Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82

2166-2168

Motion

1981/82:2166

Nils Carlshamre m. fl.

Hälso- och sjukvårdslag, m. m. (prop. 1981/82:97)

I proposition 1981/82:97 föreslås att sjukvårdslagen ersätts med en
målinriktad ramlag. Syftet, att begränsa regleringen och samtidigt stärka
patienternas ställning, är gott.

Vi är medvetna om varje ramlagstiftnings begränsade möjligheter till
pregnans. Men även i en ramlag bör bestämmelserna vara så pass begripliga
och vägledande att de åtminstone i stora drag skall kunna tolkas utan krav på
noggrant studium av förarbetena. Av det skälet bör det föreliggande
förslaget i någon mån förtydligas. I viss utsträckning kan det vara tillräckligt
med språklig justering. Men även en del tillägg erfordras.

Också i den motiverande texten föreligger en del oklarheter och några
uppenbara brister. Bl. a. behandlas vissa ansvarsfrågor vad gäller läkarfördelningsprogrammet
och utbildningsfrågorna i samband därmed alltför
summariskt.

Riksdagen bör emellertid besluta bifalla propositionen med de tillägg och
förtydliganden i lagförslaget och motiven som vi i det följande föreslår.

Lagförslagets 2 § lyder: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa
och en vård på lika villkor för hela befolkningen.”

Lagparagrafen anger den allmänna målsättningen på ett med hänsyn till
ramlagstiftningens begränsade möjligheter till precision acceptabelt sätt.
Men vi vill invända mot motiveringen i den del föredragande statsråd hävdar
att möjligheterna att få vård inte får påverkas av sjukdomens art och
varaktighet. Vi delar i stället den mening lagrådet ger uttryck för i det till
propositionen fogade protokollsutdraget.

Uttalandet synes oklart och ägnat att framkalla tvekan bl. a. när en
prioritering är ofrånkomlig. Meningen måste antas vara, att det avgörande
för vårdmöjligheterna blir hur pass angeläget behovet av medicinsk vård är.
Vid bedömningen härav kan självfallet sjukdomens art och i vissa fall också
dess varaktighet få betydelse.

Prioritering vid oundvikliga kösituationer måste vara en uppgift för
medicinskt ledningsansvarig personal. Att sjukdomens art och varaktighet
kan ha betydelse är då som lagrådet framhåller självklart. Detta bör betonas.
Föredragande statsråd borde ha klargjort den saken, om inte tidigare så i
varje fall i sina synpunkter på lagrådets yttrande.

Lagförslagets 3 §, om landstingskommunens ansvar, lyder:

Varje landstingskommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem
som är bosatta inom landstingskommunen. Även i övrigt skall landstings

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2166-2168

Mot. 1981/82:2166

kommunen verka för en god hälsa hos hela befolkningen. Vad som i denna
lag sägs om landstingskommuner gäller också kommuner som inte ingår i en
landstingskommun. Bestämmelser om förvaltningsutskott skall därvid avse
kommunstyrelsen. Vad här sagts utgör inte hinder för annan att bedriva
hälso- och sjukvård.

En god hälso- och sjukvård skall särskilt

1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården
och behandlingen,

2. vara lätt tillgänglig,

3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,

4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.

Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten.

Patienten skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de
behandlingsmetoder som står till buds. Om upplysningarna inte kan lämnas
till patienten skall de i stället lämnas till en nära anhörig till honom.
Upplysningar får dock inte lämnas till patienten eller någon anhörig i den
mån det finns hinder för detta i sekretsslagen (1980:100).

Enligt lagrådet förefaller sista meningen i första stycket (”Vad här sagts
utgör inte hinder för annan att bedriva hälso- och sjukvård.”) att syfta till en
begränsning av landstingens ansvar, nämligen i de fall annan vårdgivare kan
tillgodose vårdbehovet. Lagrådet anser att meningen då skall bort, eftersom
innebörden ändå är självklar och ersättas av ett tillägg i första styckets första
mening: ”Varje landstingskommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård
åt dem som är bosatta inom landstingskommunen och inte får sitt behov av
vård tillgodosett på annat sätt. ”

Föredragande statsråd delar här inte lagrådets mening och framhåller att
vissa former av hälso- och sjukvård, t. ex. skolhälsovård och företagshälsovård,
även fortsättningsvis kommer att ha andra huvudmän liksom att det är
angeläget att privat meddelad vård i såväl öppna som slutna former bör ges
goda möjligheter. Även om landstingskommunen (eller motsvarande) får ett
vidgat ansvar innebär detta enligt föredraganden inget hinder för särskilda
huvudmän och enskilda vårdgivare.

Vi föreslår för vår del att riksdagen beslutar göra det av lagrådet förordade
tillägget till första meningen. Då framgår bl. a. att den för hälso- och
sjukvården ytterst ansvarige i sin planering skall ta hänsyn till det totala
vårdutbudet inom landstingskommunen (eller motsvarande). Vi ansluter oss
däremot till föredragande statsrådet beträffande sista meningen i första
stycket. Den bör stå kvar.

Lagförslaget 16 §, en av dem som gäller hälso- och sjukvårdspersonalen,
lyder:

Regeringen får meddela föreskrifter om behörighet till tjänster inom
hälso- och sjukvården och om tillsättning. Regeringen får överlåta åt
socialstyrelsen att meddela sådana föreskrifter. I fråga om enheter inom
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande högskoleutbildning
av läkare finns särskilda bestämmelser.

Mot. 1981/82:2166

Föredragande statsrådet anger i specialmotiveringen att första stycket i
förslaget har viss motsvarighet i 36 § sjukvårdslagen.

Emellertid föreligger en semantisk glidning i uttryckssättet ”får meddela” i
förhållande till det ursprungliga ”äger meddela” som inte kan accepteras.
Avsikten måste vara att det även fortsättningsvis skall vara en regeringens
angelägenhet att meddela behörighets- och tillsättningsföreskrifter eller att
delegera denna verksamhet till socialstyrelsen. Uttrycket ”får meddela” bör
bytas mot ”meddelar”.

Vad gäller frågan om läkarfördelning, forskning och utbildning anför
föredragande statsråd i den allmänna motiveringen en viktig princip som vi
gärna vill stryka under:

”Staten bör därför enligt min uppfattning ha ansvaret för den mer
övergripande centrala planeringen och samordningen av hälso- och sjukvården.”

Sedermera anförs (s. 101) vad gäller fördelningen av läkare:

”Vid den fortsatta läkarplaneringen bör socialstyrelsen i samråd med
huvudmännen och läkarförbundet liksom hittills utarbeta en läkarplaneringsram
för varje sjukvårdsområde.”

Vi ansluter oss givetvis till detta men saknar ett uttalande om vem som skall
fastställa läkarfördelningsprogrammet resp. om hur ansvaret för den mer
övergripande centrala planeringen och samordningen av hälso- och sjukvården
i övrigt skall utövas. Enligt vår mening bör det åligga regeringen.

Längre fram (s. 105) påpekar föredragande statsråd att ”staten har ett
starkt intresse av att forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs inom
områden av hälso- och sjukvården som statsmakterna prioriterat”, att det
skall finnas ”allsidigt och vederhäftigt underlag för politiska ställningstaganden”
och att socialstyrelsen som central planeringsmyndighet bör svara för
att underlaget tas fram.

”Styrelsen bör vidare i nära samverkan med landstingsförbundet och Spri
samt i samråd med högskoleorganisationen och forskningsrådsorganisationerna
initiera forskning inom områden som är särskilt angelägna ur det
allmännas synpunkt.”

Vi vill i detta sammanhang att forskningens anknytning till högskolan
betonas. Det bör vara en strävan att förlägga forskning inom vårdområdet i
anknytning till högskolan och den kvalificerade medicinska utbildningen.

En brist i propositionen är den summariska behandlingen av utbildningsfrågorna.
Där konstateras bl. a. kortfattat (s. 106) att ” fortsatt

vidareutbildning (specialistutbildningen) av läkare organiseras av socialstyrelsen”.

Motivet till den ytliga behandlingen av utbildningsfrågorna torde kunna
sökas i det i propositionen uttalade konstaterandet att vårdutbildningen i stor
utsträckning är en kommunal angelägenhet. Vi vill emellertid anknyta till
vad vi ovan understrukit beträffande statens ansvar för utbildningens kvalitet
och innehåll, för den centrala hälso- och sjukvårdsplaneringen och för

Mot. 1981/82:2166

läkarfördelningsprogrammet. Här spelar inriktningen av läkares vidareutbildning
en väsentlig roll, och denna utbildning måste även fortsättningsvis
styras centralt.

I proposition 1979/80:6 om socialstyrelsens omorganisation föreslogs bl. a.
att nämnden för läkares vidareutbildning skulle upphöra som självständig
nämnd och inordnas som ett rådgivande expertorgan under socialstyrelsen.
Detta förslag bifölls av riksdagen och NLV fungerar nu som ett rådgivande
expertorgan med samma uppgifter som den tidigare självständiga nämnden
haft. I propositionen föreslogs också att vidareutbildningen av läkare skulle
decentraliseras till sjukvårdshuvudmännen, administrationen läggas över på
regionala samverkansnämnder och bevis om specialistkompetens för läkare
endast undantagsvis utfärdas av den centrala myndigheten, socialstyrelsen.
På dessa punkter biträdde riksdagen inte propositionens förslag. Socialutskottet
uttalade i sitt betänkande 1979/80:55 att utskottet inte var berett att
förorda en decentralisering av genomförandet av läkares vidareutbildning
m. m. Utskottet ansåg att antalet utbildade främst inom små specialiteter
inte är större än att en uppsplittring av utbildningen skulle innebära
svårigheter och att de olika regionernas kompetens skulle utnyttjas bättre
genom en gemensam planering. En decentralisering skulle kunna ske endast
om fortsatta utredningar kunde visa att kvaliteten inte skulle bli lidande.

Organisationskommittén för socialstyrelsens omorganisation har, riksdagsbeslutet
oaktat och utan att närmare analysera kvalitetsfrågan, föreslagit
en decentralisering av NLV:s uppgifter och att kursplanering för allmäntjänstgöring
skall läggas ut på ”regionala samverkansnämnder”. Dessa
nämnder finns ännu ej etablerade och någon tidsplan för deras tillkomst finns
ej heller i alla regioner. Det finns inte heller några resurser avsatta för deras
verksamhet.

Nuvarande organisation med de centrala ämnesexpertgrupperna och
NLV:s undervisningsdelegation som planeringsansvariga har visat sig
ändamålsenlig. Planeringen av kursernas innehåll och fördelning kräver en
nationell överblick. Ämnesexpertgrupperna besitter här en avgörande
kunskap om specialiteternas utveckling, det nya stoff som successivt bör
föras in i kurserna samt har översikt över resurserna att ge kurser inom olika
delar av landet.

Efter den centrala planeringen produceras i dag samtliga kurser decentralt
efter beställning från ämnesexpertgrupperna och NLV:s undervisningsdelegation.
Ämnesexpertgruppernas kompetens och funktion måste bevaras.

Dessutom skulle decentralisering och uppsplittring av NLV:s nuvarande
organisation vara till men för kvalitén i verksamheten och sjukvårdens
utveckling samt vara samhällsekonomiskt ogynnsam.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.

Mot. 1981/82:2166

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och
sjukvårdslag beslutar att uttala vad i motionen anförts om
motiveringen till 2 §, nämligen att sjukdomens art och varaktighet
mycket väl kan ha betydelse vid prioritering i oundvikliga
kösituationer,

2. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och
sjukvårdslag beslutar att 3 § första stycket skall ha följande
såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse:

Föreslagen lydelse:

Varje landstingskommun skall erbjuda
en god hälso- och sjukvård åt
dem som är bosatta inom landstingskommunen.
Även i övrigt skall
landstingskommunen verka för en
god hälsa hos hela befolkningen.
Vad som i denna lag sägs om landstingskommuner
gäller också kommuner
som inte ingår i en landstingskommun.
Bestämmelser om förvaltningsutskott
skall därvid avse kommunstyrelsen.
Vad här sagts utgör
inte hinder för annan att bedriva
hälso- och sjukvård.

Motionärernas förslag

Varje landstingskommun skall erbjuda
en god hälso- och sjukvård åt
dem som är bosatta inom landstingskommunen
och inte får sitt behov av
vård och tillgodosett på annat sätt.
Även i övrigt skall landstingskommunen
verka för en god hälsa hos
hela befolkningen. Vad som i denna
lag sägs om landstingskommuner
gäller också kommuner som inte
ingår i en landstingskommun. Bestämmelser
om förvaltningsutskott
skall därvid avse kommunstyrelsen.
Vad här sagts utgör inte hinder för
annan att bedriva hälso- och sjukvård.

3. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och
sjukvårdslag beslutar att 16 § första stycket skall ha följande
såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse:

Regeringen meddelar föreskrifter
om behörighet till tjänster inom
hälso- och sjukvården och om tillsättning.
Regeringen får överlåta åt
socialstyrelsen att meddela sådana
föreskrifter.

4. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och
sjukvårdslag beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad i motionen anförts om ansvaret för den övergripande
centrala planeringen och samordningen av hälso- och sjukvården
och för fastställandet av läkarfördelningsprogrammet,

5. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och
sjukvårdslag beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna att det bör vara en strävan att förlägga forskning inom

Mot. 1981/82:2166

vårdområdet i anknytning till högskolan och den kvalificerade
medicinska utbildningen,

6. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till hälso- och
sjukvårdslag beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna att nämnden för läkares vidareutbildning (NLV) med
nuvarande typ av organisation bör bibehållas som centralt
expertorgan inom socialstyrelsen.

ANITA BRÅKENHIELM (m) ANN-CATHRINE HAGLUND (m)

INGEGERD TROEDSSON (m) MÅRTEN WERNER (m)

Stockholm den 16 februari 1982

NILS CARLSHAMRE (m)
KARL LEUCHOVIUS (m)

GÖREL BOHLIN (m)

SIRI HÄGGMARK (m)
BLENDA LITTMARCK (m)

GULLAN LINDBLAD (m)
SONJA REMBO (m)

G. BIÖRCK (m)

ALLAN ÅKERLIND (m)

i Värmdö