12
Motion
1981/82:2161
Gunnar Biörck i Värmdö
Hälso- och sjukvårdslag, m. m. (prop. 1981/82:97)
Regeringens förslag till ny hälso- och sjukvårdslag utgör ett väsentligt
framsteg i förhållande till den produkt den s. k. hälso- och sjukvårdsutredningen
presterade. Det märks att det är en jurist som fått ansvaret för
utformningen av lagförslaget, både med avseende på common sense och
formell stringens. Icke desto mindre måste man konstatera att själva
konstruktionen av lagen som en s. k. ”ramlag” visserligen lämnar ökade
möjligheter till lokalt motiverade improvisationer, men å andra sidan
samtidigt minskar rättssäkerheten både för patienterna och de i sjukvården
verksamma. Uppenbart är att denna lag därför, totalt sett, måste betraktas
som en eftergift för landstingen och landstingsförbundet, där staten och de
enskilda står som förlorare. Det är under sådana förhållanden ofrånkomligt
att återge socialstyrelsen som statligt kontrollorgan den makt och myndighet,
som medicinalstyrelsen en gång hade. Härför erfordras dels klara besked i
lagstiftningen, dels - och icke minst - ökad kompetens inom socialstyrelsen.
Denna kompetens finns i form av styrelsens vetenskapliga råd, men den
har i allt mindre utsträckning kommit att utnyttjas. Här måste en radikal
ändring ske. Antalet medlemmar av det vetenskapliga rådet har på senare år
kraftigt ökat, medan sysselsättningsgraden bland de utsedda samtidigt torde
ha nedgått. Det vore skäl att bland myllret av ”råd” utse en begränsad men
effektiv arbetsstyrka med uppgift att företräda kvalitetsaspekten inom den
svenska hälso- och sjukvården, såväl inom styrelsen som genom inspektionsverksamhet.
På decentraliseringen av ansvaret för den svenska sjukvården kan man
lägga två diametralt motsatta synpunkter.
Å ena sidan är det obestridligt att staten tidigare har visat sig missköta sitt
ansvar för sinnessjukvården och på sistone demonstrerat sitt bristande
intresse för att svara för undervisnings- och forskningssjukhusen i landet.
Åtminstone i det första hänseendet har landstingen visat ett bättre handlag.
Det är uppenbart att när det gäller den vanliga sjukvården så har landsting
och kommuner en mera direkt upplevelse av de aktuella problemen och en
större villighet att tillgodose medborgarnas önskemål. (Ett undantag
härvidlag utgör dock vår största landstingskommun, där den starka
teknokratin manövrerat ut de förtroendevalda.)
På den andra sidan står emellertid den uppenbara tendensen, och risken,
att Sverige förvandlas till en, av Landstingsförbundet hjälpligt sammanhållen,
federation av två dussin landstingskommuner, envar sin egen lilla stat i
Mot. 1981/82:2161
13
staten, också när det gäller personalrekryteringen. Medan det för inte så
förfärligt länge sedan var så, att hela Sverige var en gemensam arbetsmarknad
för läkare, varigenom det bl. a. blev möjligt för välutbildade läkare vid
undervisningssjukhusen att söka och erhålla överläkartjänster vid ”landsorts”-lasaretten
och därigenom förmedla en levande kontakt mellan centrum
och periferi i fråga om vetenskaplig utveckling och nya metoder, håller med
nuvarande utveckling varje landstingsområde på att bli en sluten befordringsenhet,
ett medicinskt ”stiftsband”, som predestinerar för inavel och
stillastående. Undervisningssjukhusens värld riskerar på så sätt, sekundärt,
att också bli en sluten enhet, där befordringsgången proppas igen och
möjligheterna att ta till vara och satsa på unga, friska krafter i motsvarande
mån begränsas. Den nye AT-läkaren av i dag ser fram mot en livslång
verksamhet i det landsting han eller hon blivit tilldelad.
Mekanismen i denna utveckling är knuten till två förhållanden. Det ena är
att man separerat överläkare- och klinikchefsbegreppen. Det andra är att
utnämningsrätten till de ledande medicinska befattningarna flyttats från
regeringen till landstingen. Genom att ha flera överläkare på samma klinik
och låta klinikchefsskapet tilldelas en av de befintliga överläkarna, minskas
lusten och lockelsen för välmeriterade sökande från andra håll att söka
ledigförklarade överläkartjänster, eftersom de vanligen inte kan räkna på att
få ett egentligt ledningsansvar för hela kliniken. Man har därför på senare tid
kunnat iaktta, hur kvalitén på de sökande till överläkartjänster även vid stora
centrallasarett gått ned. Medan under tidigare år förslag til) överläkartjänster
gjordes upp inom medicinalstyrelsen efter hörande av vederbörliga vetenskapliga
råd, vilket garanterade kvalitet och rättssäkenhet, var strävandena
från landstingshåll hela tiden att öka antalet förslagsrum, att ta bort
graderingen och att överta utnämningsrätten -■ allt i syfte att möjliggöra
godtycke och favorisering av lokala kandidater.
I propositionen hänvisas till pågående utredning om behörighets- och
tillsättningsbestämmelser och det anges att man avser att avskaffa överläkartjänsterna.
Den föreslagna lagens 14 och 16 §§ skulle därför endast vara
”provisoriska”. Enligt min mening bör därför - i landets, om än icke i
landstingens, intresse - lagstiftningen återge socialstyrelsen och regeringen
ansvaret för att läkarna i överordnad ställning i framtiden kommer att
tillsättas ”på lika villkor för hela befolkningen”, i enlighet med ordalydelsen i
den föreslagna lagens 2 §.
I övrigt vill jag från en genomgång av propositionstexten göra följande
kommentarer:
Lagförslaget 1 §: I begreppet ”sjukdomar och skador” ingår varken
mödravård, förlossningsvård eller abortverksamhet. Graviditet är ingen
sjukdom eller skada.
Den usla nysvenska, som regeringskansliets s. k. språkexperter numera
presterar, gör tyvärr att vissa paragrafer framstår som närmast groteska
plattityder, t. ex. 13 §, medan det malplacerade bruket av den obestämda
Mot. 1981/82:2161
14
artikeln ”en” i 14 § lätt kan medföra missuppfattningar genom förväxling
med räkneordet ”en”. Lagtexten behöver därför rent formellt överses av
utskottet.
Vad så föredragande statsrådets egna ställningstaganden beträffar finns
utrymme för vissa frågetecken och kommentarer. Å ena sidan (s. 27) anföres
att ”den som har det mest akuta behovet av vård skall ges företräde”. Å
andra sidan framhålles (s. 114) att ”möjligheterna att få vård” inte får
påverkas av bl. a. ”sjukdomens art och varaktighet”. Det är uppenbart att
dessa uttalanden inte kan förenas, vilket lagrådet även synes ha insett. Jag
delar den på s. 27 uttryckta uppfattningen, och kan i det sammanhanget inte
underlåta att uttala min oro för den politik huvudmännen f. n. bedriver, som
går ut på att speciellt reducera resurserna för akutsjukvården i landet. Det är
en åtgärd, som främst drabbar de äldre medborgarna bland oss.
Grunden för en riktig utveckling av samhällets hälso- och sjukvård har i
alla tider varit erfarna läkares observationer om hälsotillståndet och
sjukligheten i befolkningen och dess förändringar över tiden. Väsentliga
dokument har därvidlag under två århundraden varit provinsialläkarnas och
lasarettsläkarnas ämbetsberättelser och årsrapporter, inte minst de reflexioner
kring sina iakttagelser som dessa läkare gjort.
Sedan det stora datoriseringsraseriet utbröt i vårt land har, i varje fall för
sjukhusens del, årsberättelserna i det närmaste gått förlorade: materialet
bearbetas inte lokalt utan centralt och blir inte färdigt förrän det förlorat allt
intresse för vederbörande. Jag har gång på gång försökt intressera riksdagen
för att se till att vi åter får tillgång till aktuella ”bokslut” från landets sjukhus,
men naturligtvis utan framgång. På s. 93 i propositionen finns några
resignerade rader från föredraganden i detta stycke: hon har ”inhämtat” att
landstingsförbundet vänligen ”har för avsikt att medverka till att socialstyrelsen
får tillgång till sådan statistik som gör det möjligt att följa och
analysera hälso- och sjukvårdsutvecklingen”. Kan statens kapitulation för
”mot-staten” Landstingsförbundet uttryckas mera hjälplöst? Enligt min
mening bör kommenterade årsberättelser från sjukhusets kliniker tillställas
socialstyrelsen.
Jag vill uttrycka min uppskattning av föredragandens kommentarer till 3 §
på s. 150. En patient har både rätt till, och rätt att avstå från att utnyttja,
samhällets sjukvård. Vården är dock inte ovillkorlig: patienten måste
acceptera spelreglerna. Vården är en (huvudsakligen) av andra medborgare
betald förmån, ”rätten” är ett erbjudande, men med ett villkor om
samarbete, och inte obstruktion. Så uppfattas saken också naturligtvis i de
allra flesta fall, från båda sidor. S/ä/vbestämmandet innebär icke bestämmande
över resurser som andra tillhandahåller.
Avslutningsvis några ord om ”informationen” inom sjukvården. Det finns
åtskillig ”information”, som inte omedelbart gäller patientens hälsotillstånd
och behandlingsmetoderna. (Jag skulle nog gärna sett att man i 3 § skrivit
”undersöknings- och behandlingsmetoder”. Ofta är patienter mera frågande
Mot. 1981/82:2161
15
inför undersökningsmetoderna än inför behandlingen.) ”Demokratiseringen”
inom sjukvården har på sina ställen lett till att varken patienter eller
anhöriga i myllret av personal i slängiga vita överdragskläder kan skilja på
läkare, sjuksköterskor och biträdespersonal - ja, inom psykiatrin till
äventyrs inte heller mellan läkare och patienter i träskor, jeans och tröjor.
Eftersom arten av ansvar och rätten att ge upplysningar faktiskt sammanhänger
med vederbörande personals befattning i verksamheten borde det
vara rimligt att detta skulle kunna framgå på ett lättfattligt sätt. Små
namnskyltar som inte kan läsas på avstånd är till ringa nytta, påklistrade
etiketter av typen ”EVA” eller ”KALLE” är inte mycket bättre. En
återgång till ordnad klädsel och något system för utmärkande av ansvarsförhållanden
kanske borde övervägas.
Det bör ankomma på utskottet att utarbeta erforderliga författningsregler.
Mot bakgrund av det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen uttalas om
a) ett förstärkt inflytande för socialstyrelsens vetenskapliga
råd,
b) ett förbättrat tillsättningsförfarande för överläkare-klinikchefer,
c) prioriteringen av vården av akut sjuka,
d) återinförande av kommenterade årsberättelser från sjukhusen
till socialstyrelsen,
2. att riksdagen beslutar att
a) i 1 § ordet ”havandeskap”, inskjuts före ”sjukdomar och
skador”,
b) i 3 § orden ”undersöknings- och” inskjuts före ”behandlingsmetoder”,
c) 13 § får en något mindre infantil utformning,
d) den obestämda artikeln ”en” framför ”läkare” i 14 §
utgår.
Stockholm den 16 februari 1982
G. BIÖRCK (m)
i Värmdö