3

Motion

1981/82:2243

Elver Jonsson och Kerstin Sandborg

Åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket (prop.

1981/82:143)

En plan för alkoholkonsumtionens minskning, är något ytterst betydelsefullt.
Om en alkoholpolitik skall kunna fungera i ett mer långsiktigt
perspektiv så är en preciserad målsättning för hur snabbt alkoholkonsumtionen
skall sjunka helt nödvändig.

För en klart angiven målsättning och en bestämd vilja att uppfylla den
bör man kunna vinna ett brett stöd.

En bred uppslutning bakom målet för alkoholpolitiken är nödvändig
om de enskilda åtgärder som är erforderliga skall kunna bli framgångsrika.
Hittills har alkoholpolitikens målsättningar varit så oklart formulerade
och kunskaperna om skadornas verkliga omfattning så bristfälliga att de
enskilda åtgärderna ibland verkat hänga i luften. Därför har de kunnat
misstänkliggöras av dem som är motståndare till en aktiv alkoholpolitik.

En preciserad målsättning för hur snabbt konsumtionen skall sjunka är
också nödvändig för att man skall kunna avgöra om politiken är på väg att
lyckas eller om ytterligare åtgärder blir nödvändiga. En sådan målsättning
kan inte bara gälla den registrerade försäljningen. Den måste avse den
verkliga totalkonsumtionen, för det är den som påverkar människors hälsa
och bestämmer omfattningen av alkoholskadorna.

Eftersom den verkliga totalkonsumtionen inte kan beräknas exakt —
utan endast uppskattas med något så när stor säkerhet — får det accepteras
att målformuleringen innehåller en ungefärlig konsumtionssiffra. (Det bör
dock bli en uppgift för socialstyrelsen att utarbeta ett underlag för en bättre
uppskattning av den icke registrerade konsumtionen än den som i dag
finns tillgänglig.)

När målet skall fastställas måste det bli en avvägning, dels när det gäller
vad som krävs för att få nykterhetsläget under kontroll, dels när det gäller
vad som är möjligt att uppnå under en bestämd tid.

Vi har stannat för att som målsättning föreslå att den verkliga totalkonsumtionen
skall minskas med en tredjedel på ett årtionde efter det att
riksdagen fastställt målsättningen (dvs. från 1982 till 1992). Det innebär en
årlig minskning med i genomsnitt ca 4 %.

Jämför man med vad som redan har hänt efter 1976 så kan det här målet
inte anses orealistiskt, förutsatt att man verkligen går in för att nå fram till
det: Den årliga minskningen av den registrerade förbrukningen under
fyraårsperioden 1976—1980 var nämligen i genomsnitt ca 3,2%. Den
föreslagna målsättningen innebär att den verkliga konsumtionsnivån nå

Mot. 1981/82:2243

4

gon gång i början på 1990-talet skall ha sjunkit till storleksordningen 5 liter
ren alkohol per invånare över 15 år. Den siffran ligger ganska nära förbrukningen
under t. ex. åren 1952—1954 och 1958—1960. (Konsumtionen
kommer dock att vara fördelad på fler alkoholkonsumenter än på
1950-talet.) Den här nivån, som man skulle kunna uppnå om ett årtionde,
bör givetvis inte ses som något slutmål. Men blir den verklighet, kommer
alkoholskadorna med säkerhet att successivt minska kraftigt.

Målsättningen skall också innefatta att en del särskilt skadlig alkoholförbrukning
bör minska ännu snabbare än konsumtionen som helhet.
Detta gäller särskilt tonåringarnas alkoholbruk. Alkoholpolitiken bör alltså
utformas så att åldersgränserna verkligen fungerar så som de är tänkta att
fungera.

Det bör också påpekas att politiken inte skall inriktas på att nå en
minskning av totalförbrukningen genom att den registrerade konsumtionen
sjunker mer än den icke registrerade ökar.

En befintlig del av alkoholpolitiken som behöver förbättras är vården.
Denna försvåras nu av att personer över 20 år har en i praktiken ovillkorlig
rätt att handla på Systembolaget.

Under de senaste årtiondena har också den alkoholskadades möjligheter
att finansiera missbruket ökat. De långa sjukskrivningarna har blivit
vanligare. Förtidspensionering till följd av missbruk har fått förhållandevis
stor omfattning.

Om man inte håller människor inlåsta är det naturligtvis omöjligt att
fullständigt avskärma dem från alkohol. En del av dem som vårdas för sina
alkoholproblem kan också antas skaffa sig alkohol på annat sätt om de inte
får köpa den på Systembolaget. Man bör ändå inte bortse från att ganska
många människor som får (eller skulle behöva) vård för sina alkoholproblem
skulle ha stor hjälp av att inte ha inköpsrätt.

Detta gäller inte minst dem som brukar kallas ”dolda missbrukare” och
som utgör det stora flertalet av de alkoholskadade. Den ovillkorliga inköpsrätten
går inte att ha kvar om andra delar av den befintliga alkoholpolitiken
skall kunna följas.

En effektivt fungerande möjlighet till avstängning från inköp på Systembolaget
bör återinföras. Det ger också möjlighet till bättre kontroll av
åldersgränsen och skärpta insatser mot langningen.

Avstängning skall gälla en bestämd tid och inte kunna återkallas under
denna tid vare sig från samhällets eller från individens sida. Systembolaget
skall till skillnad från hur det gick till på motbokstiden inte göra några egna
bedömningar av om avstängning är motiverad eller inte. Företaget skall
verkställa avstängningen då besked om detta i laga ordning inkommer från
myndighet, vårdinstitution eller individ.

1. Avstängningen skall möjliggöra vårdformer där en tids avstängning
från inköp förenas med läkarvård, samtalsterapi och andra behandlingsmetoder.
All samhällets nykterhetsvård kan naturligtvis inte lämnas på

Mot. 1981/82:2243

5

villkor av att den som skall ha vården avstår — eller fråntas — sin
inköpsrätt på Systembolaget. Men det är viktigt att möjligheten till sådana
former av kontraktsvård öppnas att landsting, kommuner och ideella
organisationer kan utveckla nya vårdformer.

2. Avstängning skall också kunna ske på individens egen begäran. Människor
som inser att de håller på att förlora kontrollen över sitt alkoholbruk
får då en möjlighet att själva — kanske på uppmaning av sina närmaste
anhöriga — ta ett radikalt steg för att få ordning på sin situation. Möjligheten
att själv stänga av sig från inköp ger också utrymme för informella
former av kontraktsvård. Läkaren och patienten kan komma överens om
att en längre tids behandling skall ske under förutsättning av att den som
tar emot vården avstår från inköpsrätten.

3. Avstängning skall även kunna ske sedan någon intagits för vård
enligt den nya lagen om vård av missbrukare. Det handlar här om personer
som fullständigt tappat kontrollen över drickandet. Avstängningen kan
föra vården mera meningsfull.

4. Avstängning skall vidare kunna ske på begäran av domstol eller av
kriminalvårdsmyndighet, då föreskrift om detta kopplats till beslut om
skyddstillsyn eller villkorlig frigivning.

5. Avstängning bör också kunna ske av personer som döms för langning
eller för alkoholbetingade brott såsom rattfylleri.

En legitimationskontroll som upprätthåller dessa regler bör införas, och
den innebär då samtidigt en skärpt kontroll av den gällande ådersgränsen.

Formerna för de här föreslagna åtgärderna bör skyndsamt utredas, det
bör dock förutsättas att man undviker spärrlistesystemet med den utformning
av avstängningsmöjligheten som tidigare under några år tillämpats.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som ovan anförts om
målet för alkoholpolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning av frågan
om avstängning från inköp hos Systembolaget, i enlighet med
vad som ovan anförts.

Stockholm den 23 mars 1982

ELVER JONSSON (fp)

KERSTIN SANDBORG (fp)