Mot. 1981/82

2206-2208

Motion

1981/82:2206

Lars Werner m. fl.

Återvinning av dryckesförpackningar av aluminium (prop. 1981/

82:131)

I en partimotion (1980/82:358) till förra riksmötet föreslog vpk att
riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag om förbud mot
tillverkning av öl- och läskedrycksburkar av aluminium. Behandlingen av
denna motion uppsköts till innevarande riksmöte. Med anledning av att
regeringen nu lägger fram förslag om återvinning av dryckesförpackningar av
aluminium vill vi åter framföra våra synpunkter, bl. a. då utifrån vad som
föreslås i propositionen.

I motion 1980/81:358 påpekade vi att exemplet med aluminiumburken är,
frånsett dess roll som engångsförpackning, historien om vem som bestämmer
i Sverige och hur. Det började med att två storföretag slöt ett avtal 1979. Med
avtalet som grundval påbörjades byggandet av en 200-miljonersfabrik
utanför Malmö. I och med att burkfabriken var grundlagd var också den nya
aluminiumburken i praktiken införd på den svenska marknaden. Det blev
redan då avgjort att aluminiumburken skulle dominera marknaden.

Trots att riksdagen år 1975 uttalade att innan en vara börjar produceras bör
det klarläggas hur den skall tas om hand när den har använts och blivit avfall
fick berörda myndigheter först i efterhand vetskap om den nya fabriken.

Bl. a. fick naturvårdsverkets tjänstemän långt efter det att fabriksbygget
påbörjats vetskap om det genom tidningarna. Likaså fick miljökostnadsutredningen
1976 löfte av industrin att berörda samhällsorgan skulle informeras
när nya förpackningar introducerades. Här kan konstateras, vilket är
anmärkningsvärt, att varken PLM eller Pripps har uppfyllt detta löfte, trots
att både PLM och Pripps hade ledande direktörer med i en expertgrupp
ansluten till miljökostnadsutredningen.

Sättet på vilket aluminiumburken infördes på den svenska marknaden har
utsatts för stark kritik. Ett antal frågor och interpellationer har ställts
angående aluminiumburken och hur denna fråga skall lösas. Kritiken och de
opinionsyttringar som framkommit har bl. a. medfört att regeringen tillsatte
en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om återvinning av vissa
dryckesförpackningar m. m.

Utredningen lade i slutet av 1980 fram delbetänkandet (Ds Jo 1980:13),
vilket varit föremål för remiss. Av remissvaren framgår att införandet av
aluminiumburken väntas ge problem och att åtgärder måste vidtas för att
komma till rätta med dessa olägenheter. Flera remissinstanser förordar
förbud, och av många svar framgår ett svalt intresse för användandet av
aluminiumburken. Tillverkningen är mycket energikrävande. Aluminium är

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2206-2208

Mot. 1981/82:2206

2

världens mest energikrävande material. Dessutom kommer det att handla
om naturförstöring och nedskräpning. En mycket stor del av burkarna
kommer att bli skräp och hamna i naturen. Till skillnad från mycket annat
avfall är burken oförstörbar - aluminium rostar inte. Det senare har säkert
vägt tungt när t. ex. kommunerna har gett sin syn, eftersom de till sist
kommer att bli ansvariga för att ta hand om den nedskräpning som blir
följden av att burken används.

Det försöksprojekt med återsamling av aluminiumburkar som genomförts
i Varberg under år 1980 inger heller inga förhoppningar om att en godtagbar
återsamling av burkar skall lyckas. Trots den stora ekonomiska satsningen
från företagens sida, visar insamlingsresultatet att inte ens en tredjedel av
burkarna har återsamlats. Av 1857 900 burkar har 518 200 återsamlats.
Detta är långt ifrån den återvinningsgrad som jordbruksministern anser vara
nödvändig för att inte aluminiumburken skall bli ett problem från energi- och
miljösynpunkt. I propositionen framhålls att om återvinningen av burken
skall anses tillfredsställande från samhällssynpunkt, bör återvinningsnivån
ligga på 70-80%. Men om man verkligen skulle lyckas återvinna 80%
kommer ändå drygt 100 miljoner burkar att bli kvar varje år.

Det är inte bara kommunerna som är avvisande till en produktion och
användning av aluminiumburken. På fackligt håll befarar man stora problem
när det gäller både sysselsättning och strukturen på bryggerinäringen. En
utredning som gjorts på fackligt initiativ har kommit fram till att tre av fyra
bryggerianställda mister sina jobb om den omstridda aluminiumburken
tillåts. Livsmedelsarbetareförbundets förbundssekreterare säger: ”Svensk
bryggeriindustri gräver sin egen grav om man går in för aluminiumburken.
Ska sysselsättningen tryggas och den svenska bryggeriindustrin räddas måste
vi välja returflaskan. Branschens starka fixering till burken stämmer väl
överens med de tankegångar som förts fram från arbetsgivarhåll - att det
skulle räcka med 2-3 bryggerier i hela landet.” I vad mån sådana
konsekvenser som man från fackligt håll anför skulle bli följden är svårt att
bedöma, men man kan utgå från att det finns en grund för farhågorna.

I propositionen framhåller jordbruksministern ”att vårt nuvarande
returglassystem är det förpackningssystem som är bäst från miljö-, resursoch
energisynpunkt. För konsumenterna är returglaset den billigaste
dryckesförpackningen.” Enligt vår mening är detta konstaterande helt
riktigt. Det är detta system som nu hotas av att raseras genom att
aliminiumburken används. Jordbruksministern anför vidare, ”att det inte är
samhällets uppgift att bygga upp och driva ett system för återtagning av
tomma burkar som är så effektivt att återvinningsmålet nås, utan den
uppgiften ankommer i första hand på berörda företag eller branscher”.

Nu har väl denna målsättning inte helt kunnat följas. Trots uttalandet från
riksdagens sida 1975 har produktionen av aluminiumburken påbörjats utan
att återvinningsfrågan lösts. Detta har medfört att departementschefen i
efterhand haft överläggningar med berörda intressenter om hur frågan skall
lösas. Dessa förhandlingar har också resulterat i att staten bidrar ekonomiskt

Mot. 1981/82:2206

3

med ett lån på 50 milj. kr. Här tvingas samhället medverka till att ett system
med mottagningsapparater (pantmaskiner) upprättas vid butiker och andra
försäljningsställen och detta enbart för att två stora bolag har bestämt att vi
skall ha aluminiumburken. Inte minst det sistnämnda visar hur de s. k.
marknadskrafterna styr och ställer helt efter sina egna intressen och struntar i
samhällsintressena.

Enligt vår mening finns två alternativ att välja mellan i fråga om
aluminiumburken. Det ena är det förslag som regeringen framlagt, det andra
är ett förbud mot aluminiumburken.

För vår del vill vi på grund av följande skäl förorda det sistnämnda. Allt
talar för att ett retursystem av aluminiumburkar inte kommer att fungera
tillfredsställande. Detta antyder bl. a. det försök som gjorts i Varberg, men
även erfarenheter från andra länder tyder på detta. Aluminiumburken skulle
då bli ett stort problem från miljösynpunkt, vilket i sin tur kommer att fordra
särskilda åtgärder-kostnader som samhället kommer att få betala. Risken är
också uppenbar att vårt nuvarande returglassystem kommer att raseras eller i
varje fall försämras. Det riktiga hade varit att satsa ännu mera på returglas.
Man får inte heller bortse från risken att de mindre bryggerierna slås ut och
därmed många människor blir arbetslösa. Vi kan inte se att det åtagande från
bryggeriernas sida som omnämns i riktlinjerna om att slå vakt om det
nuvarande returglassystemet är en hållbar garanti.

Vi tycker att jordbruksministern gör ett riktigt konstaterande när han
framhåller att vårt nuvarande returglassystem är det bästa och att returglaset
är det billigaste för konsumenterna. Detta borde då bli den utgångspunkt
från vilken man vidtar de åtgärder som är nödvändiga.

Det sätt på vilket produktionen av aluminiumburken tillkommit har
onekligen skapat en komplicerad situation, en fabrik med flera hundra
personer är en realitet som man inte kan bortse ifrån. Men å andra sidan blir
ett beslut nu, med de konsekvenser som detta kan få, avgörande för mycket
lång tid framöver.

Därför bör beslutet bli förbud mot aluminiumburken, men med en
omställningsperiod för att skapa annan produktion. Att vi förordar en
omställningsperiod betingas helt av omtanken om de anställda. Självfallet
måste strävan vara att denna omställningsperiod blir så kort som möjligt.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa om förslag om
förbud mot tillverkning av öl- och läskedrycksburkar av
aluminium i enlighet med vad som föreslås i motionen.

Stockholm den 17 mars 1982

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) JOHN ANDERSSON (vpk)