9

Motion 1981/82:2272
Hans Lindblad

Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta
utveckling (prop. 1981/82:102)

Totalförsvaret har en lång rad brister. Inom militärt försvar saknas i
flera avseenden modern materiel. Andelen allsidigt användbara förband
har gått ned kraftigt. Hittills har försvarsmakten planerats utifrån förutsättningen
att man skall kunna reparera brister sedan man fått en internationell
förvarning i form av ökad spänning innan en konflikt blir akut.
Försvarskommittén har visat att vi mer än tidigare måste räkna med
möjligheten av överraskande inledda anfall. Det gör att vi inte som tidigare
kan ha stora brister inbyggda. Försvarsmakten måste snabbare kunna
mobilisera. Särskilt behövs snabbare transport till övre Norrland. Sjukvården
måste förbättras. Övervakningen av luftterritoriet och av omgivande
hav — även under vattnet — behöver förstärkas. Alltför få av våra markstridsförband
har tillräcklig rörlighet och skydd mot s. k. yttäckande vapen,
från artilleri och flyg. Ytterst få av brigaderna kan användas för
anfallsstrid — i verkligheten kanske bara de fyra pansarbrigaderna. Mot
en angripare med kraftigt artilleri torde de övriga förbanden ha ytterst små
möjligheter att röra sig.

Mot den här bakgrunden är det nödvändigt att söka utnyttja anslagen
till militärt försvar så effektivt som möjligt. Av statsfinansiella skäl är det
svårt att ge försvaret ökade resurser. Moderniseringsbehov måste i stället
klaras genom rationaliseringar av drift och underhåll så att pengar frigörs
för investeringar i krigsorganisationen.

Detta är bakgrunden till att försvarskommittén förordat rationaliseringar
i fredsorganisationen. Ett antal förband kan läggas ned, och vid kvarvarande
förvaltningar, staber, förband, skolor och andra myndigheter ska
verksamheten också rationaliseras.

Om inte rationaliseringar görs kommer man — inom samma ekonomiska
ram — att få en kraftig kvalitativ försvagning av försvaret i förhållande
till vad som vore möjligt. Också regionalpolitiken talar i samma riktning,
eftersom det är lättare att ta regionalpolitiska hänsyn vid val av förbandsindragning
än i fråga om försvarsindustrin. Vi har infanteriregementen på
15 orter, men vi har oftast bara en ort för tillverkning av ett visst slags
försvarsmateriel: handeldvapen (Eskilstuna), övervattensfartyg (Karlskrona),
torpeder (Motala), bandvagnar (Örnsköldsvik), flygmotorer
(Trollhättan) eller artilleri (Karlskoga).

Försvarskommitténs arbetsutskott för fredsorganisationsfrågor föreslog
ett antal förbandsindragningar och andra förändringar. Propositionen går
emot utskottet på tre avsnitt, och alla dessa leder till fördyrningar. Inom

Mot. 1981/82: 2272

10

angiven ekonomisk ram leder detta till ett sämre och svagare försvar.
Några operativa skäl till att ge ett på detta sätt försämrat försvar har inte
angivits. Anser man att försvaret kan ha en lägre ambitionsnivå finns likväl
skäl genomföra alla möjliga rationaliseringar — och i så fall ta till vara
besparingen i form av minskade statsutgifter.

De tre exempel jag tänker på gäller I 3 i Örebro, P 2 i Hässleholm och
frågan om beriden högvakt i Stockholm.

Arméchefen, ÖB och försvarskommitténs arbetsutskott har föreslagit att
I 3 dras in, medan Fo-staben blir kvar i Örebro.Propositionen föreslåratt
I 3 behålls.

Som grund för försvarskommitténs ställningstaganden angående fredsorganisationens
utveckling ligger bl. a. omfattningen av grundutbildningskontingenten.
Det arbetsutskott inom kommittén som berett fredsorganisationsfrågorna
konstaterar att tillgången på värnpliktiga som skall utbildas
redan nu överstiger utbildningskapaciteten motsvarande sex till åtta
förband. Detta överskott i utbildningskapacitet ökar enligt arbetsutskottet
vid mitten av 1990-talet motsvarande ytterligare tre, fyra förband.

Försvarskommittén ansåg att det vid den slutliga prövningen av de
fredsorganisatoriska förändringarna från värnpliktssociala synpunkter
borde övervägas om ett eller ett pär av de till nedläggning föreslagna
förbanden borde behållas t. v. Överbefälhavarens utredning i denna fråga,
som lämnades till regeringen i december 1981, visar att minst 7 000 fler
värnpliktiga kan grundutbildas under perioden 1982/83 — 1986/87 utan
att något av de fredsförband som han eller försvarskommitténs arbetsutskott
föreslagit till nedläggning behöver behållas. Därmed kan antalet
värnpliktiga som med nuvarande planeringsinriktning grundutbildas först
tre år efter inskrivning minskas till att stämma med önskemålen i detta
avseende.

I propositionen föreslås nu att ett av de till nedläggning föreslagna
förbanden behålls därför att belastningen på fredsorganisationen skulle bli
något för stor. Ett bibehållande av ett förband skulle dessutom göra det
möjligt att successivt minska det antal värnpliktiga som tvingas fullgöra sin
grundutbildning två år efter inskrivning.

Enligt propositionen bör den ökade grundutbildning som kraven på att
lösa ovan nämnda värnpliktssociala frågor medför samt tidigarelagd
grundutbildning av arbetsmarknadspolitiska skäl komma att medföra att
I 3 med Fo 51 behålls.

Jag delar föredragande statsrådets uppfattning att en viss utökning av
grundutbildningskontingenten bör ske de närmaste åren för att reducera
de problem som många värnpliktiga får om lång tid hinner förflyta mellan
inskrivning och grundutbildning. Av överbefälhavarens redovisning framgår
emellertid att denna fråga kan lösas utan att något av de till nedläggning
föreslagna förbanden behålls. Enligt min mening måste skälen för att
behålla ett fredsförband vara andra och starkare än de som redovisas i

Mot. 1981/82: 2272

11

propositionen för att förslagen från ett i denna fråga enigt arbetsutskott
inom försvarskommittén skall ändras.

Utvecklingen av grundutbildningskontingenten visar att det blir nödvändigt
med en fortsatt anpassning av fredsorganisationen under 1990-talet.
Propositionens förslag att dels lösa problemen med senarelagd grundutbildning,
dels behålla I 3 innebär att kraven på fortsatta minskningar av
fredsorganisationen tidigareläggs till början av 1990-talet. Enligt propositionen
bör sådana åtgärder fastställas i nästa försvarsbeslut. Förslaget
innebär att försvaret skall behålla ett förband, vars produktionskapacitet
inte behövs enligt överbefälhavarens och arbetsutskottets bedömning. Såvitt
jag kan bedöma måste vid behandlingen av fredsorganisationens utveckling
1987 i stort sett samma förband komma att bedömas för nedläggning
som 1978 års försvarskommitté behandlat om inte riksdagen nu kan
underkänna de överväganden överbefälhavaren och arbetsutskottet gjort
eller kan tillföra nya argument som tidigare förbisetts. Ett bibehållande av
I 3 även genom 1987 års försvarsbeslut kommer därför att innebära att
motsvarande utbildningkapacitet måste dras in på andra orter. Skulle
däremot I 3 komma att dras in genom beslut 1987 kommer ett beslut 1982
i enlighet med propositionens förslag att framstå som ett kraftigt slöseri
med resurser.

Propositionens förslag om I 3 innebär att fredsorganisatonen under
perioden 1982—1992 tillåts vara 230 milj. kr. dyrare än vad överbefälhavaren
och försvarskommittén utgått ifrån. Detta innebär att materielanskaffningar
av motsvarande storlek måste utgå ur planeringen eller senareläggas.
Det är omöjligt att nu förutse hur en sådan begränsning skall
genomföras. Ytterst kommer den emellertid att dels försvaga krigsorganisationen,
dels få industripolitiska konsekvenser genom minskad utläggning
av materielbeställningar motsvarande överslagsvis ca 1 000 årsverken.
Överbefälhavarens och försvarskommitténs förslag, som innebär att
möjligheter uppstår till kraftfulla åtgärder för att begränsa de negativa
effekterna därav, förbyts mot en situation, där konsekvenser av en utebliven
materielbeställning på en arbetsmarknadsmässigt utsatt ort kan resultera
i behov av snabba och oplanerade arbetsmarknadsåtgärder.

I propositionen föreslås vidare att Skånska trängregemente! (T 4) samlokaliseras
med Skånska dragonregementet (P2) i Hässleholm på P2:s
nuvarande område.

Flera utredningar har konstaterat att fredsorganisationen för pansarutbildningen
i Skåne är orationell. Försvarets fredsorganisationsutredning
(FFU) prövade flera alternativ. De två slutliga alternativen innebar att P 2
lades ner och att förbandets utbildningsansvar fördes över till P 6/Fo 11
(alt. C) eller att pansarutbildningen i Revingehed organisatoriskt stod kvar
i försvarsområdesregementet i Ystad men samordnades med motsvarande
utbildning i Hässleholm av chefen för P 2 (alt. D). Utredningen föreslog
alternativ D som innebar att stabs- och trossutbildningen skulle samlas till

Mot. 1981/82: 2272

12

Hässleholm samt att stridsfordonsutbildningen på lång sikt skulle samlas
till Revingehed. I proposition 1977/78:65 behandlas FFU:s förslag. Föredragande
statsrådet ansåg därvid att den föreslagna organisationen kunde
leda till oklara och komplicerade ledningsförhållanden. Det borde ankomma
på regeringen att besluta om organisationen i Hässleholm och Revingehed.

Även arbetsutskottet för fredsorganisationsfrågor inom 1978 års försvarskommitté
fann pansarutbildningen i Skåne orationell. Utskottet fann
att en sammanslagning av P2 och P7 till ett pansarregemente i Revingehed
var det bästa alternativet. Det stämde överens med överbefälhavarens
förslag till kommittén i maj 1981. I programplanen 1982—1987 — överbefälhavarens
slutliga förslag — förordas däremot en sammanslagning av
P2 och T 4 i Hässleholm. P2:s och P7:s pansarutbildning skall dock
samordnas. Utskottet fann för sin del att endast sammanslagningen av P 2
och P 7 ger möjligheter till en förbandsomsättning som samtidigt tillgodoser
krav på krigsplacering direkt efter grundutbildningen av i huvudsak
fulltalig, samövad pansarbataljon, krav på en rationell utbildning samt
krav på en enkel ledning av utbildningen. Utskottet föreslog emellertid att
de berörda myndigheterna t. v. fortsätter sin verksamhet i nuvarande etablissement.
Möjligheterna att lokalisera annan verksamhet till Hässleholm
borde, enligt utskottet, utredas ytterligare före ett slutligt beslut.

Två parlamentariska utredningar har alltså under senare år kommit
fram till likartade förslag till pansarorganisation i Skåne med pansarutbildning
i Kristianstad och Revingehed. Utan motivering föreslås emellertid
nu i propositionen att sådan utbildning bör bedrivas på tre platser.
Enligt propositionen ger även denna lösning besparingar och skapar förutsättningar
att öka samordningen mellan P 2:s och T 4:s verksamhet och
resurser i Hässleholm samt har vissa fördelar ur beredskapssynpunkt.

Pansarförbanden är våra viktigaste markstridsförband. Det är därför
viktigt att utbildningsmässiga och organisatoriska förutsättningar skapas
för en rationell grundutbildning av dessa förband. Ett av de starkaste
kraven är därvid att utbildning leder fram till samövade bataljoner — i
huvudsak fulltaliga — som kan krigsplaceras direkt efter grundutbildningen,
repetitionsutbildas och behållas samlade i krigsorganisationen så länge
som möjligt. Detta krav kan endast tillgodoses på ett rationellt sätt efter
sammanslagning av P2:s och P7:s stridsfordonsutbildning till en plats.
Jag anser detta krav helt dominerande. Det borde inte kunna slås ut av
kommunalekonomiska skäl eller av strävan att uppnå vinster i Hässleholm
genom sammanslagning av så olika verksamheter som de som bedrivs av
pansar- och trängförband (i det senare fallet t. ex. sjukvårds-, slakteri- och
transportutbildning).

Vinsterna är dessutom mindre än dem som uppnås vid en koncentration
till Revingehed. Beslutet bör vara att åstadkomma en rationell fredsorganisation
som tillgodoser krigsorganisationens krav på samövade bataljo

Mot. 1981/82: 2272

13

ner. En sådan organisation inrymmer flera möjligheter att lösa de beredskapsfrågor
som propositionen endast antyder. De långsiktiga arbetsmarknadsproblemen
i nordvästra Skåne förefaller inte vara så komplexa
att försvarsmaktens effektivitet i fred och krig skall minskas av dessa skäl.
Sådana problem bör kunna lösas genom att till Hässleholm lokalisera
annan verksamhet ur försvaret eller från annan statlig sektor. Exempel på
lämpliga försvarsverksamheter att flytta till Hässleholm kan vara central
trängutbildning, södra värnpliktskontoret och militärpolisutbildning. Vidare
behålls stridsvagnsverkstaden i Hässelholm. Kommunen kan därför
få ungefär lika många försvarssysselsatta som i propositionens förslag.

Jag anser vidare att en samlokalisering av P 2 och T 4 till P 2:s område
på ett allvarligt sätt griper in i trängförbandens verksamhet. Det slutliga
målet för trängtruppernas utveckling borde vara att med T 4 som grund
skapa ett trängcentrum där truppslagets utbildning och utveckling ges
speciella förutsättningar. Om T 4 slås samman med P 2 försitts den sista
möjligheten till en sådan långsiktig lösning, eftersom övriga trängförband
också kommer att integreras med andra förband till garnisonsmyndigheter.

I fråga om den beridna högvakten i Stockholm sade försvarskommitténs
arbetsutskott att ”för försvarets del är beriden tjänst inte nödvändig. Utskottet
konstaterar att försvaret inte längre har några beridna förband.
Garnisonstjänsten bör bedrivas utgående från att så små avsteg som möjligt
görs från utbildningen mot krigsuppgifter. Beriden garnisonstjänst
med värnpliktiga, finansierad inom den militära utgiftsramen bör därför
utgå.”

Under remissbehandlingen och även tidigare har klart visats att det
största intresset för bibehållen beriden högvakt inte finns inom försvaret
utan hos Stockholms kommun och olika organ knutna till turistnäringen.
Det är mot denna bakgrund naturligt att Stockholms kommun och andra
direkt intresserade betalar verksamheten, eftersom man därifrån anser den
så angelägen.

Försvaret kan inte utifrån sina utgångspunkter finna beriden högvakt
angelägen i ett läge när man har skriande brist på t. ex. helikoptrar för
sjuktransport och utrustning för att kunna störa en angripares telekommunikationer.

Jag anser dessutom att man principiellt inte kan använda värnpliktiga
för fredstida riduppgifter helt vid sidan av det försvarsmässigt motiverade.
Antingen behövs hela utbildningstiden för att soldaten skall utbildas för
sin krigsuppgift eller också är utbildningstiden för omfattande, och i så
fall bör vi avkorta värnpliktsutbildningens längd över huvud. Men tanken
att vissa värnpliktiga skall ges ridutbildning inom ett försvar som inte har
en enda häst i krigsorganisationen är orimlig.

Jag anser alltså att ridutbildning av värnpliktiga skall upphöra av ekonomiska
och principiella skäl. Det hindrar inte att beriden högvakt fortsät

Mot. 1981/82: 2272

14

ter. De redan ridutbildade finns ju i stort antal, och i åtminstone 15 —20 år
bör det vara möjligt att på frivillig väg — genom lämplig ersättning — få
redan utbildade att ställa upp de gånger per år då beriden högvakt förekommer.
Det är rimligen så att denna personal då också får större rutin och
därmed blir bättre i uppgiften än värnpliktiga kan bli när de bara rider
några få gånger. Att andra än värnpliktiga under grundutbildning kan
användas i beriden högvakt är självklart — den beridna musikkåren är ett
exempel på det.

På längre sikt får sannolikt en viss nyutbildning ske, i takt med att äldre
personal inte längre står till buds. Sådan utbildning — av yngre män och
kvinnor — bör då naturligen skötas på frivillig väg, t. ex. genom avtal med
föreningar eller klubbar. Försvarsmakten kommer inte att vara kompetent
inom hästområdet, medan det civilt finns ett stort antal hästkunniga.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen beslutar att I 3 i Örebro läggs ned,

2. att riksdagen beslutar att P 2 i Hässleholm läggs ned i samband
med att annan verksamhet förläggs till kommunen,

3. att riksdagen beslutar att grundutbildning av värnpliktiga för
beriden högvakt snarast upphör.

Stockholm den 24 mars 1982

HANS LINDBLAD (fp)

LiberTryck Stockholm 1982