Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1981/82:2163

Lars Werner m. fl.

Hälso- och sjukvårdslag, m. m. (prop. 1981/82:97)

Det mest väsentliga i regeringens förslag till hälso- och sjukvårdslag är att
man vill genomföra en s. k. ramlagstiftning på området. Landstingen får
ansvaret för hälso- och sjukvården, men man tar bort alla regler som styr
verksamheten i detalj och ger riktlinjer för på vilken kvalitetsnivå vården
skall bedrivas. Motivet till detta sägs vara att öka demokratin och
åstadkomma en decentralisering från statliga verk till de enskilda landstingen.
Det bör emellertid klargöras att de riktlinjer riksdagen uttalar sig för
helt saknar rättslig betydelse, så länge de inte ges uttryck direkt i lagtext.

Förslaget om att införa en ramlagstiftning är inget unikt för sjukvården. På
socialtjänstens område har nyligen genomförts en likartad lagstiftning som
dock mer i detalj reglerar vilka krav enskilda människor kan ställa på
kommunen. Socialtjänstlagen fastställer i motsats till HSL ett yttersta
vårdansvar. Också på omsorgsvårdens område har man föreslagit en
ramlagstiftning.

Kritiken mot idén med ramlagstiftning på vårdområdet har blivit alltmer
uttalad och bärs bl. a. upp av de omsorgsbehövandes och handikappades
organisationer. De vackra mål som ställs upp i en ramlag visar sig vara föga
förpliktande i praktiken. Det blir svårt för vårdbehövande grupper att med
framgång ställa krav på samhället. Detta gäller särskilt när det är fråga om
långvariga och sammansatta vårdbehov som överskrider gränserna mellan
olika vårdområden. Det gäller också i särskilt hög grad de grupper i samhället
som har små ekonomiska och politiska resurser.

I en period av åtstramning av de offentliga utgifterna visar sig en
ramlagstiftning innebära särskilda risker. Genom att man inte definierar vad
som är en godtagbar vårdstandard underlättas i praktiken en social
nedrustning. Regeringens förslag när det gäller HSL synes innebära särskilt
stora risker i detta avseende, i och med att det inte fastslås någon skyldighet
för landstingen att tillgodose de vårdbehov som finns bland dem som vistas i
landstingskommunen. I förordet till propositionen talas enbart om att den
nya lagstiftningen inte får innebära några ökade utgifter för landstingen däremot
talas inte om någon skyldighet för landstingen i relation till
behoven. Samtidigt med att propositionen läggs genomförs i budgetsammanhang
åtgärder som urholkar landstingens skatteunderlag och reella möjligheter
att tillgodose olika vårdbehov.

Hälso- och sjukvårdsutredningen, HSU, vars förslag till största delen
ligger till grund för HSL, föreslog en mer förebyggande inriktning av hälsooch
sjukvården. Denna strävan fanns alla skäl att understödja. I propositio1*
Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 2162-2165

Mot. 1981/82:2163

nen har landstingens förebyggande ansvar urholkats. Det talas nu enbart om
att medicinskt förebygga sjukdomar och skador. Kravet på att uppspåra
sjukdomar har tagits bort. De förändringar som gjorts innebär att man också
i fortsättningen vill ge sjukvården en passiv roll inför de viktiga orsakerna till
sjukdom och ohälsa. Kraven på en offensiv hälsopolitik tillgodoses inte av
det aktuella lagförslaget. Helt följdriktigt har man slopat kravet på att
landstingen skall delta i samhällsplaneringen i syfte att förebygga sjukdom
och ohälsa.

Kravet på att landstingen skall ansvara för hälso- och sjukvården borde ha
följts upp med ett krav på att all hälso- och sjukvård skall ske i landstingens
eller andra samhällsorgans regi. Detta är en grundläggande förutsättning för
att en verklig planering skall kunna ske. Propositionens skrivning innebär att
man i praktiken lägger grunden för en ytterligare privatisering av vården i
takt med att samhällets åtaganden minskar.

Trots att antalet läkare ökat under senare år, kvarstår bristen på läkare.
Framför allt finns det stora regionala skillnader, när det gäller tillgången på
läkare. Enligt socialstyrelsen är fortfarande nästan var tionde läkartjänst
obesatt. Inom långvården har antalet läkartjänster ökat snabbare än
tillgången på läkare, och antalet vakanta tjänster är därför stort. Man räknar
med att var femte läkartjänst inom långvården i dag är helt vakant utan ens
vikarie på tjänsten.

Det är viktigt att socialstyrelsen har kvar ett övergripande ansvar när det
gäller att tillsätta tjänster. Socialstyrelsen bör också ha det yttersta ansvaret
när det gäller att fördela läkarresurserna.

Propositionen underminerar landstingens möjligheter att planera hälsooch
sjukvården genom att inte tillfredsställande lösa problemet om det
medicinska ledningsansvaret. Ett ansvar för vården förutsätter ett sammanhållet
politiskt, administrativt och medicinskt ansvar. Nu tilldelas läkarna
hela det medicinska ansvaret. Också önskemålet att detta ansvar skall kunna
delegeras har strukits i lagförslaget.

Ett sammanhållet ledningsansvar för vården kan mycket väl förenas med
att enskilda yrkesgrupper bibehåller sin professionella kompetens och fattar
beslut inom ramen för denna. I praktiken kan man inte skilja mellan olika
typer av grundläggande ledningsansvar. Ekonomiska faktorer och tillgången
på resurser influerar på medicinska beslut. Medicinska avgöranden påverkar
i mycket hög grad vårdens mer långsiktiga planering. Av denna anledning
måste landstingen ta ett sammanhållet ansvar för vården, men detta
förutsätter i sin tur att normer utfärdas om på vilken lägsta kvalitetsnivå
vården får bedrivas. Detta underlättar också för patienter att göra sin rätt
gällande gentemot sjukvårdshuvudmannen.

Största möjliga ansträngning måste göras inom sjukvården för att stärka
patienternas ställning. Den anonymitet och avpersonifiering som många
människor känner när de besöker sjukvården för kortare eller längre tid

Mot. 1981/82:2163

måste ersättas av en respekt för varje enskild patient och av ett personligt
bemötande från all personal inom sjukvården.

I vården möter patienten många olika slag av personal. Det kan vara svårt
att som patient veta vem som har ansvar för de olika delarna av vården.
Patienten skall orienteras om detta, och framför allt skall patienten ha rätt att
få veta vilken bestämd läkare som har totalansvaret för vården.

I socialtjänstlagen har föreskrivits att vård och behandling skall vara
avgiftsfri. Motsvarande regel bör gälla sjukvården då alla andra principer
äventyrar utsatta gruppers rätt till vård och står i motsättning till en
förebyggande inriktning av arbetet. Nuvarande avgiftssystem har i första
hand syftet att minska efterfrågan på vård.

En förebyggande inriktning måste i stället innebära att man vill främja
tidiga kontakter med sjukvården, vilket knappast kan förenas med avgiftsfinansiering.

I propositionen görs ett upprörande avsteg från alla patienters lika rätt till
vård när man fastställer att s. k. utförsäkrade patienter skall erlägga
inkomstprövade avgifter. Detta innebär i praktiken att man utnyttjar en
utsatt grupps medicinska nödsituation till att ta ut vårdavgifter som för med
sig att man förmenar en stor grupp rätten till egen bostad och rimlig
ekonomisk standard.

Enligt vpk:s mening kräver en hälso- och sjukvårdslagstiftning att man
klarare deklarerar hälso- och sjukvårdens målsättning. En god vård måste
infogas i ett bredare hälsopolitiskt sammanhang. Viktiga utgångspunkter för
en offensiv hälsopolitik är följande:

- Landstingsinsatser i syfte att delta i saneringen av dåliga arbetsmiljöer.
Detta innebär att landstingen bör bli huvudmän för företagshälsovården
och åläggs att bygga ut yrkesmedicinsk verksamhet.

- Effektiva insatser för att bekämpa arbetslöshet, särskilt då bland
ungdomar. Långvarig arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet ger enorma
framtida vårdkostnader.

- Insatser för att minska användningen av alkohol och andra droger. Enbart
vårdkostnaderna för alkoholskador ligger i storleksordningen 10-20
miljarder. Med tanke på detta bör landstingen tilldelas en aktivare roll i
drogpolitiken och få del av statens skatteinkomster av alkohol.

- Ett aktivare landstingsdeltagande i trafikpolitiken med tanke på trafikskadornas
stora betydelse.

- Insatser för att förebygga sjukdom och ohälsa på grund av gifter i den yttre
miljön och skadliga tillsatser i livsmedel.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen beslutar avvisa proposition 1981/82:97 och
hemställa hos regeringen om nytt förslag i enlighet med vad som
anförs i motionen,

Mot. 1981/82:2163

2. - därest riksdagen ej beslutar avvisa proposition 1981/82:97 att
riksdagen beslutar anta följande förslag om ändring i
propositionens förslag till hälso- och sjukvårdslag:

Regeringens förslag
Inledande bestämmelser

Med hälso- och sjukvård avses i
denna lag åtgärder för att medicinskt
förebygga, utreda och behandla
sjukdomar och skador. Till hälsooch
sjukvården hör sjuktransporter.
I fråga om omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda finns bestämmelser
i lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda. I fråga om tandvård
finns särskilda bestämmelser.

Motionärernas förslag
Inledande bestämmelser

Med hälso- och sjukvård avses i
denna lag åtgärder för att medicinskt
förebygga, uppspåra, utreda och
behandla sjukdomar och skador. Till
hälso- och sjukvården hör sjuktransporter.
I fråga om omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda finns bestämmelser
i lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda. I fråga om tandvård
finns särskilda bestämmelser.

All sjukvård skall bedrivas i samhällets
regi.

Mål för hälso- och sjukvården Mål för hälso- och sjukvården

2 §

Målet för hälso- och sjukvården är Målet för hälso- och sjukvården är

en god hälsa och en vård på lika en god hälsa och en vård på lika

villkor för hela befolkningen. villkor för hela befolkningen.

Vården skall utgå från en helhetssyn
på människors behov.

Den landstingskommunala hälsooch
sjukvården

Landstingskommunen skall planera
hälso- och sjukvården med
utgångspunkt i befolkningens behov
av hälso- och sjukvård.

Planeringen skall avse även den
hälso- och sjukvård som erbjuds av
annan än landstingskommunen.

Den landstingskommunala hälsooch
sjukvården

Landstingskommunen skall planera
hälso- och sjukvården med
utgångspunkt i befolkningens behov
av hälso- och sjukvård.

Landstingskommunen skall ha ett
totalansvar för vårdens planering.

Mot. 1981/82:2163

Regeringens förslag

I planeringen och utvecklingen av
hälso- och sjukvården skall landstingskommunen
samverka med samhällsorgan,
organisationer och enskilda.

Motionärernas förslag

I planeringen och utvecklingen av
hälso- och sjukvården skall landstingskommunen
samverka med andra
samhällsorgan och organisationer.
Landstingskommunen skall delta
i samhällsplaneringen i syfte att
främja en god hälsa hos befolkningen.

Personal

14 §

En särskild läkare skall finnas som
ansvarar för ledningen av den medicinska
verksamheten inom det verksamhetsområde
som landstingskommunen
bestämmer. En sådan läkare
benämns överläkare ifråga om verksamhet
pä sjukhus och distriktsläkare
i fråga om verksamhet utanför sjukhus.
En överläkares verksamhet kan
omfatta även verksamhet utanför
sjukhuset. Vid utövandet av denna
ledning skall läkaren i frågor som inte
rör värden av enskilda patienter följa
de föreskrifter som landstingskommunen
kan meddela.

Landstingskommunen kan förordna
en annan läkare att fullgöra viss
del av en överläkares eller distriktsläkares
åligganden enligt första stycket.

Regeringen eller efter regeringens
bemyndigande socialstyrelsen får för
särskilt fall medge undantag från
bestämmelsen i första stycket.

Landstingskommunen skall ha ett
sammanhållet ansvar för ledningen
av all sjukvårdande verksamhet.
Inom ramen för detta ansvar kan
ansvaret delegeras till olika befattningshavare
beroende pä deras
yrkesmässiga kompetens.

För vården öv enskild patient
ansvarar en läkare.

Mot. 1981/82:2163

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

Vårdavgifter

17 §

Av patienterna får tas ut vårdavgifter
enligt grunder som landstingskommunen
bestämmer, i den mån
inte annat är särskilt föreskrivet.
Patienter som är bosatta inom landstingskommunen
skall därvid behandlas
lika.

När sjukhusvård meddelas en pensionär
i fall där rätten till ersättning
för vården upphört enligt 2 kap. 12 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring,
skall vården vara avgiftsfri de
första sex dagarna vid varje vårdtillfälle.
Vårdavgiften för tid därefter får
bestämmas med hänsyn till pensionärens
betalningsförmåga. I sådant fall
skall endast pensionärens egna inkomster
efter skatt läggas till grund
för avgiften. Vårdavgiften skall alltid
bestämmas så att pensionären förbehålls
tillräckliga medel för sina personliga
behov. Regeringen meddelar
ytterligare föreskrifter om sådana
avgifter.

En fordran på vårdavgift preskriberas
tre år efter tillkomsten. I övrigt
gäller preskriptionslagen (1981:130) i
fråga om sådana fordringar.

Hälso- och sjukvården skall vara
avgiftsfri.

Stockholm den 16 februari 1982

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
INGA LANTZ (vpk)