3

Motion

1981/82:2211

Gunnar Biörck i Värmdö och Hans Lindblad

Säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling
(prop. 1981/82:102)

Sjukvården i krig är sannolikt totalförsvarets svagaste länk. Studier av
tänkbara krigsförlopp har visat att sjukvården - särskilt den kirurgiska
kapaciteten - snabbt blir otillräcklig. Upplever förbanden att vård inte kan
ges de skadade blir det sannolikt en kraftig nedgång i stridsmoral och därmed
i försvarseffekt.

De senaste åren har en rad åtgärder vidtagits för att söka förbättra
sjukvården i krig. Landstingen har givits ett direkt ansvar också för planering
enligt principen att den som har ansvar för en verksamhet i fred också bör ha
samma ansvar i krig.

I propositionen föreslås lagring av engångsmateriel för sjukvården, ett
hittills mycket eftersatt område.

Gränsdragningen mellan försvarsmaktens sjukvård och landstingens
sjukvård ändras, så att försvarsmakten i princip bara svarar för vård vid eller
nära stridsområdet - varefter man snabbast möjligt överför skadade till den
civila sidan.

Sjuktransporterna tillmäts ökat intresse. Fler helikoptrar behövs för
sjuktransport, antalet timmar mellan skada och kvalificerad behandling ger
dramatiska skillnader i fråga om möjligheterna att överleva. Utrustning har
nyligen börjat anskaffas så att vi får bättre möjlighet att transportera skadade
från främst övre Norrland till sjukhus i andra delar av landet- det gäller bl. a.
bårutrustning som kan sättas in i militära transportflygplan och de vanliga
passagerarflygplanen inom inrikesflyget.

I enlighet med dessa tankar överförs uppgifterna för en del av försvarsmaktens
hittillsvarande sjukhus till civila huvudmän. Inom försvarsmakten
koncentreras intresset på att öka den medicinska kunskapen ända ute i
kompanierna, bl. a. genom att ta till vara värnpliktiga med sjuksköterskeutbildning,
alltså manlig personal.

I samband med försvarsmaktsövningen ”Norrsken” nyligen premiärvisades
en ny typ av fältsjukhus. Denna typ av sjukhus är resultatet av flera års
studier och försök. Tanken är att där ha stor kapacitet, att bl. a. göra sådana
operationer som snabbt behövs, men där patienterna så snart som möjligt
efter operationen förs vidare till andra delar av landet där den fortsatta
behandlingen kan ges.

Det är alltså mycket viktigt - särskilt när man alltmer talar om behovet att
kunna möta överraskande angrepp - att fältsjukhus av detta slag snabbt kan
komma i gång.

1* Riksdagen 1981/82. 3 samt. Nr 2210-2215

Mot. 1981/82:2211

4

Det visar sig dock att nuvarande regler för olika pliktlagar sätter hinder i
vägen. Av den egentliga vårdpersonalen vid fältsjukhuset är ungefär 40 %
kvinnor, bl. a. de allra flesta operationsassistenterna.

Och den kvinnliga personalen kan inte inkallas till grundutbildning eller
repetitionsövningar. Ty kvinnor omfattas inte av värnpliktslagen. Hade
sjukhuset tillhört civilförsvaret hade det varit möjligt att inkalla enligt
civilförsvarslagen. All medicinalpersonal omfattas av en särskild tjänstepliktslag,
som gör att denna personal kan krigsplaceras. Men denna senare
lag medger inte utbildning och övning i fredstid. Först i samband med
mobilisering kan personal tas in för konkreta uppgifter.

Effekten av att lagarna har så olika regler blir alltså att när man kallar in till
repetitionsövning med ett fältsjukhus kan bara den manliga personalen
åläggas tjänstgöring. Vid övningen ”Norrsken” fanns visserligen ett antal
kvinnliga sjuksköterskor med, men det var frivilliga från försvarets
sjukvårdsstyrelse och sjukhuset i Linköping, och dessa är inte krigsplacerade
vid just detta fältsjukhus. De kvinnor som är krigsplacerade skulle först efter
mobilisering få sin första kontakt med sjukhusets speciella förhållanden.

Antingen behövs repövning för att fältsjukhuset skall kunna fungera direkt
efter mobilisering eller också kan sjukhuset fungera utan att personalen
övats. Men det kan logiskt aldrig vara så att repövning bara behövs för manlig
personal och inte för kvinnlig.

Det kan aldrig ha varit lagstiftarnas mening att viktiga funktioner skall
äventyras till följd av att könsgränser och olika pliktlagar ger olika
möjligheter att inkalla personal för övning.

Det finns säkert många fler exempel än det vi nu tagit upp. Så t. ex. får
civilbefälhavarna en ytterst viktig funktion vid beredskap och krig, i
samverkan med militärbefälhavarna. Milostabernas krigsorganisation kan
övas genom repövningar, men för civilbefälhavarkansliernas personal finns
ingen sådan möjlighet. Allmänna tjänstepliktslagen medger inte inkallelse i
fredstid. Bara om individer frivilligt ställer upp kan de civila kansliernas
personal övas i fredstid.

Vi båda motionärer har var för sig tidigare aktualiserat mer långtgående
förändringar, syftande till att samhällets totala personalresurser skall kunna
utnyttjas mer effektivt - både män och kvinnor - inom ramen för pliktlagar.
Med sådana lösningar skulle brister av det slag vi nu visat på kunna
undvikas.

Men uppenbara fall, som kvinnlig personal inom försvarets sjukvård, bör
kunna klaras praktiskt utan att man inväntar helt nya principer i stort. Vad
det gäller är bara att få smidigare bestämmelser, så att det blir möjligt att
inkalla kvinnor och även viss manlig nyckelpersonal över 47 års ålder till
uppgifter inom militärt försvar och vissa civila funktioner. Alltså att ge dessa
verksamheter samma möjligheter som civilförsvaret i dag har. (Civilförsvaret
kan i fredstid kalla in både män och kvinnor, upp till 65 års ålder - för män
dock bara sådana som inte tas i anspråk av militärt försvar.)

Mot. 1981/82:2211

5

Tekniskt kan frågan lösas på olika sätt, genom särskild lag för inkallande i
fredstid av viss personal, genom utvidgning av civilförsvarslagen, genom
ändrade bestämmelser i värnpliktslagen (så att den omfattar vissa kvinnor)
eller i tjänstepliktslagen för medicinalpersonal så att viss personal kan tas in
redan i fredstid för utbildning.

Stelheter i lagstiftningen måste kunna avhjälpas. Görs det inte i detta fall,
är risken uppenbar att förmågan att kunna ta emot skadade direkt efter
mobilisering blir långt sämre än den borde vara.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen begär förslag om skyndsam ändring av nuvarande
pliktlagstiftning så att viktig personal inom bl. a. den militära
sjukvårdsorganisationen kan inkallas till tjänstgöring i fred
oberoende av kön.

Stockholm den 18 mars 1982

GUNNAR BIÖRCK
i Värmdö (m)

HANS LINDBLAD (fp)