8

Motion
1981/82:2219
Göthe Knutson m. fl.

Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta
utveckling (prop. 1981/82:102)

Regeringen föreslår riksdagen att dess tidigare beslut om antalet militäroch
civilområden upphävs och att Bergslagens militärområde och civilområde
utgår ur organisationen år 1986.

Vi motionärer konstaterar att en rad starka skäl talar emot den föreslagna
avvecklingen av milo och eivo B. Även försvarsministern konstaterar
(propositionen s. 80) att ”ett färre antal militär- och civilområden får vissa
konsekvenser för ledningsförmågan”.

Det framgår av propositionen att det i stort sett endast är besparingsskälen
(40 milj. kr. fram till år 1992) som fått försvarsministern att föreslå en
avveckling av Bergslagens militär- och civilområde.

Detta är anmärkningsvärt, eftersom det visar sig att de beräknade besparingarna
starkt kan ifrågasättas. Och lägger man in de regionalekonomiska
konsekvenserna av en nedläggning av milo B är det alldeles uppenbart
att några egentliga besparingar från samhällets synpunkt icke kommer
att uppnås.

De tyngst vägande skälen för ett bibehållande av sex militär- och civilområden
är emellertid de som överbefälhavaren åberopar och som även
väglett riksdagen att så sent som år 1980 besluta att icke minska antalet
militärområden. ÖB framhåller bl. a. i sin programplan (ÖB 82—87) att ”de
säkerhetspolitiska och operativa skälen motiverar i hög grad att milo B
bibehålles”.

Bakom försvarsministerns och regeringens förslag att nu — mindre än
två år efter riksdagens beslut om ett bibehållande av milo B — föreslå en
nedläggning ligger inga nya säkerhetspolitiska eller operativt grundade
motiv. Tvärtom torde dagens situation tala för en förstärkning av bl. a. de
funktioner som den regionala ledningen har att svara för.

Vi vill härvidlag hänvisa bl. a. till den reservation som ledamöterna Per
Petersson och Margaretha av Ugglas fogat till försvarskommitténs betänkande:

Kommittén föreslår att milo/civo B dras in år 1986. Vi kan inte stödja
detta förslag av följande skäl.

Riksdagen fattade beslut om ny organisation för militärområdesstaberna
1980. Den nya organisationen är intagen 1981-07-01. Vi finnér det
därför olyckligt att nu besluta om ytterligare en organisationsändring. Ett
eventuellt beslut om ännu en ändring av militärområdesorganisationen

Mot. 1981/82:2219

9

bör därför inte fattas förrän den nu beslutade organisationen införts och
vunnit viss stadga.

Bergslagens militärområde är härutöver operativt betydelsefullt. Det
ökar bl. a. uthålligheten och säkerheten i den regionala ledningen. Vid
militärpolitiska förändringar och därav föranledda ändringar i dispositionen
av våra förband ökar tillgång till sex militärområdesstaber säkerheten
i våra försvarsförberedelser. Bergslagens militärområde har även viktiga
uppgifter vid reorganisering av markstridskrafter.

Vi delar överbefälhavarens uppfattning att Milo Bergslagen inte bör
dras in.

I det följande skall vi i fem avsnitt närmare redogöra för olika faktorer
som motiverar ett bibehållande av nuvarande sex militär- och civilområden:

1. Tidigare ställningstaganden

Vår nuvarande, enhetliga regionala ledning förordades av 1960 års
försvarsledningsutredning (FLU 60, SOU 1963:65) och togs i beslut av
1964 års riksdag (betänkande SU 1964:189, rskr 1964:362).

Vid utformningen av utredningens förslag, regeringens proposition och
riksdagens beslut togs stor hänsyn till de krav som konstituerades av vår
alliansfrihet och bestämda vilja till neutralitet i krig. Det fastslogs att de
militärpolitiska förhållandena skulle beaktas enligt följande:

1. Den regionala indelningen skall vara ändamålsenlig i olika tänkbara
militärpolitiska lägen.

2. Den regionala ledningsorganisationen — de regionala chefernas
uppgifter, stabernas storlek, lydnadsförhållanden, signalförbindelser —
utformas i första hand med hänsyn till nuvarande militärpolitiska läge.

3. Organisationen skall utan omgång kunna anpassas efter de militärpolitiska
förändringar som anses sannolika före eller i direkt anslutning till
ett krigsutbrott.

4. Organisationen skall genom relativt enkla åtgärder (t. ex. förstärkning
av vissa staber, ändring av vissa lydnadsförhållanden) kunna anpassas
efter även andra militärpolitiska förändringar. Nya regionala staber
skall dock icke behöva organiseras.

Indelningen i militär- och civilområden granskades på nytt av 1974 års
försvarsledningsutredning. Utredningen förordade ett bibehållande av nuvarande
sex militär- och civilområden och uttalade i sin sammanfattning
följande:

Alternativ 5 ger godtagbara och alternativ 6 goda ledningsförutsättningar
såväl i krig som fred. Vi anser således båda alternativen användbara.

För alternativ 6 talar främst:

— den bättre ledningskapaciteten, vilket är av vikt bl. a. med hänsyn till
de ökade kraven på djupförsvar,

Mot. 1981/82: 2219

10

— den större säkerheten för att den regionala indelningen inte skall behöva
ändras i krig eller vid förändringar i det militärpolitiska läget,

— den bättre överensstämmelsen mellan milo/civoindelningen och sektorindelningen,
som underlättar den operativa och fackmässiga ledningen
av flygtidskrafterna, samt

— fördelen att inte behöva göra några större ändringar i den befintliga
och i allt väsentligt fungerande milo/civoindelningen.

För alternativ 5 talar främst de ytterligare besparingar om 8,7 milj. kr.
per år som kan åstadkommas samt den bättre överensstämmelse som
uppnås med vissa av kommunikationsverkens indelning i fred.

Vi anser att de ytterligare besparingar som kan uppnås i alternativ 5 inte
motiverar en minskning av antalet militär- och civilområden. Vi förordar
därför alternativ 6. Detta alternativ uppfyller inte tilläggsdirektivens besparingsmål
om 150 anställda. En ytterligare minskning av personalen i
alternativ 6 bedömer vi dock inte lämplig. Om besparingsmålet skall vara
styrande förordar vi alternativ 5.

Utredningens förslag att alternativ 6 skulle väljas biträddes av praktiskt
taget alla remissinstanser. Överbefälhavaren — som var den mest berörda
och sakkunniga myndigheten — uttalade sig mycket bestämt för sex militär-
och civilområden. Han framförde därvid bl. a.

att ett alternativ med fem milo ökar ansvar och belastning på vissa MB
och milostaber, minskar möjligheterna att anpassa miloorganisationen till
ett ändra militärpolitiskt läge, minskar möjligheterna att under ÖB fördela
ledningsansvaret m. h. t. aktuella och snabbt föränderliga operativa lägen
i krig samt begränsar ledningssystemets uthållighet vid bekämpning,

att skillnaden (vinsten) i personellt hänseende mellan alternativen 5 och
6 milo inte står i proportion till den minskade operativa effekten i alternativet
med 5 milo.

ÖB var så bestämd i sin uppfattning om behovet av sex militär- och
civilområden att han hellre accepterade ytterligare personalminskningar i
den centrala ledningsnivån än en övergång till fem militär- och civilområden.

Regeringen anslöt sig till utredningens förslag och försvarsministern
uttalade i proposition 1979/80:135:

De besparingar som alternativet med fem militärområden ger i förhållande
till alternativet med sex områden uppväger enligt min mening inte
den minskning i ledningskapacitet samt de nackdelar i övrigt som följer
med en indragning av ett militär- och civilområde. I det alternativ med sex
militärområden som innebär en minskning med 150 anställda redovisar
utredningen negativa konsekvenser, särskilt för delar av krigsplanläggningen
samt för områdena utbildning, personalvård och arbetsmiljö. Jag
delar utredningens uppfattning att redovisade besparingar inte uppväger
nackdelarna i detta alternativ.

Mot. 1981/82:2219

11

Försvars- och civilutskotten delade regeringens uppfattning och förordade
en fortsatt indelning i sex militär- och civilområden. 1980 års riksdag
beslöt i enlighet med regeringens och utskottens förslag.

2. Operativa motiv för fortsatt indelning i sex militär- och civilområden

Sedan försvarsledningsutredningen avgav sitt betänkande Högre regional
ledning (SOU 1978:77) och 1980 års riksdag (FöU 1979/80:19 rskr 3)
tog beslut om fortsatt indelning i sex militär- och civilområden har den
internationella spänningen och osäkerheten ökat på både det politiska och
det ekonomiska området.

Kapprustningens tempo har ökat, och den tekniska utvecklingen ökar
efter hand möjligheterna till överraskande angrepp efter endast kort politisk
förvarning.

Både försvarskommitté och regering framhåller detta klart och entydigt
och ställer därför ökade krav på vår mobiliseringsberedskap och insatsberedskap
samt anger att vi i ett krigs inledningsskede måste kunna ta upp
strid med fredsorganisationens resurser. Vi vill framhålla att detta ställer
stora krav på den operativa ledningsorganisationens kapacitet, säkerhet
och anpassningsförmåga.

Både försvarskommitté och regering framhåller att det militära försvaret
måste kunna verka i olika militärpolitiska lägen och snabbt kunna omdisponeras
vid ändringar i dessa. Ett militärt angrepp måste kunna mötas och
försvar kunna tas upp, varifrån angreppet än kommer. Ett effektivt och
uthålligt motstånd måste, anser man, kunna föras i organiserade former
även om en angripare tränger djupt in i vårt territorium. Vi delar denna
uppfattning och vill samtidigt framhålla att även detta ställer bestämda
krav på anpassningsförmåga och uthållighet hos vår operativa ledningsorganisation.

Regeringens förslag innebär en klart minskad operativ ledningskapacitet
och går därför tvärt emot de krav man ställer på insatsberedskap, initialeffekt,
anpassningsförmåga och uthållighet. Inom nuvarande östra och
Bergslagens militärområden med 45 % av landets befolkning kommer det
att finnas endast en ledningsenhet i högre regional instans. Operativa krav
talar därför entydigt för en fortsatt indelning i sex militär- och civilområden.

Överbefälhavaren — som under regeringen har ansvar för operativ
planläggning i fred och för ledning av operationer i krig — bör även
framdeles kunna disponera den regionala ledningsorganisationen som
han finner vara den mest rationella och bestämt yrkar.

3. Säkerhetspolitiska motiv för fortsatt indelning i sex militär- och civilområden

Vårt lands möjligheter att stå utanför krig och allvarligare konflikter

Mot. 1981/82: 2219

12

med bibehållen frihet och självständighet främjas bäst genom fortsatt
alliansfrihet syftande till neutralitet i krig.

Den första uppgiften för vårt försvar är att vara fredsbevarande. Det är
därför väsentligt, inte bara att vi har starkt totalförsvar, utan även att
omvärlden har en fast tilltro till vår bestämda vilja till neutralitet. Försvarsministern
uttalar sig i denna fråga enligt följande:

Vår politik får inte skapa vare sig misstro eller förväntningar hos någon
av stormakterna. Allra minst får den ge stormakterna någon grund för
misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan makts förfogande
och utgöra utgångspunkt för angrepp.

Vi ansluter oss till försvarsministerns uppfattning och anser det därför
angeläget att vi behåller nuvarande balans i vår ledningskapacitet. Detta
är också av särskild betydelse med hänsyn till de ökade motsättningarna
mellan NATO och Warszawapakten, den beslutade lagringen av amerikansk
krigsmateriel i Norge samt den förutsebara tillkomsten av kryssningsrobotar.
Dagens militärpolitiska läge motiverar inte en återgång till
den ledningsorganisation vi hade före den 9 april 1940.

4. Besparingar

De säkerhetspolitiska och operativa nackdelarna vid övergng från sex
till fem militär- och civilområden är obestridliga och betydande. Regeringens
förslag motiveras också enbart av behovet av besparingar. Man kunde
då förvänta att besparingarna blir stora och säkra. Så är emellertid inte
fallet. För perioden 1986—1992 beräknar försvarsministern dem till omkring
7 milj. kr./år eller sammanlagt 40 milj. kr. De beräknade besparingarna
utgörs nästan i sin helhet av minskade lönekostnader i anledning av
en personalminskning om ca 50 anställda.

Det är obestridligt att lönekostnaderna misnkar i enlighet med försvarsministerns
beräkningar. Det är emellertid tveksamt om denna minskning
blir en reell besparing.

Lägsta kostnaden inom milo B

Bergslagens militärområde har färre förband än övriga militärområden.
Detta har gett möjligheter till rationaliseringar och kostnadsbesparingar
som är svåra att åstadkomma i ett större, mera ”komplicerat” militärområde.
Rationaliseringarna har lett till att militärområdet nu, enligt vad vi
inhämtat, har relativt sett de lägsta driftkostnaderna i armén.

Den låga kostnadsnivån har möjliggjorts genom god kännedom om
förbanden och deras verksamhet samt därmed följande möjligheter till
rationaliseringar inom produktionen. Om förbanden, när de ingår i större
ledningsenheter i fortsättningen, inte kan behålla sin nuvarande relativt

Mot. 1981/82: 2219

13

låga kostnadsnivå, kan de efter militärområdets avveckling framräknade
besparingarna snabbt förbrukas.

5. Regionalpolitiska motiv för att behålla Bergslagens militär- och civilområde

Indelningen i militär- och civilområden är en fråga av riksintresse och
skall givetvis avgöras med hänsyn härtill. Då både militärpolitiska och
operativa förhållanden talar för ett bibehållande av sex militär- och civilområden,
bör dock även regionalpolitiska krav vägas in före beslut om
övergång till fem militär- och civilområden.

Försvarsministern beräknar att antalet anställda inom huvudprogrammet
Operativ ledning m. m. minskas med ca 50 anställda vid en avveckling
av Bergslagens militär- och civilområde. Det antalet anställda som minskar
inom Värmlands län uppgår emellertid till omkring 135 (milostab,
miloförvaltningar, byggnadskontor samt minskningar inom Bergslagens
värnpliktskontor). Till en del kompenseras detta genom förläggning av
vapenfrinämnden till Karlstad och artilleriets officershögskola till Kristinehamn,
men under samma period förlorar Värmlands län inemot 100
arbetstillfällen genom personalminskninar vid centrala försvarsmyndigheter
i Karlstad.

Det finns även risk för att Värmland och Karlstad därutöver förlorar 85
arbetstillfällen genom omorganisation inom televerkets radiodivision. Det
framgår av televerkets förundersökning Effektivitetsgranskning av radiodivisionen
att en nedläggning av milo och eivo B skapar motiv för en
nedläggning av televerkets radiodivision i Karlstad.

En avveckling av Bergslagens militärområde innebär att ett län med
stora sysselsättningsproblem förlorar omkring 135 arbetstillfällen och för
en ringa och osäker besparing. Det kommer att kosta avsevärt mera att
genom stödåtgärder tillskapa motsvarande antal arbetstillfällen.

Utöver riksintressen talar således regionalpolitiska skäl klart och tydligt
för att Bergslagens militär- och civilområde behålls.

Hemställan

Med hänvisning till vad som här har anförts hemställs

att riksdagen med avslag på proposition 1981/82:102 i denna del
beslutar att Bergslagens militär- och civilområde skall bibehållas.

Stockholm den 23 mars 1982
GÖTHE KNUTSON (m)

BENGT WITTBOM (m) ANN-CATHR1NE HAGLUND (m)

BJÖRN KÖRLOF (m) MARGARETA GARD (m)

GULLAN LINDBLAD (m)