2
Motion
1981/82:2223
Lars Wemer m. fl.
Forskning m. m. (prop. 1981/82:106)
I propositionen behandlas bl. a. forskningens roll i samhällsutvecklingen,
kvaliteten i forskningen, forskningsplaneringen och övergripande prioriteringar
inom forskningsverksamheten.
I linje med vpk:s långsiktiga krav på planhushållning och en politiskt
medveten, folkligt förankrad styrning av samhällets resurser, ser vpk det
som både möjligt och angeläget att utveckla en planerad forsknings- och
teknologipolitik. Detta innebär dock att forskningspolitiska förändringar
utifrån denna syn måste gå hand i hand med ekonomiska och politiska
förändringar. Vpk:s krav på en demokratisk forskningspolitik är därför
kopplade till kraven på en demokratisk planhushållning i stort. Våra krav
på en forskningspolitik som tjänar de arbetandes intressen skall ses i
samband med våra krav på ett samhälleligt ägande av produktionsmedlen
och en socialistisk samhällsordning.
Storbolagens monopol på industriforskning måste brytas och arbetarrörelsen
måste tillkämpa sig inflytande över den tekniska utvecklingen och
de forskningspolitiska prioriteringarna.
Först måste en klar boskillnad göras mellan kapitalets forskningsorganisation
och statens. Korporativa tendenser till ett sammanväxande av
statens och storbolagens forskningsorgan måste brytas. Staten skall inte
spela rollen av hjälpgumma som bekostar industrins forskningsplanering,
utredningsverksamhet och produktutveckling. En självfinansiering av
storindustrins forsknings- och utvecklingsarbete måste tvingas fram. Arbetarrörelsens
politik måste gå ut på att pressa ned profitmarginaler i
stället för att skydda och bevara dem.
Från anförda utgångspunkter finns det skäl att rikta skarp kritik mot
oklarheter och tvetydigheter i propositionstextens formuleringar om prioritering
av forskningsområden.
Det klarläggs inte vad regeringen avser med uttrycket "den stora nationella
satsningen på teknisk utveckling". Senare års debatt torde t. ex. har
klarlagt att val av teknologi inom områden som energiproduktion, datorer
inom arbetslivet eller industripolitiska satsningar ingalunda är politiskt
neutrala och självklara val. Vem bestämmer i dag "den nationella satsningen
på teknisk utveckling"? Oklarheten är inte minst anmärkningsvärd
eftersom nämnda forskningsområde i propositionen anges som ett av de
högst priorterade.
Ett annat högst prioriterat område enligt propositionen är "forskning
Mot. 1981/82:2223
3
om viktiga problem inom social- och hälsovårdsområdet". Under allmänna
motionstiden har vpk i en särskild motion väckt förslag om förbättrade
villkor för arbetslöshetsforskning. Vi menar där att den under 1970-talet
och början av 1980-talet markant ökade arbetslösheten gör det nödvändigt
att nya resurser tillförs forskningen om arbetslöshetens sociala och ekonomiska
orsaker och konsekvenser. I detta sammanhang finns skäl att särskilt
understryka vikten av forskning om arbetslöshetens hälsonedbrytande
följder.
I en annan motion har vpk även krävt förbättrade villkor för kvinnoforskningen.
Utgångspunkten för detta förslag är att strävan efter jämställdhet
mellan könen kräver en teoretiskt och empiriskt avancerad forskning
om orsaker och mekanismer bakom ojämlikhet och kvinnoförtryck.
Ännu missgynnas kvinnoforskningen och vpk förordar därför nu att kvinno-
(jämställdhets-)forskningen intas bland de högst prioriterade forskningsområdena.
Forskning om den offentliga verksamheten, dess styrning, ekonomi och
förändring finns även medtagen som högst prioriterat område. Vpk anser
att denna formulering får viss politisk slagsida i utbudsekonomisk riktning
och föreslår därför att formuleringen kompletteras med "den offentliga
verksamhetens ekonomiskt och socialt omfördelande roll i samhället och
dess roll som 'motor' i samhällsekonomin".
Sverige bedriver i likhet med många andra länder en omfattande militär
forskning. I förhållande till vårt lands storlek och resurser har vi en sådan
forskning, som både kvantitativt och kvalitativt placerar oss i världstoppen.
Det har att göra med våra stora militära utgifter, en krigsmaterielindustri
som i stor utsträckning är inriktad på export och de effektiva och
starka påtryckningsgrupper som härigenom har bildats i vårt samhälle.
Sverige har ett mycket välutvecklat militärindustriellt komplex i detta
begrepps allra sämsta betydelse.
Pengar till den militära forskningen slussas direkt via statsbudgeten och
de privata företagens egna forskningsavdelningar. Indirekt går kanske
mycket större summor till ändamålet via grundforskningsuppdrag vid
universitet och högskolor och genom att många uppdrag betecknas som
t. ex. skyddsforskning eller liknande. Så var fallet med forskningen för ett
svenskt atomvapen och så är det i dag när det gäller t. ex. BC-stridsmedel
(biologisk-kemiska stridsmedel).
Det är således knappast möjligt att med någon grad av säkerhet ange hur
mycket pengar som spenderas på militär forskning i Sverige i dag. Några
exempel från det statliga området som det redovisats i budgetpropositionen
kan ändå ge en viss uppfattning om storleken.
Försvarets Forskningsanstalt (FOA) erhåller för budgetåret 1982/83
267 300 000 kr. till gemensam försvarsforskning. Den militära organisationen
får under rubriken Forskning och utveckling 148 200 000 kr. på armésidan,
75 000 000 kr. på marinsidan och 407 984 000 kr. på flygsidan.
1* Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2222-2225
Mot. 1981/82:2223
4
Enbart dessa belopp närmar sig säledes en miljard tillsammantaget.
Inom energiforskningsområdet, där nu gällande program löper för treårsperioden
1981/82—1983/84, finns de flera områden där militära intressen
kan dra nytta av resultaten. Så är fallet när det gäller programmen för
Fusionsforskning 90 milj. kr., Energirelaterad grundforskning 50 milj. kr.,
Strålskyddsforskning ca 7 milj. kr.
Hur mycket privata företag lägger ut på militär forskning är som nämndes
ovan svårt att avgöra. Att stora belopp används för ändamålet torde
vara klart.
För statsmakterna är det ändå möjligt att styra över en del av de stora
militära forskningsanslagen till den civila sektorn. Det är ett krav som
borde ligga i linje med den fredliga och mot nedrustning inriktade politik
som Sverige säger sig vilja företräda.
Vpk anser vidare att freds- och konfliktforskningen skall betraktas som
eli bland högt prioriterade områden.
Universiteten och högskolorna präglas ännu av en auktoritär och hierarkisk
struktur. Inte minst är detta giltigt för forskningsorganisationen inom
högskoleområdet. Propositionens förslag innebär här ingen demokratisering.
Vpk finnér det viktigt att de arbetande forskarna ges vidgade möjligheter
till påverkan. Forskningen måste också på ett helt annat sätt än i dag
politiseras och göras till föremål för debatt i samhället och av folkvalda
organ som riksdagen. Institutionerna måste ges demokratiska beslutsformer
så att alla arbetande forskare kollektivt beslutar om forskningsprogrammen
enligt principen en person en röst. Lokala fackliga organisationer
måste också ges representation vid de vetenskapliga institutionerna i
landet.
Ett viktigt led i en djupgående demokratisering av forskningen vid
universiteten måste vara att ge stöd åt forskarnas egna krav på förändringar
av sin arbetssituation. En ny generation forskare och tekniker har
formulerat alternativa program och riktlinjer för forskningens roll i samhället.
Man har betonat nödvändigheten av att styra bort från militära
storprojekt i mångmiljardklassen, att undvika imitations- och bevakningsforskning
som inte leder till reella vetenskapliga framgångar utan bara
syftar till kortsiktiga företagsekonomiska vinster och att skapa ett folkligt
inflytande över de resurser som skall bygga framtidens Sverige.
Vpk vill värna om forskarnas relativa integritet och avvisar propositionens
förslag om lämplighetsbedömning för antagning till forskningsutbildning.
Av likartade skäl avvisar vpk förslaget om omdömen om doktorsavhandling.
I forskningsrådsnämndens (FRN) rapport finns många goda förslag till
hur forskningsinformation skall ske, inte bara för barn och ungdom utan
också för andra grupper. Förslagen gäller såväl massmedia, skola som
studieförbund. Vad som emellertid saknas såväl i FRN-rapporten som i
Mot. 1981/82:2223
5
föredragandens förslag är en mer okonventionell inriktning på hur vetenskapliga
rön skall kunna framställas och göras lättillgängliga. Förutom
regeringens förslag anser vpk att ett särskilt anslag bör ges åt forskningsrådsnämnden
om 3 milj. kr. särskilt avsett att ge bidrag till centrumbildningarna
och de fria grupperna för att på ett annorlunda sätt kunna
förmedla forskningsinformation i gestaltande eller annan form.
Den enda åtgärd som regeringen föreslår för att öka de externt finansierade
forskarnas anställningstrygghet är införande av fleråriga medelsramar
för de fyra forskningsråd som ligger inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde. Men förslaget följs inte av åtgärder för att förbättra
dessa forskares situation. Tvärtom sägs att man skall fortsätta med tidsbegränsade
tjänster (s. 70).
Bristen på normal anställningstrygghet är de projektanställda forskarnas
största problem, vid sidan av de låga lönerna. Oftast tvingas dessa
forskare att ett halvår före pågående projekts avslutning — dvs. mitt under
den hårdaste spurten — göra ett större avbrott för att skriva ett program för
ett nytt forskningsprojekt och gå in med en ny ansökan om medel. Därefter
kommer en period av osäkerhet om forskaren skall få nya forskningsmedel
eller bli arbetslös. Dessa ständigt återkommande perioder av "skarvångesf'
gör att kvalificerade forskare söker sig till annan verksamhet så snart
tillfälle bjuds.
Det enda rimliga är att externt finansierade forskare inom högskolorna
får samma anställningstrygghet som andra människor. För att nå dit måste
för det första fleråriga medelsramar införas även för de forskningsråd som
ligger utanför utbildningsdepartementet samt för andra sektorsorgan som
har ansvar för forskning. Vidare måste dessa sektorsorgan åläggas att dels
planera sin forskning långsiktigt, dels bevilja högskoleinstitutionerna s. k.
ramanslag för t. ex. treårsperioder. Institutionerna måste också åläggas att
planera sin forskning långsiktigt. Högskolorna måste få tillräckliga anslag
för att täcka lönekostnader under eventuella glapp mellan två forskningsprojekt.
På detta sätt kan det klargöras för arbetsgivarna att lagen om
anställningsskydd skall gälla även för externt finansierade forskare.
Vissa sektorsorgan (t. ex. BFR och STIJ) betraktar fortfarande varje
forskningsprojekt som en angelägenhet för endast en person (forskningsledaren)
och lägger sig i hög grad i högskolornas personalpolitik genom att
styra vilken person som skall utföra vilken arbetsuppgift — helt i strid med
arbetsmarknadslagarna.
Högskolorna, som har arbetsgivaransvaret, är å sin sida ofta så undfallande
gentemot forskningsråden att de inte hävdar sin rätt och skyldighet
till arbetsgivaransvar. För de externt finansierade forskare som trots allt
får tillsvidareanställning åberopar högskolorna principen att varje forskare
är sin egen uppsägningskrets och detta helt oberoende av om det finns
forskargrupper med överlappande kompetens eller ej. Detta är ett sätt att
grovt kringgå lagen om anställningsskydd.
Mot. 1981/82:2223
6
I propositionen förslås också att forskningsråden skall övergå till s. k.
definitiva anslag, dvs. att inga mer medel skall beviljas för samma projekt,
oberoende av om forskaren blir sjuk eller får barn, om forskningsproblemen
visar sig svårare att lösa än väntat eller om andra faktorer kräver
tilläggsanslag för att projektet skall bli klart. Utbildningsministern säger
på ett direkt utmanande sätt (s. 85) att alla extrakostnader skall beräknas
i förväg när forskningsanslag söks. Forskaren måste alltså bestämma sig
för om han/hon skall bli med barn och hur länge han/hon skall vara sjuk
under projektets gång!
Även FOSAM — som utbildningsministern bygger sina förslag på — tar
lätt på denna fråga. FOSAM :s beskrivning av förfarandet vid forskarens
sjuk- och föräldraledighet, eller vid ökade lönekostnader under pågående
projekt, stämmer inte med verkligheten. Ofta belastar dessa extra kostnader
forskningsprojektet så att pengarna tar slut innan projektet är klart.
Även i de fall ersättningen för sjuk- och föräldraledighet tas ur särskilda
medel på råden anses det belastande för projektet. Forskaren själv har ofta
dåligt samvete för att projektet "blir dyrt” på grund av hans/hennes
påtvingade frånvaro. Han/hon pressar sig därför ofta till övertid eller
arbete under ledigheten. Dessutom är det ingalunda så att högskolan
"rekvirerar" erforderliga medel från råden som FOSAM skriver(s. 214). I
stället är det den enskilde forskaren som får författa ansökan så att forskningsarbetet
ytterligare blir lidande.
Vi anser att forskare på externa medel måste få samma rätt till sjuk- och
föräldraledighet som andra anställda. Det enda rimliga är att forskaren vid
ledighet stiger av sitt forskningsprojekt och ersätts genom försäkringskassa
under ledigheten.
Att övergå till s. k. definitiva anslag anser vi enbart möjligt om man
samtidigt löser frågan om forskarens sjuk- och föräldraledighet samt om
täckning av kostnader för lönehöjningar, vid “glapp" mellan två forskningsprojekt
och vid uppsägningar.
En annan stor brist i regeringens forskningsproposition är att högskoleforskningens
kontakt med kommuner och organisationer inte behandlas.
Kommunerna har enligt vår uppfattning viktiga forskningsbehov som i
dag inte tillgodoses, bl. a. på grund av kommunala attityder och bristande
resurser. Högskolan skulle å andra sidan behöva stimulans att ta upp
kommunernas särskilda problem till vetenskaplig behandling.
Frågan om kommunernas behov av forskningssamverkan behandlas
över huvud taget inte av FOSAM. Detsamma gäller de fackliga och ideella
organisationernas behov. Här krävs en ny utredning med konkreta förslag.
Det är t. ex. angeläget att högskolan får utveckla s. k. enpartsforskning
med facket som inspiratör, en typ av forskning som nu förekommer endast
i några få fall (arbetsmiljöforskningen vid arkitektursektionen, KTH, är ett
exempel, som ju dock nyligen skurits ner kraftigt).
Propositionens behandling av det konstnärliga utvecklingsarbetet är
Mot. 1981/82:2223
7
också djupt otillfredställande. Regering och riksdag har genom högskolereformen
1977 gjort om ett flertal skolor med konstnärlig utbildning till
högskolor, men man har i praktiken inte givit dessa skolor status eller
resurser som högskolor. De saknar en motsvarighet till övriga högskolors
forskning och forskarutbildning, dvs. det som gör att skolorna förtjänar
beteckningen högskola.
Vi menar att ett kvalificerat konstnärligt utvecklingsarbete måste byggas
upp på de konstnärliga högskolorna och att rejält med medel måste avsättas
för detta. Detta område innefattar viktiga delar av miljöutformning och
kulturliv.
Med hänvisning till det anförda föreslås
1. att riksdagen godkänner vad som anförts i propositionen om
övergripande prioriteringar inom forskningsområdet med de
kompletteringar och nyanseringar som anges i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen anhåller att riktlinjerna för svensk
forskningspolitik omformuleras så
a) att en klar boskillnad mellan statens och privatföretagens
forskningsorganisation uppnås och sammanväxningen mellan
storfinans och stat på forskningsområdet bryts,
b) att militärforskningens ledande roll i nuvarande forskningsoch
utvecklingsarbete bryts,
c) att principiellt förbud mot privat uppdragsforskning för
forskare i statlig tjänst införs,
3. att riksdagen avslår propositionens förslag om lämplighetsbedömning
för antagning till forskarutbildning,
4. att riksdagen avslår propositionens förslag om omdömen om
doktorsavhandlingar,
5. att riksdagen uttalar sig för en ny, demokratiskt inriktad forskningspolitik,
där följande riktlinjer bildar utgångspunkter,
nämligen
a) att varje vetenskaplig institution inom den offentliga sektorn
genomför demokratiska beslutsformer så att alla arbetande
forskare beslutar kollektivt om forskningsprogrammen enligt
principen en person en röst och att vid varje vetenskaplig
institution de lokala fackliga organisationerna skall ha rätt att
utse en representant,
b) att den nationella forskningspolitiken bereds och övervakas
av ett centralt kollegium, bestående till hälften av valda representanter
för de verksamma forskarna, till hälften av representanter
utsedda av fackförbundens representantskap och att
detta kollegium ersätter nuvarande organ på forskningsområdet,
6. att riksdagen avslår förslaget att forskningsråden skall övergå
till s. k. definitiva anslag.
1981/82:2223
8
7. att riksdagen beslutar att fleråriga medelsramar bör tillämpas
även för de forskningsråd som ligger utanför utbildningsdepartementet,
8. att riksdagen anslår ytterligare 10 milj. kr. till de konstnärliga
högskolorna för uppbyggnad av konstnärligt utvecklingsarbete
motsvarande andra högskolors forskningsorganisation,
9. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om hur
kommunernas forskningssamverkan skall stimuleras och organiseras,
10. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om hur
kontakterna mellan å ena sidan högskoleforskningen och å
andra sidan ideella, fackliga och andra organisationer av folkrörelsekaraktär
skall förbättras,
11. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om åtgärder
i syfte att ge forskare inom högskolan, finansierade med externa
medel, anställningstrygghet och samma rätt till sjuk- och
föräldraledighet som andra statligt anställda,
12. att riksdagen uttalar att kvinnoforskningen skall anges som
högst prioriterat område och hos regeringen hemställer om
åtgärder för att stimulera kvinnoforskning,
13. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder så att
arbetslöshetsforskningen stimuleras och ges ökade resurser,
14. att riksdagen under E 32 Vissa kostnader i samband med forsknings-
och forskarutbildningsreform under punkten Forskningsinformation
upptar ett i förhållande till regeringens förslag
med 3 milj. kr. förhöjt belopp avseende särskilda informationsinsatser
i enlighet med vad som anförs i motionen.
Stockholm den 23 mars 1982
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk) RAUL BLUCHER (vpk)