Mot. 1981/82

2247-2250

Motion
1981/82: 2247

Esse Petersson

Åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket (prop.

1981/82:143)

Alkoholen är vårt lands i särklass farligaste miljögift och även vårt
största sociala och medicinska problem. Här i Sverige kräver alkoholen
dagligen i genomsnitt ca 16 människoliv. Av alla 18-åringar som mönstrar
för militärtjänst frikallas ca 7 % från värnplikt på grund av drogmissbruk,
varav hälften är orsakat enbart av alkohol. På grund av kvinnors alkoholkonsumtion
under graviditeten föds det årligen i Sverige 400—500 svårt
skadade barn. Vid dödsolyckor i trafiken är alkoholen en bidragande
orsak i en tredjedel av fallen. I hälften av drunkningsolyckorna har de
drunknade alkohol i kroppen.

Inom sjukvården utgör alkoholmissbrukarna ett växande problemkomplex.
Närmare en tredjedel av kroppssjukvårdens resurser tas i anspråk för
personer med alkoholbetingade skador i olika former. Inom den psykiatriska
vården kräver alkoholproblemen ca hälften av de totala resurserna.

Akutsjukvården har betydande svårigheter på många sjukhus att klara
omhändertagandet av de grövre fallen av alkoholmissbruk.

Diskussionen om alkoholproblemen begränsas ibland till att bli en unik
svensk företeelse. Detta är en i grunden felaktig verklighetsbeskrivning.

Alkoholmissbruket är ett växande och svårlöst internationellt problemkomplex.
Världshälsoorganisationen, WHO, behandlar alkoholfrågan i en
rapport och framhåller med skärpa i en varning till världens länder att de
alkoholorsakade problemen utgör ett betydande hinder för ländernas samhällsekonomiska
utveckling och en stor påfrestning på deras sjukvårdsresurser.

Antalet människor med grava alkoholskador i Sverige uppgår nu till mer
än 300 000 personer. Denna grupp beräknas bli fördubblad inom de närmaste
åren, enligt prognoser från statens medicinska forskningsråd. Samtidigt
bör noteras att de totala sjukvårdskostnaderna f. n uppgår till BOSS
% av landstingens utgifter. Mot denna bakgrund bör åtgärder för att
begränsa alkoholförbrukningen vara en viktig fråga vid de årliga överläggningar
mellan staten och Landstingsförbundet, vilka syftar till att anpassa
landstingens utgiftsutveckling till vad som är förenligt med ekonomisk
balans. Från landstingens sida kan nämligen krävas att staten genom en
aktiv alkoholpolitik förbättrar situationen när det gäller den främsta av de
påverkbara orsakerna till de höga sjukvårdskostnaderna.

Målsättningen för samhällets alkoholpolitik, som fastställdes i riksdags

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. 2247-2250

Mot. 1981/82:2247

2

beslutet 1977, är att den totala alkoholkonsumtionen måste trängas tillbaka
för att skadorna skall kunna minskas. Vetenskapliga forskningar har
visat att en fördubbling av den totala alkoholkonsumtionen innebär en
fyrdubbling av alkoholskadorna.

Eftersom sambandet mellan konsumtion och skador är vetenskapligt
bevisat inom alkoholpolitiken, måste den övergripande målsättningen
vara att i en första etapp minska den totala alkoholkonsumtionen med en
tredjedel, vilket på sikt begränsar alkoholskadorna i ännu högre grad i
jämförelse med dagens situation. Då krävs att prisinstrumentet används
aktivt, med årliga justeringar i kostnadshöjande syfte som är större än
övrig konsumentprisutveckling — detta därför att vi här har en effektiv
prisrelation till den totala konsumtionsutvecklingen som, omräknat vid
större prisjusteringar, innebär att 1 % prishöjning ger närmare 0,6 % konsumtionsminskning.

Under 4:e kvartalet 1981 ökade försäljningen i Systembolagets butiker
både av sprit, vin och starköl. Nedgången under 3:e kvartalet med drygt
8 % förbyttes till en ökning av den totala alkoholförsäljningen under 4:e
kvartalet med drygt 4 %. Därmed har de senaste årens nedåtgående trend
dramatiskt brutits. Sedan alkoholskatten senast höjdes augusti 1980 har
den allmänna prisnivån stigit med 18 %. Det betyder att det verkliga priset
på alkohol har sjunkit med nästan en femtedel. Riksdagen har flera gånger
särskilt i SoU 1979/80:31 sagt att prisinstrumentet skall användas aktivt
för att pressa tillbaka alkoholkonsumtionen. Därför är det nödvändigt att
riksdagen tar initiativ i denna viktiga fråga och beslutar om en höjning av
alkoholbeskattningen med 25 % från och med 1 juni 1982. Dessutom krävs
att beräkningsunderlaget för konsumentprisindex rensas från alkohol- och
tobakskostnader från samma tidpunkt. Alkoholbeskattningen bör i fortsättningen
justeras en gång per år.

När det gäller att stoppa langningen och skärpa ålderskontrollen så är
det nu dags — om man menar allvar — att beslut fattas om införande av
en obligatorisk inköpsregistrering som datorbaseras. Då krävs ockå ett
speciellt inköpskort som varje kund har med sig vid varje inköpstillfälle.
Den som avstår från att skaffa sig detta inköpskort får årligen för varje
12-månaders period en skattefri bonus eller gratifikation på mint ett par
hundra kronor. Samtidigt blir bonussystemet en samhällsstimulans att
avstå från alkoholinköp då man föredrar att inte skaffa det personliga
inköpskortet. Inköpsregistreringen är ett enkelt och säkert system för både
konsumenter och försäljningspersonal. Ett sådant rikstäckande system
skulle automatisk ge t. ex. ålderskontroll, inköpstillfälle och inköpsplats
samt alkoholmängd och typsort samt möjliggöra att vid behov kunna
komplettera med generella eller individuella inköpsbegränsingar inom
ramen för samma datorbaserade inköpsregistrering. Detta system skulle
vidare ge en effektiv kontroll och registreringsmöjlighet som inte innebär
någon förändring i sak för den vanlige konsumenten/kunden men som

Mot. 1981/82:2247

3

blir ett förödande vapen mot den växande samvetslösa langarmaffian.
Dessa sociala samhällsmarodörer som antingen för egen ekonomisk vinning
eller i missriktad föräldraomsorg är beredda att skaffa alkohol till
minderåriga äntligen stoppas med kraftfulla åtgärder.

När det gäller både narkotikalangning och innehav av narkotika räcker
det inte med minskning av de nuvarande åtalsunderlåtelserna utan här
måste alla former av försök till legalisering avskaffas. Det människoförakt
som langarna representerar är och förblir verklighetsfrämmande i varje
samhällsgemenskap som präglas av medmänsklighet.

Sverige bör ta initiativ för skapande av en verkligt narkotikafri zon i
Norden. Därför krävs gemensamma åtgärder för upprättande av en samnordisk
plan för narkotikahanteringens utrotning. En första åtgärd är att
förstärka tull- och polisresurserna i avsikt att utestänga narkotikan från
den nordiska marknaden samt att stoppa friförsäljningen av narkotika i
danska Christiania som blivit ett nordiskt centrum främst för haschförsäljningen.
Hasch är den vanligaste inkörsporten för många unga människors
långvariga narkotikaberoende.

I propositionen redovisas en skärpt inställning till den skattefria handeln
med alkohol i viss utlandstrafik. Behovet av en mera restriktiv syn på
den s. k. turistspriten har också tidigare påtalats av riksdagens skatteutskott.
Den nuvarande formen av skattefri alkoholhandel i form av s. k.
turistsprit är inget annat än en laglig form av skatteflykt. Betydande
skatteintäkter undandras årligen statskassan på detta sätt. Nödvändigt är
att all alkoholinförsel i Sverige beskattas i sin helhet oavsett om systembutiker
finns till land, sjöss eller i luften. När det gäller försäljning i internationell
trafik så är det tullen som svarar för skatteuttaget.

Alkohol är beklagligtvis en traditionsbunden del av vårt västerländska
kulturmönster, som i en medmänsklig samhällsgemenskap inte kan fortsätta
att hyllas utan nu äntligen måste avglorifieras. Då är det viktigt att
första alternativet vid all servering är alkoholfritt. Detta bör vara en
självklarhet i alla restaurangmiljöer och vid andra liknande tillfällen. Den
offentliga representationen måste i sin helhet göras alkoholfri, och avdragsrätten
för enskildas representation bör i fortsättningen inte få innefatta
alkoholdrycker. Från och med 1981 gäller viss begränsning, nämligen
spritfri statlig representation och slopad avdragsrätt för vin och sprit i
enskild representation. Det är cyniskt att skattemedel i ett välfärdssamhälle
som vårt skall kunna användas för konsumtion av ett miljögift som
alkohol.

Luciafirandet under några år, 1979 — 81 blev ovanligt lugnt över hela
landet. Detta var i hög grad ett resultat av specialkampanjer mot alkoholkonsumtionen
främst bland skolungdom i detta sammanhang. Vad som
gick att göra i samband med luciafirandet bör vara möjligt att förverkliga
i stor skala. Nu finns det ett betydande intresse för detta frågekomplex
även hos den vanliga alkoholkonsumenten när man äntligen börjat förstå

Mot. 1981/82:2247

4

vilka skador alkoholkonsumtionen i allt lägre åldrar leder till. Därför bör
en flerårig informationskampanj för att begränsa alkoholkonsumtionen
och stoppa narkotikakonsumtionen genomföras i Sverige. Här bör massmedia
i allmänhet och radio och TY i synnerhet användas för både information
och propaganda för ett nyktert levnadssätt i alla åldrar. Andra
viktiga undervisningsvägar som måste utnyttjas i detta sammanhang är
skolan och föreningslivet. Målsättningen måste vara att skapa hela samhällssektorer
som är fria och rena miljöer från både alkohol och andra
droger. Detta måste gälla t. ex. skolan, arbetet, trafiken, idrotten, föreningslivet,
nöjesplatserna samt i allt större utsträckning också inom sällskapslivet
och andra gemenskapsgrupper. Vi måste lära oss att ett nyktert
uppträdande alltid är överlägset ett drogat tillstånd.

Grundläggande för det framtida beteendet är i hög grad de värderingar
som etsar sig fast från hemmet i barn- och ungdomsåren. Därför är föräldrarna
en viktig grupp som måste upplysas och påverkas till drognegativt
ställningstagande. I detta arbete måste alla goda krafter i Organisationssverige
komma till användning. Viktigt är att denna informationssatsning
bygger på kunnande, och då bör nykterhetsrörelsen vara basen för kampanjarbetet
samtidigt som främst samhällsorganen måste svara för den
ekonomiska satsningen.

Det växande behovet av vårdresurser för drogmissbrukare i allmänhet
och de alkoholskadade i synnerhet måste tillfredsställas samtidigt som
sjukvårdsresurserna för andra vårdgrupper inte därför kan komma att få
begränsas. Viktig är att den drogberoende oavsett berusningsmedel får en
för honom eller henne effektiv vårdinsats, främst i form av avgiftning och
rehabilitering från sin missbrukarsituation. Oftast är den vanligen förekommande
drogmissbrukaren på grund av sitt missbruk varken ett fysiskt
eller psykiskt sjukdomsfall.

De flesta alkoholmissbrukare är ännu inte socialt utslagna, utan kan
betecknas som ”dolda” alkoholister. De är fortfarande något så när socialt
anpassade och är inte kända som missbrukare hos de sociala myndigheterna.
De identifierar inte sig själva som alkoholister. De kan inte väntas söka
eller ta emot vård om den erbjuds i former som gör att de konfronteras med
utslagna missbrukare, och riskerar att själva — av arbetskamrater och
anhöriga — stämplas som alkoholister.

Slutsatsen blir att socialvårdens relativa betydelse för missbrukarvården
måste minska när vården mer inriktas på att nå alkoholisterna på ett
tidigare stadium. Eftersom det redan finns så många verkligt svårt alkoholskadade
människor måste även socialvårdens del av alkoholvården
förstärkas och fungera bättre. Men tyngdpunkten måste förskjutas i riktning
mot landstingens sjukvård, företagshälsovården och skolans elevvård.
Med dessa kan den skadade komma i kontakt på ett tidigt stadium
och i former som inte inför omgivningen avslöjar henne eller honom som
alkoholist.

Mot. 1981/82:2247

5

Motsvarande gäller för den ideella sidan: Inom missbrukarvården kan
de ideella sammanslutningarna som hittills spela en mycket betydelsefull
roll när det gäller vården av de gravt skadade. Framgångarna för t. ex Lewi
Pethrus stiftelse, RIA-byråerna och Länkarna är, som ofta omvittnas,
större än vad de offentliga vårdinrättningarna vanligen kan prestera.

Men föreningslivet har en viktig funktion även när det gäller att hjälpa
människor i början av ett missbruk. Det ger människor en möjlighet att
lägga om sin livsföring, att ge fritiden ett positivt innehåll, och skaffa sig
sociala kontakter som inte bygger på alkoholen. Att detta ställer krav på
ett alkoholfritt föreningsliv borde vara självklart.

Men det finns också utrymme för ideella insatser i andra former, mer
direkt inriktade på människor med begynnande missbruksproblem. Ett
exempel är de ALNA-grupper som finns på många arbetsplatser och som
bygger på ett samarbete mellan arbetsgivare och fackliga sammanslutningar.

När missbrukaren första gången kommer i kontakt med vårdapparaten,
är det nästan alltid med sjukvården (eller med företagshälsovården). Resultatet
blir vanligen att enskilda symptom på alkoholberoendet behandlas.
Mera sällan behandlas beroendet som sådant. Även kvalificerade
missbrukare brukar vårdas för än den ena, än den andra åkomman på
sjukhus och inom primärvården, utan att alkoholens roll på allvar kommer
in i bilden.

De som är i början av ett missbruk är ofta mycket ovilliga att erkänna sitt
problem. Det är också svårt att ställa diagnosen alkoholberoende på en
patient i nyktert tillstånd, utom i de fall där beroendet har hunnit bli mera
allvarligt. Eftersom alkoholism inte är något vanligt sjukdomstillstånd,
som låter sig botas med gängse metoder, får man inte heller ha alltför stora
förväntningar på vad läkare och sjuksköterskor kan åstadkomma.

Ändå är det en förstahandsuppgift för landstingen att se till att sjukhus
och primärvård försöker diagnostisera och behandla just patienternas
alkoholproblem, inte bara de komplikationer eller olycksfall beroendet
dragit med sig. Likaså är det angeläget att man vid hälsokontroller av olika
slag försöker komma underfund med vilka patienter som behöver hjälp på
grund av sina alkoholvanor.

Visserligen är alkoholism ett svårbehandlat tillstånd. Men för många
som håller på att bli beroende borde det vara mycket värdefullt att innan
det gått för långt komma i kontakt med en läkare — som kan klargöra
situationens allvar och ta inititativ till behandling. Människor som är på
väg att utveckla ett beroende brukar försöka dölja det för sig själva. Just
läkaren har förmodligen i många fall unika möjligheter att få individen att
se sanningen i vitögat.

Om en sådan behandling på ett tidigt stadium skall fungera, så kan den
inte äga rum vid kliniker där bara missbrukare vårdas, bemannade med
specialister på alkoholistvård. Ifall den ”vanliga” sjukvården hänvisar de

Mot. 1981/82:2247

6

dolda missbrukarna till sådana specialkliniker inträffar just den stämpling
såsom socialt avvikande som patienterna till varje pris vill undvika.

Stöd till människor i början av ett alkoholberoende måste kunna lämnnas
på de vanliga vårdcentralerna och av företagsläkarna, dvs. av personal
som bara delvis vårdar alkoholister. Detta kräver förändringar av primärvårdens
organisation, av personalutbildning osv. En av husläkarsystemets
fördelar ligger i att den alkoholberoende inte vid varje besök träffar en ny
läkare, som inte känner till bakgrunden och kanske därför bara behandlar
något symtom, inte själva alkoholberoendet. En bättre kontinuitet i läkarkontakterna
bör också begränsa problemet att alkoholisterna sjukskrivs
mer än nödvändigt, något som lätt förvärrar missbruket.

Även om huvudansvaret för dessa frågor ligger på sjukvårdshuvudmännen
har socialstyrelsen ett ansvar för att på olika sätt stödja arbetet på en
bättre fungerande hälso- och sjukvård. Detta gäller också åtgärder mot
alkoholskadorna. Riksdagen bör understryka vikten av att socialstyrelsen,
inom ramen för sitt ansvarsområde, stödjer en utveckling av sjukvården i
enlighet med vad ovan anförts.

Detsamma gäller sjukvårdens roll i alkoholupplysningen. Dess möjligheter
att bidra till människors kännedom om riskerna med alkoholen är
stora. Det är sannolikt att många människor är långt mer benägna att ta
intryck av information som kommer från sjuksköterskor eller läkare, än av
annan alkoholinformation.

Alkoholupplysningen bör därför spela en större roll än tidigare inom
den förebyggande hälsovården, vid mödravårdscentralerna och barnhälsovården.

Det bör vara en uppgift för socialstyrelsen att stödja arbetet med att
finna nya former för informationen om alkoholfrågorna i samband med
det dagliga arbetet inom sjukvården.

Även om tyngdpunkten när det gäller nykterhetsvården måste ligga på
de dolda missbrukarna, som är flest till antalet och mer mottagliga för
vårdinsatser, kommer man inte ifrån att det finns andra svårlösta vårdfrågor,
som förvärrats genom de senaste årtiondenas missbruksutveckling.

När det gäller vissa kategorier av missbrukare har en omfattande diskussion
förts, som resulterat i den nya lagen om vård av missbrukare (LVM).
Den frågan skall i det här sammanhanget inte aktualiseras på nytt.

Men en annan, och såvitt kan bedömas mer förbisedd kategori, är de
missbrukare som drabbats av svåra och obotliga fysiska och psykiska
skador. Denna kategori okar f. n. i omfattning, och den börjar bli ett allt
större omvårdnadsproblem.

Det är också en ofrånkomlig följd av 1970-talets alkoholkonsumtion att
de gravt och obotligt skadade kommer att fortsätta att bli fler, även om
alkoholkonsumtionen fortsätter att sjunka. Först på något längre sikt
kommer en sjunkande totalkonsumtion att ge utslag i form av en minskning
av dessa svåra skador.

Mot. 1981/82:2247

7

Hjärnskador är mycket vanliga hos alkoholmissbrukare. Detta gäller
inte bara förhållandevis begränsade psykiska besvär och sjukdomar som
drabbar missbrukare.

Förlust av hjärnsubstans har påvisats även hos mycket unga alkoholister.

i en rapport från en alkoholpolitisk arbetsgrupp inom Sveriges läkarförbund
har bl. a. anförts:

Hjärnskador tycks vara betydligt vanligare än vad man tidigare noterat.
Med hjälp av datortomografisk avbildning av hjärnan samt vissa psykometriska
tester har hjärnskador noterats hos två tredjedelar av patienter
som sjukhusvårdats på grund av alkoholmissbruk. Det gäller även yngre
personer, vilket talar för att hjärnan är ett av de känsligaste organen för
alkoholens gifteffekter... Under senare år har antalet patienter med personlighetsförändringar
och personlighetshandikapp på grund av alkohol
ökat såväl vad gäller rent psykiatriska komplikationer som hjärnskador
orsakade av alkohol.

I utredningen SOU 1981:1 beskrevs de alkoholframkallade hjärnskadorna
rakt på sak som ”ett av framtidens stora omvårdnadsproblem.”

Hittills tycks man inte ha tagit itu med de konsekvenser som den här
situationen håller på att medföra för både socialvården och sjukvården.
Andra delar av alkoholpolitiken kan hindra att ökningen av antalet personer
med mycket grava och obotliga alkoholskador blir bestående.

Det som hänt med personer som nu är gravt skadade är en ofrånkomlig
följd av 1960-talets och det tidiga 1970-talets alkoholpolitiska misslyckande.
Det som här har hänt kan inte göras ogjort.

En del av dessa vårdfall finns nu inom långvården och på mentalsjukhusen,
i den mån de över huvud taget får någon vård. Det tycks vara
mycket vanligt att samhällets åtgärder inskränker sig till att förse dessa
människor med pengar, lägenhetskontrakt och fri inköpsrätt på Systembolaget.
Den ofrånkomliga följden blir att missbrukarna super ihjäl sig, en
process som då och då avbryts av vistelser på kropps- och mentalsjukhus,
där olika symtom på alkoholberoendet behandlas.

Det är tyvärr ofrånkomligt att följden av så här svåra alkoholskador i ett
stort antal fall blir att patienten avlider på ett ganska tidigt stadium till
följd av sina alkoholskador.

Men det är knappast rimligt att man på det sätt som nu ofta sker ger upp
och låter det hända i så stor skala som nu är fallet.

Socialstyrelsen bör initiera ett arbete för att utveckla nya vårdformer
som kan anpassas till den här växande kategorin av särskilt svårt alkoholskadade
personer. Detta kan avlasta andra vårdinstitutioner (liksom samhällets
sociala hemtjänst) som inte klarar av denna patientkategori.

Det behövs nya former av skyddat boende, där dessa svårt skadade och
utbrända människor i möjligaste mån kan ges en dräglig tillvaro, fri från
alkohol.

Mot. 1981/82:2247

8

Det är i solidaritet med de alkoholskadade människorna som det är vår
gemensamma uppgift att vidta kraftfulla åtgärder för att komma till rätta
med vårt lands i särklass farligaste miljögift, som också är vårt största
sociala och medicinska problem, nämligen alkoholen. Dessutom har vi
övriga droger som narkotika och andra berusningsmedel som ofta på kort
tid är förödande för mänsklig konsumtion. Trots detta är alkoholen det
helt dominerande problemkomplexet som är spritt till alla delar och alla
grupper i vårt samhälle.

Den starkare måste alltid, i solidaritet med de utslagna alkoholskadade
och övriga drogberoende människorna, vara beredd till vissa inskränkningar
i sin egen frihet för att den svagare inte skall stampas ur vår totala
samhällsgemenskap.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att alkoholbeskattningen höjs med 25 %
från den 1 juni 1982,

2. att riksdagen beslutar att konsumentprisindex fr. o. m. den 1
juni 1982 rensas från alkohol- och tobakskostnader i beräkningsunderlaget,

3. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för kostnadsbesparingar på lång sikt inom sjukvårdssektorn
vid överläggningar med Landstingsförbundet,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en datorbaserad
inköpsregistrering med ett personligt insköpskortsystem i enlighet
med motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag til lagändring så att
alla alkoholdrycker i fortsättningen skall beskattas vid införsel
i Sverige,

6. att riksdagen beslutar att all statlig representation skall vara
alkoholfri samt rekommendera landsting och kommuner detsamma,

7. att riksdagen beslutar att avdragsrätten för alkoholdrycker i
representationskostnaderna i sin helhet avskaffas,

8. att riksdagen ger regeringen till känna behovet av en kontinuerlig
informationskampanj för att begränsa alkoholkonsumtionen
och stoppa narkotikahanteringen som bör genomföras i
radio, TV och tidningar samt inom skola, arbete och föreningsliv
tillsammans med nykterhetsrörelsen och andra organisationer
som har ett kunnande och intresse att arbeta i drogbegränsande
riktning,

9. att riksdagen uppdrar åt regeringen att ta initiativ till upprättande
av en samnordisk plan för nakotikahanteringens utrotning
och skapande av en narkotikafri zon i Norden,

10. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om socialstyrelsens arbetsuppgifter när det gäller vidareutveck

Mot. 1981/82:2247

9

ling av sjukvårdens insatser inom alkoholmissbruksområdet,

11. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående utredning om nya former för vård av särskilt
gravt skadade alkoholmissbrukare.

Stockholm den 23 mars 1982

ESSE PETERSSON (fp)