11

Motion

1981/82:2228

Lars Werner m. fl.

Ändring i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt m. m. (prop.
1981/82:141)

I föreliggande proposition framläggs förslag som avser att komma till
rätta med narkotikamissbruk och brottslighet från de dömdas sida under
anstalttiden.

Utan tvivel innebär förekomsten av narkotika på anstalterna och den
åtföljande brottslighet detta kan föra med sig ett stort problem inom
kriminalvården. Det är viktigt att åtgärder vidtas för att komma till rätta
med problemet. Enligt vår mening präglas dock regeringens förslag av
alltför stor ensidighet. Det är med ett undantag negativa förslag som läggs
fram. Med negativa menar vi att förslagen innebär skärpningar av nu
gällande lagstiftning och därmed också avsteg från den kriminalpolitik
som varit gällande under de senaste decennierna och vars huvudlinje varit
vård och rehabilitering.

Vi beklagar att propositionen enbart innehåller ett enda förslag, som
kan betraktas som en positiv reform. Vi avser då förslaget att successivt
inrätta mindre bostadsavdelningar vid Tidaholm, Hall och Norrtälje. Det
innebär, som påpekas i propositionen, en förbättring av anstaltsmiljön. I
vår bedömning av att detta kan ses som en reform tar vi fasta på propositionens
utfästelse att dessa mindre bostadsavdelningar inte är avsedda att
innebära någon motsvarighet till de vid anstalterna i Kumla, Hall och
Norrköping inrättade specialavdelningarna, de s. k. bunkrarna.

Vi kan acceptera flertalet av propositionens förslag som nödåtgärder i
en svår situtation. Vi anser dock att förslagen måste kombineras med andra
åtgärder, åtgärder av mera positiv och rehabiliterande karaktär. Vi tänker
då närmast på en utbyggnad av de behandlingsavdelningar för narkomaner
som finns på vissa anstalter. Härlandafängelset i Göteborg har nyligen
inrättat en sådan rehabiliteringsavdelning, och enligt tidningsuppgifter
”står knarkarna i kö för att få vård på Härlanda”. Enligt vår uppfattning
kan inte samhället sägas ha angripit narkotikaproblemet på anstalterna i
tillräcklig omfattning förrän alla de intagna som vill ha vård och hjälp att
komma bort från sitt narkotikaberoende också kan få det. För det är väl
inte så att det är de välbekanta statsfinansiella skälen som ligger bakom
också i det här fallet? Det måste vara samhällsekonomiskt mycket lönsamt
om en antaltsvistelse kan kombineras med möjligheter att befria människor
från sitt narkotikaberoende. Enligt vår mening måste denna typ av
behandlingsavdelningar finnas och kunna erbjudas de intagna i första
hand på alla riksanstalter, men också på de lokalanstalter där det finns

Mot. 1981/82:2228

12

intagna med narkotikaproblem. Riksdagen bör ge regeringen detta till
känna.

En sädan utbyggnad av behandlingsavdelningar bör naturligtvis påbörjas
omedelbart. Vi anser dock inte att riksdag och regering med dessa
åtgärder kan anse frågan avslutad för sin del. Den utredning som förslaget
i propositionen delvis bygger på blev hårt kritiserad av remissinstanserna.
Av propositionen framgår också att samhället inte har någon klar bild av
hur förhållandena är på anstalterna i vad gäller narkotikamissbruk och
narkotikahandel. Också i massmedierna förekommer motstridiga uppgifter
över hur stort problemet egentligen är. Vi anser därför att en parlamentarisk
utredning bör tillsättas. Denna utredning bör dels få i uppgift att
kartlägga förhållandena på anstalterna, framför allt i vad gäller narkotikamissbruk
och narkotikahandel, dels få i uppgift att följa reslutaten av de
åtgärder som nu föreslås och dels komma med förslag till kompletterande
och/eller alternativa åtgärder.

Vi vill slutligen föreslå att riksdagen avslår regeringens förlag på en
punkt. Det gäller förslagen i 29 § KvaL, som reglerar intagens besök.
I regeringsförslaget föreslås att i lagen intas bestämmelser om kontroll av
de besökande, som enligt vår mening är oacceptabla.

Vi delar den uppfattning Sveriges advokatsamfund framför i sitt remissvar.
Det är viktigt att besök underlättas, inte avskräcks, speciellt i den
situation dessa fångar kommer att befinna sig med minimala möjligheter
till permission.

Inte heller anser vi att den ändring som föreslås i 30 § är befogad. Det
kan inte finnas några som helst skäl att göra denna typ av kontroll av en
person som den intagne samtalar med i telefon.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen med gokännande av proposition 1981/82:141 i
övrigt beslutar att avslå förslagen om ändring av 29 och 30 §§
KvaL,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande utbyggnad av behandlingsavdelningar för
narkomaner inom kriminalvården,

3. att riksdagen hemställer hos regeringen att en parlamentarisk
utredning tillsätts i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 22 mars 1982
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) MARIE-ANN JOHANSSON (vpk)