternas kärnvapenrustningar har inte
minskats av president Reagans uttalanden om ett begränsat kärnvapenkrig
i Europa och utrikesminister Haigs resonemang om ”vamingssprängningar”
av kärnvapen över Östersjön.

Sverige bör under det närmaste året utnyttja alla tillfällen för att initiera
och påskynda förhandlingar om begränsningar av kärnvapenrustningama.
Vår position som alliansfri europeisk stat med hög teknisk kompetens och
god inblick i det internationella förhandlingsmaskineriet gör oss särskilt
lämpade att söka representera den starka europeiska opinion som kräver
kärnvapennedrustning.

Sverige bör intensifiera försöken att på nytt få i gång multilaterala
förhandlingar om ett totalt provstopp, CTB. Vi bör kräva att förhandlingarna
mellan Sovjet och USA inte ska begränsas till enbart de s. k. eurostrategiska
vapnen utan även bör omfatta de taktiska kärnvapen som sedan

Mot. 1981/82:2276

länge står uppställda i vår världsdel. Ett kärnvapenfritt Europa är i detta
sammanhang den självklara målsättningen på sikt.

Ansträngningarna att begränsa spridningen av kärnvapen till ytterligare
stater bör intensifieras. Den beklagliga nord-sydpolarisering som uppstått
inom FN vid behandlingen av dessa frågor bör bli föremål för särskilda
svenska initiativ. Riskerna för en erodering av NPT-fördragets återhållande
verkan är uppenbara. Supermakternas direkta ansvar för denna
utveckling bör ytterligare framhävas. De politiska hindren i vägen för
stater som överväger att anskaffa kärnvapen måste göras högre eftersom
de tekniska och ekonomiska hindren med tiden blir allt lägre.

De av Sverige framlagda förslagen om förbud mot militära angrepp på
kärnkraftverk och vissa andra kämindustrianläggningar bör fullföljas med
kraft.

Sverige bör ta upp frågan om marin rustningsbegränsning, t. ex. genom
att föreslå en FN-studie i frågan. Särskilt bör vikten av kärnvapenrestriktioner
till havs poängteras. Förtroendeskapande åtgärder i marina områden
bör övervägas. Ett aktuellt och näraliggande svenskt krav bör vara att
göra Östersjön kärnvapenfritt.

För vårt land är avspänningspolitiken i Europa av särskild betydelse. I
motion 1981/82:527 har vi utvecklat behovet härav.

Vi vill se en utveckling mot mer demokrati och ökad social rättvisa i alla
delar av Europa. Men en realistisk bedömning av möjligheterna att förbättra
öst-västsamarbetet och förstärka de fredsbefrämjande tendenserna gör
att vi inte ser på våldsamma omvälvningar som en utväg att förändra
Östeuropa. Det är samtidigt viktigt att slå fast vår tro på möjligheten av
stegvisa reformer i riktning mot mer demokrati och social rättvisa i dessa
länder.

Det är bara genom en politik inriktad på avspänning och samarbete

mellan öst och väst som vi kan skapa ett ökat informationsflöde samt

bättre ekonomiska, kulturella och politiska kontakter. Därmed främjas

mångfalden av informationskällor och åsikter i Östeuropa. Det är ett sätt
att verka för en demokratisering av dessa stater. Förtryck mot oliktänkande
är bara kortsiktiga lösningar. Det enda sättet att absorbera breda
folkliga krav på demokratiskt inflytande är att legalisera dem.

• Vi måste medverka till en folklig mobilisering mot kapprustningen

Det finns en stark längtan hos alla människor efter fred och frihet, som
kraftigare än hittills måste komma till uttryck. 1 flera europeiska länder har
det folkliga motståndet mot kapprustningens vansinne stärkts. Det är
viktigt att det också i vårt land sker en folklig mobilisering för nedrustning.

Socialistinternationalen har vid sitt möte i Madrid hösten 1980 föreslagit
att för varje land utarbetas ett nationellt nedrustningsprogram samt att
partierna skall aktivera sitt fredsarbete. Upprättandet av en sådan modell
kräver betydande forsknings- och utredningsinsatser. Det gäller bl. a. att

Mot. 1981/82:2276

identifiera de faktorer som driver på kapprustningen och dess återverkningar
för svensk del. Det är vidare fråga om att klargöra vilka åtgärder
som t. ex. industriellt och sysselsättningsmässigt skulle behövas vid en
nedrustning. En modell för hur en svensk nedrustning - med bevarat
oberoende och säkerhet — skulle kunna gå till vid en av stormakterna
inledd nedrustning bör utarbetas.

• Vi måste ge vårt bistånd för att hindra uppkomsten av kriser och lindra

dess verkningar

Genom att bryta kapprustningen i världen kan möjligheter skapas för en
massiv resursöverföring till u-ländema. Det sammanlagda biståndet som
världens stater lämnar till u-länderna motsvarar bara ca 5 % av de militära
kostnaderna. ”Om de militära utgifterna kan hållas nere och en del av de
intjänade kostnaderna kan användas för utveckling, kommer världens
säkerhet att öka och en stor del av mänskligheten, som nu står utanför ett
normalt liv, kan få en bättre framtid”, säger Brandtkommissionen. Den
har visat på vägar hur en sådan resursöverföring skulle gå till. Inom FN har
i ett särskilt projekt sambandet mellan nedrustning och utveckling studerats.

Det svenska biståndsarbetet har haft som ett väsentligt syfte att verkligen
bidra till förbättringar för de fattiga människorna i u-länderna. Den
borgerliga regeringspolitiken har inneburit flera förskjutningar i målen för
biståndspolitiken. En successiv kommersialisering har skett. Utvecklingssamarbetet
måste åter bli ett medel i en framsynt och solidaritetsinriktad
politik.

• Vi behöver upprätthålla ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar

Sverige'för en alliansfri utrikespolitik i fred, syftande till neutralitet i
krig. På oss själva ligger ansvaret för vårt oberoende och vår säkerhet. Om
den alliansfria politiken skall vara trovärdig i händelse av krig och kriser
måste omvärlden vara övertygad om vår förmåga att i praktisk handling stå
för denna politik. Därför behöver vi alltjämt upprätthålla ett efter våra
förhållanden starkt totalförsvar.

Efter andra världskriget har Norden präglats av lugn och stabilitet. Även
om de nordiska länderna valt olika säkerhetspolitiska lösningar har de
likväl förenats i dessa strävanden. Det finns heller inget som tyder på att de
nordiska staterna skulle vilja överge den grundläggande inställningen att
Norden skall vara ett lågspänningsområde.

Under de senaste åren har frågan om en kärnvapenfri zon i Norden ånyo
aktualiserats. Frågan har i flera avseenden förts framåt. Vi har i motion
1981/82: 527 begärt att riksdagen förnyar sin uppmaning till regeringen att
bedriva överläggningar med de andra nordiska länderna om möjligheterna
att etablera en kärnvapenfri zon i Norden. Utredningsarbetet för att ta
fram underlag för dessa överläggningar bör bl. a. belysa det nordiska

Mot. 1981/82:2276

områdets roll för stormaktsblockens kärnvapenplaner och sambandet mellan
en nordisk kärnvapenfri zon och olika system för s.k. förtroendeskapande
åtgärder som syftar till att inom större geografiska områden söka
minska spänningen mellan militärallianserna.

2.3 Opinionsarbetet för fred

Kapprustningen, framför allt på kärnvapenområdet, har i de europeiska
länderna skapat en ökad oro. Det har tagit sig flera uttryck och manifesterats
inte bara i de västeuropeiska staterna utan också vid några tillfällen i
öststaterna. Särskilt markant har dessa folkliga reaktioner märkts i takt
med de senaste årens utplacering av sovjetiska medeldistansmissiler resp.
beslutet om utplacering av amerikanska missiler.

Sverige har en lång tradition när det gäller att hävda fredens och nedrustningens
sak i världen. Betydande insatser har gjorts av politiker och
experter - inom både NF:s och FN:s ram liksom i samband med olika
nedrustningskonferenser. Vårt land har också genom att delta i FN:s
fredsbevarande aktioner visat en praktisk vilja att medverka till biläggande
av olika konflikter.

Det är betydelsefullt att den svenska regeringen har ett brett stöd av en
folklig opinion i sitt arbete inte minst på nedrustningsområdet. Glädjande
nog har också allt större grupper blivit medvetna om de faror som följer i
kapprustningens spår. Inom arbetarrörelsen har ett särskilt organ bildats
(Arbetarrörelsens fredsforum) för att samordna och intensifiera arbetet på
detta område. Inom det största borgerliga partiet tycks däremot finnas en
mycket negativ inställning till ett brett fredsarbete.

För vår del vill vi i detta sammanhang erinra om vad vi uttalat i motion
1981/82:527: ”Det tycks vara något av en spontan folklig mobilisering mot
rustningsvansinnet. Människornas oro och fredslängtan formas till konkreta
krav på besinning, nedrustning, fred och solidaritet.” I den nämnda
motionen har vi också föreslagit vissa ökade insatser för SIPRI och till
information om internationell nedrustning.

Vi vill också erinra om den betydelse som försvarets forskningsanstalt
(FOA) har när det gäller att bl. a. förse statsledningen med underlag för
säkerhetspolitikens utformning.

3. Vissa gemensamma frågor

3.1 Inriktning av totalförsvaret

En grundsten i socialdemokratisk försvarspolitik har varit och är att om
vårt lands oberoende och frihet skulle hotas är det folket självt som skall
träda upp till dess försvar. Genom olika pliktlagar kan samhället tillförsäkra
totalförsvaret den personal som behövs. Den allmänna värnplikten är
den mest uppmärksammade. Antalsmässigt är emellertid uppgifterna inom
totalförsvarets civila delar dominerande: av de ca 2,8 miljoner människor

Mot. 1981/82:2276

som enligt gällande personalplaner tas i anspråk för totalförsvaret skall ca
2 miljoner tjänstgöra i dessa delar. Det är betydelsefullt att denna folkliga
förankring bevaras och stärks, både inom det militära försvaret och andra
delar av totalförsvaret. Det kan bl. a. ske genom att kommunerna får ett
vidgat ansvar för civilförsvars verksamheten och genom att den enskildes
uppgift i totalförsvaret klarläggs bättre än vad som nu skett. Det kan vidare
ske genom ett ökat lekmannainflytande inom det militära försvaret, centralt
och lokalt.

Våra försvarsansträngningar måste utformas mot bakgrund av långsiktiga
bedömningar om den internationella utvecklingen. De skall utformas
för att möta skilda säkerhetspolitiska situationer, t. ex. fredskriser, ekonomiska
hot och åtgärder, neutralitetskränkningar, avspärrning, krig. Det har
också ständigt varit socialdemokratins uppfattning att totalförsvaret måste
granskas kostnadsmässigt och bedömas från samhällsekonomisk synpunkt.

De socialdemokratiska förslagen i riksdagen har under de senaste åren
inneburit en lägre kostnadsram för det militära försvaret än vad de borgerliga
partierna genomdrivit. I 1978 års försvarskommitté har partiets ledamöter
intagit samma ståndpunkt. I förhållande till en tillämpning av 1977
års försvarsbeslut är det fråga om en minskning av storleken 500 milj. kr.

Den nuvarande samhällsekonomiska och statsfinansieila utvecklingen —
där den statliga utlandsupplåningen och statsskuldsräntorna var för sig
överstiger kostnaderna för totalförsvaret - kan komma att leda till problem
av säkerhetspolitisk natur genom ett ökat internationellt beroende.
Restriktivitet i fråga om försvarsutgifter, som kan utgöra ett led i arbetet på
att restaurera landets ekonomi, är viktig från denna utgångspunkt. Den är
också motiverad med hänsyn till de uppoffringar de stora folkgrupperna
fått göra under de borgerliga regeringsåren.

Det finns samtidigt, som försvarskommittén påvisat, klara brister som
måste täckas i de civila delarna av totalförsvaret. Skyddet mot ABC-vapen
(dvs. kärnvapen, biologiska och kemiska stridsmedel) har försummats.
Det finns stora eftersläpningar i skyddsrumsbyggandet. Civilförsvarets
krigsorganisation har betydande svagheter. Uthålligheten inom sjukvården
i krig är låg; det gäller främst förbrukningsmateriel för vården men också
reservfunktionerna för värme, vatten, el etc. Vi har i olika motioner de
senaste åren, senast i 1980/81:349, begärt ökade medel för lagring av
förbrukningsmateriel. Beredskapen inom det ekonomiska försvaret är,
beroende på samhällets ökade sårbarhet, alltjämt för låg vid både fredskriser
och avspärrningssituationer. Det krävs förstärkningar inom dessa
områden, vilka till en del kan genomföras genom omdispositioner men
också kommer att kräva ökade ekonomiska insatser. En viss omavvägning
inom totalförsvaret, innefattande minskade anslag till militärt försvar och
höjda till de civila delarna har därför förordats av vårt parti.

Skyddet och beredskapen mot ABC-vapen måste förstärkas. Det måste

Mot. 1981/82:2276

ske inom alla delar av totalförsvaret. Vi få dock inte inge oss föreställningen
att det skulle finnas ett fullgott skydd vid ett kärnvapenanfall mot mål i
Sverige. Kampen mot kärnvapen är därför främst en fråga om att med kraft
driva fram restriktioner och förbud mot dessa vapen.

Till de åtgärder som är särskilt angelägna hör att göra civilförsvarets
krigsorganisation mer slagkraftig. Det bör ske bl. a. genom att i större
utsträckning ta i anspråk kvinnor och vapenfria tjänstepliktiga liksom att
överföra all personal i brandväsendet till civilförsvarets krigsorganisation.
Det bör också vara möjligt att överföra vissa grupper av värnpliktiga, som
fullgjort den militära utbildningen, från det militära försvarets krigsorganisation
till civilförsvarets. Över huvud taget måste de civila totalförsvarsdelamas
personalbehov tillgodoses bättre än hittills. För civilförsvarets del
kommer detta att kräva en ökad utbildnings- och övningsverksamhet.

Den pågående utarmningen av den industriella kapaciteten inger oro
också från försvars- och beredskapssynpunkter.

Redan genom ökad handel och industriell specialisering ökar vårt internationella
beroende av råvaror, halvfabrikat, komponenter och reservdelar.
Detta beroende ökar genom de multinationella företagen. Denna utveckling
förvärras av den utslagning av industrier som pågått de senaste
åren. 1 dagens genomdatoriserade samhälle har vi också en stor sårbarhet,
bl. a. beroende på ett stort utlandsberoende och koncentrationsproblem.

I grunden kan vårt ekonomiska oberoende vid kriser och krig endast
hävdas genom ett allsidigt näringsliv. Den nuvarande stagnationspolitiken
måste därför brytas. Den offensiva näringspolitiken, som vi föreslagit i
motioner till årets riksmöte, måste kombineras med särskilda åtgärder
inom det ekonomiska försvaret som sätter överlevnadsbehoven i första
rummet och därmed bidrar till att ytterligare minska vår sårbarhet, ty vänfinns
dock här vissa brister i regeringsförslaget.

Det betyder att försöijningsförmågan i första hand skall avse livsmedel,
beklädnad och värme. Det ekonomiska försvarets åtgärder måste spela
över ett brett register som omfattar lagring av särskilda betydelsefulla
varor, administrativa förberedelser, i vissa fall skydd för men framför allt
stöd till fungerande produktion. Inte minst viktigt är att - på grund av den
starka koncentrationen inom livsmedelsproduktionen - säkerställa en regional
försörjningsförmåga och möjlighet till en övergång till en nära nog
total självförsöijning med livsmedel.

För att medborgarna skall kunna känna tillit till samhällets förmåga att
svara för den enskildes skydd och överlevnad i kriser och krig fordras inte
minst att sjukvården och de sociala omsorgerna kan fungera. Ökningen av
antalet utbildade för vård- och omsorgsuppgifter är därför betydelsefull
också från dessa aspekter. Vi behöver vidare bl. a. öka uthålligheten inom
sjukvården genom att försöijningen för elektricitet, vatten och bränsle
säkras t. ex. genom reservanordningar. 1 fråga om sjukvårdsmateriel av
förbrukningskaraktär måste en snabb uppbyggnad av beredskapslager ske.

Mot. 1981/82:2276

På sikt kan en inhemsk produktion vara nödvändig. Information till de
anställda om deras uppgifter i en krigssituation är vidare betydelsefull
liksom att medborgarna ges möjlighet att på eget initiativ delta i s. k.
självskyddsutbildning.

Den grundsyn för totalförsvarets utveckling vi här redovisat har beslutats
av den socialdemokratiska partikongressen. Den har hävdats i försvarskommittén
av vårt partis ledamöter. Vi kan nu konstatera att det
också gått att vinna en bred enighet om denna inriktning. För det militära
försvaret föreslår mittenregeringen nu en anslagsminskning i förhållande
till gällande försvarsram. För de civila totalförsvarsmyndigheterna för
regeringen vidare de betydande förstärkningar som försvarskommittén
föreslagit (ca 20%).

Vi kommer i det följande att föreslå en i vissa avseenden annan avvägning
än regeringens. Våra förslag innebär bl. a. en stramare ekonomi för
det militära försvaret, en kraftigare förbättring av värnpliktsförmånerna
och en ytterligare satsning på det ekonomiska försvaret. I frågan om
flygplansanskaffningen ställer vi upp bestämda villkor för JAS-projektet.

3.2 Särskilda frågor

Under avsnittet Särskilda frågor behandlar regeringen bl. a. kommitténs
betänkande om information om säkerhetspolitiken, försvarsforskningen
och olika administrativa frågor.

På initiativ av vårt parti i samband med det förra försvarsbeslutet fick
försvarskommittén i uppdrag att särskilt studera frågan om informationen
om vår säkerhetspolitik. Detta uppdrag redovisades i ett särskilt delbetänkande
(Ds Fö 1980:2). 1 vår motion 1980/81:349 föreslog vi att riksdagen,
inför det nu förestående försvarsbeslutet, skulle tilldela Centralförbundet
Folk och försvar ökade medel. Detta avslogs dock av den borgerliga
riksdagsmajoriteten. 1 år har emellertid regeringen aktualiserat kommitténs
förslag och i huvudsak anslutit sig till dem, vilket vi finner tillfredsställande.
På en punkt kan vi'' dock inte godta regeringsförslaget. Som vi
kommer att utveckla i det följande kan vi inte tillstyrka att totalförsvarets
upplysningsnämnd får ökade uppgifter inom det psykologiska försvaret. Vi
finner det inte heller nödvändigt att för den något ökade verksamhet som
kommittén föreslagit tilldela nämnden en heltidsanställd sekreterare.

Kommittén har i sitt slutbetänkande anslutit sig till den
socialdemokratiska ståndpunkten (redovisad bl. a. i motion 1980/81:349)
om att FOA ej längre skall lyda under överbefälhavaren utan att totalförsvarets
myndigheter får en likställdhet när det gäller inflytande över forskningens
inriktning. Nu uppskjuter regeringen sitt ställningstagande i denna
del under hänvisning till pågående remissomgång men försvarsministern
förklarar dock att han delar kommitténs principiella syn på försvarsforskningen.
Vi utgår från att regeringen driver det fortsatta beredningsarbetet
med sådan kraft att den av kommittén föreslagna nyordningen kan beslutas
under året.

Mot. 1981/82:2276

Försvarsministern anmäler i propositionen pågående s. k. översynsprojekt,
bl. a. sådana som syftar till samordning och samverkan mellan försvaret
och övriga samhällssektorer. Av redogörelsen att döma synes vinsterna
hittills vara små. På annat ställe i propositionen behandlas förslaget från
kommittén om att en särskild utredning skulle tillsättas för att se över
strukturen för försvarets centrala myndigheter; därvid skulle också övervägas
samordning/sammanslagning med likartad verksamhet utom försvaret.
Försvarsministern ansluter sig till utredningsförslaget men har en
annan uppfattning om den tidsmässiga inriktningen: han vill ha underlag
inför nästa försvarsbeslut, medan kommittén ansåg att beslut skulle fattas
”senast” i samband härmed. Kommitténs förslag innebär en högre ambitionsnivå
som bör bibehållas som inriktning. Detta bör ges regeringen till
känna.

4. Inriktning av det militära försvaret

4.1 Inledning

Grunden för det militära försvaret skall vara den allmänna värnplikten.
Utvecklingen inom försvarsmakten har, sedan 1968 års försvarsbeslut,
kännetecknats av en försiktig förändring mot en mer territoriell inriktning.
En fortsatt sådan linje bör eftersträvas. Det innebär bl. a. att många förband
erhålls. Vi måste vara medvetna om att vi inte kan följa med i
stormakternas militärtekniska utveckling. Det är därför nödvändigt att
behövlig materielutveckling och materielanskaffning anpassas både till de
ekonomiska resurser vi kan avsätta och till de behov ett värnpliktsförsvar
har.

För att vi skall få ett väl fungerande värnpliktsförsvar krävs att de
värnpliktiga kan genomföra sin utbildning utan stora ekonomiska uppoffringar.
Den undersökning som gjorts på överbefälhavarens uppdrag, efter
en socialdemokratisk riksdagsmotion, har visat på brister i nuvarande
förmånssystem. Vi kommer i det följande att mot denna bakgrund föreslå
en betydande höjning av värnpliktsförmånerna under försvarsbeslutsperioden.

Vidare är det angeläget att de värnpliktigas möjligheter att påverka sina
utbildningsbetingelser och sin omgivande miljö ökas. Försvarskommittén
räknade med att regeringen skulle ta initiativ härtill liksom till en undersökning
om möjligheterna till och konsekvenserna av att anpassa veckoutbildningstiden
till den i arbetslivet i övrigt gängse. Därvid måste dock ett
högre uttag tillämpas i samband med vissa övningar utan att detta får
påverka den nuvarande utbildningstiden. I propositionen ges nu ett sådant
uppdrag. Vi vill understryka vikten av att utredningsarbetet drivs med
kraft.

En stor andel av de värnpliktiga skulle — enligt överbefälhavarens
planering — komma att få göra sin första tjänstgöring upp till tre år efter

Mot. 1981/82:2276

inskrivningen. Detta skapar enligt många erfarenheter stora problem. I en
tid då en stor del av ungdomen i vämpliktsåldern går utan arbete blir en
senarelagd utbildning och en inskränkning av antalet inryckande ännu
mindre motiverad. Kommittén föreslog åtgärder som syftade till att minska
detta problem. Vårt partis ledamöter avsatte inom den föreslagna försvarsramen
medel för att kunna öka utbildningen. Regeringen har nu gjort
motsvarande beräkningar i propositionen. Vi finnér det tillfredsställande
att man därmed kan undanröja de värnpliktssociala problem som ÖB:s
planering skulle kunna leda till.

Rationaliseringskraven och föreslagna organisationsförändringar kommer
främst att påverka den anställda personalens arbetsförhållanden. Vi
vill i detta sammanhang understryka den betydelse som den anställda
personalen har i såväl krigs- som fredsorganisationen. Deras aktiva medverkan
kommer att behövas om de uppsatta besparingsmålen skall nås.
Kommittén framhöll att det finns ett stort behov av att finna ytterligare
rationaliseringsobjekt. Av bl. a. detta skäl ansåg vårt partis ledamöter att
en förnyad översyn bör göras, under medverkan av personalorganisationerna,
om behovet av aktiv personal inom krigsorganisationen. Ett sådant
uppdrag ges i propositionen, dock utan att personalens medverkan förutsätts.
Enligt vår mening bör detta ske, vilket bör ges regeringen till känna.

4.2. Arméstridskrafterna

Försvarskommittén har i betänkandet Vår säkerhetspolitik som en allmän
inriktning angivit följande: ”Försvar skall kunna tas upp i varje del av
landet mot angrepp varifrån det än kommer. Detta kräver att militärt
försvar av någon styrka kan verka snabbt vid för försvaret viktiga punkter
och områden i landet. Härutöver krävs förmåga till kraftsamlade insatser.”
Mot bakgrund av denna inriktning, vårt lands terräng och de ekonomiska
möjligheterna kommer i huvuddelen av arméstridskrafterna även i
fortsättningen att behöva utgöras av infanteri.

Inom denna ram bör anfallsförmågan och pansarvärnsfunktionen prioriteras.
Fältförbanden skall ges förmåga till rörliga strider över stora ytor.
De kvalificerade faltförbanden varav huvuddelen utgörs av de moderna
infanteribrigaderna prioriteras före övriga markstridsförband. Härvid är
det väsentligt att modernisera och om möjligt öka andelen förband särskilt
utbildade och utrustade för strid i norra Sverige samt att öka andelen
mekaniserade förband.

Överbefälhavaren har inriktat sin planering i den lägre nivån så att de
moderna brigaderna ges en god materiell och personell kvalitet. De nuvarande
fyra Norrlandsbrigaderna moderniseras. Inom ramen för befintlig
organisation och materiel organiseras en mekaniserad brigad och ett antal
mekaniserade bataljoner. Sammantaget inriktar överbefälhavaren de moderna
brigadernas krigsorganisation mot elva infanteribrigader, fyra Norrlandsbrigader,
fyra pansarbrigader och en mekaniserad brigad.

Mot. 1981/82:2276

Vi finnér överbefälhavarens planering av krigsorganisationsutvecklingen
för de kvalificerade faltförbanden lämplig och understryker samtidigt
vikten av att överbefälhavaren i den fortsatta krigsorganisationsutvecklingen
prövar möjligheterna att modernisera ytterligare ett antal förband.

De fältförband som inte kan tilldelas de modernaste materielen och för
vilka mycket begränsade ekonomiska medel kan avsättas bör enligt kommitténs
mening t. v. stå kvar i krigsorganisationen och därvid liksom nu
utnyttjas främst för i förväg väl planlagda och förberedda försvars- och
fördröjningsuppgifter. Om inte betydande belopp för modernisering av
dem avsätts i början på 1990-talet eller förbanden då får överta tillräcklig
mängd materiel från den mer kvalificerade delen av krigsorganisationen
kan sannolikt förbanden behöva utgå ur organisationen. Beslut om detta
behöver inte fattas nu.

Det är väsentligt att vi disponerar ett stort antal förband för att strid skall
kunna tas upp i vaije del av landet mot angrepp varifrån det än kommer.
Lokalförsvarsförbanden avses härvid främst för försvarsuppgifter vid
gränser, hamnar, flygfält och kuststräckor som är av väsentlig betydelse
för vårt försvar. Planeringen innebär att antalet lokalförsvarsförband minskar
något. Denna minskning är dock inte av sådan omfattning att den
äventyrar den verkan som bör eftersträvas.

Tillgång på stridsfordon av olika slag ökar i den moderna armén. En del
av dessa ges allt bättre skydd. Mot denna bakgrund är det av avgörande
betydelse för vår förmåga att bekämpa angriparens förband att effektiva
pansarvärnsvapen finns på stor bredd och i stort antal i vår krigsorganisation.
Överbefälhavaren redovisar ett utvidgat beslutsunderlag i programplanen.
Under 1980-talet planeras en mekanisering av ett antal förband
genom omorganisation inom ramen för befintlig organisation och materiel.
Beväpnade helikoptrar med förmåga till pansarbekämpning på stora avstånd
anskaffas. Lätta pansarvärnsvapen och nya stridsvagnsminor införs
tidigt i krigsorganisationen. Norrlandsbrigader, pansarbrigader samt vissa
förstärkningsförband tillförs i början av 1980-talet tunga pansarvärnsrobotar.
Ammunition med verkan mot stridsvagnar planeras att anskaffas till
granatkastar- och artilleriförband. Alla brigader samt vissa bataljoner och
lokalförsvarsförband tillförs i slutet av 1980-talet ett varierande antal lätta
pansarvärnsrobotar. Överbefälhavarens planering innebär vidare att lätta
stridsfordon anskaffas under 1990-talet för att öka förbandens eldkraft,
rörlighet och skydd.

Förmågan att bekämpa pansrade fordon är grundläggande för våra möjligheter
att genomföra strider på marken. Pansarbekämpning utgör därför i
flertalet situationer ett av försvarets viktigaste element och markstridsförbanden
måste, inom ramen för sina uppgifter, ha sådan förmåga. För rörlig
strid är det därutöver nödvändigt att delar av pansarvärnssystemet har god
rörlighet under pansarskydd. Det är därför väsentligt att pansarvärnssystemet
förstärks.

Mot. 1981/82:2276

Överbefälhavarens planering innebär att arméflyget på sikt utökas till
två bataljoner. Dessa avses för såväl pansarvärns- som transportuppgifter.
Härvid beaktas behovet av sjuktransporter. Slutlig ställning till avvägningen
mellan enheter för dessa uppgifter bör tas under år 1982. Vi anser det
angeläget med en utökning av arméflyget.

Luftvärnets krigsorganisation tillförs ett stort antal förband med den
inom landet utvecklade och tillverkade lätta luftvärnsroboten 70. Därmed
ersätts äldre materiel i huvuddelen av de nuvarande brigaderna och i ett
antal fördelningsluftvärnsbataljoner.

Angriparens flygstridskrafter får ökad förmåga till verkningsfulla insatser
även i mörker och dåligt väder. Mot denna bakgrund är det önskvärt att
i framtiden också disponera luftvärnssystem med allväderskapacitet samt
ökad räckvidd och höjdtäckning. Detta luftvärn blir särskilt viktigt som
skydd för våra arméstridskrafter inom utsatta kust- och gränsområden där
luftförsvaret i övrigt har svårigheter att nå god effekt samt för skydd av
flygbaser och strategiska omgrupperingar - främst över våra älvar. Av
operativa, ekonomiska och tekniska skäl kan emellertid utvecklingen behöva
ske i två steg. Under programplaneperioden vidareutvecklas härvid
luftvärnsrobotsystemet 70 mot mörkerkapacitet samt ökad räckvidd. Underlag
för val av system kan enligt överbefälhavaren föreligga främst
hösten 1982. Det bör därför ankomma på regeringen att grundat på detta
underlag framlägga slutligt förslag i denna fråga. I det fortsatta arbetet
måste hänsyn tas till den samordning av robotverksamheten som vi behandlar
längre fram i denna motion.

En viktig del av arméstridskraftema utgörs av hemvärnet. Inte minst i en
situation med ett överraskande inlett angrepp utgör hemvärnet en betydelsefull
tillgång för vårt försvar.

4.3. Marinstridskrafterna

Planeringen för marinstridskrafterna innebär att ytattacken moderniseras
under programplaneperioden bl. a. genom att de tolv fartygen i Spica
T 131-serien bestyckas med svensktillverkade, långräckvidda sjömålsrobotar.
Ersättning av de sex äldre fartygen i Spica T 121-serien har jämfört
med tidigare planering tidigarelagts. Detta har möjliggjorts genom att
varvsstödsmedel tillförts och omplanering gjorts inom försvarsmakten.
Två av de sex robotbåtarna har beställts och levererats under programplaneperioden.
Ytterligare fyra robotbåtar avses beställas i slutet av planeringsperioden.
Planeringen är enligt vår mening lämplig.

Sjömineringar ingår som en viktig del av försvaret, och det är därför
angeläget att vi redan i fred har god tillgång på moderna sjöminor och att
utläggning kan påbörjas med kort varsel. Överbefälhavaren har redovisat
möjligheterna att även utnyttja attackflyg, transportflyg eller helikoptrar
för utläggning av sjömineringar. Av planerna framgår att de nytillförda
övervattenstridsförbanden ges god förmåga att ta ombord och fälla minor.

Mot. 1981/82:2276

Ubåtarna ges också ökad förmåga att medföra och fälla minor. Överbefälhavaren
redovisar att möjligheterna att fälla minor från attackflygplan har
studerats tidigare men att projekten utgått av ekonomiska skäl. Minutläggning
från transportflygplan skulle kunna ge avsevärda tidsvinster. Frågan
studeras ytterligare. Prov och försök pågår med minering från helikoptrar.

Vi finner de av överbefälhavaren planerade åtgärderna lämpliga. Den
ökade risken för överraskande inledda anfall ställer krav på snabb utläggning
av våra sjömineringar. Minering från transportflygplan och helikoptrar
kan därvid vara tillskott till nuvarande förmåga. Studierna bör därför
fortsätta med inriktningen att om studierna visar att det är lämpligt och
ekonomiskt genomförbart i förhållande till andra projekt inplanera resurser
för flygminfällning.

Beträffande skyddet mot en angripares minkrigföring är det viktigt att
säkerställa en viss lägsta tillgång till kvalificerade röjningsresurser. Det är
därför angeläget att den anskaffning av röjningsfartyg som nu påbörjats
kan fullföljas så att den materiella kvaliteten kan höjas. De kvantitativa
behoven bör så långt möjligt även fortsättningsvis tillgodoses i krig och vid
beredskap med civila fartyg.

Överbefälhavaren har vid sin planering prioriterat förmågan att säkra
sjöstridskrafternas operationsfrihet. Planeringen innebär att äldre minsvepare
utgår varvid antalet minröjningsflottiljer reduceras under 1980-talet
från elva till åtta. Av dessa avses en moderniseras genom anskaffning av
sammanlagt tre minröjningsfartyg och ett mindre antal minsvepare. Två
minröjningsfartyg M 80 levereras under programplaneperioden.

Vi godtar planeringen av minröjningsförbandens krigsorganisation i den
lägre nivån. Aktiva åtgärder kan komma att behövas för att understödja
nyanskaffning av t. ex. fiskefartyg lämpade som hjälpminsvepare att disponera
vid krig och i beredskap.

Förmågan att upptäcka och avvisa främmande ubåtar som kränker vårt
territorium är betydelsefull. Överbefälhavarens planering innebär att huvudsystemet
för ubåtsjakt även i fortsättningen skall utgöras av marinens
tio tunga helikoptrar. Den kvalificerade fartygsburna ubåtsjakten utgår
under planeringsperioden. Patrullbåtsförbanden ges en begränsad förmåga
att upptäcka ubåtar. Försök genomförs under programplaneperioden att ge
de två först levererade nya robotbåtarna tillläggsutrustning för ubåtsjakt.

Vi delar uppfattningen att den kvalificerade ubåtsjakten även fortsättningvis
bör byggas främst på helikopterförband. Mot bakgrund av att den
fartygsburna ubåtsjaktkapaciteten blir av ringa omfattning bör överbefälhavaren
tillvarata möjligheterna att utnyttja en del av flygvapnets tunga
helikoptrar för övervakning och ubåtsjakt. När det gäller förmågan att
ingripa mot ubåtar som kränker vårt territorium får planerade åtgärder för
att förbättra möjligheterna att ingripa med nuvarande helikopterförband
för ubåtsjakt liksom övriga åtgärder för ubåtsjaktfunktionen anses vara
lämpliga.

2 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2276

Mot. 1981/82:2276

I försvarskommittén behandlas frågan om ytterligare resurser skulle
avsättas för ubåtsjakt utöver de av överbefälhavaren inplanerade. De
borgerliga partierna avsatte då, utan att någon prövning gjordes mot andra
materielobjekt etc., 200 milj. kr. under femårsperioden. Därefter har överbefälhavaren
i en särskild skrivelse redovisat hur dessa medel skulle kunna
utnyttjas. De socialdemokratiska ledamöterna förklarade sig vilja avvakta
ÖB:s förslag. I propositionen följer regeringen de borgerliga partiernas
företrädare i kommittén och begär bemyndiganden om 160 milj. kr.

Som framgår av den nyss nämnda redovisningen inplaneras i programplanen
mycket betydande insatser för övervakning m. m. av vårt sjöterritorium.
Vissa engångsförstärkningar under femårsperioden därutöver kan
emellertid vara motiverade. Inom den av oss i det följande föreslagna
försvarsekonomin har vi avsatt 100 milj. kr. för sådana förstärkningar.

Även i framtiden är ubåtsförbanden en väsentlig komponent för bekämpning
av en angripares invasionsstyrkor till sjöss. Den tekniska utvecklingen
skapar successivt förbättrade möjligheter för deras insatser
bl. a. genom att de kan ges förmåga att lägga ut större mineringar än i dag
både i vår kustzon och mer framskjutet. Antalet ubåtar bör därför hållas så
högt som möjligt. Planeringen innebär att ubåtsförbanden efter nödvändiga
livstidsförlängningar av nuvarande ubåtar och anskaffning av ubåt A 17
kommer att omfatta tolv ubåtar. Den planerade inriktningen av ubåtsförbandens
krigsorganisation är enligt vår mening lämplig.

De fasta kustartilleriförbanden svarar för ett i förväg utbyggt och förberett
försvar av betydelsefulla platser och områden vid vår kust. De rörliga
kustartilleriförbanden skall i hotade riktningar kunna förstärka och förtäta
det fasta försvaret. De skall därutöver i samverkan med mark-, sjö- och
flygstridskrafter kunna lösa försvarsuppgifter vid kust där fasta kustartilleriförband
saknas.

Mot bakgrund av att hotet ökar mot fasta förband och att den militärtekniska
utvecklingen ökar osäkerheten om var en angripare landstiger bör
rörligt kustartilleri prioriteras före fast kustartilleri. På vissa särskilt betydelsefulla
platser krävs dock alltjämt ett i förväg utbyggt och förberett
försvar.

Överbefälhavarens planering innebär att ombeväpningen och moderniseringen
av de tunga rörliga kustartilleribataljonerna, med bl. a. en ny
kustartilleripjäs, fullföljs. Omorganisationen av dagens rörliga spärr- och
kustjägarförband till amfibiebataljoner påböijas under programplaneperioden.
Nuvarande lätta kustrobotar ersätts till allra största delen under andra
femårsperioden.

Vi anser att redovisad planering i huvudsak är lämplig men ersättningen
av de lätta kustrobotarna kan behöva senareläggas. En anskaffning av
långräckviddiga sjömålsrobotar bör emellertid prövas i samband med att
framtida ersättning av nuvarande artilleriförband inom kustartilleriet planeras.

Mot. 1981/82:2276

Basresurserna skall medge att marinens förband kan kraftsamlas till
aktuellt operationsområde. Det är nödvändigt att basförbanden vidareutvecklas
och att möjligheterna till ökad rörlighet samt samordning inom och
mellan försvarsgrenarna tillvaratas. Överbefälhavarens planering innebär
att den marina bas- och underhållsorgamsationen reduceras och anpassas
till marinstridskrafternas förändrade krigsorganisation. Krigsorganisationen
för sjukvårdstjänst behålls dock i huvudsak. Basorganisationens
rörlighet ökas. Denna inriktning är lämplig och innebär att basorganisationen
effektiviseras och bör därigenom kunna reduceras enligt överbefälhavarens
förslag.

Respekten för det svenska territoriets integritet måste grundläggas och
upprätthållas redan i fredstid genom att vi har förmåga att upptäcka och
möta kränkningar. Detta innebär bl. a. att våra omgivande havsområden
måste övervakas samtidigt som det måste finnas en ledningsorganisation
som omedelbart kan leda insatser med tillgängliga resurser. Det föreligger
svagheter i vår fredstida övervakning, varför denna förmåga bör förbättras.
Det planerade nya radarsystemet för sjö- och luftövervakning bör
därvid byggas ut med början i de områden där bristerna bedöms stora.
Vidare bör utbyggnaden av sjöbevakningscentraler fortsätta. Marinens,
tullverkets och sjöfartsverkets resurser bör samordnas ytterligare i avsikt
att effektivisera övervakning och rapportering.

4.4 Flygstridskrafterna

4.4.1 Inledning

Under många år har flygplansfrågan kommit att spela en dominerande
roll i den svenska försvarsdebatten. 1977—1979 försökte de borgerliga
partierna att driva igenom en mycket kostnadskrävande komplettering av
flygvapnet genom att skolflygplanet SK 60 skulle ersättas av ett lätt attackflygplan.
Detta levde under olika beteckningar i den svenska försvarsdebatten;
hade detta projekt (B3LA, SK 38/A 38, SK 2) förverkligats skulle
vi ha fått ett utomordentligt dyrt flygplan som i grunden få inom försvarsmakten
ville ha. Vid 1979 års vårriksdag uppnåddes en överenskommelse
mellan socialdemokrater och folkpartiet som innebar att projektet avbröts.
I samband härmed uttalade försvarsutskottet följande;

Utskottet erinrar om att 1978 års försvarskommitté bl. a. har till uppgift
att granska alternativa möjligheter till anskaffning av jaktflygplan, luftvämsrobotar
och andra luftförsvarskomponenter samt att lämna förslag
om den framtida avvägningen mellan skilda åtgärder för luftförsvar. I del 1
av den senaste perspektivplanen för det militära försvaret har överbefälhavaren
redovisat vissa synpunkter i dessa frågor. Regeringen har i sitt
uppdrag till överbefälhavaren den 5 april 1979 angett som en utredningsfråga
förutsättningarna för en ny flygplansplattform. Utskottet finnér det
vara värdefullt att överbefälhavaren tar fram ett underlag som närmare
belyser frågeställningar som är centrala för luftförsvaret.

Mot. 1981/82:2276

Vid 1980 års vårriksdag lade den dåvarande borgerliga trepartiregeringen
fram ett helt nytt och dittills inte prövat förslag, nämligen att man skulle
inrikta utredningsarbetet mot ett enhetsflygplan för jakt-, attack- och spaningsfunktionerna
tillsammans. Medan dittillsvarande studier och diskussioner
hade gällt ersättningen enbart av attackfunktionen, skulle nu en
prövning ske på vilket sätt hela Viggensystemet skulle ersättas. Det hävdas
ibland från borgerligt håll att JAS-frågan skulle ha diskuterats i ett
tiotal år. Detta är felaktigt. Det var först 1980 som utredningsarbetet fick
en ny och vidare inriktning.

I vår motion 1979/80:1951 ansåg vi att någon sådan låsning inte borde
ske utan ytterligare studieunderlag. Ett planerings- och studiearbete borde
därför bedrivas för hur ersättningen av Viggensystemet skulle kunna ske.
Först på begäran av de socialdemokratiska ledamöterna i försvarskommittén
våren 1981 var det dock möjligt att effektuera en utvärdering av de
skilda komponenterna; denna överlämnades av överbefälhavaren samtidigt
med hans förslag i flygplansfrågan i oktober 1981.

Flygplansfrågan måste bedömas mot bakgrund av ett flertal faktorer.
Grundläggande är därvid det rent försvarspolitiska: frågan om behovet av
ett nytt flygplanssystem efter Viggen samt när en omsättning skall ske,
vilka prestanda som skall krävas etc. Frågan kan emellertid inte bedömas
uteslutande från försvarssynpunkter; existensen av flygindustrin nödvändiggör
att också de närings- och industripolitiska frågeställningarna tas in i
bilden. Flygplanssystem är den utan tvekan dyrbaraste enskilda komponenten
i det svenska militära försvaret, vilket gör det nödvändigt med en
särskild, noggrann prövning av ett projekt om ett nytt system. Det gäller då
att granska vilket ekonomiskt utrymme som står till förfogande, inte bara
under de närmaste fem åren utan även på längre sikt. Till den ekonomiska
bedömningen hör också att klarlägga den tekniska realiserbarheten av
projektet; särskilt betydelsefullt blir detta om det innehåller tekniskt utvecklingsarbete
av omfattande slag. Ytterligare en sådan fråga är att söka
fånga in de modifieringskostnader som kan uppstå genom att hotbilden
förändras på lång sikt. Från statens sida är det också viktigt att i förhand
kunna göra en bedömning av de olika kommersiella inslagen kring ett
flygplansprojekt. Av speciella skäl finns det i denna fråga också anledning
att granska regeringens redovisning i propositionen och fortsatta handläggning
av flygplansfrågan.

Det är dessa frågeställningar som vi har haft anledning att gå igenom och
ta ställning till i anledning av regeringsförslaget.

4.4.2 Behovet av ett nytt flygplanssystem

De socialdemokratiska ledamöterna i försvarskommittén har utvecklat
sina riktlinjer beträffande behovet av ett nytt flygplanssystem; till dessa
ansluter vi oss. De innebär sammanfattningsvis följande.

Mot bakgrund av den militärtekniska utvecklingen och läget i det nordis

Mot. 1981/82:2276

ka området kommer luftförsvaret att få ökad betydelse. Svenskt luftrum
får vid en konflikt i vår omvärld inte kunna utnyttjas av någondera parten
utan att vi kan vidta motåtgärder. Om vi blir indragna i en konflikt och
militärt angripna kommer angriparen att stödja anfallet med avsevärda
flygstridskrafter.

Luftförsvarsförbanden skall försvåra en angripares flygkrigföring mot
vårt land. De skall därvid skydda våra övriga stridskrafter och för totalförsvaret
viktiga områden och anläggningar. De skall vidare tillsammans
med andra funktioner bidra till att befolkningen skyddas. Jakt-, stridslednings-
och luftbevakningsförband skall medverka i övervakning och incidentberedskap.
Luftförsvarsförbanden skall ha förmåga att skydda vår
mobilisering och övriga försvarsförberedelser. Tillsammans med attackförbanden
och andra samverkande förband skall de kunna bekämpa en
angripares tilltransport genom luften, över havet och över landgränsen.
Syftet med dessa åtgärder är bl. a. att tvinga motståndaren till en inledande
bekämpning under så lång tid att vi hinner genomföra förberedelser för
fortsatt strid. En invasion mot vårt land skall inte kunna genomföras förrän
efter omfattande flygbekämpning av vårt försvar. Luftförsvaret utgör härigenom
en väsentlig del av det militära försvarets krigsavhållande förmåga.

Jaktflyg och luftvärn bildar tillsammans med stridsledning- och luftbevakningsfunktionen
ett sammanhängande luftförsvarssystem i vilket de
stridande funktionerna kompletterar och understödjer varandra. Ett luftförsvar
fordrar såväl ett jaktsystem som olika slag av luftvärnsförband.

Det faktum att angrepp kan sättas in mot oss med kortare varsel än
tidigare ökar kraven på en väl fungerande underrättelsetjänst. Denna verksamhet
måste därför prioriteras. Flygspaningsförband ingår som en väsentlig
komponent för att förse riksledning, överbefälhavaren, militärbefälhavarna
och andra chefer med erforderligt underrättelseunderlag. Flygspaning
har härvid visat sig vara nödvändig för underrättelsetjänsten även
inom överblickbar framtid. Därtill kommer att kostnaderna för underrättelseutrustningen
inom ramen för ett flygplanssystem är förhållandevis små.
Mot denna bakgrund bör möjligheterna att utrusta framtida flygplanssystem
med underrättelsemedel tillvaratas.

En central fråga i de senaste årens diskussion har varit frågan om i ett
framtida flygplanssystem efter Viggen också skall inrymmas en attackfunktion.

Principiellt föreligger enligt överbefälhavaren möjligheter att delvis ersätta
attackflyget med andra system. För att dessa skall ge en jämförbar
effekt - direkt och indirekt - och samtidigt handlingsfrihet fordras dock
ett stort antal sådana system. Vissa egenskaper i attackflygfunktionen är
därutöver enligt överbefälhavaren inte möjliga att ersätta. Hit hör bl. a.
attackflygets förmåga att snabbt kraftsamlas för tidig insats inom vitt
skilda områden samt förmågan att bekämpa mål djupt inne på fiendens
område.

Mot. 1981/82:2276

Överbefälhavaren framhåller vidare att de osäkerheter som råder på
längre sikt successivt måste behandlas i kommande studier och planering.
Därvid kommer alternativa system liksom avvägningen dem emellan att
studeras. Det är angeläget att understryka betydelsen av att man inte
genom utformningen av ett kommande flygplanssystem binder den handlingsfrihet
som överbefälhavaren finner erforderlig för framtiden. Under
den närmaste framtiden är det dock betydelsefullt att ha tillgång till resurser
som kan bekämpa en angripares invasionsstyrka i anslutning till
gräns och kust. Attackflygförbanden spelar i detta avseende en viktig roll,
inte minst i försvaret mot ett överraskande inlett anfall.

Av nuvarande flygsystem är Draken samt attack- och spaningsversionema
av Viggen äldst, medan jaktversionen av Viggen nyligen böljat
tillföras krigsorganisationen. Av de tolv divisionerna Draken avses tre till
fyra behållas till mitten av 1990-talet medan övriga Drakendivisioner före
1988 ersätts med jaktversionen av Viggen. Nuvarande fem och en halv
attackdivisioner utrustade med attackversionen av Viggen avvecklas med
en division om året fr. o. m. budgetåret 1992/93. Spaningsversionen av
Viggen som finns för sex krigsdivisioner bör ersättas i motsvarande takt
fr. o. m. budgetåret 1998/99. Möjligheter finns dock att öka flygtidsuttaget
för attack- och spaningsversionerna. Ersättning av Viggensystemet måste
enligt överbefälhavaren påböijas omkring 1992.

Socialdemokraterna i försvarskommittén delade överbefälhavarens uppfattning
att ett nytt flygplanssystem behövs efter Viggen. Det skall, liksom
sina föregångare, ha en klart defensiv inriktning. Det skall kunna ingå i ett
allsidigt sammansatt folkförsvar, grundat på den allmänna värnplikten,
kunna ges service även av värnpliktig personal och vara anpassat till vårt
bassystem.

I fråga om tidpunkten för att ersättningen skulle bölja uttalade vi i
motion 1979/80:1951 att denna borde ske under 1990-talet. Med hänsyn till
vad som nyss påtalats om möjligheterna att livstidsförlänga attack- och
spaningsversionerna av Viggen — liksom med hänsyn till att ställning inte
nu tas till flygvapnets framtida omfattning - är det inte nödvändigt från
rent försvarspolitiska synpunkter att påbölja omsättningen av Viggensystemet
med ett nytt flygplanssystem enligt överbefälhavarens (och regeringens)
tidsplanering.

I den utvärdering som ägt rum har olika alternativ till en böljan ställts
mot varandra, nämligen IG JAS, F 18 A, F 18 L, F 16 och F 5 (senare F 5
JAS). Av den utvärdering som ägt rum torde kunna utläsas att F 18 A och
L är de plan som har bäst prestanda och bäst utvecklingspotential. IG JAS
och F 5 JAS befinner sig på ungefär samma nivå i dessa avseenden medan
F 16 intar en mellanställning. Till bilden hör också att samtliga flygplan
utom IG JAS är redan utvecklade system varför t. ex. den tekniska realiserbarheten
för dem är mycket god.

Mot. 1981/82:2276

4.4.3 Flygplansindustrin

Svensk flygindustri har utvecklats i samarbete mellan staten och näringslivet.
Den har under 40 år försett det svenska flygvapnet med stridsflygplan.
Det är givetvis från flera synpunkter en fördel om vi också i
fortsättningen kan upprätthålla en sådan kapacitet för utveckling och tillverkning
i landet. Samtidigt är det nödvändigt att göra en ingående granskning
av förutsättningarna att på längre sikt bibehålla en flygindustri som
huvudsakligen bygger på produktion av militära flygplan.

Under lång tid har man framför allt från fackföreningsrörelsens sida
påtalat behovet av en omstrukturering av flygplansindustrin mot en civil
produktion. Det kravet har drivits i medvetande om att en ständig utveckling
och produktion av krigsflygplan inte är möjlig i vårt land. Detta
förhållande, som över huvud inte tas upp av regeringen i propositionen,
kan närmare belysas på följande sätt.

Produktionen av Viggensystemet kommer med nuvarande inriktning till
åtta jaktdivisioner att vara slutförd 1987-1988. Men produktionen av
motorer resp. delar slutförs några år tidigare. Lyckas man från företagens
sida inte att ersätta det kommande bortfallet av sysselsättning, kan svåra
arbetsmarknadsproblem uppstå.

Enligt uppgifter från den svenska industrigruppen kommer det föreslagna
JAS-planet att behöva ungefär hälften så många anställda för utveckling
och produktion. Eftersom det avses bli fråga om ett enhetsflygplan kommer
utvecklingsarbetena också att vara mer koncentrerade i tiden. Den
tidigare stegvisa utvecklingen av olika flygplan eller varianter av samma
flygplan är således inte längre aktuell. Redan efter omkring tio år kan man
således ånyo befinna sig i en situation liknande den nuvarande. Uppskattningsvis
kommer det därför att dröja ytterligare tio år eller till omkring år
2000 innan behovet av att starta utvecklingsarbete för ersättning av JASsystemet
kan bli aktuellt; här bortses från att det i varje fall nu inte är
möjligt att förutse hur behoven av flygplan för olika uppgifter kommer att
te sig så långt fram i tiden.

På utvecklingssidan har man således att räkna med att det sannolikt
uppstår en tioårig lucka då behovet av insatser på den militära sidan snabbt
går ned. Flygindustrin behöver då, för att bibehålla en teknisk kompetens,
fylla denna lucka med utveckling av civila flygindustriella eller andra
projekt. Till skillnad mot vad som görs gällande i propositionen finnér vi
därför att det nu aktuella projektet inte säkrar en permanent flygteknisk
^ kompetens att utveckla och tillverka också militära flygplan. Härtill kan
läggas att krigsflygplan är betydligt mer tekniskt avancerade än civila.

Många av de tekniska områden som finns representerade i sådana flygplan
har heller ingen motsvarighet i civila flygplan.

Trots att det således redan nu står klart att, även vid en inhemsk JASanskaffning,
betydande omställningsproblem kan förväntas - främst vad

Mot. 1981/82:2276

gäller utvecklingssidan - har regeringen inte förmått att redovisa några
förslag till lösningar på dessa problem. Inte heller har man lagt fast någon
konkret syn på vilket ansvar som bör läggas på de berörda industrierna i
detta avseende.

Vi vill dock framhålla att, med avseende på den närmaste tidsperioden,
de utvecklingsarbeten på JAS-projektet som bedrivs under den kommande
tioårsperioden kan komma att ge bidrag till landets allmänna teknologiska
utveckling liksom att underlätta den nödvändiga omstruktureringen. De
utfästelser som industrigruppen gjort beträffande ca 800 arbetstillfällen,
förlagda till områden med sysselsättningsproblem, samt de resonemang
som pågår mellan den amerikanska motorleverantören och den svenska
motortillverkaren om ytterligare kompensationsaffärer får också bedömas
positivt.

4.4.4 Det ekonomiska utrymmet

Flygplansfrågan måste också bedömas utifrån aspekten vilket utrymme
som står till buds inom försvarsmakten och då i främsta rummet flygvapnet.
Någon analys av eller diskussion om dessa frågor förs inte i propositionen,
varför vi funnit anledning att närmare ta upp dem.

I överbefälhavarens skrivelse den 14 oktober 1981 anges att den i skrivelsen
uppgivna kostnaden för IG JAS-projekt innehåller de reserver FMV
bedömt erforderliga för att möta tekniska problem eller andra svårigheter
(2,5 miljarder kronor till sekelskiftet). Totalkostnaden anges till 24,9 miljarder
till detta datum; därtill kommer dock ett ofinansierat förskott av 900
milj. kr. Överbefälhavaren påtalar att det föreligger osäkerheter beträffande
medelsbehov för framtida modifieringar och anför därefter:

Överbefälhavaren anser att det vore fel att starta ett projekt med så
långsiktiga bindningar utan att säkerställa att ekonomiska möjligheter finns
att senare göra de anpassningar till en förändring av våra krav eller de
förändringar en ändrad hotbild kan medföra. Denna typ av medel har
annan karaktär än de reserver som FMV bedömt erforderliga för att
genomföra projektet sådant det nu specificerats.

Överbefälhavaren anser att resurser för en eventuell vidareutveckling av
flygplanssystemet kan behöva disponeras redan under 1990-talet. Sådana
reserver bör nu ej tillföras projektets ekonomiska ram men måste om så
erfordras kunna frigöras. Inom flygvapnets ram disponeras enligt Överbefälhavarens
uppfattning ca 5 miljarder kr ännu inte ianspråktagna medel
före sekelskiftet. Chefen för flygvapnet har i sina ekonomiska beräkningar
avsatt 8 miljarder för sådana förändringar efter sekelskiftet.

Detta ger sålunda rimlig handlingsfrihet att möta olika modifieringskrav.
Vid behov kan därutöver tidpunkten för modifieringarnas genomförande
skapa ytterligare ekonomisk handlingsfrihet.

Det bör dock noteras att den nyss nämnda summan 5 miljarder kronor
utgår från två viktiga förutsättningar. Den ena är att det militära försvaret
tilldelas en ekonomisk ram enligt den s. k. programplansnivån; varken

Mot. 1981/82:2276

socialdemokratin eller de båda regeringspartierna tillstyrker denna nivå.
Den andra är att försvarsmakten erhåller en ”oförändrad köpkraft”; innebörden
härav är att utöver den kompensation som det av kommittén
föreslagna prisregleringssystemet ger skall ökade anslag beviljas vid vaije
nytt försvarsbeslut. Socialdemokratin anser inte sådana utfästelser möjliga
med hänsyn till landets ekonomiska situation. Ej heller i propositionen
avges något sådant löfte. Slutsatsen blir därför att för de av överbefälhavaren
angivna förutsättningarna finns inte en politisk täckning.

Vi har mot denna bakgrund begärt och av försvarsstaben erhållit en
översiktlig bedömning av hur flygvapnets ekonomi kan utvecklas därest
denna ligger fast i reala priser. Denna bedömning (gjord i februari 1982) —
liksom en motsvarande som vi erhållit från flygstaben - visar att några
nämnvärda reserver inte kan beräknas finnas. Det är med andra ord möjligt
att förverkliga JAS-projektet men endast om kostnaderna håller sig inom
ramen 24,9 miljarder kronor. Regeringen har i propositionen valt att förbigå
denna fråga.

Skulle önskningar uppstå får de inte leda till att andra försvarsändamål
blir lidande; de får mötas genom omplaneringar inom flygvapnet.

4.4.5 Realiserbarhet av flygplansprojekt

Det begränsade ekonomiska utrymme som står till förfogande skärper
kraven på flygplansprojektet. Medan de studerade amerikanska alternativen
samtliga är utvecklade system och alltså har en god teknisk realiserbarhet,
kräver ett genomförande av IG JAS-förslag att, som överbefälhavaren
framhållit, betydande tekniska utvecklingssteg måste klaras under
typarbetet. I den allmänna debatten har bl. a. framhållits att sålunda kräver
den valda nosvingekonfigurationen, som av prestandaskäl valts före den
mer vanliga stjärtkonfigurationen, ett tämligen sofistikerat elektriskt styrsystem.
Lösningen har kritiserats från säkerhetssynpunkt. En annan osäkerhet
gäller den höga andelen kompositmateriel som är en förutsättning
för att kunna pressa planets vikt. Erfarenheter från andra projekt pekar
dock på att det kan vara svårt att i detta avseende klara uppsatta mål; görs
inte detta riskerar man att få en viktökning, vilket är problematiskt för IG
JAS-projektet eftersom dess marginaler allmänt sett är smala. Erfarenhetsmässigt
leder viktökningar till att kostnadsökningar sker eller att lastförmågan
minskar. Vidare har framhållits att motorns prestanda skulle vara
svaga och att en stor del av utvecklingspotentialen tas i anspråk redan i
utgångsläget.

Här angivna osäkerheter är ett faktum som måste tas in i bedömningen.
Ett vidaregående med IG JAS-projektet måste som en förutsättning ha att
man kan klargöra att det är möjligt att klara av dessa problem och att detta
också kan verifieras inom en relativt kort tid.

Mot. 1981/82:2276

4.4.6 Modifieringskostnader

Som framgått av överbefälhavarens skrivelse (4.4.4) får man räkna med
att det kommer att krävas modifieringar av valt flygplan, vilket nu än detta
blir. De olika alternativen skiljer sig åt i detta avseende; F 18 A och L har
därvid den bästa utvecklingspotentialen, IG JAS-projektet och F 5 JAS har
en lägre medan F 16 intar en mellanställning.

Att det förhåller sig på detta sätt är från vissa synpunkter inte överraskande:
IG JAS-förslaget är ett litet flygplan. Skrovutrymmet är därmed
begränsat, och man har valt en motor där man redan från böljan tar ut en
stor del av den i dag förutsedda utvecklingspotentialen.

Som exempel på eventuella behövliga modifieringar har motor och vinge
nämnts. Huruvida kostnaderna härför är beaktade i regeringens förslag
framgår ej.

Det är nu ej möjligt att ställa ut löften om anslagsökningar för det
militära försvaret. Någon omavvägning inom försvarsmakten bör ej heller
ske. För eventuell vidareutveckling av JAS-systemet återstår då en omfördelning
av medel inom flygvapnets ram.

I detta sammanhang finns också anledning att ta upp frågan om den
framtida beväpningen av flygplanssystemet.

En särskild fråga som måste uppmärksammas för framtiden gäller möjligheterna
att i vårt land bibehålla en kapacitet för utveckling och tillverkning
av robotar. Mycket talar för att det just på detta område är möjligt att
skapa vapen som väl passar in i bilden av en ”svensk profil”. Det finns
anledning att erinra om att medan den socialdemokratiska regeringen
stödde tanken på en inhemsk utveckling av IR-robot för jakt-Viggen, lades
detta projekt ned av den första borgerliga trepartiregeringen. Därigenom
gjorde man sig från svensk sida beroende av anskaffning utomlands. Vi
kan nu konstatera att man i varje fall hittills inte lyckats med att köpa en
IR-robot.

Nu gällande planer för JAS förutsätter att sjömålsrobot (som är till större
delen utvecklad för marinen) och styrd glidbomb - dvs. attackvapnen skall
anskaffas i Sverige. Däremot finns medel ej avdelade för utveckling
av jaktvapen, dvs. för den uppgift som allmänt sett prioriteras inom JASsystemet.
I anledning härav lyckades de socialdemokratiska ledamöterna i
försvarskommittén få enighet om att man borde överväga en samordning
mellan utveckling av sådana vapen och av luftvämssystern.

4.4.7 Kommersiella frågor

Uppläggningen av de nu pågående avtalsförhandlingarna med IG JAS
har varit att få ett avtal som dels omfattar en lägre gående beställning än
tidigare varit vanligt, dels mer ingående reglerar förhållandet mellan parterna
staten—industrin. Det är i och för sig en utformning som vi kan
stödja.

De osäkerheter i åtskilliga väsentliga avseenden som ligger i projektet

Mot. 1981/82:2276

leder dock till att kraven måste vara starka från statens sida på en kontinuerlig
insyn, uppföljning och verifiering av programmet. Åtaganden måste
göras från industrins sida för att garantera prestanda och driftsäkerhet.

Under Viggenprojektet har flygindustrin gjort goda vinster, vilket aktualiserar
frågan om en vinstmaximering.

Man bör kunna räkna med att det under utvecklingsarbetet framkommer
innovationer och annat underlag av likartad natur, som skulle kunna användas
för andra militära eller för civila ändamål. Med hänsyn till de
betydande åtaganden som ett inhemskt JAS-projekt utgör bör staten ha fri
nyttjanderätt härtill.

4.4.8 Beslutssituationen

Det är mot denna bakgrund - av försvarspolitiska, försvarsekonomiska
och näringspolitiska faktorer - som vi bedömt flygplansfrågan.

I de ekonomiska underlag som redovisats av överbefälhavaren har man
beträffande de utländska alternativen förutsatt direktköp. Vid de överläggningar
som man från vårt partis sida har haft med företrädare för de
amerikanska flygplansföretagen har framkommit att det hos dessa funnits
ett stort intresse för att diskutera andra lösningar, t. ex. samproduktion
och licenstillverkning, dvs. arrangemang som finns i IG JAS-projektet.
Enligt vår mening skulle man ha stått med ett bättre beslutsunderlag om
man från statsmakternas sida hade valt att parallellt föra förhandlingar om
olika alternativ. De borgerliga partiernas företrädare i försvarskommittén
och därefter regeringen valde i stället att redan i förväg binda sig för IG
JAS, trots att något fullständigt beslutsunderlag inte finns ens när propositionen
avlämnats.

Den beslutssituation som nu genom regeringens handlande riksdagen
står inför är således att bedöma en proposition, som grundas på en förhoppning
om slutförda avtalsförhandlingar inom en dryg månad men i
vilken regeringen likväl är beredd att redan nu satsa ca 13 miljarder kronor
på ett visst projekt.

Socialdemokratin anser, som framgått av tidigare refererat ställningstagande
från försvarskommittén, att det behövs ett nytt flygplanssystem
efter Viggen. Frågan om hur många plan som därvid skall anskaffas bör
dock ej nu beslutas; av de skäl som anförts av överbefälhavaren i hans
kompletterande underlag bör inga bindningar nu göras till en kvantitativ
omsättning av Viggensystemet. Av främst industripolitiska skäl anser vi
inte heller att flygplansbeslutet bör uppskjutas till nästa försvarsbeslut.
Det har också flera fördelar om utvecklingen i stor utsträckning - liksom
produktionen — kan ske i Sverige.

Vid den granskning som skett inom vårt parti har vi funnit att det i flera
avseenden finns väsentliga brister i det nu föreliggande beslutsunderlaget.
Av den allmänna debatten har framkommit tekniska brister i fråga om
prestanda och driftsäkerhet. Vi vill i detta sammanhang åter erinra om att

Mot. 1981/82:2276

överbefälhavaren framhållit att de tekniska utvecklingssteg som måste
klaras under typarbetet är betydande; som exempel anges kompositmaterial
och det elektriska styrsystemet. Andra kritiska frågor är motorns prestanda
och utvecklingspotential, planets konfiguration, vingutformning.

Något avtal mellan staten och industrigruppen har ännu ej slutits. Enligt
vår mening är det nödvändigt att när en proposition föreläggs riksdagen det
skall vara möjligt att överblicka innebörd och konsekvenser av regeringsförslaget.
Med nuvarande utformning sällar sig proposition 1981/82:102 till
den långa raden av borgerliga propositioner där det finns betydande brister
i detta avseende. På det beslutsunderlag som i dag föreligger kan vi inte
godkänna propositionens förslag.

Mot denna bakgrund skulle det egentligen vara rimligt att återförvisa
propositionen till regeringen. Med hänsyn till tidsförhållandena lägger vi
dock inget sådant förslag. I stället anger vi i det följande under vilka villkor
vi kan medverka till ett realiserande av IG JAS-projektet. Regeringens
obestämda riktlinjer kan vi inte tillstyrka. Vi förutsätter att en noggrann
prövning sker under den fortsatta riksdagsbehandlingen av flygplansanskaffningen.

Följande villkor — utöver vad som från tekniska, ekonomiska och kommersiella
synpunkter ingår i ett för statsmakterna godtagbart avtal - skall
uppfyllas för ett genomförande av IG JAS-projektet.

l:o. En utgångspunkt måste vara att några löften om framtida anslagshöjningar
för försvarsmakten — t. ex. för att åstadkomma en ”realt bevarad
köpkraft” — inte kan utställas.

2:o. JAS-projektet skall hålla sig inom den av överbefälhavaren anvisade
ramen 24,9 miljarder kronor fram till sekelskiftet.

3:o. Projektets prestanda skall långsiktigt svara mot vad överbefälhavaren
och chefen för flygvapnet bedömer behövas. Därvid skall luftförsvarsuppgiften
vara den centrala.

4:o. Projektets realiserbarhet, som f. n. är oklar, måste kontinuerligt
granskas av de ansvariga militära myndigheterna. Full insyn från statens
sida i tekniskt och ekonomiskt avseende måste därför finnas. Om allvarliga
problem uppstår måste staten ha rätt att avbryta projektet. Industrin måste
i avtal utfästa sig att ta en inte oväsentlig ekonomisk risk i detta sammanhang.

Även för driftsäkerheten i projektet måste rimliga garantier ges av industrin.

5:o. Skulle kostnadsfördyringar uppstå — t. ex. genom att de militära
myndigheterna ställer krav i fråga om modifieringar - måste dessa betalas
inom ramen för flygvapnets anslag. De får alltså inte inkräkta på det
utrymme som enligt nuvarande planering avdelats för övriga försvarsgrenar
och ändamål.

6:o. Staten måste ha fri nyttjanderätt till de teknologiska innovationer
och övrigt underlag av likartad natur som kan framkomma under arbetet
med JAS-projektet.

Mot. 1981/82:2276

7:o. För den framtida planeringen inom flygindustrin bör det klargöras
att något nytt projekt för utveckling av flygplan ej kan vara aktuellt när
utvecklingsarbetena för JAS börjar minska i 1990-talets böljan. Industrin
måste därför inrikta arbetet mot en på i huvudsak civil produktion baserad
flygindustri.

Skulle det vara möjligt med hänsyn till den militärpolitiska situationen i
vår omvärld att genomföra en nedrustning - i enlighet t. ex. med tidigare
utfästelser av den svenska regeringen - får också JAS-projektet givetvis
omprövas.

Med hänsyn till den omfattning som projektet har och de krav vi nyss
har ställt förutsätter vi att avtalet underställs riksdagen.

Riksdagen bör besluta i enlighet härmed.

4.5 Beredskapsfrågor

Den ökade risk för överraskande angrepp som redovisas av försvarskommittén
har fört kommittén till slutsatsen att förbättringar är angelägna.
Sådana har också inplanerats i samtliga programplansnivåer.

I detta sammanhang finns därför endast anledning att ta upp av överbefälhavaren
aktualiserade förslag om beredskapsinkallelse av förband och
användande av hemvärnet. I båda dessa fall har överbefälhavaren begärt
att beslutet om inkallelse skall delegeras från regeringen till honom. Försvarskommittén
har behandlat den första framställningen och uttryckt
tveksamhet häröver. Samma tveksamhet kan anföras även beträffande
hemvärnet, även om det i detta fall inte är fråga om värnpliktig personal.
Vi utgår från att regeringen handlägger dessa frågor med beaktande av den
inställning försvarskommittén intagit.

Också en ändring av IKFN anmäls av regeringen. Den har aktualiserats
av överbefälhavaren i anslutning till uppdraget om ubåtsjaktfrågan. Ändringen
går ut på att skärpa bestämmelserna för ingripande mot ubåtar. De
händelser som föranlett förslaget får bedömas som provokativa, varför
också en sådan åtgärd kan behöva ingå i den åtgärdsarsenal som nu vidtas.
Likväl måste den detaljerade utformningen prövas mot vår utrikespolitik.
IKFN är knappast av den naturen att ändringar i instruktionen underställs
riksdagen. I detta sammanhang är dock ändringen av en sådan karaktär att
regeringen, innan den företas, t. ex. bör anmäla frågan i utrikesnämnden.

Vad vi här anfört bör ges regeringen till känna.

4.6 Försvarsindustriella frågor m.m.

I svensk försvarspolitik har det alltid bedömts vara en fördel om vi själva
kan upprätthålla en kapacitet för utveckling och produktion av försvarsmateriel.
Detta gäller i vaije fall för den materiel som behövs i stor omfattning.
En egenutveckling och -produktion ger därmed också möjlighet att ge
materielen en inriktning anpassad till våra egna förhållanden, ett defensivt
inriktat försvar.

Mot. 1981/82:2276

Vi måste samtidigt vara medvetna om att vi inte förmår, och heller inte
har anledning, att följa stormakterna i deras vapentekniska utveckling.
Även ekonomiska hänsynstaganden kan leda till att vi får avstå från en
grundutveckling av viss materiel, inte minst i fråga om vissa större, teknologiskt
högkvalificerade system.

Som framhålls i propositionen är det också en nödvändig utgångspunkt
att planeringen inte får grundas på förutsättningen av en krigsmaterielexport.

I propositionen behandlas försvarskommitténs uttalanden om inriktningen
av olika försvarsindustriella sektorer. Dessa reflekterar bl. a. kommitténs
ställningstaganden till materielanskaffningen. För vår del hänvisas till
vad vi anfört härom i avsnitten 4.2-4.

Regeringen lägger också fram vissa förslag om underhållsfrågorna, på
grundval av 1980 års underhållsutrednings betänkande (Ds Fö 1981:7)
Försvarets materielunderhåll under 1980-talet.

Allmänt sett kommer kostnaderna för försvarsmaktens underhåll att
minska. En inte oväsentlig del av de besparingar som skall göras inom
försvarsmaktens fredsorganisation avses ske på underhållsområdet.

En grundprincip bör dock vara att försvarsmakten själv skall organisera
resurser för sådant underhåll som ingen annan kan utföra, t. ex. till följd av
speciella kompetensbehov. Vidare bör hänsyn tas till kraven på beredskap,
tillgänglighet och sekretess. Vi vill också erinra om de möjligheter till
rationaliseringsvinster som kan uppnås genom en ökad samordning av
bl. a. verkstadsresurser med övriga statliga myndigheter och verk. Detta
var tanken bakom tillsättandet av den s. k. samverksutredningen.

I propositionen föreslås ett avskaffande av den s. k. huvudverkstadsprincipen.
Genom denna har exempelvis förenade fabriksverken förbundit
sig att ha resurser i form av utrustning och personal disponibla. Beställaren
har förbundit sig att utnyttja dessa resurser. Detta system ger möjlighet att
ha tillgång till expertis och kapacitet till en minimerad kostnad. Självfallet
kan en tillfällig konkurrenssituation vid enstaka tillfälle ge möjlighet till en
billigare upphandling. Förslaget kan leda till att de resurser man överger
skingras. Med hänsyn till den komplexitet på de tjänster som reglerats
genom huvudverkstadsprincipen är det svårt att ha underlag för två konkurrerande
leverantörer. Den hittills tillämpade huvudverkstadsprincipen
som bl. a. gällt FFV bör därför alltjämt gälla men kan självfallet behöva
modifieras.

I propositionen föreslår regeringen, till skillnad från överbefälhavaren
och chefen för flygvapnet, ett stegvis införande av ett centraliserat/regionaliserat
apparatunderhåll och en samordning av olika versioner av förvaltningen
och underhållet av flygplan och helikoptrar. Detta föreslås trots
att konsekvenserna för beredskap och tillgänglighet inte är tillfredsställande
belysta. I de fall som stridsflygplan representerar är beredskap och
tillgänglighet utomordentligt centrala krav. Som exempel kan nämnas att

Mot. 1981/82:2276

en årlig besparing på 10 milj. kr. omedelbart äts upp därest tillgängligheten
minskar med en bråkdels procent. Vidare är kostnadskonsekvenserna
otillfredsställande belysta. Som exempel kan nämnas att ökade kostnader
på kompani nivå till följd av förslaget över huvud taget inte beräknats. En
samordning kan säkerligen leda till ett rationellare utnyttjande. Försök bör
inledas varvid en successiv utvärdering bör ske av främst beredskap,
tillgänglighet och konstnadskonsekvenser.

Vad vi här anfört om vissa underhållsfrågor bör ges regeringen till
känna.

4.7 Fredsorganisationen m.m.

Under 1970-talet har det ägt rum en fortlöpande rationalisering inom
försvarets fredsorganisation. En fortsatt kostnadsminskning har föreslagits
i förarbetena, av överbefälhavaren och av försvarskommittén. Totalt sett
har inplanerats besparing under en tioårsperiod om ca 8 miljarder kronor. I
periodens slutskede kan de kvarstående besparingarna anges till ca 1,2
miljarder kronor; den årliga personalminskningen uppskattas behöva bli ca
1,4% per år, dvs. samma takt som sedan 1972. Det råder politisk enighet i
kommittén om att detta besparingsmål måste genomföras. Skulle man
avstå från detta — helt eller delvis - kräver det antingen väsentliga
förändringar i det militära försvarets utveckling eller att nya resurser måste
tas fram. I det förra fallet kan resultatet bli minskningar i materielbeställningar,
i det senare måste andra anspråk inom privat eller offentlig konsumtion
hållas tillbaka. Mot denna bakgrund kan vi ställa oss bakom det av
kommittén angivna målet.

Ett genomförande av så omfattande besparingar kommer att ställa
många enskilda, kommuner och regioner inför problem. Det hade varit
önskvärt om försvarskommittén mer utförligt hade belyst dessa förhållanden
och de samhällsekonomiska konsekvenserna av förbandsnedläggningarna.
Vi vill också erinra om vad vi uttalat i det tidigare, nämligen att den
anställda personalens aktiva medverkan kommer att behövas om de uppsatta
besparingsmålen skall nås. Försvarskommitténs arbetsutskott har
framhållit betydelsen av att ambitionerna när det gäller att möta problemen
för den personal som påverkas av de fredsorganisatoriska förändringarna
hålls på samma nivå som tidigare. Här kan behöva göras särskilda insatser
för den personal som har dåliga förutsättningar att gå över till andra
arbeten. Den arbetsmarknadssituation som nu föreligger manar enligt vår
mening till ett ökat hänsynstagande vid organisationsförändringar. Vi instämmer
i kommitténs uppfattning att man kan behöva se över om det
behövs förändringar i den organisation som skall sköta de personalmässiga
konsekvenserna.

Rationaliseringskraven har tidigare nära nog uteslutande riktats mot den
civila personalen. Nu förestående förändringar påverkar även den militära
personalen. I propositionen anmäls att en översyn skall göras av krigs- och

Mot. 1981/82:2276

fredsorganisationernas behov av yrkesbefäl genom en särskild utredare;
bakom förslaget ligger förslag från överbefälhavaren och försvarskommittén.
Vi delar den uppfattning som våra ledamöter i kommittén fört fram,
nämligen att denna översyn bör göras under medverkan av personalorganisationerna.

Den minskning av antalet militära förband som föreslagits av överbefälhavaren
och försvarskommittén är främst en följd av en tidigarelagd anpassning
till de på sikt minskande vämpliktskullama. Genom att senarelägga
utbildningen för stora delar av de närmaste årsklasserna aktualiseras
förbandsindragningar som eljest kunnat ske senare. På initiativ av de
socialdemokratiska ledamöterna förordade försvarskommittén i slutskedet
av kommittéarbetet en ändring i överbefälhavarens planering i fråga om
vämpliktsuttaget i syfte att minska de sociala värnpliktsproblemen. Med
hänsyn till den omfattande ungdomsarbetslösheten är detta angeläget.
Kommittén förordade att det borde på nytt övervägas om ett eller ett par
av de till nedläggning föreslagna förbanden kunde behållas t. v. Den socialdemokratiska
försvarsramen avvägdes så att 150 milj. kr. avsattes för att
klara ett ökat värnpliktsuttag. Regeringen har nu föreslagit en planering,
innebärande att 7000 fler värnpliktiga tas in (varav 2 500 nästa år). Mot
denna bakgrund har regeringen förordat att ytterligare ett infanteriförband
behålls; samtidigt uttalas att en fortsatt anpassning av fredsorganisationen
torde bli nödvändig under 1990-talet. Vi tillstyrker ett bibehållande av I 3
på grundval av den ökade utbildningen samt den av överbefälhavaren i
hans slutliga förslag valda lösningen beträffande pansarorganisationen i
Skåne.

I det underlag som kommittén hade till förfogande fanns även förslag om
utvecklingen i de centrala och regionala staberna och myndigheterna. En
fortsatt reduktion av dessa ingick i detta underlag. Kommitténs arbetsutskott
ansåg emellertid att man borde gå längre. Således förordades en
översyn av strukturen för försvarets centrala myndigheter, varvid även en
samordning/sammanslagning med likartad verksamhet utom försvaret också
borde övervägas; i denna fråga hänvisar vi till vad vi anfört under
avsnitt 3.2. I propositionen framläggs även kommitténs förslag om en
minskning av antalet militärområden med därav följande avveckling av
milostaben i Karlstad. Socialdemokraterna i kommittén har vidare uttalat
sig för en integration av försvarsstaben och försvarsgrenstaberna, en uppfattning
till vilken vi ansluter oss.

I fråga om förslagen på underhållsområdet hänvisar vi till vad vi anfört
under avsnitt 4.6.

Det kommer således att ske betydande förändringar inom fredsorganisationen.
De förslag vi lagt fram om krigsorganisationens utveckling, om
värnpliktsförmåner m. m. är anpassade härtill. Inte minst kommer detta att
ställa krav på ett förtroendefullt samarbete mellan den politiska ledningen,
myndigheter och de anställda.

Mot. 1981/82:2276

4.8 Ekonomisk ram m.m.

1977 års försvarsbeslut skulle om det fortsatte att tillämpas innebära en
utgiftsram för det militära försvaret om ca 17,1 miljarder kronor. Överbefälhavarens
planering i den s.k. programplansnivån har av kommittén
bedömts kosta ca 17 miljarder kronor per år. För innevarande budgetår
kan det militära försvarets kostnader beräknas till 16,8 miljarder kronor
(alla siffror i prisläge februari 1981). Utgifterna för totalförsvaret (över
statsbudgeten) uppgår för innevarande budgetår till ca 17,6 miljarder kronor.
Därtill kommer vissa driftkostnader för ekonomiskt försvar, hälsooch
sjukvården samt priskompensationsmedel.

Av det sagda följer också att det huvudsakligen är det militära försvarets
utgifter som är av betydelse när man diskuterar totalförsvarets utgiftsnivå.
Som framhållits av oss socialdemokrater i flera sammanhang talar både
statsfinansiella och samhällsekonomiska skäl för en återhållsamhet när det
gäller försvarsanslagen. Därtill kommer att en fortsatt stor statlig utlandsupplåning
kan komma att rymma problem av säkerhetspolitisk natur genom
att den ger upphov till ett ökat och alltmer svårbemästrat internationellt
beroende.

Det behövs en väsentlig ökning av insatserna för de civila delarna av
totalförsvaret. Det rådde enighet i försvarskommittén om ökningar om ca
200 milj. kr. om året, dvs. mellan 20 och 25% i förhållande till nuvarande
medelsanvisning över statsbudgeten. I en kristid står också det civila
samhällets resurser till förfogande, t. ex. inom räddningstjänsten, näringslivet
och sjukvården. De ekonomiska insatserna för de civila totalförsvarsdelarna
får därför främst karaktären av kompletteringar till existerande
resurser inom det civila samhället.

Vi föreslår mot här angiven bakgrund att det militära försvarets utgiftsram
fastställs till 16525 milj. kr. (i prisläge februari 1981). Hänsyn har
härvid ej tagits till att FOA framdeles ej bör ingå i den militära ramen.
Denna kan även justeras om vissa andra anslag bryts ut. Bedömningen är
gjord med hänsyn till nuvarande finanspolitiska läge. Ändringar härvidlag
kan, som skett 1981 (jfr prop. 1980/81:100 bil. 7 s. 51 och prop. 1981/82:30
bil. 1 samt FöU 1981/82:11), leda till omprövningar. Planeringen måste
utformas så att den kan anpassas härtill.

I sina bedömningar om erforderliga resurser har försvarskommittén
utgått från att tillämpningen av föreslaget prisregleringssystem ej ger anledning
till att avsätta några reserver för skillnader mellan löneutveckling
och kompensation. Den angivna ramen utgår likaså från att reserver för
skillnaden mellan prisutveckling och kompensation enligt nettoprisindex i
överbefälhavarens planering är tillräckliga. Några löften om framtida anslagshöjningar
kan ej heller utställas, vilket också måste vara en utgångspunkt
för planeringen.

Försvarskommittén har föreslagit ett nytt prisregleringssystem för militärt
försvar och civilförsvar. Systemet med nettoprisindex, som nu över3
Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2276

Mot. 1981/82:2276

ges, ledde under 1970-talets förra del till ett extra rationaliseringstryck på
försvarsmakten, medan denna under de senaste åren kunnat tillgodogöra
sig vinster genom reallönesänkningarna för löntagarna. I detta avseende är
det nu föreslagna systemet mer neutralt. Behovet av fortsatta rationaliseringar
inom försvarsmakten är, som framgår av förarbetena, stort, varför
det är nödvändigt att rationaliseringsarbetet drivs med kraft. Skulle det
visa sig att det nu föreslagna prisregleringssystemet motverkar detta syfte,
får frågan skyndsamt ånyo tas upp till prövning.

5. Demokratiseringsarbetet inom det militära försvaret

5.1 Inledning

Socialdemokratin företräder i sin försvarspolitik konsekvent tanken på
ett folkförsvar. För det militära försvaret betyder det att detta skall bygga
på den allmänna värnplikten.

Ett värnpliktsförsvar kräver emellertid också att man i praktiken vidtar
åtgärder till förmån för de värnpliktiga under deras utbildningstid. Den
socialdemokratiska regeringsperioden kännetecknades också av en fortlöpande
reformverksamhet. Värnpliktsförmånerna byggdes ut, de sociala
och rättsliga förhållandena förbättrades, de värnpliktsfackliga strävandena
stöddes och ökade möjligheter till inflytande för de värnpliktiga skapades.
Pådrivande i detta arbete var den socialdemokratiska ungdomsrörelsen
och de värnpliktiga själva genom den årliga värnpliktskonferensen och
värnpliktiga arbetsgruppen.

Vi har flera gånger tidigare pekat på hur utvecklingen under den borgerliga
regeringsperioden stannat upp. Försvarspropositionen vittnar i hög
grad härom. Endast små förbättringar av de värnpliktigas förmåner föreslås.
Förslagen från värnpliktsinflytandekommittén har behandlats snävt.

Enligt vår mening är det nödvändigt att förslag av en helt annan inriktning
läggs fram, om värnpliktsförsvaret även fortsättningsvis skall ha en
god förankring hos de värnpliktiga och hos allmänheten. Vi vill erinra om
den starka uppslutning bakom värnpliktsförsvaret som bl. a. värnpliktskonferenserna
uttryckt.

Det folkliga inflytandet över det militära försvaret kan även ske genom
en ökad medverkan av lekmän. I propositionen för regeringen fram förslagen
från försvarsmaktens ledningsutredning om en försöksverksamhet
med lekmannaorgan på lokal nivå. Det är ett framsteg jämfört med beslutet
av trepartiregeringen för ett år sedan, då den uttalade beträffande lekmannainflytandet
att man inte var beredd att ”inrymma några kostnadskrävande
reformer som inte ger direkt utslag i krigsorganisationernas försvarseffekt”.

Mot. 1981/82:2276

5.2 Värnpliktsförmåner

Vid 1976 års riksdag fattades, på förslag av den socialdemokratiska
regeringen, beslut om grundläggande reformering av värnpliktsförmånerna.
För dem som deltar i repetitionsutbildning skedde en anknytning av
dagpenningen till sjukpenningförsäkringen, varigenom inkomstbortfallsprincipen
kom att tillämpas. För dem som deltar i grundutbildning genomfördes
ett system, där dagersättningen ökar med utbildningens längd; f. n.
är beloppen 17, 32 och 47 kr./dag.

Från de värnpliktigas sida har önskemålen om förbättringar främst avsett
dagersättningens storlek. Man har därvid begärt att den skall utgöra 30
kr. om dagen, mot nuvarande 17 kr. På förslag av vårt parti begärde
riksdagen våren 1978 att en värnpliktsekonomisk undersökning skulle genomföras.
Denna har nu redovisats, och av materialet framgår bl. a. att
ungefär en tredjedel av de värnpliktiga varit tvungna att låna pengar under
utbildningstiden. Nästan 60% har använt egna besparingar för utgifter
under tiden. Dessa och andra uppgifter har styrkt oss i vår uppfattning att
det behövs en väsentlig förbättring av förmånssystemet. De socialdemokratiska
ledamöterna i försvarskommittén har också förordat en successiv
höjning av förmånerna så att man under en femårsperiod når upp till en
förbättring som motsvarar en till 30 kr. om dagen höjd dagersättning.

Regeringen har tillsatt en kommitté med uppgift att i höst lägga fram
förslag om ett nytt förmånssystem. Någon vägledning för deras arbete i
ekonomiskt avseende ges dock ej i propositionen. Enligt vår mening bör
som en målsättning gälla vad de socialdemokratiska ledamöterna i försvarskommittén
uttalat. Därmed kan en fast grund för utredningsarbetet
erhållas.

I propositionen föreslår regeringen vissa förbättringar av förmånerna.
Dagersättningen höjs med 1 kr., familje- och bostadsförmåner m.m. förbättras.
Totalt är det dock en blygsam förbättring som kan uppskattas till
ca 25 milj. kr. eller ca 4% i förhållande till utgående förmåner. Enligt vår
mening bör man ta ett kraftigare steg för att kunna nå det av oss uppsatta
målet. Vi föreslår därför att dagersättningen höjs med sammanlagt 4 kr.
nästa år. Därmed kan en första etapp för det av oss uppsatta målet nås
redan nu.

5.3 Inflytandefrågor

En ökad demokratisering av förhållandena under värnpliktstiden är av
stor betydelse för att stärka uppslutningen kring vårt samhällssystem och
därmed också påverka viljan att delta i landets försvar. Mot bakgrund av
denna principiella inställning konstaterade vi i motion 1980/81:349 med
beklagande att trepartiregeringen behandlat förslagen från värnpliktsinflytandekommittén
mycket njuggt.

Det är emellertid inte överraskande med denna snäva inställning från
den borgerliga regeringens sida. Man har i grunden samma inställning som

Mot. 1981/82:2276

alltid präglat konservativa krafters inställning till demokratiseringsprocessen,
antingen det gällt den politiska demokratin, medbestämmandet i arbetslivet
eller som här utökat värnpliktsinflytande.

Socialdemokratin ser för sin del vidgade möjligheter för de värnpliktiga
att — inom vämpliktslagstiftningens råmärke - påverka sin miljö och sina
betingelser som något som har sitt ursprung i de värnpliktigas egna krav
och önskemål. Därför gäller det att vara lyhörd för dessa. Demokratiskt
styrelsesätt och demokratiska arbetsformer kan givetvis te sig motbjudande
och arbetsbelastande för dem - och borgerliga regeringar tycks höra till
dessa grupper — som föredrar auktoritärt beslutsfattande. Men i längden
går det givetvis inte att hålla tillbaka ett ökat inflytande för de värnpliktiga
under utbildningstiden.

I samband med att regeringen i förra årets budgetproposition tog upp
värnpliktsinflytandekommitténs betänkande hade vi i flera frågor i förhållande
till regeringen avvikande mening. Det gällde bl. a. behovet av klarare
anvisningar om i vilka frågor samrådsskyldighet skall föreligga, inrättande
av vämpliktsråd och en särskild utbildningsnämnd. Våra förslag avslogs
dock av riksdagens borgerliga majoritet.

I propositionen behandlas värnpliktsinflytandekommitténs slutbetänkande
(Ds Fö 1981:3) Värnpliktigas medinflytande i arbetsmiljöfrågor
m. m. I fråga om några av de i sig tämligen blygsamma förslagen från
kommittén avvisar därvid regeringen dessa. Vi syftar då bl. a. på frågan om
det föreslagna försöket för värnpliktiga att få skyddsombuds ställning och
informationen i samhällsfrågor. Här tycks regeringen ha tagit intryck av
den negativa inställning som moderaternas och försvarsmaktens representanter
i kommittén visat. Vidare avvisas tanken på inrättande av en s.k.
skiljenämnd, för vilken vårt partis ledamöter reserverat sig.

Som framgår av kommitténs betänkande har frågan om att låta en
värnpliktig skyddsassistent generellt få skyddsombuds befogenhet behandlats
i förarbetena till nuvarande lagstiftning och då avvisats. Som kommittén
påpekar har dock ett antal faktorer tillkommit som kan leda till en
annan syn i dessa frågor. Bakom förslaget om en begränsad försöksverksamhet
ligger rimligen också tanken att frågan, som hittills diskuterats från
principiella utgångspunkter, kan belysas bättre om försök genomförs.
Samtidigt är det klart att man i betänkandet knappast trängt särskilt djupt i
de praktiska frågorna som otvivelaktigt ett försök aktualiserar. Enligt vår
mening bör regeringen se till att en sådan fördjupad belysning äger rum i
syfte att klarlägga förutsättningarna för en försöksverksamhet.

Kommittén har också föreslagit att inom ramen för tillgänglig tid för
försvarsupplysning och medborgarinformation skall läggas in sex timmar i
anslutning till ”lämpliga ämnesområden inom försvarsproblematiken”.
Det skall ske under medverkan av de politiska partierna. Regeringen
ställer sig positiv till förslaget men vill ej binda sig för ett visst antal
timmar. För vår del gör vi bedömningen att om syftet med den tänkta

Mot. 1981/82:2276

verksamheten skall nås kan man knappast, i varje fall i ett inledningsskede,
avstå från en viss fixering av timantalet. Vi vill erinra om att försvarskommittén
särskilt utrett frågan om vidgad säkerhetspolitisk debatt. Dess
förslag avsåg närmast insatser på central nivå; värnpliktsinflytandekommitténs
förslag kompletterar detta med en mer lokalt förankrad information
och debatt.

Vad slutligen gäller förslaget om inrättande av ”skiljenämnd", vilket
fördes fram i vår motion 1977/78:428, var syftet med dessa att, för de
frågor i vilka man lokalt ej kommer överens och vilka är av principiellt
viktig natur, inrätta ett särskilt politiskt organ. De socialdemokratiska
företrädarna i kommittén har förordat en sådan lösning (typ försvarets
personalvårdsnämnd). Vi kommer i det följande att föreslå former för det
fortsatta arbetet med inflytandefrågor och återkommer till frågan i detta
sammanhang.

Som konstaterats har förhoppningarna från 1970-talets mitt om en snabb
utveckling av inflytandefrågorna ej infriats, främst beroende på de olika
borgerliga regeringarnas negativa inställning. Men man får också konstatera
att intresset bland de värnpliktiga tycks ha minskat en del. Ett uttryck
för detta är att allt färre deltar i valen till värnpliktskonferensen: åren
1972—1976 var det 50—52% deltagande, de två senaste åren 36—38. Även
antalet motioner har minskat. Försöken att bilda ett s. k. värnpliktsförbund
har också misslyckats. Detta aktualiserar två viktiga aspekter på den
framtida utvecklingen av värnpliktsinflytandesystemet: den ena gäller vidgade
möjligheter till dialog mellan de värnpliktigas företrädare och myndigheterna,
den andra återkopplingen mellan de värnpliktigas företrädare/
ombud och de värnpliktiga själva.

Det finns en tendens att många smärre frågor om värnpliktsförhållanden
förs tämligen högt upp i myndighetshierarkin. Genom klarare anvisningar
om samrådsskyldighet bör detta kunna undvikas. Det kan också vara en
god väg att t. ex. den värnpliktiga arbetsgruppen och försvarsgrensstabema
kontinuerligt och i ordnade former gemensamt söker finna lösningar
i denna typ av frågor. Genom själva dialogen måste myndigheterna in i ett
samarbete och en samverkan med de värnpliktiga; den kan också bidra till
en ökad stabilitet inom själva värnpliktsrörelsen. Vi vill också påpeka att
genom den s. k. Deprolverksamheten har ökade möjligheter getts för lokal
myndighet att självständigt fatta beslut; detta ökade beslutsutrymme ger
en god grund för att en dialog med de värnpliktiga kan ge ett bra resultat.

Det finns f. n. brister i återkopplingen mellan de valda ombuden vid
värnpliktskonferenserna och ”väljarna”, de värnpliktiga. Denna fråga belystes
av värnpliktsinflytandekommittén, och vissa förslag fördes fram, av
vilka förslaget om en minskning av antalet delegater vid den årliga konferensen
och ett ersättande av milokonferenserna med försvarsgrensvisa
konferenser godtogs. Det kan emellertid ifrågasättas om detta kommer att
vara till fyllest; en möjlighet som kan diskuteras är att söka göra den
4 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2276

Mot. 1981/82:2276

centrala konferensen till mer av en arbetskonferens, vilket också skulle
kunna leda till att den samlades mer än en gång om året. Vi vill i detta
sammanhang också erinra om vad vi tidigare anfört om värnpliktsråd,
utbildningsnämnd och ett politiskt organ för att diskutera frågor av mer
principiell natur.

Vad vi här tagit upp bör enligt vår mening bli föremål för diskussioner
mellan företrädare för regeringen, försvarsstab och försvarsgrensstaber
och de värnpliktiga i syfte att mer i detalj identifiera problem och utveckla
inflytandesystem. Detta bör ges regeringen till känna.

I vår motion 1980/81:349 föreslog vi att den värnpliktiga arbetsgruppen
skulle tilldelas ytterligare 50000 kr. för biträdeshjälp. Vi upprepar detta
yrkande också i år. Medel bör anvisas under anslaget till försvarsstaben
(E 1).

5.4 Lekmannaorgan m. m.

Vi har ovan (5.1) med tillfredsställelse konstaterat att den av FLU
föreslagna försöksverksamheten med lekmannainflytande skall påböijas.
En sådan verksamhet har som FLU framhållit flera fördelar, också för försvarsmakten.

Vårt parti har i olika sammanhang uttalat sig för att ett starkare lekmannainflytande
skall skapas också på central nivå genom inrättande av lekmannastyrelse
vid en intregrerad försvarsstab och de centrala myndigheterna
där sådana saknas. De socialdemokratiska ledamöterna i försvarskommittén
har vidhållit denna vår uppfattning. Enligt vår mening bör en
utredning få till uppgift att lägga fram förslag härom, vilket bör ges regeringen
till känna.

6. Övriga delar av totalförsvaret

6.1 Inledning

Som framgått av vad vi tidigare anfört har vi ansett det vara en viktig
uppgift att inför det nu förestående försvarsbeslutet arbeta för en förstärkning
av de civila delarna av totalförsvaret. Det har också så till vida varit
framgångsrikt som kommittén föreslagit inte oväsentliga höjningar av anslagen
till dessa ändamål. I vissa avseenden har regeringen dock inte följt
upp dessa förslag, vilket är illavarslande.

6.2 Civilförsvar

Kriser och krig tenderar att i allt större utsträckning få konsekvenser för
civilbefolkningen. Vetskapen härom har lett till att vi i Sverige byggt upp
ett i jämförelse med många andra länder omfattande civilförsvar för att
skydda befolkningen, avhjälpa skador och göra räddningsinsatser. Trots
detta har, som vi framhållit i avsnitt 3, civilförsvarets organisation i dag
flera brister. En av de viktigaste uppgifterna inför detta försvarsbeslut har

Mot. 1981/82:2276

därför enligt vårt partis mening varit att stärka resurserna för befolkningsskyddet.
Det är tillfredsställande att det rått enighet i försvarskommittén
om förslag i denna riktning; det bör utgöra en god grund när förslagen nu
skall omsättas i praktisk handling.

Civilförsvaret har en förhållandevis begränsad krigsorganisation men i
förslagen från försvarskommittén finns en kraftigare markering av verksamhetens
lokala förankring. Vid 1977 års riksdag föreslog vi att civilförsvarets
verksamhet i krig skulle få en starkare kommunal anknytning.
Både principiella och praktiska skäl talar för en sådan lösning.

I en särskild arbetsgrupp under kommittén har nu utretts hur en ökad
samordning mellan civilförsvaret och den kommunala verksamheten skall
gå till. Kommunerna föreslås få ansvaret för ledningen av civilförsvarsverksamheten
i krig, ay vilket följer ett planläggningsansvar redan i fredstid.
Försvarskommittén har anslutit sig till expertgruppens förslag, vilket
också regeringen gör. Om det skall vara möjligt att påbörja överförandet av
ledningsansvaret till kommunerna senast 1984/85 krävs bl. a. att man
snabbt kommer i gång med den provplanläggning som förordats både av
kommittén och av regeringen. Vi utgår från att regeringen snarast vidtar
erforderliga åtgärder med detta syfte och erinrar om kommitténs förslag
om att en särskild delegation skall få leda detta arbete.

I likhet med vad som utsägs i förarbetena och i propositionen vill vi
understryka att överförande av ledningsuppgiften inte rubbar att staten bär
kostnadsansvaret även i framtiden.

Det andra förslaget som starkare markerar civilförsvarets lokala förankring
är införandet av en hemskyddsorganisation om ca 25000 personer.
Det är en stor utbildningsuppgift som förestår innan denna nya organisation
står klar. Denna organisation kan, som försvarskommittén uttalat, bli
en viktig länk mellan olika myndigheter och befolkningen för ledningen i
krig inte enbart vad gäller civilförsvarsverksamhet utan även för totalförsvaret
som helhet.

Civilförsvarets huvuduppgift är att skydda befolkningen. För att denna
skall kunna fullgöras krävs inte minst ett väl fungerande förvarnings- och
alarmeringssystem, för vilket en god samverkan behövs mellan civilförsvaret
och flygvapnet. Även om skyddet mot konventionell krigföring alltfort
skall vara huvudinriktningen, har de senaste årens ökade hot om användande
av ABC-vapen ånyo aktualiserat vilka insatser som behövs för
skydd mot insatser av sådana vapen. Våra ansträngningar måste i första
hand vara av politisk natur; det går inte att skydda befolkningen mot
direkta kärnvapenangrepp. Men däremot måste alla rimliga ansträngningar
göras för att åstadkomma bästa möjliga skydd så att skadeverkningarna t.
ex. av kärnvapen som används utanför vårt territorium — kan begränsas.
Det är värdefullt att försvarskommittén och propositionen gett en samlad
redovisning av det arbete som kan göras; denna avslöjar samtidigt de
blottor som finns. Det är nödvändigt att totalförsvarets myndigheter nu

Mot. 1981/82:2276

med kraft griper sig an uppgiften att förbättra skyddet mot ABC-vapen i
alla totalförsvarsgrenar. Utan att några särskilda motiv anges tar regeringen
inte konkret ställning till förslaget att utbilda vapenfria tjänstepliktiga
inom området skydd mot ABC-stridsmedel. För vår del utgår vi från att
behövligt kompletterande underlag snarast tas fram.

För civilförsvarets del ser vi det som särskilt viktigt med förverkligandet
av det föreslagna skyddsmasksprogrammet, inte minst för barnens del.

Skyddsrumsbyggandets omfattning har primärt styrts av bostadsbyggandets
storlek samt under de senare åren genom skyddsrumsplanerna. Nu
föreslås ytterligare ett prioriteringsinstrument, skyddsplaner, varigenom
det skall bli möjligt att bl. a. mer effektivt utnyttja skyddstillgångarna.
Under de senaste åren har bostadsbyggandet successivt sjunkit till en för
efterkrigstidsförhållanden mycket låg nivå. Samtidigt har byggnad skostnaderna
stigit starkt. Vårt parti har i andra sammanhang lagt fram förslag om
åtgärder för att stimulera ny- och ombyggnation av bostäder m. m. Därigenom
möjliggörs också ett större skyddsrumsbyggande. Den produktion av
skyddsrum utan samband med nyproduktion av byggnader och anläggningar
som föreslås av kommittén och i propositionen med syfte att avhjälpa en
del av existerande brister får även bedömas som värdefull från den allmänna
utgångspunkten att öka investeringarna i byggandet.

För krigsorganisationen inom civilförsvaret kommer en väsentlig kvalitetsförbättring
att kunna ske, bl. a. genom att praktiskt taget all brandpersonal
placeras i räddningstjänsten och genom att vapenfria skall utnyttjas
för olika uppgifter. Detta visar att det bör vara möjligt att få en ökad
kvalitet i organisationen utan att ta det principiellt betänkliga steget att
göra avkall på den allmänna värnplikten.

Försvarskommittén föreslog i sitt slutbetänkande att civilförsvar utom
skyddsrum för perioden 1982/87 skulle tilldelas 1 780 milj. kr. samt för
nästa budgetår 320 milj. kr. I propositionen görs nu en begränsning för
1982/83 till 312,5 milj. kr., vilket vi kan tillstyrka under förutsättning att
dessa medel återges under perioden. Vidare har man satt in ordet ”högst”
före det totala rambeloppet 1 780; detta kan enligt vår mening leda till
oklarhet beträffande civilförsvarets inriktning. Riksdagen bör därför lägga
fast de ekonomiska resurserna i enlighet med kommitténs förslag. Vi vill
påpeka att medan regeringen för det militära försvaret föreslår ett uttryckligt
beslut om de ekonomiska resurserna 1982/87, saknas motsvarande
viljeinriktning för civilförsvaret.

För civilförsvaret förestår således utomordentligt viktiga beslut att genomföra.
Successivt skall också ökade medel tillföras organisationen. Inte
minst kommer detta att kräva en koncentration av den ansvariga myndighetens
insatser.

Mot. 1981/82:2276

6.3 Ekonomiskt försvar

För det ekonomiska försvaret förestår också en omvandlingsprocess. I
försvarskommitténs betänkande har, enligt tankegången från överstyrelsen
för ekonomiskt försvar (ÖEF), överlevnadsbehoven skjutits i förgrunden,
med en koncentration på livsmedel, beklädnad, värme och sjukvård
samt därtill hörande stödfunktioner. I åtskilliga avseenden avviker emellertid
regeringens förslag från de uttalanden och rekommendationer som
gjorts i förarbetena. Vi kommer i det följande främst att uppehålla oss vid
de frågor där vi har en från regeringen avvikande mening.

Att bedöma karaktär av och längd på kriser och krig har varit en
utgångspunkt för det ekonomiska försvarets planering. Det har varit naturligt
med den koncentration som funnits sedan länge till lagring och administrativ
beredskap. När nu avsikten är att kunna spela på ett bredare
register blir en lika naturlig strävan att frigöra planeringen från sådana
antaganden. I propositionen görs här en bindning till att man då skall utgå
från olika ettåriga kriser. Som framhållits av de socialdemokratiska ledamöterna
i kommittén beträffande beklädnadsprogrammet måste man också
beakta erforderlig tid för omställning av produktionsapparaten, erforderlig
tid för yrkesutbildning, svårigheter att få ett ransoneringssystem att genast
fungera effektivt etc.

Enligt vår mening äger denna uppfattning också en vidare giltighet; man
kan inte slaviskt för alla verksamheter följa ett visst antagande om krisers
längd, även om självklart kravet på konsistens i den övergripande planeringen
är betydelsefullt.

I kommitténs betänkande har som ett av alternativen till beredskapslagring
angetts att avtal om krishandelsimport redan i förväg skulle kunna
tecknas med andra länder. Ett konkret exempel härpå är avtalet om ammoniakförsöijningen.
Vi har inga invändningar mot denna typ av avtal under
den i propositionen angivna förutsättningen, nämligen att den noga måste
värderas mot vår utrikespolitik.

Som ett annat alternativ till lagring har både av ÖEF och försvarskommittén
tagits fram att ge näringslivet ett ökat ansvar. Eftersom detta
rymmer en hel del komplicerade frågeställningar har en utredning begärts.
Regeringen har dock ansett att man först vill studera hur andra länder
agerar på detta område. För vår del instämmer vi i uttalandet från ÖEF:s
generaldirektör att det i och för sig är bra att man studerar utländska
förhållanden men att det likväl är fredskrislagringen i Sverige som skall
utredas. Vi vill därtill lägga som argument för att utredningsarbetet bör
komma i gång snarast att medel för den föreslagna fredskrislagringen av
metaller endast beviljas för 1982/83 och då genom att reservationsmedel
tas i anspråk. Riksdagen bör därtill begära att utredningen tillsätts skyndsamt.

Vi övergår härmed till att kommentera de olika programmen inom ekonomiskt
försvar.

Mot. 1981/82:2276

På livsmedelssidan har nyligen försöijningen vid en avspärrning resp.
under krig studerats. Båda studierna visar det stora beroendet av vissa
råvaror etc. som inte finns i landet. Studierna har också klargjort nödvändigheten
av att det finns en rimlig försöijningsförmåga i alla delar av
landet. Vad som därvid också måste uppmärksammas mer än hittills är den
koncentration av både livsmedelsindustrier och varulager som skett; detta
är en fråga som civilbefälhavaren särskilt bör studera. I fråga om beredskapslagringen
har en omstrukturering av lagren rekommenderats, bl. a.
för att minska lagren av brödsäd. Detta vill dock regeringen inte genomföra
utan att några motiv för detta avsteg från planeringen redovisas. Enligt vår
mening bör den avsedda omstruktureringen kunna genomföras, varigenom
medel kan frigöras för andra åtgärder som är av betydelse för det ekonomiska
försvaret.

På beklädnadsområdet, som behandlas mycket kortfattat i totalförsvarspropositionen,
konstaterar vi att regeringens förslag innebär en väsentlig
minskning av ambitionerna, inte bara i förhållande till ÖEF:s förslag utan
även i förhållande till innevarande års medel. Det innebär en allvarlig risk
för att försöijningstryggheten på beklädnadsområdet äventyras och därmed
också målsättningen för det ekonomiska försvaret. Ytterligare medel
behöver därför ställas till förfogande. Därtill återkommer vi under avsnitt

7. I en särskild motion kommer vi även att behandla regeringens särskilda
tekoproposition.

Inom energiprogrammet föreslår regeringen flera avvikelser från hittills
gällande principer och lagstiftning. Oljelagringsfonden upphör och dess
tillgångar (över 800 milj. kr.) tillförs statsbudgeten som en budgetförstärkning;
beredskapsavgiften förvandlas till en skatt; oljelagringsprogrammet
sträcks ut ett par år; ett täckningsanslag förs upp på budgeten för
att täcka eventuella prishöjningar. Principbeslut föreslås för beredskapslagring
av ångkol och naturgas men genomförandet uppskjuts eftersom
flera frågor sägs vara olösta i samband med en lagring.

Avvecklingen av oljelagringsfonden m. m. är främst att betrakta som
budgetpolitiska åtgärder, vilka syftar till att långsiktigt ta in mer pengar till
statskassan. Mot denna bakgrund kan vi tillstyrka dem. I detta sammanhang
bör dock också erinras om arbetet inom energiskatteutredningen.

När det gäller utsträckningen i tid av oljelagringsprogrammet innebär
detta givetvis en ökad risktagning som får vägas mot den besparing som
kan göras statsfinansiellt och bytesbalansmässigt. En förutsättning är också
att vi kan uppnå de besparingar på energiområdet som avsetts, vilket i
sin tur kräver en offensiv energipolitik. Vi har i vår motion 1981/82:1609
lagt fram flera förslag som syftar bl. a. till att uppnå en sådan. Genomförs
dessa förslag kan också regeringens här framlagda förslag accepteras.

Oljelagringskommittén har lagt fram förslag om beredskapslagring av
ångkol och naturgas. I propositionen ställer sig också regeringen i princip
bakom förslagen men vill utan närmare motivering uppskjuta genomföran

Mot. 1981/82:2276

det. Vi utgår ifrån att regeringen snarast återkommer med förslag om
genomförandeåtgärder; detta är motiverat inte bara av försörjningsberedskapsskäl
utan också av hänsyn till dem som skall sköta lagringen. Dessa
behöver få klarhet om grunderna för denna. I fråga om kolanvändning vill
vi hänvisa till vår motion 1981/82:1609 där förslag läggs fram med syfte att
styra kolintroduktionen.

I propositionen presenteras också en budgetteknisk nyhet, nämligen ett
särskilt täckningsanslag för att bekosta eventuellt ökade priser på råolja
och gasbensin. Täckningsanslag används som regel när det t. ex. gäller att
ha en buffert för att täcka statliga åtaganden som i förväg inte låter sig
preciseras, bl. a. vid utställande av garantier åt företag. Med detta nya
anslag, som synes vara en typisk kompromissprodukt, skapas en ny princip;
det kan anmärkas att man för det ekonomiska försvaret från försvarskommittén
avvisat tanken på särskilda prisregleringsmedel. Skulle priset
på här aktuella varor stiga väsentligt och det bedöms nödvändigt att inte ge
avkall på beräknade inköpsvolymer kan medel begäras på tilläggsbudget.
Detta ger också riksdagen en bättre överblick över kostnaderna för det
ekonomiska försvaret. Något nytt anslag bör därför ej skapas.

Förändringarna i försörjningsberedskapen kan ske snabbt om industrier
som är vitala för en viss verksamhet får svårigheter. Därför krävs som
försvarskommittén framhållit en frihet i anslagssystemet men också att
man disponerar erforderliga resurser för insatser för t. ex. produktionsstöd
och för forskning och utveckling kring substitut. Genom att vi föreslår
ökade satsningar på beklädnadsprogrammet, kan de ointecknade medel
som finns under ifrågavarande anslag användas för här nämnda typer av
åtgärder.

6.4 Psykologiskt försvar

Det psykologiska försvaret skiljer sig från annan totalförsvarsverksamhet
genom att någon särskild organisation inte har till uppgift att upprätthålla
försvarsvilja och motståndskraft mot främmande propaganda. Vi litar
i det avseendet på vår demokratis inneboende styrka och på en fri debatt,
där inte minst folkrörelser har en viktig roll. Denna grundläggande inriktning
måste vidmakthållas.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har därför getts främst
planerande uppgifter. Försvarskommittén har betonat att en annan av
nämndens verksamheter bör förstärkas något, nämligen forskningen. En
viss ökning föreslås också i propositionen (+100000 kr.). Samtidigt sägs
att en värdering och inriktning av forskningsresurserna vid nämnden och
FOA bör göras och en målsättning fastställas. Man måste därvid dock
beakta den skilda inriktning som de båda myndigheterna har så att inte
onödigt arbete läggs ned på omfattande utredningar om deras uppgifter.

På informationsområdet har Centralförbundet Folk och försvar sedan
länge en förstarangsställning när det gäller att stimulera den säkerhets- och

Mot. 1981/82: 2276

försvarspolitiska debatten. Därutöver finns också totalförsvarets upplysningsnämnd
(TUN), inrättad år 1962.

Nämnden har till uppgift att i fred främja upplysningen om totalförsvaret
och genom rådgivning till totalförsvarets myndigheter samordna upplysningsverksamheten.

Avsikten torde ha varit att verksamheten inom totalförsvarets upplysningsnämnd
skulle ha begränsad omfattning. Nämnden tilldelades inte
heller några medel för anställande av personal. I stället fick en befattningshavare
i försvarsdepartementet till uppgift att vid sidan av andra åligganden
vara sekreterare i TUN.

TUN har trots sina begränsade resurser gjort flera insatser för att förbättra
informationen om säkerhetspolitiken och totalförsvaret. Det har
bl. a. skett genom att nämnden i samverkan med andra organ såsom
Centralförbundet Folk och försvar och totalförsvarsmyndigheterna tagit
fram skrifter och audiovisuella hjälpmedel för skolbruk och andra ändamål.

I propositionen föreslås nu att TUN i ett läge med krig i Europa, men då
vårt land inte är direkt hotat, skall intensifiera sin verksamhet.

Informationen till allmänheten i ett läge som det beskrivna är en viktig
men komplicerad fråga. Som det anges i propositionen har förberedelser
vidtagits, så att det ökade informationsbehovet i ett sådant läge skall kunna
tillgodoses. Om det skall ske genom TUN eller/och genom någon av de
andra angivna myndigheterna eller organisationerna bör bedömas med
hänsyn till de särskilda omständigheter, som råder i det akuta läget. Därvid
kan man inte bortse från risken att ett statligt organ i ett krisläge utvecklas
till ett propagandaorgan. Formuleringen att TUN i det här beskrivna läget
skall ”intensifiera sin verksamhet” bör riksdagen därför inte nu ta ställning
till.

6.5 Sjukvård och socialtjänst

I fredstid är våra krav på samhällets sociala serviceåtgärder stora. Under
en lång tid har också allt större resurser avsatts för att möta människornas
behov av sjukvård och hälsovård, barnomsorg osv. Dessa resurser
utgör samtidigt grunden för vad samhället behöver förfoga över i tider av
kriser och krig. Genom att vi får allt fler utbildade för vårduppgifter av
olika slag förbättras samhällets beredskap inför sådana situationer.

Men likväl behövs det kompletterande insatser för att sjukvården och
socialtjänsten skall kunna svara mot ett läge där vi är avspärrade eller blir
indragna i krigshandlingar. Vi har i flera motioner under de senaste åren
pekat på de mycket stora eftersläpningar som föreligger i fråga om försörjningen
med förbrukningsmateriel. Såväl socialstyrelsen som försvarskommittén
har understrukit att det är nödvändigt att komma till rätta med detta
problem om vi skall få ett uthålligt försvar. De ekonomiska satsningar som
föreslagits i förarbetena får därför anses vara behövliga.

Mot. 1981/82:2276

Sorn framhålls i propositionen är barnomsorgen av betydelse för att
effektivt kunna utnyttja totalförsvarets personal. Den eftersläpning som nu
sker, där utbyggnaden bara motsvarar drygt en tredjedel av den i 1976 års
riksdagsbeslut förutsedda, är därför allvarlig även från dessa utgångspunkter.
Desto viktigare blir det att den föreslagna beredskapsplanläggningen
genomförs.

Försvarskommittén hade föreslagit att en femårig planeringsram skulle
fastställas också för sjukvården i krig m. m. Vidare föreslog kommittén att
socialstyrelsen skulle få bemyndiganden enligt de fleråriga anskaffningsplaner
som presenterats i programplanen. Regeringen anser emellertid att
eftersom formerna för ansvarsfördelningen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
ytterligare skall prövas skall någon flerårig ram ej fastställas.

Alldeles oavsett om denna prövning av ansvarsfördelningen kommer till
stånd och om den skulle leda till ett minskat kostnadsansvar från statsverkets
sida och ett ökat från sjukvårdshuvudmännens är det betydelsefullt att
man också på detta område får en planeringsinriktning att arbeta efter.
Försvarskommittén avser just att åstadkomma detta. Försvarskommitténs
förslag till femårig ram bör därför gälla. Denna behöver inte innebära att en
ändring i ansvarsfördelningen kommer till stånd, om riksdagen finner detta
lämpligt. Riksdagen bör besluta i enlighet med vad vi här yrkat.

6.6 Utbildning av vapenfria tjänstepliktiga

I försvarskommitténs betänkande Säkerhetspolitiken och totalförsvaret
diskuteras bl. a. hur de samlade personaltillgångarna inom totalförsvaret
skall utnyttjas och därvid också de vapenfria tjänstepliktiga. Kommittén
underströk betydelsen av att dessa utbildas och krigsplaceras i uppgifter
som är av betydelse för totalförsvaret vid beredskapstillstånd och i krig.
Vidare påpekade kommittén vikten av att tiden mellan ansökan om vapenfri
tjänst och inryckningen hålls så kort som möjligt.

Under 1980/81 disponerade arbetsmarknadsstyrelsen 650000 tjänstgöringsdagar
för grundutbildning och repetitionsutbildning, vilket innebar att
(1 800+1 000) 2 800 fick utbildning. För 1982/83 föreslås ett oförändrat antal
dagar. Antalet beviljade ansökningar är dock väsentligt större eller 3 600 år
1981 (en ökning från 1980 med 1 000); för i år förutser vapenfrinämnden en
lika stor beviljning. I sammanhanget kan påminnas om att antalet ansökningar
ökar (1981 var det ca 4 100). Regeringen tycks i och för sig vara
medveten om att antalet tjänstgöringsdagar behöver ökas men hänskjuter
denna behövliga ökning till programplaneperiodens senare del, vilket leder
till ökade köer. Den av AMS föreslagna ökningen med 100000 dagar skulle
i och för sig vara motiverad, men det torde inte vara möjligt att med ett
riksdagsbeslut i slutet av maj utnyttja en så stor ökning. Vi föreslår därför
att antalet tjänstgöringsdagar utökas till 700000 år 1982/83.

Mot. 1981/82:2276

7. Anslagsberäkningar

7.1 Inledning

I detta avsnitt redovisar vi våra förslag till anslagsberäkningar i anledning
av totalförsvarspropositionen. Avvikelserna från regeringen avser det
militära försvaret och det ekonomiska försvaret (innefattande också livsmedels-
och arbetskraftsprogrammen).

7.2 Militärt försvar

Som framgår av avsnitt 4.8 yrkar vi att utgiftsramen för det militära
försvaret för nästa budgetår fastställs till 16525000000 kr. (prisläge februari
1981). Liksom i propositionen innefattas därvid anslagen under littera A
samt till FOA. Med beaktande av beräknad prisreglering kommer utfallet
därvid att understiga regeringsförslaget med 100 milj. kr. Härav faller 15
milj. kr. på prisregleringsanslaget (A 5).

I avsnitt 5.2 har vi förordat en höjning av dagersättningen till de värnpliktiga
med sammanlagt 40,3 milj. kr. Detta innebär en höjning av anslagen
till försvarsgrenarnas anslag för ledning och förbandsverksamhet till
4541900000 kr. för arméförband, 1419 milj. kr. för marinförband och
2338500000 kr. för flygvapenförband.

1 avsnitt 5.3 har vi förordat en förstärkning av biträdeshjälpen för den
värnpliktiga arbetsgruppen. För detta ändamål bör 50000 kr. anvisas under
anslaget Operativ ledning m. m.: Ledning och förbandsverksamhet.

Den utveckling av krigsorganisationen vi förordar ställer mindre krav på
bemyndiganden än regeringens. Vi vill i detta sammanhang påpeka att den
krigsorganisatoriska utvecklingen av regeringsförslaget inte alltid framstår
som särskilt klar; vid ett bifall till våra förslag kan det därför komma i fråga
för regeringen att hålla inne beviljade bemyndiganden.

Under arméns materielanslag bör bemyndiganden medges för
2035500000 kr. Anslaget bör bl. a. som en följd härav uppföras med
1230706000 kr.

I fråga om marinen bedömer vi att bemyndiganderamen bör fastställas
till 1379300000 kr. och anslaget Marinförband: Materielanskaffning till
1009 milj. kr.

Vad gäller flygvapenförband har vi i avsnitt 4.4 satt upp bestämda villkor
för ett riksdagsbeslut om flygplansanskaffningen. Endast under förutsättning
att dessa uppfylls är vi beredda att godta bemyndigandena för JASprojektet
under anslagen Flygvapenförband: Materielanskaffning och
Flygvapenförband: Forskning och utveckling.

De begärda bemyndigandena bör dock justeras till 8970600000 kr. för
materielanslaget och till 9382390000 kr. för forsknings- och utvecklingsanslaget.
Anslaget bör uppföljas med 2089650000 kr. (D 2) och 688 milj.
kr. (D 4).

Mot. 1981/82:2276

7.3 Ekonomiskt försvar

Vi har i avsnitt 6.3 framhållit att ytterligare medel måste anvisas om det
skall vara möjligt att upprätthålla en rimlig försöijningsberedskap på beklädnadsområdet.
Under anslaget Beredskapslagring och industriella åtgärder
bör därför ytterligare 30 milj. kr. anvisas för beklädnadsprogrammet
(inkl. behövliga åtgärder på skoområdet) varför anslaget bör uppföras
med 1523 555 000 kr. Av i samma avsnitt anförda skäl bör inte något nytt
anslag för att täcka eventuella prishöjningar på oljeprodukter uppföras i
budgeten.

I avsnitt 6.3 har vi föreslagit att, såsom föreslagits i förarbetena till
försvarspropositionen, en omstrukturering skall ske inom livsmedelsprogrammet
så att en minskning sker av lagringen av brödsäd och en ökning
av lagringen av gödselmedlen. Denna senare ökning bör dock efter företagna
utredningar kunna göras något mindre än vad jordbruksnämnden föreslagit.
Som en följd härav bör anslaget Inköp av livsmedel m. m. för
beredskapslagring kunna sänkas till 30 milj. kr.

7.4 Ekonomiskt försvar: programmet Arbetskraft

Vi har i avsnitt 6.6 föreslagit en utökad kapacitet för utbildning av
vapenfria tjänstepliktiga. Antalet tjänstgöringsdagar bör nästa budgetår
fastställas till 700000, vilket är 50000 fler än i regeringens förslag. Vi
beräknar merkostnaden härför till 5 milj. kr.

I avsnitt 5.2 har vi lagt fram förslag om en höjning av dagersättningen
med 3 kr. utöver regeringens förslag. Detta medför en kostnadsökning med
ca 2 milj. kr.

Våra förslag innebär således att under anslaget Totalförsvars verksamhet
(arbetsmarknadsdepartementet) anvisas ytterligare 7 milj. kr.

8. Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för totalförsvarets fortsatta
utveckling som angetts i motionen,

2. att riksdagen godkänner den grundläggande inriktning för det
militära försvaret som redovisats i motionen,

3. att riksdagen godkänner vad som i motionen förordats om ekonomiska
resurser för det militära försvaret under perioden 1982/
83-1986/87,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krigsorganisationens utveckling,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om beredskapsfrågor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om personalorganisafionernas medverkan i ut

Mot. 1981/82:2276

redningen om krigs- och fredsorganisationens behov av yrkesbefäl,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den tidsmässiga inriktningen av utredningsarbetet
om de gemensamma myndigheterna m. m.,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordning av försvarsstaben och försvarsgrensstaberna,

9. att riksdagen godkänner de riktlinjer för flygplansanskaffningen
som förordats i motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vissa underhållsfrågor inom försvaret,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de värnpliktigas medinflytande,

12. att riksdagen godkänner den målsättning för ökning av vämpliktsförmånema
som angetts i motionen,

13. att riksdagen beslutar att dagersättningen för värnpliktiga höjs
med 4 kr. om dagen den 1 juli 1982,

14. att riksdagen för budgetåret 1982/83 fastställer utgiftsramen för
det militära försvaret till 16525000000 kr. i prisläget februari
1981,

15. att riksdagen

a) till Reglering av prisstegringar för det militära försvaret för
budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 2485000000 kr.,

b) till Arméförband: Ledning och förbandsverksamhet för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 4541 900000 kr.,

c) bemyndigar regeringen att medge att beställningar av materiel
m.m. för arméförband får läggas ut inom en kostnadsram av
2035500000 kr.,

d) till Arméförband: Materielanskaffning för budgetåret 1982/83
anvisar ett förslagsanslag av 1230706000 kr.,

e) till Marinförband: Ledning och förbandsverksamhet för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 1419000000 kr.,

f) bemyndigar regeringen att medge att beställningar av materiel
m.m. för marinförband får läggas ut inom en kostnadsram av
1379300000 kr.,

g) till Marinförband: Materielanskaffning för budgetåret 1982/83
anvisar ett förslagsanslag av 1009000000 kr.,

h) till Flygförband: Ledning och förbandsverksamhet för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 2338500000 kr.,

i) bemyndigar regeringen medge att beställningar av materiel
m. m. för flygförband får läggas ut inom en kostnadsram — under
de av riksdagen under punkt 9 angivna förutsättningarna — inom
en kostnadsram av 8970600000 kr.,

Mot. 1981/82:2276

j) till Flygvapenförband: Materielanskaffning för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 2089650000 kr.,
k) bemyndigar regeringen att medge att utvecklingsarbete för
flygvapenförband - under de av riksdagen under punkt 9 givna
förutsättningarna - får läggas ut inom en kostnadsram av
9382390000 kr.,

1) till Flygvapenförband: Forskning och utveckling för budgetåret
1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 688000000 kr.,
m) till Operativ ledning m. m.: Ledning av förbandsverksamhet
för budgetåret 1982/83 anvisar ett förslagsanslag av 504950000
kr.,

16. att riksdagen godkänner vad som förordats i motionen beträffande
resurser för civilförsvaret under perioden 1982/83-1986/87,

17. att riksdagen avslår förslaget om inrättande av tjänst som heltidsanställd
sekreterare vid totalförsvarets upplysningsnämnd,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om totalförsvarets upplysningsnämnds arbetsuppgifter,

19. att riksdagen begär att en utredning om ansvarsfördelningen
stat-näringsliv i fråga om lagrings verksamheten inom det ekonomiska
försvaret tillsätts skyndsamt,

20. att riksdagen till Beredskapslagring och industriella åtgärder för
budgetåret 1982/83 anvisar ett reservationsanslag av
1523555000 kr.,

21. att riksdagen avslår regeringens förslag om uppförande av ett
nytt anslag, benämnt Särskilda kostnader för oljelagring, på
statsbudgeten,

22. att riksdagen godkänner att en femårig ram anvisas för hälso- och
sjukvården i enlighet med vad som förordats i motionen,

23. att riksdagen till Inköp av livsmedel m. m. för beredskapslagring
för budgetåret 1982/83 anvisar ett reservationsanslag av
30000000 kr.,

24. att riksdagen beslutar att antalet utbildningsdagar för vapenfria
tjänstepliktiga för budgetåret 1982/83 fastställs till 700000,

25. att riksdagen till Totalförsvarsverksamhet (arbetsmarknadsdepartementet)
för budgetåret 1982/83 anvisar ytterligare 7000000
kr.

Mot. 1981/82:2276

Stockholm den 24 mars 1982

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)
INGVAR CARLSSON (s)
HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982