Motion

1981/82:2227

Lars Werner m. fl.

Organisation och finansiering av djurens hjälso- och sjukvård,
m. m. (prop. 1981/82:122)

Till de i proposition 1981 /82:122 föreslagna ändringarna av nu gällande
organisation av djurens hälso- och sjukvård har vi avvikande mening i vad
gäller länsveterinärorganisataionens överförande till lantbruksnämnderna,
veterinärverksamhetens finansiering och vissa frågor kring veterinärutbildningen.
Vi anser att förändring i pågående verksamhet möjligast
skall ske i den riktning som de som är verksamma inom området själva
önskar och är införstådda med.

Vi anser att samhällets intresse och de yrkesverksammas uppfattning
inte står i motsats till varandra i det här aktuella fallet. Därför grundar sig
våra ändringsförslag till propositionen i huvudsak på de meningar som
framförts av de yrkesverksamma veterinärerna och företrädare för de
studerande inom veterinärutbildningen.

Den kedja av orsakssammanhang som består av miljö, djurskydd, djurhälsa,
livsmedel och folkhälsa skall också i fortsättningen enligt vår mening
hållas samman i en organisation. Det sker bäst om nuvarande organisation
bibehålls och ses över i vad gäller funtkionssätt och ekonomi. Att
överföra den nuvarande organisationen till lantbruksnämnderna och behålla
en länsveterinär på länsstyrelsen innebär en splittring av organisationen
och ökar behovet av regional samordning. Det torde inte heller innebära
någon besparing utan i stället förorsaka högre kostnader. Den föreslagna
omorganisationen är inte heller förankrad i utredningen om djurens
hälso- och sjukvård och har avstyrkts av alla länsstyrelser utom en. På
denna grund avstyrker vi bifall till propositionen i denna del och förordar
bibehållande av gällande ordning. Denna ordning bör dock kunna ses över
och i samverkan med de yrkesverksamma göras effektivare både funktionellt
och ekonomiskt.

De yrkesverksamma veterinärerna har den uppfattningen att den nuvarande
ordningen med statligt huvudmannaskap och finansiering med en
fast statlig lön kompletterad med en avgift direkt från djurägaren fungerat
väl. Det statliga huvudmannaskapet ifrågasätts ju inte heller i propositionen.
Det som ingivit oro är emellertid att andelen avgifter kan komma att
öka i förhållande till andelen statliga löner. Det finns en oro för att en efter
hand allt högre avgift skulle leda till att ett väl fungerande system skulle
brytas sönder och en övergång ske till privatpraktiserande veterinärer som
kommer att fungera som fria småföretagare på området. Det övergripande
samhällsansvaret skulle komma i bakgrunden, och det enskilda företagets

Mot. 1981/82:2227

9

ekonomi skulle komma i förgrunden. Det är också rimligt att anta att de
privatpraktiserande veterinärerna skulle etablera sig inom de lönsammaste
områdena i landet och överlämna glesbygden åt samhället.

Vänsterpartiet kommunisterna har alltid hävdat att människors hälsooch
sjukvård skall skötas av samhället. När det nu gäller vem som skall
handha djurens hälso- och sjukvård är det därför konsekvent att vi här
håller samma linje och hävdar att också denna skall skötas i samhällelig
regi. De två områdena är ojämförliga så till vida att djuren ägs av djurägare
som i sitt eget ekonomiska intresse tillkallar veterinärers tjänster. Man kan
här hävda att djurägarna skall ta på sig kostnader för veterinärverksamheten.
Det är också vår mening att det skall utgå en viss avgift från
djurägaren till veterinären vid dennes besök. Men vi hävdar också att det
skullle vara till allvarligt förfång om dessa avgifter skulle höjas i förhållande
till de proportioner som nu gäller. Redan nu inträffar det att en djurägare
låter en ko med juverinflammation stå obehandlad över ett veckoslut
därför att det är dyrare att tillkalla veterinären då. Resultatet blir att
behandlingen väsentligt försvåras. Skall vi hålla en god djurhälsa är det
nödvändigt att avgiftsdelen inte blir för hög. Den samhälleliga kostnaden
för veterinärservicen till de privata djurägarna kan ju också vägas in vid
de jordbruksförhandlingar som regelbundet förs då priserna på animalieproduktionens
produkter skall fastställas. På denna grund hävdar vi att
avgiftsbelastningen för veterinärservicen inte skall få öka jämfört med vad
som nu gäller.

När det gäller veterinärutbildningen så har den verkliga efterfrågan på
veterinärer blivit väsentligt lägre än vad tidigare uppgjorda prognoser
visat på. År 1975 beräknade man att det år 1981 skulle behövas 171
veterinärer. Det visade sig att behovet blev bara ungefär hälften, 84 st.
Veterinärutbildning är en för samhället dyrbar utbildning. Det finns därför
knappast anledning att ha en utbildning som överstiger landets verkliga
behov. Det finns därför anledning att redan hösten 1982 minska intagningen
till veterinärutbildningen.

Både den nu pågående och kommande veterinärutbildningens innehåll
och inriktning bör bli föremål för omprövning. Vi anser i likhet med
Veterinärförbundet att det är lämpligt med en återgång till en sammanhållen
veterinärutbildning utan den nuvarande uppdelningen på en klinisk
linje och en livsmedels-laboratorielinje. Utbildningen bör vara sammanhållen
fram till legitimationen. Därefter skall möjligheter kunna ges till
specialistutbildning för tillgodoseende av särskilda behov. I den sammanhållna
utbildningen skall en allmäntjänstgöring (AT) ingå som en viktig
obligatorisk del. Om AT inte ingår i den sammanhållna utbildningen
riskeras att legitimerade veterinärer vet lika litet, eller mindre, än djurägaren
själv vad som skall göras vid t. ex. en komplicerad förlossning.

I avvaktan på att en återgång till en samlad utbildning sker måste de som
nu befinner sig under utbildning till veterinärer erbjudas särlösningar för

Mot. 1981/82:2227

10

att få en lämplig kompetens. Häri måste ingå en handledd AT ute på det
praktiska verksamhetsfältet. Vi anser att en sådan lösning måste erbjudas
alla veterinärstuderande så länge det nuvarande linjedelade systemet finns
kvar.

Med stöd av det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposiiton 1981/82:122
om överföring av länsveterinärorganisationen till lantbruksnämnderna
och uttala att den nu gällande organisationen skall
ses över funktionellt och ekonomiskt i enlighet med vad som
anförs i motionen,

2. att riksdagen beslutar att i fråga om veterinärverksamhetens
finansiering uttala att de nuvarande proportionerna mellan avgift
från djurägare och fast statlig lön inte får ändras så att
avgiftsandelen höjs och hos regeringen begära åtgärder i enlighet
därmed,

3. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförs om
att veterinärutbildningen återförs till en sammanhållen icke linjeuppdelad
studiegång med integrerad allmäntjänstgöring under
erfaren handledning fram till legitimation med möjlighet till
specialistutbildning därefter och hos regeringen begära åtgärder
i enlighet därmed,

4. att riksdagen beslutar uttala att, i avvaktan på återgång till en
utbildning utan linjeuppdelning, nödvändiga särlösningar erbjuds
alla årsklasser inom veterinärutbildningen och att denna
särlösning innefattar handledd allmäntjänstgöring före legitimation
och hos regeringen begära åtgärder i enlighet därmed.

Stockholm den 22 mars 1982
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) PER ISRAELSSON (vpk)