Mot. 1981/82

2220-2221

Motion

1981/82:2220

Gösta Bohman m. fl.

Forskning m. m. (prop. 1981/82:106)

Forskning och forskarutbildning är av strategisk betydelse för Sveriges
industriella framtid och för vårt fortsatta välstånd. Detta kan inte tillräckligt
ofta understrykas. I moderata samlingspartiets partimotion 1981/

82:2018 redogörs översiktligt för vår syn på forskningspolitiken och utöver
vad här anförs hänvisar vi därför även till denna.

Det är med tillfredsställelse vi kan konstatera att regeringen nu lagt fram
en relativt heltäckande forskningspolitisk proposition, i vars allmänna
utgångspunkter, definitioner och värderingar vi i allt väsentligt kan instämma.
Det är också glädjande att regeringen funnit det möjligt att i det
samhällsekonomiskt och statsfinansiellt kärva läget avsätta ökade resurser
för forskning och forskarutbildning. Enligt vår uppfattning är satsningar
på forskning och forskarutbildning än mer väsentligt och nödvändigt i
samhällsekonomiskt besvärliga tider än annars.

Av stor betydelse för forskning och forskarutbildning inom högskolan
är självfallet hur tillgänglig kompetens utnyttjas och vilka möjligheter som
ges att knyta extern expertis till högskolan liksom möjligheterna i övrigt att
rekrytera kompetenta forskare och lärare till högskoleverksamheten. Regeringen
har i föreliggande proposition inte ansett sig kunna lägga fram
några heltäckande förslag i dessa hänseenden eftersom beredningen av
lärartjänstutredningens förslag fortfarande pågår inom utbildningsdepartementet.
Vi beklagar att detta arbete inte kunnat påskyndas, eftersom
riksdagen därmed inte i ett sammanhang kan ta ställning till för forskning
och forskarutbildning centrala frågor. Vi förutsätter dock att regeringen
kommer att förelägga riksdagen en proposition rörande de tjänsteorganisatoriska
frågorna i sådan tid att förslagen kan behandlas av riksdagen
under innevarande riksmöte.

Nedan berörs de delar av propositionen vi i övrigt funnit särskild
anledning att kommentera.

Forskningsplanering

Riksdagens beslut om att regeringen skall förelägga riksdagen en forskningspolitisk
proposition en gång per mandatperiod bör med de erfarenheter
som kan dras från innehållet i föreliggande proposition äga fortsatt
giltighet. Riksdagen kan därmed få en överblick över forskningen i Sverige
och lättare formulera övergripande riktlinjer för forskningsverksamheten
samt göra prioriteringar mellan olika forskningsområden. Det kan dock

I Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2220 - 2221

Mot. 1981/82: 2220

2

inte nog understrykas att den egentliga forskningen i bemärkelsen sökandet
efter ny kunskap inte låter sig planeras eller styras och att riksdagens
roll bör inskränkas till att avse översiktliga riktlinjer och avvägningar på
ett strikt nationellt och internationellt plan. Föredragande statsrådet anför
i propositionen bl. a.:

Jag har nyss framhållit att forskningsverksamheten är ett omfattande
och komplext område. Däri ligger också en betydande risk för att planeringen
av området kan utvecklas till en svårgenomtränglig och invecklad
process. Jag vill därför stryka under vikten av att forskningsplaneringen
utformas så att den verkligen underlättar överblick av forskningen. Om
planeringen inte förmår bidra till detta kan det lätt bli en krävande process
som drar orimligt stora resurser från det egentliga forskningsarbetet och
snarare hindrar än underlättar avvägningar och prioriteringar. Jag vill
också betona att forskningsplaneringen måste karaktäriseras av att forskning
är att med dess förutsättningar söka göra det okända känt. På varje
nivå måste det finnas betydande frihet att ompröva verksamheten. Endast
därigenom kan vi ge utrymme för nya idéer och hålla forskningen vital.
Detaljregleringar bör så långt möjligt undvikas. Planeringsarbetet får inte
bli ett självändamål, en ersättning för forskningen själv eller en tillflyktsort
för forskare som tröttnat på eller inte längre förmår att forska.

Vi delar helt denna bedömning.

I avsikt att förbättra planeringsförutsättningarna för forskningsråden
föreslår regeringen att beslut skall tas om införandet av fleråriga medelsramar
(två år utöver aktuellt budgetår) för råden inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde. Vi tillstyrker förslaget. Vi kan dock inte
finna några skäl till att begränsa reformen enbart till forskningsråden. I vår
partimotion 1981/82:2018 anför vi:

Högskolans arbete styrs i hög grad av det system som används för statens
anslag. Dagens anslagssystem leder till en ryckig och oöverskådlig verksamhet
eftersom dess struktur inte överensstämmer med den indelning i
arbetsenheter som finns vid högskolan.

För att underlätta planerings- och arbetssituationen för alla de organ
som handhar högskolefrågorna och för att möjliggöra för framför allt
institutionerna att ägna sig åt mer långsiktig planering bör riksdagen fatta
beslut om ramanslag för högskolan. Dessa ramanslag bör avse nästkommande
treårsperiod.

Petita bör omfatta detaljerade äskanden för de tre närmaste åren samt
en översiktlig plan för de därpå följande två åren och lämnas vart tredje
år. UHÄ:s årliga anslagsframställningar kan därmed göras enkla och
kortfattade men förutsätts äga rum i vanlig ordning.

Vad som anförts har givetvis relevans för anslagen för både grundläggande
utbildning coh forskning/forskarutbildning.

Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad vi här anfört.
Den nya ordningen bör kunna tillämpas fr. o. m. budgetåret 1983/84.

Propositionen redovisar pågående försök med fakultetsvisa forskningsprogram.
Föredragande statsrådet anför att en ändamålsenlig modell bör

Mot. 1981/82: 2220

3

kunna skapas för att utifrån nationella mål ange riktlinjer för forskningsverksamheten
inom de tekniska fakulteterna. För andra fakulteter har det
visat sig svårare att fastställa sådana program. Vi anser det värdefullt att
arbetet med att ta fram särskilda fakultetsprogram fortsätter men vill
samtidigt poängtera att eventuella sådana program inte får bli ett självändamål.
Om förutsättningar saknas att utpeka vissa särskilt angelägna ämnesområden
eller att prioritera viss verksamhet måste detta accepteras. Vi
vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att metoder för utvärdering
av forskningsverksamheten utvecklas och att sådan utvärdering
kontinuerligt genomförs. Detta gäller inte minst den sektoriellt finansierade
FoU-verksamheten. Vi noterar också med tillfredsställelse att regeringen
avser stärka inslaget av företrädare för forskningsverksamheten i
UHÄ:s planeringsarbete.

Fördraganden riktar också mer i förbigående viss kritik mot humanistiskt-samhällsvetenskapliga
forskningsrådets (HSFR) ambition att ”så
långt möjligt tillgodose önskemål om forskningsanslag från ett stort antal
håll”. Föredraganden förordar en förskjutning i riktning mot större satsningar.
Vi vill för vår del framhålla att betydelsen av forskningsprojekt
inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga området inte alltid står i
proportion till storleken av satsade ekonomiska resurser. HSFR torde ha
de bästa förutsättningarna att från inomvetenskapliga utgångspunkter
avgöra hur och till vilka projekt anslagna medel skall fördelas.

Övergripande prioriteringar och forskningsområden

Forskningsrådsnämnden (FRN) har på regeringens uppdrag lämnat
förslag på forskningsområden som med hänsyn till samhällets forskningsbehov
bör prioriteras. Föredragande statsrådet ansluter sig i huvudsak till
FRN:s förslag men gör vissa förändringar. Med anledning härav vill vi
framhålla följande:

Vi kan ansluta oss till de i propositionen föreslagna prioriteringarna vad
gäller social forskning samt forskning inom missbruksområdet och hälsooch
sjukvården. Det förefaller vara rationellt och riktigt att närmare knyta
den primärvårdsforskning som bedrivs i Tierp, Dalby och Vilhelmina till
resp. högskolor. Därvid bör det göras klart, att även övrig forskning inom
primärvården bör ha en god anknytning till högskola med medicinska
och/eller samhällsvetenskapliga basresurser för forskning och utbildning.

Vad gäller missbruksområdet saknas i dag framför allt seriösa projekt
med inriktning på utvärdering av behandlingsmetoder och seriös forskning
kring vilka medel som skall användas i kampen mot missbruket.
Alkoholens och narkotikans farlighet och inverkan på organismen är
däremot, eller kommer inom kort att vara, väl dokumenterad.

Vi ansluter oss också till vad som anförs om epidemiologins relation till
den medicinska forskningen om sjukdomars orsaker.

Mot. 1981/82: 2220

4

Jämställdhetsforskning är förvisso angelägen och det finns anledning att
även fortsättningsvis satsa resurser på denna verksamhet. Redan i dag
avsätts dock relativt stora resurser. Det bör också påpekas att riksdagen
genom Riksbankens jubileumsfond utövar ett inte alldeles obetydligt inflytande
över forskningspolitiken. Fonden delade år 1981 ut över 38 milj. kr.
till olika forskningsprojekt. Vi anser därför att det inte finns skäl att särskilt
prioritera jämställdhetsforskning framför annan likaledes väsentlig forskningsverksamhet
genom att föra den till den andra prioriteringsgruppen.

Vi kan ansluta oss till vad regeringen i övrigt förordar om övergripande
innehållsliga prioriteringar.

En speciell ställning som forskningsansvarigt organ intar socialdepartementets
delegation för social forskning. De mycket betydande summor
som genom denna avdelas för social forskning — av samma storleksordning
som departementets hela utredningsväsen — kan användas mera
rationellt. Forskning inom det sociala området bör i princip finansieras på
samma sätt som övrig forskning, nämligen via fristående forskningsråd
och via högskolorna.

Ett motiv för ett inomdepartementalt ”forskningsråd” av detta slag
skulle vara att genom det finansiera "beställningsforskning" speciellt inriktad
på utvärdering av politiska beslut å det sociala området, t. ex.
uppföljningen av socialtjänstlagen enligt socialberedningens direktiv eller
ädreberedningens uppgifter. För sådan konsekvensuppföljning av politiska
beslut kunde då en något mindre medelsram avdelas, i synnerhet om
departementets egna resurser, utöver till högskolorna utlagda projekt,
kunde användas. För social forskning i annan och icke styrd bemärkelse
bör i stället medel anvisas via de samhällsvetenskapliga och medicinska
forskningsråden. En uppdelning bör i nästa års budgetberedning ske enligt
dessa linjer.

I propositionen anförs att ”de tillgängliga samhälleliga resurserna för
kooperativ information, utbildning, forskning och utveckling /är/ mycket
små jämfört med de samhälleliga resurser som står till andra företagsformers
förfogande”. FRN skall därför beakta behovet av forskning om
kooperationen. Vi har inget att invända häremot men anser att behovet
självfallet måste vägas mot forskningsbehovet inom andra angelägna områden.

Långsiktig utveckling av högskolans forskning

Föredraganden tar inte ställning till den av UHÄ i anslagsframställningen
budgetåret 1982/83 redovisade femårsplanen för resursförstärkningar
inom de olika fakulteterna m. fl. områden. Han konstaterar kortfattat att
resursanspråken är för höga men uttalar trots detta att planen skall utgöra
underlag för planeringen av högskolans forskning. Sådana uttalanden
torde inte underlätta planeringen och framförhållningen för de för forsk

Mot. 1981/82: 2220

5

ningsverksamhet ansvariga. Det av oss förordade systemet med fleråriga
medelsramar för högskolans verksamhet kan på ett helt annat sätt skapa
stabilitet i och medge möjligheter till mer långsiktiga insatser.

Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år hävdat att en
ökning av fakulteternas basresurser måste prioriteras framför andra angelägna
områden, inkl. inrättandet av fler professurer. Det är med tillfredsställelse
vi kan konstatera att regeringen nu anslutit sig till detta synsätt.

Vi instämmer i regeringens bedömning av betydelsen av att förstärka
den språkvetenskapliga forskningen. Sådan forskning kan verksamt bidra
till att främja både de ekonomiska och kulturella kontakterna med länderna
i Asien, Afrika och Latinamerika. Det är därför väsentligt att fasta
resurser skapas för både forskning och utbildning i t. ex. kinesiska, japanska,
nyarabiska och afrikanska språk. Detta bör i första hand ske genom att
högskoleinstitutioner inrättas för sådana ämnesområden.

Regional forskning

I propositionen förs ett längre resonemang om regional forskning och
utveckling samt föreslås inrättandet av ett centrum för regionalpolitisk
forskning vid universitetet i Umeå. Begreppet "regionalpolitisk forskning”
definieras inte. Det förefaller dock som om denna vore applicerbar enbart
på Umeå högskoleregion. Vi vill för vår del varna för ett synsätt som leder
till att forskningen regionaliseras. Forskningen skall till sin natur vara
internationell och inte begränsas av sockengränser. Vi tillstyrker dock att
forskningsresurserna i Umeå högskoleregion samordnas. Ytterst ansvarig
för den sålunda samordnade verksamheten bör vara Umeå universitet. Det
bör ankomma på universitetet att utreda och föreslå lämplig organisationsform
under universitetsstyrelsen. Samtliga engagerade högskolor bör vara
representerade i ledningen för samverkansorganet. Det bör ankomma på
styrelsen att bedöma huruvida och i vilken utsträckning externa representanter
skall knytas till det nya organet. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen till känna vad som här anförts om regional forskning.

Forskningssam verkan

Riksdagen har tidigare med anledning av regeringens proposition
1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning
fattat beslut om att den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden i första hand
skall ske inom högdskolan. Under de senaste tjugo åren har emellertid den
sektoriella forskningen expanderat avsevärt snabbare än den inomvetenskapligt
motiverade forskningen. Detta har lett till en bristfällig kvalitet på
delar av sektorsforskningen eftersom den inte haft någon bas i existerande
grundforskning att stå på. Samtidigt bedrivs en väsentlig del av sektorsforskningen
utan kontakt med pågående högskoleforskning. I moderata
samlingspartiets partimotion 1981/82:2018 utvecklas olika skäl varför en

Mot. 1981/82: 2220

6

stor del av sektorsforskningsmedlen bör överföras till högskolan. En sådan
överföring föreslås inte i föreliggande proposition.

Föredragande statsrådet anför att sektorsorganen bör ha det fulla programansvaret
och finansiella ansvaret för sin forskning. De skall göra
långtidsbedömningar av utvecklingen inom sin forskningsverksamhet.
Bedömningarna skall vägas samman av regeringen med motsvarande bedömningar
från högskolemyndigheterna. Sedan skall regeringen föreslå
fördelning av resurserna på de skilda områdena inom den samlade forskningsverksamheten.
Detta skall i första hand ske i samband med de en
gång per mandatperiod återkommande forskningspropositionerna. Förslag
till resursfördelning mot bakgrund av dylika överväganden läggs
emellertid inte fram i föreliggande proposition.

Forskningssamverkanskommittén (FOSAM) har föreslagit en författningsmässig
reglering av sektorsorganens skyldighet att utnyttja högskolans
forskningsresurser för sektoriella forskningsändamål. UFIÄ har tillstyrkt
förslaget. Regeringen har dock avvisat sådan reglering.

Vi anser regeringens förslagtill förbättrad forskningssamverkanotillräckliga.
Regeringen bör därför i budgetpropositionen för budgetåret 1983/84
utförligt redovisa de bedömningar som ligger till grund för den föreslagna
medelsfördelningen mellan å ena sidan anslagen till sektorsorganen och å
andra sidan fakultetsanslagen. Samtidigt bör redovisas förslag till överföring
av en stor del av sektorsforskningsmedlen till högskolan. Vi anser
dessutom att regeringen i förordning skall föreskriva att statlig myndighet
vid utförande av forskning på dess bekostnad i första hand skall vända sig
till högskolan.

I FOSAM :s regi har en försöksverksamhet med näringslivskontakt för
forskare genomförts och utvärderats. Försöksverksamheten har mottagits
positivt av alla berörda och föreslås nu permanentad. Vi instämmer i
föredragandens öveväganden. Vi anser det dock väsentligt att de formella
oklarheter av bl. a. arbetsrättslig natur som fortfarande vidlåder verksamheten
klaras ut genom att regeringen snarast tar initiativ till överläggningar
med arbetsmarknadens parter i syfte att få till stånd ett ramavtal för
verksamheten.

Klinisk medicinsk forskning

Det är — som socialutskottet anfört i betänkande 1980/81:27 om ändrat
huvudmannaskap för Karolinska sjukhuset m. m. — angeläget att klarhet
skapas om vilka resurser som är avsedda för utbildning och forskning vad
gäller verksamheten vid kommunala undervisningssjukhus. Vi delar föredragandens
överväganden härvidlag. Samtidigt måste vi dock beklaga att
dessa överväganden inte inarbetats redan i de avtal som nu förelagts
riksdagen i proposition 1981/82:145 om Akademiska Sjukhuset "m. m.”.
Propositionen har ännu inte behandlats av riksdagen, men i denna föreslås
att gällande avtal slentrianmässigt skall förlängas.

Mot. 1981/82: 2220

7

Grundläggande högskoleutbildning

Det går inte att dra en gräns mellan grundläggande högskoleutbildning
och forskarutbildning och forskning. För en kvalitativt god grundutbildning
krävs samspel med forskningen. Grundutbildningen utgör i sin tur
rekryteringsbas för forskarutbildning och forskning. En undermålig
grundutbildning leder efter hand till undermålig forskarutbildning och
undermålig forskning.

Föredraganden anför att eftersom reglerna för direktövergång till högskolestudier
nyligen ändrats ”bör erfarenheter av de nya reglerna inhämtas
innan ytterligare förändringar diskuteras”. Vi har svårt att se vilka erfarenheter
av betydelse som kan inhämtas. Från den I juli 1982 skall minst en
tredjedel av antagningsplatserna på flertalet allmänna utbildningslinjer
vara förbehållna dem som söker till utbildningen senast tre år efter avslutad
gymnasieutbildning. Detta kommer för mycket eftertraktade linjer att
innebära att mer eller mindre exakt en tredjedel av platserna kommer att
besättas med sådana sökande. Detta är inte tillräckligt. I avvaktan på ett
system med förberedande utbildning och ett helt förändrat antagningssystem
enligt de riktlinjer som anges i vår partimotion 1981/82:2018 anser vi
att den s. k. garantin för direktövergång omedelbart skall höjas till 50%.
Detta torde också leda till en förbättrad rekryteringsbas för forskarutbildningen.

1 vår partimotion 1981/82:2018 anför vi också:

Förkunskapskraven är av stor betydelse för möjligheterna att upprätthålla
en god kvalitet på utbildningen. Lika betydelsefullt är att de studerande
får möjlighet att tränga på djupet inom några ämnesområden, att de
får stifta bekantskap med aktuell forskning och forskningsmetodik samt
att de får träna upp ett vetenskapligt och kritiskt synsätt. Det finns i dag
möjligheter att ta examen utan att ha läst en enda kurs eller utbildning
ovanför A-nivån. Detta är inte rimligt. I en examen bör ingå åtminstone ett
någorlunda omfattande självständigt arbete. För det förutvarande filosofiska
fakultetsområdet bör fil. kand.-examen återinföras.

Någon anledning att schablonisera omfattningen av det självständiga
arbetet finns inte. Denna måste kunna variera mellan olika utbildningsvägar.
Ett riktmärke bör dock vara att på utbildningsvägar om minst 120
poäng det självständiga arbetet bör omfatta minst 10 poäng, vilket också
föreslagits av den s. k. Andrénska kommittén. Examina skall inte ges för
utbildningsvägar utan fördjupningsstudier över A-nivån. Detta bör gälla
även individuella utbildningslinjer samt kombinationer av enstaka kurser.

Behörighet för forskarutbildning

Förkunskapskraven för forskarutbildning kan tänkas locka personer
som saknar förutsättningar för kvalificerade studier och forskning att ändå
påbörja en forskarutbildning. Vi tillstyrker därför den av regeringen före

Mot. 1981/82: 2220

8

slagna lämplighetsbedömningen för antagning till forskarutbildning. Ett
grundläggande krav bör dock vara att den presumtive doktoranden har en
fullständig grundexamen. Sammanlagt skall den studerande ha uppnått
minst 120 poäng med minst 60 poäng i aktuellt ämne. Examina eller
genomgångna utbildningslinjer av mindre omfattning kan inte ge doktoranden
både ämnesfördjupning och den nödvändiga bredden och utblicken
över besläktade ämnen. De allmänna och särskilda behörighetskraven
bör därför förändras i enlighet med detta.

Handledning under och bedömning av forskarutbildningen

Andrénska kommittén har lagt fram en rad förslag som rör handledningen
inom forskarutbildningen. Vi instämmer i föredragandens bedömning
att det inte är möjligt att standardisera eller med strikta bestämmelser
fastlägga hur forskarhandledning skall gestalta sig. Enligt vår mening bör
dock handledningsutbildningens betydelse uppmärksammas. Det bör åvila
varje högskola med fasta forskningsresurser att regelbundet anordna
sådan utbildning. Regeringen bör också som riktmärke fastslå att varje
doktorand som ett genomsnitt för forskarutbildningstiden skall ha rätt till
fyra till sex timmars handledning i veckan — individuellt eller tillsammans
med eventuell medförfattare till avhandlingen.

Regeringen föreslår att fakultetsopponent och betygsnämnd i ett protokoll
skall redovisa omdömen om doktorsavhandlingen. I likhet med regeringen
anser vi att doktorsavhandlingens kvalitet bör tillmätas större betydelse
än f. n. Det är dock tveksamt om ett system med omdömen bäst
tillgodoser detta syfte. Risk kan också föreligga att omdömet helt kommer
att ersätta en senare vetenskaplig prövning av avhandlingen vid t. ex.
tjänstetillsättninar. Vi förordar i stället att avhandlingen betygssätts som
underkänd, godkänd eller väl godkänd. Fakultetsopponent och betygsnämndens
ledamöter skall ha rätt att i ett protokoll anmäla avvikande
mening samt skälen till sitt ställningstagande.

Mellanexamen/specialistexamen

I vår partimotion 1981/82:2018 anför vi:

Dagens forskarutbildning är i många fall ensidigt inriktad mot en renodlad
universitetskarriär. Den förhållandevis långa studietiden kan verka
avskräckande för en del. Alla forskarstuderande har inte behov av en
fullständig forskarutbildning. Många önskar en kortare påbyggnad inriktad
mot karriär utanför högskoleväsendet. Därför bör en mellanexamen/
specialistexamen inrättas i de ämnen eller ämnesområden där ett sådant
behov finns.

Mellanexamen/specialistexamen bör bygga på ordinarie doktorandkurser
kombinerade med specialkurser samt en avhandling av mindre
omfattning i vilken självständigt arbete redovisas. Den föreslagna examen

Mot. 1981/82: 2220

9

skal! betraktas sorn ett slutmål och inte utgöra en etapp i utbildning för
doktorsexamen.

Mellanexamen/specialistexamen bör anpassas till de krav som ställs på
en längre akademisk utbildning med specialisering på särskilda områden
för arbete som t. ex. ingenjörer, tekniker, administratörer och lärare i vissa
ämnen på gymnasienivå. Mellanexamen kommer även att medföra en
ökad jämförbarhet mellan svensk och utländsk utbildning.

I propositionen förefaller det som om möjlighet till mellanexamen skall
jämställas med etappavgång i forskarutbildning och att berörda myndigheter
äger rätt att inrätta sådan utbildning. Om mellanexamen likställs med
etappavgång finns enligt vår mening en uppenbar risk att studietiden för
dem som avser avlägga doktorsexamen kommer att avsevärt förlängas.
Den modell för mellanexamen/specialistexamen vi ovan redogjort för
skulle bättre svara mot arbetsmarknadens behov samt minimera riskerna
med studietidsförlängning för studier för doktorsexamen. Regeringen bör
därför föreskriva riktlinjer för mellanexamen/specialistexamen i enlighet
med vad vi förordat. Vi ansluter oss också till Andrénska kommitténs
förslag att examen bör benämnas licentiatexamen.

Studiefmansieringen inom forskarutbildningen

Moderata samlingspartiet har i ett antal motioner under en lång följd av
år understrukit betydelsen av en god studiefinansiering inom forskarutbildningen.
Forskningens och forskarutbildningens kvalitet är helt avhängig
möjligheterna att rekrytera de för forskarutbildning bäst lämpade
samt möjligheterna att genom studiefmansieringen tillse att de forskarstuderande
får möjlighet att på heltid ägna sig åt utbildningen. Forskarutbildningen
måste också framstå som ett realistiskt alternativ till annat förvärvsarbete.
Det förslag som nu föreligger till en radikal förändring av
studiefinansieringssystemet ansluter i mångt och mycket till våra tidigare
framförda synpunkter. Vi har då föreslagit bl. a. att nuvarande amanuensoch
assistenttjänster skall avskaffas och ersättas av doktorandtjänster,
inom ramen för vilka de forskarstuderande på heltid skulle kunna ägna sig
åt forskarstudierna. Regeringen förslår nu att amanuens- och assistenttjänsterna
skall ersättas med utbildningsbidrag för doktorander. Dock
skall lokalt högst 10 % av resurserna för bidragen kunna användas till att
inrätta doktorandtjänster. Vi har förståelse för att statsmakterna i rådande
statsfinansiella läge inte ansett sig kunna inrätta enbart doktorandtjänster
som ersättning för amanuens- och assistenttjänsterna. Föreliggande förslag
kan dock ses som ett steg på vägen i denna riktning. En allt större
andel av studiefinansieringsresurserna bör successivt överföras till doktorandtjänster.
Riksdagen bör uttala detta som sin mening.

Utildningsbidragen tillförsäkrar inte i dag de forskarstuderande samma
sociala förmåner som doktorandtjänst berättigar till vad avser sjukersätt

Mot. 1981/82: 2220

10

ning, ATP-poäng etc. Regeringen bör därför föranstalta om regelförändringar
i syfte att i detta hänseende jämställa innehavare av utbildningsbidrag
med innehavare av statligt reglerad tjänst.

Studiefinansieringssystemet inom forskarutbildningen tillämpas olika
vid skilda högskolor och fakulteter. Regeringen har i stor utsträckning
försökt ta hänsyn till detta vid utformandet av föreliggande förslag, vilket
vi hälsar med tillfredsställelse. Högskolans verksamhet måste kunna variera
med hänsyn till olika förutsättningar på skilda orter och för skilda
ämnesområden. Inom bl. a. teknisk, medicinsk och juridisk fakultet förekommer
att studerande inom den grundläggande högskoleutbildningen
utför institutionsarbete och undervisar inom ramen för amanuens- och
assistenttjänster. Med det föreslagna systemet, vilket inkluderar särskilda
amanuenstjänster helt frikopplade från forskarutbildningen och studiestödet
till doktorander, skapas förutsättningar för att denna ordning skall
kunna fortsätta att gälla. Däremot kommer det inte att finnas någon
möjlighet att inom ramen för de nya arvodestjänsterna som assistent
engagera forskarstuderande utan utbildningsbidrag. Antagna forskarstuderande
utan utbildningsbidrag eller doktorandtjänst kommer för sin försörjning
att vara hänvisade till studiemedel, timarvoderad undervisning,
tjänst som lärare eller projektstöd av olika slag. Inom vissa fakulteter och
då kanske framför allt medicinsk och teknisk fakultet kan det dock finnas
anledning att knyta till sig vissa av dessa doktorander för institutionsarbete
och/eller undervisning på en fastare bas än genom timarvoderad undervisning.
Enligt vår mening bör det därför finnas möjlighet, om särskilda
skäl föreligger, att på arvodestjänst som assistent förordna även antagna
forskarstuderande med doktorandtjänst samt forskarstuderande utan vare
sig utbildningsbidrag eller doktorandtjänst.

Forskarutbildningens meritvärde

Meritvärdet av en doktorsexamen står oftast inte i relation till det arbete
och den tid som krävs för att erhålla examen. Lönesättningen för disputerade
kompenserar sällan eller aldrig de uppoffringar som de forskarstuderande
måste göra under utbildningstiden. Regeringen har i propositionen
tagit de första stegen när det gäller att förbättra forskarutbildningens
meritvärde inom den statligt reglerade arbetsmarknaden. Det finns all
anledning att fortsätta detta arbete. Ökat samarbete mellan näringsliv och
högskola tillsammans med förbättrad information om olika forskarutbildningars
innehåll, uppläggning och syften torde dessutom behövas för att
förbättra utbildningens meritvärde inom den icke statligt reglerade sektorn
av arbetsmarknaden.

Det finns också anledning att se över antalet lektorstjänster inom gymnasieskolan.
Det är av vikt att ämneskunnandet och systematiken i kunskapsuppbyggnaden
hålls på en hög nivå liksom att förståelsen för ett

Mot. 1981/82: 2220

11

vetenskapligt synsätt finns i gymnasieskolan. Därför måste dessa lektorstjänster
besättas med kompetenta sökande.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts i denna motion hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om fleråriga medelsramar för utbildning
och forskning inom högskolan,

2. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om övergripande
prioriteringar inom forskningsområdet,

3. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om riktlinjerna
för den fortsatta långsiktiga utvecklingen av högskolans
forskning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om regional forskning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om forskningssamverkan,

6. att riksdagen beslutar att den s. k. garantin för direktövergång
från gymnasieskolan till högskolan höjs till 50 % fr. o. m. höstterminen
1982,

7. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om riktlinjer
för omfattningen av självständigt arbete inom högskoleutbildning,

8. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om examina
samt villkoren för sådana,

9. att riksdagen beslutar ändra reglerna för allmän och särskild
behörighet för forskarutbildning i enlighet med vad som i motionen
anförts,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om handledning under forskarutbildningen,

11. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om bedömning
av doktorsavhandling,

12. att riksdagen godkänner de riktlinjer för och benämning av
mellanexamen/specialistexamen som anges i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om sociala förmåner vid utbildningsbidrag
för doktorander,

14. att riksdagen godkänner vad som i motionen förordats rörande
arvodestjänst som assistent,

15. att riksdagen godkänner vad som i motionen anförts om forskarutbildningens
meritvärde och om lektorstjänster inom gymnasieskolan.

Mot. 1981/82: 2220

Stockholm den 23 mars 1982

GÖSTA BOHMAN (m)
LARS F. TOBISSON (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
ALLAN HERNELIUS (m)
PER PETERSSON (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

INGEGERD TROEDSSON (
NILS CARLSHAMRE (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
INGRID SUNDBERG (m)
ALF WENNERFORS (m)