3

Motion

1981/82:2261

Boiwie Bernström och Eva Winther

Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta
utveckling (prop. 1981/82:102)

I inledningen till totalförsvarspropositionen uttalar statsministern att
förmågan att möta verkningarna av överraskande anfall måste förbättras,
”vilket får konsekvenser inom civilförsvarets alla verksamhetsområden.
Bl. a. är det önskvärt att föryngra personalen i krigsorganisationen och
förbättra utbildningen.”

De praktiska förslagen för att ge föryngring och bättre utbildning är
dock mycket begränsade. Propositionen utgår nämligen från försvarskommitténs
förslag, och där togs inte vara på de möjligheter till ett mer flexibelt
personalutnyttjande — trots att direktiven till kommittén öppnade möjligheter
för sådana lösningar.

Folkpartiets företrädare i kommittén gjorde därför i två betänkanden
särskilda yttranden, utgående från möjligheten att föryngra civilförsvaret
genom direktrekrytering av yngre män och kvinnor.

I särskilt yttrande föreslogs att civilförsvaret skulle få grundrekrytera
5 000 yngre per år för att därmed på sikt få en jämn åldersstruktur i stället
för nuvarande ”förgubbade” organisation, med huvuddelen av personalen
bestående av män i åldrarna 48—65 år. Av dessa 5 000 beräknades att
omkring 2 000 borde utgöras av värnpliktiga, som tillförs civilförsvaret i
stället för det militära försvaret. Det skulle förbättra civilförsvaret, samtidigt
som det militära försvaret avlastades utbildningskostnader på ungefär
150 miljoner per år. En del av dessa pengar skulle kunna överföras till
civilförsvaret för att bekosta den förbättrade utbildningen där. Medan det
militära försvarets kortaste grundutbildningstid är 7,5 månader beräknas
civilförsvaret behöva sex veckor, eventuellt tre—fyra veckor, för grundutbildning.

Kommitténs förslag innebär att endast vapenfria får någon mer omfattande
grundutbildning för civilförsvaret. Risken är då uppenbar att man
får en närmast total manlig dominans i det direktrekryterade civilförsvaret.
Detta vöre olyckligt. Det finns ingen anledning att införa en könsuppdelning
av det slag som skulle följa om man inskränkte sig till att grundrekrytera
vapenfria tjänstepliktiga.

I det följande återges huvuddelen av folkpartisternas särskilda yttrande
i försvarskommittén:

Manskapet inom civilförsvaret utbildas över huvud inte, endast befälet
ges utbildning. Detta medför att civilförsvarets enheter inte kan väntas
vara användbara direkt efter mobilisering. Eftersom kommittén betonar

Mot. 1981/82:2261

4

att överraskande angrepp bör vara styrande för planeringen är det nödvändigt
att ge utbildning åt hela civilförsvarets organisation.

Utgångspunkten för de två närmaste femårsperioderna bör vara att
civilförsvaret varje år får rekrytera 5 000 yngre. För att öka andelen kvinnor
i organisationen bör 1 000—1 500 kvinnor i åldern 20—25 år tas ut.
Kvar står då ett behov av 3 500—4 000 yngre män. Dessa bör tas ut i
samband med inskrivningen, genom befattningsbeskrivningar som jämförs
med individernas förutsättningar. Det innebär att civilförsvaret och
militära försvaret "konkurrerar” på lika villkor om dessa personer. Civilförsvaret
har dock också möjlighet att rekrytera bland vapenfria. Det kan
också tänkas att civilförsvaret för vissa uppgifter kan nyttiggöra yngre män
som av olika skäl inte anses lämpliga för någon av försvarsmaktens krigsbefattningar
och som därför i dag antingen frikallas eller placeras som
handräckningsvärnpliktiga. Det finns dock ingen anledning förmoda att
civilförsvaret i större grad skulle kunna byggas upp av personer som i dag
frikallas från militärt försvar av medicinska och sociala skäl.

Gör vi antagandet att 1 500 vapenfria passar för utbildning inom civilförsvaret
kvarstår ett behov av ytterligare omkring 2 000 direktrekryterade
yngre män, som i så fall undantas från militärutbildning. Under år med
stort antal vapenfria minskar rimligen behovet av andra direktrekryterade
och tvärtom. Dessa två grupper blir därmed delvis kommunicerande kärl,
vilket bör underlätta både för civilförsvaret och det militära försvaret att
hålla något så när jämn utbildningskvantitet år från år.

Om civilförsvaret får utbilda sin personal redan i 20—25 årsåldern kan
denna civilförsvarsutbildning sedan nyttiggöras i krigsorganisationen i
omkring 30 år. Vi finner det starkt motiverat att under 1980-talet ge
civilförsvaret ungefär 5 000 direktrekryterade yngre per år. Därmed skulle
om tio år en tredjedel av organisationen vara kraftigt föryngrad. Denna
tredjedel skulle då också vara utbildad — och ur detta utbildade manskap
bör efter hand befäl tas ut. De befälsuttagna får — t. ex. i 30-årsåldern —
en vidareutbildning.

Vårt förslag innebär att civilförsvaret efter 30 år skulle ha en jämn
ålderssammansättning, med ungefär 5 000 per årsklass i åldrarna 20—50
år.

Eftersom civilförsvaret i dag har så hög medelålder är det årliga personalomsättningsbehovet
bortåt tre gånger större än de 5 000 vi nämnt ovan.
Det betyder att man jämsides med direktrekryteringen måste fortsätta att
också rekrytera äldre, t. ex. bland 47-åringar som går ur värnpliktsåldern.
Vi har ingen invändning mot att man även i detta sammanhang söker en
viss föryngring, genom att bl. a. överföra vissa värnpliktiga vid tidigare
åldrar. Man bör dock vara mycket återhållsam med att överföra vapenutbildade,
eftersom detta skulle betyda att den militära utbildningen inte
nyttiggjordes för det som den främst är avsedd för, alltså försvarsmaktens
förband.

På sikt vöre det mest rationella en för alla medborgare gemensam
totalförsvarsplikt där man utgick från de totala personaltillgångarna och
de totala behoven för att sedan placera var och en efter individuella
egenskaper och färdigheter. Folkpartiets landsmöten sedan 1977 har uttalat
sig för en sådan lösning. Av historiska skäl har vi dock en manlig
värnplikt utformad i en tid när man över huvud inte brydde sig om civila
totalförsvarsfunktioner. Även för överblickbar tid kan och bör vi behålla
ett system där flertalet män utbildas för uppgifter inom militärt försvar.
Men vi måste på olika sätt minska skadorna för civila totalförsvarsgrenar

Mot. 1981/82:2261

5

av värnplikten i hittillsvarande utformning, samtidigt som en minskning
av antalet grundutbildade inom militärt försvar skulle innebära möjligheter
till bättre balans mellan kvalitet och kostnader inom militärt försvar.

Som vi nämnt ovan är det omöjligt att ange det antal vapenfria tjänstepliktiga
som årligen kan tillföras civilförsvaret genom grundrekrytering.
Dels varierar antalet vapenfria över tiden. Dels måste principen vara att
man utgår från individens förutsättningar, och att uttagning till civilförsvaret
ska göras genom att jämföra individer med de befattningsbeskrivningar
som måste göras för varje uppgift inom civilförsvaret. Det finns
också regionala aspekter — civilförsvaret behöver finnas över hela landet.

Eftersom grundutbildning för civilförsvaret beräknas bli tämligen kort
för de flesta, 4—6 veckor, kan också sägas att civilförsvaret inte är en helt
lyckad krigsplacering för vapenfria. Där så är möjligt vore det mer rationellt
att kunna krigsplacera den vapenfrie i en verksamhet där man kunde
utnyttja alla 420 dagarna i vapenfriutbildningen. För ett mindre antal är en
sådan placering under hela utbildningstiden möjligt inom civilförsvaret.
Vapenfria skulle sannolikt kunna bli av stor betydelse inom andra delar av
det civila totalförsvaret, där det är lättare att ge meningsfulla arbetsuppgifter
i fredstid, alltså sådana verksamheter som till skillnad från civilförsvaret
är i funktion redan i fred. Sjukvården, åldringsvården och barnomsorgen
är sådana exempel. För lämpade vapenfria bör också andra lösningar
prövas, t. ex. arbete i kommunernas beredskapsanläggning och för
uppgifter inom ekonomiskt försvar.

Vi ser med tillfredsställelse att civilförsvaret i princip ges rätt till den
fredstida brandpersonalen. En självklar följd av denna princip synes oss
vara att elever på kommande gymnasielinjer med inriktning mot brandmansutbildning
vid 20-årsåldern tas in i civilförsvarets krigsorganisation
och därmed untantas från militärutbildning.

Civilförsvaret skulle bli långt effektivare genom vårt förslag till föryngring.
Genom försvarskommitténs uttalanden om att totalförsvaret måste
kunna möta överraskande inledda anfall är det orimligt att ha kvar ett
system där merparten av civilförsvarets personal över huvud inte utbildas.

Vårt förslag innebär att civilförsvaret årligen grundutbildar 5 000 yngre.
Skulle man i stället rekrytera en stor del betydligt äldre blev den årliga
pesonalomsättningen större, och därmed vore det långt fler som årligen
måste utbildas. Det är därför mycket som tyder på att den långsiktigt
billigaste lösningen — om man vill ha ett utbildat civilförsvar — är just att
grundutbilda yngre som sedan kan utnyttjas lång tid i organisationen. Ur
denna grupp av grundutbildade bör man sedan undan för undan ta ut de
mest lämpade till befäl.

Nuläget innebär att civilförsvaret över huvud inte utbildar sitt manskap,
medan försvarsmakten utbildar väsentligt fler än man har användning för.

Redovisningen för budgetåret 1978/79 visar att 49 900 värnpliktiga
ryckte in till militärgrundutbildning. Av dessa utbildades endast 40 000 för
krigsorganisationen. Var femte värnpliktig drog alltså utbildningskostnader
utan att krigsplaceras.

Vi anser inte att vårt förslag strider mot den allmänna värnplikten.
Tvärtom är det angeläget att inom denna mer än i dag variera utbildningstider
med hänsyn till krigsuppgiften, för att kunna minska de totala kostnaderna.
Vi anser det också angeläget att bryta nuvarande totala gräns
mellan militärt och civilt försvar — även yngre män ska anses göra en
fullgod insats om de direktrekryteras för krigsplacering i en civil totalförsvarsuppgift.

Mot. 1981/82:2261

6

Värnplikten skulle därmed ges en mer flexibel tillämpning, så att den
bättre passade det totala försvarets behov, samtidigt som kostnaderna kan
minskas. Flertalet västeuropeiska länder låter krigsorganisationens behov
styra antalet värnpliktiga som grundutbildas inom militärt försvar, medan
Sverige valt en betydligt mer stel och därmed också dyrare lösning, som i
lägen med pressade ekonomiska ramar lett till stora obalanser, t. ex i form
av inställda repetitionsövningar och föråldrad materiel.

Vi finner det principiellt felaktigt att ta ut unga män till förband som inte
kan ges nödvändig beväpning och utbildning för ett krigs mycket hårda
villkor. De skulle redan från början få ett alltför stort underläge mot en
modernt utrustad angripare med stor rörlighet och eldkraft, med pansar
som skydd.

Vi menar att värnplikten är ett utomordentligt värdefullt instrument för
att förse försvarsmakten med just den personal den behöver. Inget annat
system medger så stor flexibilitet och så god effekt hos försvaret för ett land
med mobiliseringsförsvar. Men flexibiliteten skulle förloras om man anser
sig vara slaviskt bunden till att utbilda så många som möjligt av alla män,
födda 20 år tidigare. Då har man inte ett flexibelt system utan i stället ett
mycket låst system. Detta blir ännu mer låst om man också är ovillig att
variera utbildningstiderna.

Värnpliktsprincipen bör på sikt utvidgas till att bli en totalförsvarsplikt,
innefattande både militärt försvar och de civila totalförsvarsgrenarna. Det
är helt i linje med totalförsvarstanken över huvud. Och därmed skulle man
också frångå hittillsvarande könsgränser.

En av de enklare civilförsvarsuppgifterna — bevakningsuppgiften —
överförs av folkrättsliga skäl från civilförsvaret till militärt försvar, och i
samband därmed föryngras personalen dramatiskt. Hittills har den uppgiften,
som de flesta andra inom civilförsvaret, skötts av män i åldrarna
48—65 år. Efter överföringen till militärt försvar blir det i stället personal
i åldrarna 20—47 år. Det är fullt lika befogat att sänka åldrarna för andra,
oftast tyngre och mer fysiskt krävande uppgifter inom civilförsvaret.

För vissa uppgifter hos direktrekryterade yngre till civilförsvaret kommer
sannolikt att gälla längre utbildningstider än för huvuddelen av de
värnpliktiga inom militärt försvar. För de flesta grundrekryterade till
civilförsvaret däremot behövs en väsentligt kortare utbildning, 4—6 veckor.
Vi anser inte att det vore rationellt att förlänga denna utbildning bara
för att få en mindre skillnad i tid mellan denna och utbildning inom
militärt försvar. Tecken finns i stället på att även militärt försvar borde
kunna utbilda kortare tid för vissa funktioner.

Det går inte heller att säga att vårt försvar skulle innebära att man
överger ”folkförsvaret”. Det skulle förutsätta att man inte alls räknar
civilförsvaret.

En årsklass 20-åringar består av ungefär 110 000 personer. I dag undantas
drygt hälften, nämligen kvinnorna och de män som frikallas vid inskrivningen.
Från det militära försvaret undantas vidare de vapenfria
männen. Resten kallas in till grundutbildning — varierande mellan 7,5 och
15 månader — men inte heller alla dessa krigsplaceras. En del faller bort
under grundutbildningen. Andra fullgör hela värnplikten men krigsplaceras
ändå inte.

Dagsläget innebär att av en årskull på 110 000 personer krigsplaceras
40 000, alltså ungefär 37 procent, inom militärt försvar. Därtill krigsplaceras
ett antal vapenfria i civila totalförsvarsgrenar. Vissa yngre kvinnor
krigsplaceras, främst genom sjukvårdens bestämmelser för anställd personal.

Mot. 1981/82:2261

7

Vårt förslag skulle innebära att fler yngre än i dag krigsplaceras, nämligen
de yngre kvinnor vi vill grundutbilda till civilförsvaret på samma
villkor som männen. Vårt förslag till föryngrat civilförsvar innebär därför
en ökning av den andel av en årskull som krigsplaceras.

Andelen som krigsplaceras inom militärt försvar skulle i vårt förslag
kunna minska från 40 000 till 38 000. Sannolikt blir minskningen inte fullt
så stor, då ju var femte värnpliktig i dag inte krigsplaceras, och även bland
denna grupp i dagens system finns sannolikt en del som från början skulle
kunna tas ut för civilförsvaret.

Om andelen till militärt försvar minskade från 37 till 35 procent av en
årskull 20-åringar (samtidigt som civilförsvaret ökar mer genom fler kvinnor)
har knappast någon avgörande förändring inträtt som skulle göra att
Sverige frångått ”folkförsvaret”.

Det vi ovan redovisat är alltså ett förslag i riktning mot en totalförsvarsplikt.
Det konkreta förslaget är att civilförsvaret skall få en kraftig föryngring
genom direktrekrytering av yngre män och kvinnor. Med hänvisning
till vad som anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att i motionen skisserad lösning
läggs till grund för en långsiktig föryngring av civilförsvaret.

Stockholm den 24 mars 1982

BONNIE BERNSTRÖM (fp)

EVA WINTHER (fp)